Imorse, vid tiotiden, när jag satt svettig och halvnaken på mitt rum och var på väg in i duschen, så gick brandlarmet. Det har gått förr, oftast är det någon som bränner saker i brödrosten. Man ringer ett samtal till kontoret och säger till dem att det inte är någon fara och så stänger de av larmet. Ringer man inte kontoret i tid så går larmet vidare till hela raden med hus.

Imorse slutade det dock aldrig pipa. Efter ett tag blev det värre och vi hörde en röst som bad oss evakuera. Man vet ju faktiskt aldrig om det är en riktig brand eller nån som försöker göra frukost. Så jag och en sömnig Sheralyn som blev väckt av detta oväsen tog oss ut på lilla gångvägen bredvid lägenheten. Snart samlades också folk från uniten ovanför oss och folk kom ut från alla hus i hela raden. Till slut stod säkert femtion personer på vägen och ingen visste vad vi skulle göra.

Uppenbarligen så brann det inte, men samtidigt var oväsendet vid det här laget så högt att man inte kunde vara i husen utan att få huvudet sprängt i bitar. Vi stod helt enkelt där och blev stressade, jag behövde duscha och komma iväg på föreläsning.

Till slut dyker det upp en securitas-man som frågar vad och var det var som hände. En liten ensam tjej framför lägenheten räcker upp handen och ropar svagt: “toast”.