Det blir en klassisk tidigmorgonblogg idag och den ska handla om det där som gör det värt det.

I Sverige sov barnen och jag tillsammans i den gamla gäststugan på tomten. Den är inte större än 6-7 kvadratmeter så Elsa fick en madrass på golvet och Ville och jag delade en 90-säng. Varje kväll somnade Elsa inne i mina föräldrars säng och sen bar jag ut henne när timmen var slagen.

Sen rullade jag in Ville i en filt och bar över honom också. Och sen låg vi där ute i mörkret, mina två avkommor och jag. Utanför gungade träden, vinden visslade och ibland krafsade något okänt på taket. Också andades mina varn. Lugna, långa andetag. Rofyllda små ljud som nästlade sig in i hjärtat på mig och gav mig gåshud och endorfinkick på samma gång. Efter dagar fyllda med action, besök hos olika vänner, bebisskrik, ständigt matande, bokläsande och diskussioner om vem som egentligen bestämmer, så är det skumbad för själen att ligga i ett mörkt gästhus och lyssna på sina barns sovljud. Jag kände hur mina axlar sjönk ner i den obekväma sängen och stressandet kring pannan försvann. Det är det absolut bästa som finns i denna värld, att veta att barnen har det bra. En sov med huvudet i min armhåla och klarade sig på färre amningspauser än hemma. En annan vaknade inte alls lika mycket som hon gjort sen lillebror kom. Vi tröstade och lugnade nog varandra där ute. På 6-7 kvadratmeter är tryggheten nära.