Sitter på soffan och känner redan träningsvärken börja slita och dra i mina sömniga stackars muskler. Idag har jag tränat. Tränat för första gången på säkert.. länge. Sen jag flyttade hit har jag tyvärr lagt på mig en massa äckliga kilon som jag kämpade som ett djur för att bli av med. Och nu ska de bort igen. Suck. Visst finns det något som kallas sambo-kilon? Kanske kan jag skylla på det? Eller så skyller jag på hur gott det är med socker? Eller hur lite tid jag har?

Men jag trivs inte när jeansen halkar nedanför valkarna hela tiden och jag vill kunna springa 10 km igen utan att dö. Det känns bra i själen att ha koll på kroppen och det har jag inte nu.

När jag bodde i Australien var det så enkelt. Inte enkelt att bli av med övervikten, men enkelt att vara tuff och disciplinerad och ha koll. Samma sak i Malmö. Då skrev jag samtidigt kandidatuppsats, pluggade extra tyskakurser vid sidan om och jobbade extra i två barnvaktsfamiljer. Det blir också en ond cirkel: Att jag är för duktig, för sträng, för hård mot mig själv. Det är inte heller friskt. Jag vill kunna leva och slappna av och vara normal och inte må bäst när jag späker mig själv. Det känns som en större utmaning just nu att att bara gå ner i vikt; att hitta en balans. Ibland har jag haft den. I kortare perioder. Men släpps sockermonstret eller disciplinguden lös och då… Då blir det fel. Som nu, de senaste månaderna.

Därav träningspasset. I sovrummet. Tillsammans med Jillian Michaels från USAs Biggest Loser. Workouten varar bara en kort stund, men fasiken vad det bränner i fläsket sen alltså! Bra så! Det är allt jag hinner och orkar och vill, just nu iallafall. Jag gör så. Gör så gott jag kan. (Och jobbar samtidigt vidare med att tycka om mig själv, även när jag väger lite för mycket.)

Kram på er!