Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Day 2- My first love

January 22nd, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Listor.

När jag bodde i Tyskland och hängde med en massa engelsktalande nannys på fritiden så hade vi ett stammisställe i Sachsenhausen i Frankfurt. Det är en irländsk pub med schyssta bartendrar och roligt, internationellt folk. Vi brukade alltid hamna där för eller senare, och sen stannade vi tills solen gick upp. Den 13e december var vi också där; jag, australienska Emma och Denisa från Slovakien. Och hennes pojkvän, men han räknas knappt för han var som en tyst skugga i högen av tjejfniss och skrik och hans enda nöje under kvällen var att beställa caramelvodka-shots till oss och ge Denisa svartsjuka blickar när okända män dreglade över hennes urringning.
Jag var glad och onykter och ställde mig i baren för att beställa in ett Snakebite, barens specialitet som jag fortfarande inte hade provat. Ett ormbett är en öl med cider och svartvinbärsjuice i, typ, och precis lika obehagligt som det låter. Jag trängde mig fram till bardisken och hojtade på Zac som jobbade den kvällen. Killen på min högra sida, en normalsmal man med ljusblå tröja som luktade väldigt gott, invände direkt och sa till mig att INTE beställa ett Snakebite. Och så började vi prata. Vi pratade och pratade och pratade. På engelska eftersom det var i en irländsk pub vi befann oss och eftersom killen i den ljusblå tröjan trodde att jag inte kunde tyska, han hade ju hört mig beställa drink på engelska (av den engelsktalande och väldigt sydafrikanska bartendern Zac.) Hela kvällen stod vi där och pratade och jag fick veta att han hette Eric och var tysk. Ska jag vara helt ärlig så är det typ vad jag kommer ihåg från den kvällen, jag var inte ens särskilt full men han var så trevlig och charmig och söt att jag mest tänkte på det och inte funderade så mycket över vad jag sa eller över vad han sa. Med hans två kompisar som jag hade på min andra sida pratade jag tyska, men det fattade inte Eric där och då.
Jag skrattade bort säkert två timmar där bredvid den trevlige tysken och sen var så jäkla gullig att jag, utan att tänka på vad jag gjorde, pussade honom på kinden. Han blev tyst och jag minns att jag hann tänka “shit! har jag sabbat det här nu?” Men han fann sig snart och kysste mig på munnen. “This is how it is done.” Sen åkte han hem med sina kompisar, jag fick hans nummer och vi bestämde att vi skulle ses igen.
Sen kom julen, nyår, jobb, och Sverigeresa och det dröjde ända tills slutet av januari innan jag fick se honom igen. Då hade jag samlat mod hemma i nannyrummet i timmar. Med lite Jägermeister och för mycket ögonsmink åkte jag ensam tillbaks till Sachsenhausen och minns att jag helst ville kräkas i en buske och åka hem igen, men jag kom fram, kom in och fick en varm kram till hälsning. Alla hans vänner var där och jag var rädd och kände mig liten och dum, men det slutade med att vi hånglade hela kvällen. Sen dess har det varit vi.
Eric och jag. Jag och Eric.
Han luktar fortfarande lika gott och hans kramar är fortfarande mysigast. Han säger fina saker utan krusidull och han är duktig  på att hacka lök och göra spätzle. Han är söt som socker när han pratar skånska och han har den finaste, mjukaste ryggen. Han vet exakt hur han ska få mig att skratta och han gör det hela tiden. Han låter mig bestämma vad han ska ha på sig och han öppnar dörrar och beställer mat åt mig på restauranger. Han håller mig i handen så fort han får chansen och kysser mig så att jag blir yr i huvudet. Han är min min min. Min. Och han är min första kärlek.

Fan vad het han är i slips också!

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 You can leave a response, or trackback.

One Response



Leave a Reply to Renhuvud Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *