Ja ni. Det blev ett barn till slut. Hela grejen med att åka till sjukhus för ett planerat kejsarsnitt är vansinnigt surrealistisk. Att sova natten innan är dömt att misslyckas och att tänka längre än själva skalpellen som ska öppna dörren för bebisen omöjligt.
Men mot sjukhuset körde vi ändå, Eric och jag, förra fredagen. Med fjärilar i magen, en proppspruta i benet och ett par fula tofflor som de rekommenderade att man hade med till eftervistelsen. Det gick snabbt att få lavemang, bli rakad innanför trosorna och få en kanyl i armen. Man är inte så stor i orden när man lämnar över sig själv och sin kropp till sjukvården. Sen satte de en epidural som var väldigt obehaglig, Eric fick gå ur rummet och med två sköterskor som pressade ner mitt huvud och en fumlig läkare med jättenål mot min rygg kände jag hela kroppen krampa och det svartnade för ögonen flera gånger om. Det svors då, där bakom ryggen och nya försök gjordes. Till slut satt den och sakta ökade de styrkan tills jag inte längre kände skillnad på kallt och varmt, men ändå kunde röra mina ben.
Sen började en väntan som blev ovanligt lång då det dök upp ett par akuta kejsarsnitt som självklart fick gå före. Vi väntade och väntade och försökte föreställa oss att vi snart skulle ha en jättestor son i famnen. Naivt vågade jag tänka att det värsta kanske till och med var över?

Till slut anlände narkosläkare och sängen rullades mot operation. Man drog och ryclte i mig, skällde på mig för att jag inte hade håret uppsatt och tvättade till slut hela mig med orange tvål. Där låg jag bakom ett skynke med armarna utspända som Jesus på korset och med benen i gyn-byglar, helt olikt Jesus på korset.

Eric kom in, utklädd till sjukhuspersonal i munskydd, mintgrön hätta och en rock som skrek JD och Turk. Han klappade mig på kinden och tog plats bredvid mitt huvud.

Det fäktades och trycktes där bakom min gröna ansiktsridå, vid ett tillfälle låg två människor på min mage och tryckte upp så mycket blod i ansiktet på mig att jag trodde ögonen skulle lämna sina hålor. Tio minuter efter att narkosgubben ropat "Oj! Nu har de visst redan kommit halvvägs!" fick jag höra ett gurgligt babyskrik från min son för första gången. Han lindades i en handduk och hamnade bredvid mitt huvud, varm, kladdig och full av pysande gnäll. Eric följde sen med honom ut, medan läkarteamet hämtade ut moderkakan och började sy ihop alla lager som skyddat den nya pojken från omvärlden.

Jag låg där och tänkte på livet och kärleken och fick baddas i ögonen med jämna mellanrum för att få bort allt saltvatten. Till slut kom bebis och Eric tillbaks och jag försökte titta på dem, men mitt huvud gick inte att vända så mycket och sen ville barnmorskan ha tillbaks honom.
Sängen rullade de till slut in på ett rum där lillkillen hamnade i mina armar, men de var oroliga för honom. Det märkte vi. Och då blev vi oroliga för honom. Till slut kom en pragmatisk barnläkare förbi, förklarade att syresättningen inte var optimal, tog barnet från mig och skyndade mot barnintensiven.
Kejsarsnittet var visserligen över. Men det där rosa lilla knytet som jag skulle få i present rycktes snabbt bort. Två nyblivna tvåbarnsföräldrar lämnades kvar i ett rum. Ensamma, ledsna och rädda. Det var helt fel, alltihop. Och hela tiden tittade jag på klockan, såg minuterna ticka bort från oss. Inga nyheter från bebisen. Och samtidigt mindre och mindre tid kvar innan Eric skulle köra hem till Elsa igen. Det hade vi lovat henne.