Den här boken är den bästa jag har läst på… 10 år? Fast jag kan knappt komma på en läsupplevelse som slagit mig lika hårt i ansiktet som den här. Boken handlar om Jude och hans tre vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas i college och sen får man följa dem genom livet. Jude, fattar man rätt snabbt, har varit med om det hemskaste som en människa kan vara med om. Han är föräldralös, har skadade ben och stora smärtor varje dag och han har aldrig riktigt älskat någon.

Romanen är vidrig, så vidrig att man typ känner kräket stiga upp i halsen och man måste lägga ner den emellanåt för att titta på sin oskyldiga ettåring och känna att livet är här, och inte i en pedofils motellrum i USA. Den är vidrig och fruktansvärd, men samtidigt så otroligt välskriven. Jude kämpar på mot sina demoner, både de från hans förflutna och de som härjar i hans sargade kropp. Han lider i princip hela boken igenom, men Yanagihara lyckas ändå göra storyn kärleksfull, fnissig och full av fantastisk vänskap – emellanåt. Det var 800 sidor ren läsglädje, det kan jag lova, trots hoppen mellan misär och eufori. LÄS DEN för sören!