Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Elsa 8 månader

November 25th, 2015 | Posted by Jess in Ungen

Det känns som att det har hänt mycket med Elsa de senaste månaderna, kanske framförallt i huvudet (för hon kan fortfarande inte krypa och de knubbiga små benen är som överkokt spagetti när man försöker testa om hon vill stå.) Hon är liksom med mycket mer, svarar på sitt eget språk när man pratar med henne, blir sur när hon inte får som hon vill och skrattar åt små subtila skämt och bus. Stora tjejen.

Elsa gillar: När det äntligen är morgon varje morgon och hon får komma upp ur sin säng och leka med oss i vår. Att äta. Att se sig själv på film eller live i kameran i våra telefoner. Att skypa med sin mormor och morfar hemma i Sverige, hon brukar vinka på sin mormor och fnissa åt sin morfar. Dessutom tror hon nog att de alltid väntar där inne i datorn för så fort hon ser den med skärmen uppe så blir hon galen, vill dit och vinkar.

Hon gillar också att dra sin pappa i öronen, att leka med tomma flaskor och att åka på våra axlar. Hon verkar uppskatta böcker, sitter koncentrerat och vänder blad med sina små klibbiga fingrar, känner gärna på sidorna, vilket jag tror hon lärt sig från en av sina böcker som man ska känna på (pandan har en mjuk mage, tigern två öron, sälen har morrhår och så vidare).

Elsa är fortfarande matglad och testar allt med glädje. Häromdagen fick hon smaska på en bit mögelost, lite svarta oliver och grapefrukt. Det är svårt att avgöra om hon gillar eller inte, för allt åker liksom ner, utan kräsenhet. Dock äter hon inte så stora mängder att hon klarar sig utan mat på natten, misstänker jag. Tyvärr. Tyvärr. För nattamningen börjar bli jobbigare och jobbigare, men jag har läst att det är bra om barnet kan få bestämma fram tills det är ett år och sen är det fritt fram för mamman som vill sova att bestämma att mjölkbuffén är stängd. Alltså bara fyra månader kvar. Tyvärr. Det är mysigt att amma, men ofta går det inte mer än nån timme mellan gångerna, även om hon snuttar snabbt och sen somnar om, så ska jag ändå vakna till, sätta mig upp, hämta ungen och sen lägga ner henne igen efteråt. Och sen förhoppningsvis somna om innan det är dags igen. Ja.

Elsa gillar inte: När hon inte får som hon vill, som sagt. Då skriker hon, gnäller, surar och trycker ihop båda ögonen och munnen samtidigt. Det ser så uppenbart fejk ut, “jag är jätteledsen så du måste nog ge mig din telefon nu för att jag ska bli glad igen”, att man måste skratta. Och detta trots att jag minns från min egen barndom hur rasande jag blev när mamma och pappa skrattade åt mig när jag var arg. Hon gillar inte att gå och lägga sig på kvällen. På dagen går det bra, men kvällen är liksom allvarligare på nåt vis och då ska hon inte sova.

Elsa sover: Sådär. Det är mycket bökande och gnyande och gnällande och snuttande. Dessutom oftast koncentrerat mellan 00.00 och 04.00, och det måste väl räknas som ofta om jag måste amma fyra gånger på den tiden? Ja. Funderar på om hon kanske är redo att sova i eget rum, om det är så att vi stör henne och att det är vi som väcker henne hela tiden? Med “vi” menar jag Eric, som är den som snarkar, vänder sig om i sängen som om han vägde 180 kg och dricker vatten som en jädra flodhäst så fort han får chansen. Harkel. Samtidigt är jag nervös för att flytta henne för att jag tycker om att höra henne under natten och det är naturligtvis också lättare att amma hela tiden om hon sover precis bredvid mig. Vi får väl se.

Elsa är: Glad och social och trevlig. Hon smilar och flirtar och ler mot alla vi träffar och ser. Allt från expediter i affärer till tanter i tunnelbanan och affärsgubbar i doktorns väntrum, alla får en dos bebisleende av vår dotter. Hon smilar dessutom med två små gaddar i munnen som kom upp för nån månad sen. Nu verkar det som att en kindtand är nästa på tur, om nu det kan stämma? Trodde framtänderna uppe skulle komma först, men hon är jättesvullen och öm i kindraden…

Hon är också duktig på att klappa. Hon applåderar glatt när hon hör musik och när jag sjunger (kanske kan det också kallas musik?)

Jag har även fått för mig att hon ett par gånger kallat på mig specifikt med “ma ma”. Men det kan också vara inbillning och slump att just de ljuden kommit ut då hon ville att jag skulle komma och klappa på henne. Låter detta vara öppet.

Elsa är naturligtvis världens klokaste, modigaste, starkaste, härligaste, gosigaste, roligaste unge och det berättar jag för henne varje kväll innan hon ska sova. Vi är så himla glada att det blev just hon som blev vår dotter.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

2 Responses



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *