Elsa börjar bli lite lite pappig nu. Jag gillar det! Det är skönt att hon kan gå till Eric också, fast om jag ska vara helt ärlig så är jag nog fortfarande förstahandsvalet om vi båda är hemma. Men nu när Eric jobbar igen efter den långa pappaledigheten och Ibiza-resan och sådär, så saknar hon honom. Imorse grät hon när han skulle gå till jobbet. Sen frågade hon när vi kom in efter lekplatsen om pappa var hemma. Och när jag säger att han kanske inte hinner hem för att läsa godnattsagan så gråter hon. Och när jag säger att han kommer att tassa in och pussa på henne när han kommer, så gråter hon.

På morgnarna är det Eric som ska hjälpa henne på med pyjamasen igen efter toabesöket. Det är han som ska läsa böcker i sängen tills hon tröttnar. Då hoppar hon ner, hämtar hans mjukisbyxor och kräver att de går in i vardagsrummet tillsammans.

I tisdags var vi en snabbis på Erics jobb och lämnade en stol med bilen. Så nu hoppas hon varje gång vi ska köra bil, att det är till pappa vi ska. Fint att hon uppskattar honom så mycket.

På ett sätt är det också lite orättvist att jag är hemma med henne hela dagarna och leker mycket med henne såklart. Men jag måste ju samtidigt tvätta, städa, laga mat, handla, diska och sånt som hon då får antingen hänga med på, eller leka själv under tiden. Jag tror att pappa är lite mer lek och Elsa-fokus. Så att hon föredrar att ha honom hemma på morgnarna eftersom hon då tror att de ska leka hela tiden. Vilket de i princip gör på helgerna, så där har hon i och för sig rätt. Vi får kanske försöka dela upp sysslorna lite jämnare på helgerna för att undvika det här problemet? Samtidigt tycker jag det är skönt att laga mat SJÄLV en gång i veckan och unnar verkligen Eric att få leka med sin dotter istället för att skala morötter i köket.

Hmm.