Senkvällsbloggning från telefonen, mest bara för att berätta att det har varit en fin måndag. Jag har blivit sams med min man igen efter vårt längsta bråk (tjafs) någonsin (två dagar och två nätter av istystnad och stelhet). Men ungarna har också varit så himla fina mot varandra idag. Lekt. Busat. Skrattat så det ekat mellan väggarna. Emellanåt diskuterat kojan bakom soffans inträdesregler eller huruvida en tryffelolja är en bra leksak.

Ville älskar Elsa. Och Elsa är så stolt och glad över sin bror, särskilt när vi är bland främmande människor. Då är hon mån om att visa att han är hennes.

Samtidigt är de syskon. På två rätt olika utvecklingsstadier. Ville lyssnar inte alltid. Elsa knuffas om det behövs. Ville ger för våta pussar. Elsa tejpar gärna fast bandage (kopieringspapper) på Villes ben. Ville drar ut alla böcker från bokhyllan. Elsa lägger alla sina grejer på finbordet dit ingen ettåring når. Och jag medlar. Och busar och sjunger och avleder och skäller och tröstar och matar och servar och nickar och tittar och klappar och gosar.

Och när det varit fullt ös hela dagen med både hushållets plikter och lek med barnen, så är den tre minuter långa stunden på kvällen, i Elsas säng, när båda sitter i mitt knä och jag läser två sagor samtidigt (en om bondgårdsdjur och en om Vargen från Bamse), det enda som behövs för att jag ska få ny energi. Lyckohormonerna sprutar fram i mina vener när jag hinner bli medveten om hur fina människor jag får vara med varje dag. Hur friska och kloka och roliga de är. Tre minuters stilla gos är allt som behövs för att orka natten och nästa dag. Och nästa. Och nästa.

Allt som hon gör måste han också göra. Helst samtidigt.