Igår morse ställde vi alltså in Elsas säng på hennes eget rum. När det var dags att sova middag var hon så trött att hon somnade i cykelsitsen på väg hem från öppna förskolan, så då märkte hon väl knappt var hon var när jag fått av henne ytterkläderna och hjälmen och lagt henne i sängen. Då sov hon alltså nästan två timmar utan ett ljud.

På kvällen körde vi samma rutin med pyjamas, städa städa, amma, borsta tänderna och ta på sovpåsen tillsammans. Sen sa vi godnatt till Eric och drog för gardinerna och jag la henne i sängen med gosefilt och gosekanin. Hon låg och mumlade ett litet tag för sig själv, som vanligt, och sen somnade hon.

Vi vakna vuxna insåg rätt snabbt att vi måste börja vara väldigt mycket tystare i vardagsrummet. I sovrummet har Elsa varit mer skyddad från ljud och ljus och nu sover hon mer mitt i lägenheten. Känns det som iallafall. Så vi kollade på House of Cards och jobbade med dörren stängd och sen gick vi och la oss. I ett helt stort och tomt och konstigt sovrum.

Natten förlöp utan problem fram till typ 3.30. Då vaknade Elsa och var ledsen så jag gick in och höll om henne lite. Det kändes inte som att hon var i behov av amning så jag struntade i det. När hon slutat gråta lade jag ner henne i sängen igen och satt sen bredvid på golvet och klappade henne på handen och sjöng tills hon hade somnat igen. Hela grejen tog max tio minuter.

Sen kunde dock varken Eric eller jag somna igen. Så då låg vi på varsitt håll i det stora, tomma, konstiga sovrummet och väntade på att hon skulle vakna igen och skrika efter bröstet. Det hände dock aldrig.

Hon sov till 7.00. Då babblades glatt från hennes rum och Eric rusade in och hämtade henne. Lilla stora tjejen. Första natten i eget rum kallar jag alltså framgångsrik för Elsas del, nu måste bara Eric och jag vänja oss och börja sova utan henne fem centimeter bort…