På väg hem från fredagshäng hos Emma med godis och dippa, diskuterar Ulrika, Malin och jag de skrala utbudet av tv-kanaler på vårt studentboende och de olika priskategorierna det finns i kabel-tvdjungeln, då vi träffar på en man med en papperslapp i handen som han förtvivlat visar oss. Det är en karta, stämplad av Polismyndigheten i Skåne och visandes vägen till Stadsmissionen. Vi befinner oss på gatan utanför den lilla secondhand-affär som Stadsmissionen under dagtid säljer gammalt porslin och omoderna skor i. Mannen pekar på sig själv och säger “Bulgaria”. Han är smutsig, orakad och iklädd en svart dunjacka med hål på armbågarna. Under ett portvalv i närheten står två av hans vänner och tittar på oss med tomma blickar. Klockan är elva på kvällen, människorna i Värnhemsområdet har för längesen tagit sig hem till sina familjer, till ljusa lägenheter med Svt’s Dobidoo rullandes på tvn och tomma pizzakartonger på köksbordet. Jag tänker på min egen lägenhet, på mina nytvättade lakan i sängen, på min varmvattendusch, på den stora garderoben proppfull med saker. Ingen fattigdom tvingar mig att resa till ett främmande land där jag inte kan språket, inte känner någon, inte vet om jag har en framtid. Jag vet inte ens vad fattigdom verkligen betyder.

I hast ringer Ulrika upp Emma för att höra om hon har koll på var Stadsmissionen har sitt kontor, dit bulgarerna uppenbarligen blivit manade att gå. Jag googlar samtidigt på min smartphone och gemensamt förstår vi vart de måste gå. Vi visar dem dit, säger jag. Det verkar omänskligt och onödigt att peka lite vagt i en riktning och tro att dessa utmattade och förvirrade människor ska hitta de potentiella sängplatserna själva.

Det är inte särskilt långt. Nerför en gatan, sen till höger några meter. Under de få minuterna som vi är på väg försöker jag småpratar, men förstår att mannen med blyertskartan utriven från ett kollegieblock inte kan nån engelska. Jag frågar jag mannen efter hans namn och upprepar trevande det ryskklingande ordet han presenterar sig med. Han frågar inte vad jag heter.

Väl framme utanför den dörr som det står Stadsmissionens Nattjour på, ringer vi på. Bulgarerna står tysta och väntar. Tittar på oss och tittar på dörren. Det kommer en kvinna nerför trappan och låser upp den tunga porten inifrån. Hon ser frågande på oss med hela kläder, med gnista kvar i blicken, med rent hår och rena naglar. Hon ser tålmodigt på de andra tre, tar emot kartan med stämpeln från polisen och håller upp dörren för de hoppfulla från Östeuropa.

Vi ropar “bye”, “good luck” och “bye” igen, men får inget svar. Eftertänksamma och stilla går vi hemåt. Jag bestämmer mig tyst för att inte skaffa kabel-tv. Jag behöver inte fler tv-kanaler.