Ska vi prata lite om Elsa? Som nu är 2 år och tre månader gammal. Första året i hennes liv dokumenterade jag varje månad hennes framsteg här i bloggen. Sen krävde hon mer och mer och jag började jobba med att skriva onödiga texter till internet och tiden sprang iväg. Nu är hon alltså en ganska stor tjej. Iallafall om man frågar henne själv. Och jag misstänker, vilket många flerbarnsföräldrar även redan bekräftat, att när barn nummer två föds om nån månad, så kommer hon att växa ännu mer.

Elsa snackar numera både tyska och svenska. Svenska mest, men hon kan om hon funderar ett tag även omformulera sig så att till exempel farföräldrarna fattar. Som tur är jag gift med en man som tragglat svenska ett bra tag nu och som hänger med i svängarna. Så när Elsa säger till honom: “Jag vill inte ta på mig strumporna, jag vill leka med lego.” Så svarar han: “Du möchtest die Socken nicht anziehen, sondern mit Lego spielen?” Sen upprepar hon det på tyska och så startar lego-leken. Det är så fascinerande hur mycket hon vet och kommer ihåg. Mycket har hon också lärt sig från olika böcker. Och många av mina uttryck slänger hon tillbaks till mig på perfekta ställena. Hon kan till exempel säga, “vad snackar du nu om?” till både mig och sig själv. “Pappa är en riktigt bra kille”, “du ge mig ett plommon för att du älskar mig?” och “jag springer snabbt som enhörning” är några av meningarna som kommit de senaste dagarna. Hon återberättar också gärna saker. Som när hon fick utslag på ryggen i Sverige och mormor sa till henne att inte klia sig. “Mormor sa, Elsa, försök att inte klia dig på ryggen”.

Hon går själv på pottan nu för tiden, hojtar bara att hon måste kissa, går sen dit, drar ner brallorna och sätter sig och filosoferar med en bok. Värmen och det faktum att hon inte har på sig så mycket jobbiga kläder såklart.
Hon gillar också att bre sin egen macka, kommer det smör på fingrarna är det snabbt löst med tungan. Man får inte heller hjälpa till att ta på tofflorna, borsta håret eller ta loss klistermärken från papper. Eller, efter ett tag får man, men hon vill gärna tro att hon kan själv.

Hon gillar djur. Vår granne här har en liten vit terrier som heter Lulu som Elsa gärna pratar med och tittar på. Annars är det Alba hemma hos mina päron i Sverige som hon pratar mest om. När vi skypar med mamma så säger hon knappt hej till sin mormor innan hon vill “titta på Alba”. Därför är det bra med semester i Sverige ibland då vi också får hälsa på på vår egen 4H-gård utanför Tomelilla, moster Jannickes hästgård. Sist fick vi se både ett föl, en massa vilda hästar och ett gäng kor som glodde. Dessutom har Jannicke också två dalmatiner att klappa på och mata. Lyckan är gjord.

Hon ser framemot att få en lillebror. (Ja, doktorn hade sett fel i tre månader, men nu dök snoppen upp på den svartvita ultraljudsskärmen. Det blir alltså en påg och ingen tös. Ja, jag har tagit tag i shoppingen inför detta.) Hon klappar på magen, påstår att han sparkar henne när hon sitter i mitt knä och skrattar när hon hör att han inte äter med munnen, utan med naveln. “Det är lite komisch (konstigt)”. Hon berättar om hur hon ska hjälpa honom att komma upp på soffan, hur de ska läsa böcker tillsammans, att hon ska lära honom hur man tar bort tåludd, hur man skalar banan och hur man bygger med lego. Hon återberättar också gärna hur det gick till när vi ändrade från syrra till brorsa: “Dokton tittade på tvn. ‘Hooooo! Oj! En snopp! Jag såg fel, det blir en tille!'”

Elsa gillar även sötsaker och ber ofta om “dodis”. Vi försöker ändå begränsa den varan så gott det går och faktum är att hon fortfarande blir överlycklig över fem naturligt sötade gummibjörnar en gång i veckan. En annan av sommarens highlights, hittills, var när vi i Sverige hängde med Emelie och Malena och deras barn. Största tjejen Miriam tog med sig en godispåse ut till studsmattan och delade sen frikostigt med sig till Ebbe och Elsa. Det pratar Elsa fortfarande om.

Allt som allt så är det fortfarande fantastiskt att vara mamma till den här lilla kloka, funderande, roliga, luriga, argumenterande ungen. Hon ger oss så himla mycket varje dag, utmanar mig med sina omständliga rutiner som ska följas alltid, men gör mig också rörd med sina kärleksförklaringar och revolutionerande slutsatser. Sådan himla tur att hon finns alltså. Vår Elsa.