Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Solskenskalas

April 12th, 2016 | Posted by Jess in Ungen | WOW! - (0 Comments)

Igår var det också fint väder så det passade bra att vi var bjudna på ettårskalas på en lekplats här i närheten. Det var Elsas kompis Carla som fyllde år. Hennes mamma lärde jag känna på återhämtningsgymnastiken där vi låg bredvid varandra och gjorde knipövningar och ammade om vartannat.

De hade gjort fint med ballonger och massa sandleksaker i en del av parken. Bjöd på muffins till barnen som var sockerfria och dekorerade med små paraplyn. Det fanns även en jättestor tårta, kladdkaka och blåbärskakor. De andra tjejerna i vår lekgrupp dök också upp och så lekte ungarna och vi snackade. Jag var så orolig för solen som var mycket starkare än jag trodde. Elsa hade ingen mössa, ingen hatt och ingen solkräm och har absolut ärvt sin pappas känslig hud. Men som tur är klarade hon sig utan blessyrer.

När både Elsa och jag hade sand precis överallt så tackade vi för oss och cyklade hem igen. Sen sov Elsa sin sista natt inne i vårt rum för nu står hennes säng inne i hennes rum och i natt testar vi för första gången. Misstänker att jag kommer att lida mer än henne.

Coola cyklister cruisar

April 2nd, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen | WOW! - (0 Comments)

Så. Härligt. Väder. Visserligen var det fortfarande ganska kallt och molnigt när vi gick och handlade i förmiddags, men när Elsa hade sovit klart för dagen och ätit en bunke ost till mellanmål, då så – då lyste solen och det var varma vindar som blåste oss i ansiktet när vi kom ut. Hela familjen iklädd cykelhjälmar och taggade till tusen. Nu skulle det cyklas.

Och det var så fint. Älskar att cykla med Elsa. Gillar det i vanliga fall också, men det är mysigt att ha någon bakom ryggen som babblar och pekar ut hundar och fåglar. Som härmar motorcyklar och ankor och som skrattar när jag sticker bak en hand och petar henne i magen. Vi cyklade ner till Main och sen längs med floden en bra bit. Det var kanske inte den bästa dagen att göra det på dock, för det var packat med folk så det gick inte så snabbt och vi fick stanna flera gånger för att soldyrkande Frankfurtbor gick fyra i rad och turister med jättekameror hade fotostund mitt i vägen.

Vi tog oss till Licht und Luft Bad på andra sidan floden. Där fikade vi på vatten, kaffe och nötkaka och kollade på klockan. Hon var 18 och egentligen var det dags för Elsa att dra på sig pyjamas och käka kvällsgröt. Men vi var ju inte hemma och Elsa njöt i den friska luften. Flörtade med cafébesökare, “sprang” efter ett gäng gäss och gastade åt en pojke som spelade fotboll lite längre bort. Efter ett tag tog vi våra hjälmar och vände hemåt igen.

Nu struntade vi i leden som går precis bredvid floden och höll oss på den som går längs bilvägen istället, det gick snabbare så. Mot slutet blev Elsa lite trött, och jag med för den delen. Önskade mig nedförsbacke hem eftersom det är så härligt att rulla den sista biten, men då skulle vi, som Eric påpekade, ha kört på andra hållet i början.

Så vi kom hem med rosiga kinder, svettiga ryggar och glada miner. Vilken dag. Vilken dag med lilla familjen ute i naturen (nåja). Älskar det.

(Visst fick jag till rubriken fint? Allitterationer ager!)

Vi har blivit med vrålåk

March 21st, 2016 | Posted by Jess in Ungen | WOW! - (0 Comments)

Efter Elsas första tupplur i lördags gav vi oss av mot cykelaffären borta i Ostend. Jag var så sugen på en hoj efter att våren gjorde ett kort besök i Frankfurt dagen innan med solsken och 15 grader varmt.

Affären var stor och kunderna många, men efter ett litet tag fick vi tag på en osäkert blyg cykelförsäljare som villigt hämtade en cykel jag ville testa. Mitt i affären fanns en liten bana med målad gata på marken som man fick ta sig några varv på för att testa åket. Det var svårt att komma fram till något där för det gick ganska långsamt och cykelsadeln hade han inte ändrat. Men jag gillade cykeln och dess mattsvarta finish (som dessutom matchar Erics), antalet växlar och priset. Så vi tog na. De servade och skruvade fast både korg och barnsits åt oss medan Elsa och jag gick upp på ovanvåningen för att kirra hjälm åt henne.

Det stod en jättetrevlig hjälmexpert där och tipsade och hjälpte oss att prova och hon hade en ängels tålamod för Elsa skrek som att vi skulle skalpera henne med hjälmen. I tjugo minuter skrek och grät hon innan vi äntligen provat färdig och fått med oss en som visserligen ansågs vara en “killhjälm”, den är grön, men som passade bra och var en glad hjälm.

Vid det här laget hade vi varit i affären i över två timmar och trots att Elsa ätit medhavd lunch i vagnen och fortfarande, med undantag för hjälmprovningen, var på ganska gott humör, så kändes det som att det inte var läge att ta jungfruturen redan då och där.

Men så satte vi Elsa i cykelsitsen i affären, och ledde cykeln mot kassan, och hon skrattade så att alla sju tänderna flashade vita i affären. Så vi testade. Hon fick jackan och halsduken och vantarna på sig och den fruktade hjälmen. Och sa inte ett ord, bara satt där sammanbitet medan jag tog på mig min hjälm och mina vantar. Sen cyklade vi hela vägen hem och det var så härligt så härligt.

Hon såg ju massa därifrån cykeln och pekade ut hundar, barn, karuseller och papperspåsar som blåste omkring. Hon skrattade och snackade och klappade mig lite på ryggen ibland och det blev en väldigt fin tur genom ett kallt Frankfurt. Elsa, jag, en grön cykelhjälm och en mattsvart cykel. Nu jäklar ska här cyklas!

Så fort Elsa har sovit idag så har jag kastat mig på telefonen och i princip ringt runt till alla jäkla ställen som någonsin har haft nåt litet att göra med en lokal som människor kan träffas i. Jag har troligtvis googlat sönder internet och jag har följt tråd efter tråd på jakt efter nåt som går att använda. 

Det slutade med ett ställe som var på tal redan 2014, när jag började researcha direkt efter att Eric friat och vi senare samma månad fick se Elsas lilla minihjärta picka i min mage. Stället är ingen lada, som jag ville. Det är inte ute i en skog, som jag ville. Det finns inte fina hotellrum till gästerna, som jag ville. Men det kanske funkar ändå. 

Jag fick inte tag på snubben som står som uthyrningsansvarig. Många är rädda för att svara när jag ringer med mitt läskiga tyska nummer. Tror jag. Så jag slängde iväg ett mail och så får jag hoppas på att gubben är i en sån ålder att han läser sina mail dagligen. 

Det hade varit så skönt att få det fixat och klappat och klart. Och detta är dessutom ett ställe utan fullständiga rättigheter så att vi kan smuggla med oss spriten från T-land istället för att behöva betala 120 kronor för varje drink folk beställer och sen glömmer bort i nåt hörn. Sen att budgeten fortfarande spräcks med råge och att bröllopsresan troligtvis kommer att gå till typ Königstein, det är en annan sak. 

Så tumhållning önskar jag mig nu av er, tumhållning för att jag snart ska få sluta ligga vaken om nätterna och tänka på vandrarhem och bygdegårdar och satan och hans faster. Tumhållning för att vi snart är med bröllopslokal igen. 

Tack på förhand. 

Pysselidéer och nymöbellukt

November 20th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

Vi har ett nytt kök och en stor jädra soffa och ett klädskåp där dörrarna hänger snett. Och så har vi 102 äggkartonger.

Photo 2013-11-20 11 10 25

Marathonglädje och jävlaranamma

October 28th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

Igår var det Frankfurt Marathon 2013. Jag var nervös. Uppkörd och jagad av en prestationsångest utan gränser. Trots att jag ägnat de sista veckorna åt att tala om för alla mina vänner att jag skulle göra extremt dåligt ifrån mig, så var jag ändå så hög av pressen och nervositeten att jag inte kunde sova.

Jag ville liksom göra bra ifrån mig. Inte komma sist i mål av 15000 löpare. Inte bli upphämtad av en ambulans och vinka till förbipasserande från en bår. Inte ge upp och tvingas ringa en taxi och bli skjutsad in i mål. Jag ville klara det. Det fanns ingen tidspress på mig och heller ingen prestationspress. Men jag hade ändå så smått i bakhuvudet att jag skulle vilja klara av mina 12 km på under 1,30. Då hade jag liksom lite gåtid inberäknat och ett ganska lugnt tempo men ändå en opinsam tid. Mhm.

Solen sken på morgonen. Jag, som aldrig äter frukost, tryckte ner en wienerkorv, en skiva ost och en skål med naturell yoghurt. (LCHF!) Sen tog Eric och jag oss till Frankfurts mässområde, där start och mål var placerade. Sen hängde vi där ett tag, tittade på proffsen som skulle springa hela, dividerade om vad jag skulle ha på mig, om det skulle regna eller inte, peppade varandra litegrann och sen var det dags att ta plats i startfållan.

När det väl gällde så kände jag mig ganska glad. Det var skönt att äntligen få börja springa, efter att ha oroat mig så himla mycket så himla länge. Efter fyra kilometer sprang jag förbi resten av mitt stafettlag och andra hejande människor. Och Eric, som stod där med en ryggsäck med mina extrakläder i, och hojtade. Blev glad då och kämpade vidare. Hela Bockenheimer Landstrasse var ganska lång, men under hela racet gällde att så fort jag kände mig sliten, ville börja gå eller sätta mig ner på en stol nånstans och trycka i mig en chokladkaka istället, så stod det nån och peppade. Okända människor som hejade på alla som kom förbi, volontärer i vita jackor och visselpipor, halvnakna sambaband, radio DJs med mikrofoner och passande musik (I will survive till exempel) och barn med flaggor på sina pappors axlar. Stämningen var grym!

När gruppen med stafettspringare passerade gruppen med elitlöpare som hade 42000 meter framför sig så hejade alla på varandra och det var så fint att jag nästan blev tårögd mitt i alltihop. Efter ett tag började det dugga. Sen började det regna. Sen började det ösa ner. Förvånansvärt nog så var inte regnet så himla farligt. Jag var varm, hade införskaffat en rosa keps som höll ögonen torra och hade mer besvär med andning och trötta ben än vad jag hade med regnet. Dock oroade jag mig lite för min iPhone som jag hade i en liten ficka på armen. Den meddelade sträcka och tid samt spelade musik för mig, men jag var rädd att den skulle bli blöt och gå sönder. Så när jag såg Eric för andra gången, vid Alte Oper 9 km in, så kastade jag av den till honom och fortsatte utan. (Lite synd tyckte Eric som på morgonen innan hade installerat en app som talade om för honom var jag var nånstans. Men det var ju bara tre kilometer kvar.) “Bara”. Nu väntade en blöt och tung uppförsbacke från Alte Oper till universitetet, längs Reuterweg. Den är inte särskilt brant, men det är liksom ändå uppför och det sög så hårt i de trötta benen. Men upp kom jag, hällde i mig ett halvt glas vatten i farten och tog tag i mig själv igen på Eschenheimer Landstrasse. Svag nedförsbacke och med målet inom räckhåll.

Det var väldigt glest med löpare där, jag förstod att jag var bland de sista, men jag sket i det. Jag ville bara bli klar. Inte ge upp. Inte ringa ambulans. Bara en fot framför den andra hela tiden. Tillslut såg jag tornet vid bion och visste att det snart var slut. En liten bit till. En liten bit till. Passerade 12 km-märket. En liten bit till. 200 meter till. Där såg jag fållan där Josefin väntade tillsammans med Christian och Eric. Jag ökade och kutade mitt tröttaste men snabbaste in i mål, kramade Josie och gav henne chippet som suttit på mitt ben i 12 km och så stack hon iväg för nästa sträcka. Det var över.

Jag var väldigt trött. Men överlycklig. Det hade dessutom gått på typ 1 timme och 29 minuter, om alla uppgifter stämmer. Det hade slutat regna. Eric var där. Mina ben skrek efter stretchning så vi tog tunnelbanan hem med en cola light som färdkost och så sträckte jag på musklerna hemma på sovrumsgolvet. Muskler som inte aktiverats på väldigt länge. Duschade och tog på mig torra kläder och joinade sen resten av de färdigsprungna lagmedlemmarna vid upploppet vid Frankfurts mässa.

När Christoph, vår siste man, kom springandes, sprang vi med honom in på arenan och mottog publikens jubel, en ros och en medalj. Det var över.

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.

 

Pengasvett och köttbullskuponger

October 25th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

IKEA. Det älskade moderskeppet. Hur är det möjligt att man i en affär där folk spenderar stora summor pengar inte kan betala med kreditkort?! Visa? Hört talas om det Nieder-Eschbach? Eric och jag var där en måndag för några veckor sen, med uppdrag att köpa kök, soffa och en stor jädrans garderob. I runda slängar räknade vi med att spendera kanske 40000 kronor. Kan man betala det med VISA-kort frågar vi i kassan innan shoppandet har börjat. Nej. Bara med det tyska EC-kortet eller kontanter. Kul.

Eric har en daglig gräns på 10000 kronor på sitt EC-kort och jag har glömt koden till mitt. (Jag vet, illa.) Då följande två hektiska timmar när vi springer runt som yra höns. Ringer Handelsbanken i Vollsjö och får min VISA-spärr hävd så att jag kan få ta ut mycket pengar med mitt svenska kort. Problemet är att jag varit duktig och flyttat mina svenska pengar till mitt tyska konto. Bor ju här nu. Mamma svarar inte i mobil. Pappa svarar att mamma är på jobbet. Mamma ringer senare och får på studs bedjan om hon kan låna mig 15000 spänn så länge. Det går bra. Erics pappa har inte sina kortkoder. Erics mamma är i Venedig. Erics pappa hittar lite pengar hemma. Eric tar ut 10000 från bankomat. Mina kort funkar inte i automat. Eric ansöker om ett IKEA-familykort. Med kredit på 3000 euro. Vi tror att vi har nog och börjar handla.

Garderoben är hyffsat snabbt avklarad. Vi ska ha den största som finns. Wohooo! Och jag får en Drahtkorb till några av mina par skor. Soffan kan man inte beställa eftersom det överdraget vi vill ha krånglar. Den finns i vit meddelar försäljaren. Vi vill dock inte har vit utan gråbrun. Men ni kanske kan ändra er och ta den i vit istället undrar hon igen. Nej säger vi och marscherar till köksavdelningen.

Vid det här laget börjar jag få lite svindel och nån form av migrän slash panikångestattack för att det är varmt, vi har inte ätit frukost och vi håller på att göra av med väldigt mycket pengar. (Och jag är arbetslös.) På köksavdelningen får vi vänta i 45 minuter trots bokad tid och Eric som väldigt sällan blir irriterad, blir irriterad. Snubbe kommer och vi kör igång. Vi hade ett färdigplanerat kök på datorn, så det gick säkert ovanligt snabbt. Men det är liksom rätt viktigt att det blir rätt.

Köksmedarbetaren hittar även soffan åt oss och beställer den utan överdrag. Kristina, Erics mamma, gör oss tjänsten att sticka dit två dagar senare då nya överdrag i rätt färg (väldigt ovita) har blivit levererade. Pust. Allt ser alltså okej ut och IKEA-killen skriver ut en massa papper till oss, orderbekräftelse och så vidare. Vi frågar vilket papper vi ska ge till dem i kassan för att betala kalaset. Inget blir svaret. “Ni betalar ingenting idag, utan först när allt levereras.”

Suck. Pengaskrapandet var alltså överflödigt. Kul. Vi fick köttbullekuponger av köksmannen och fyllde på magsäckar och blodsockerdepåer i restaurangen innan vi köpte tre bokhyllor och körde hem. Det var en svettig dag, I’ll tell you that.

 

Flyttstök och träningsvärk

September 29th, 2013 | Posted by Jess in Tyskland. | WOW! - (2 Comments)

I fredags gick flytten. Allt var packat och ihopskruvat och fixat och ordnat. Flyttgubbarna var tidiga och lastade sin lastbil så himla noga. Det var som ett Tetris, allt perfekt planerat. Det tog tid och jag var rastlös, pengarna tickade. Men sen blev de klara och vi körde till nya lägenheten. Där började det riktiga jobbet. Alla våra saker, typ 35 kartonger, möbler, tvättmaskin, diskmaskin och byråar skulle släppas upp till tredje våningen.
Jag tyckte så jäkla synd om flyttningarna så jag stod ute i trappan och var sista länken i kedjan som bar upp allt. Det kändes skönt att hjälpa till och förhoppningsvis gick det lite snabbare. Priset för detta arbete betalar jag med en enorm träningsvärk i lår och vader. Min arma kropp är ingen flyttkvinnekropp.
Igår vaknade vi för första gången i vår gemensamma lägenhet. Det kändes lite som att vara på hotell. Men spännande och bra. Vi körde igång med att skruva ihop möbler och blev nästan klara med kontoret. Sen åkte vi hem till gamla lägenheten, träffade grabbarna där ock städade och spacklade igen hål. Sen körde vi ett par vändor med saker hit, fick bära ännu mer skit upp för alla trapporna och svor över träningsvärken. Vi avslutade kvällen på Ikea, handlade duschdraperi, några lampor och lite köttbullar. Eric gjorde sen en insats till och installerade taklamporna balanserades på en stege. Nu ser vi vad vi gör!

Idag har vi fortsatt att packa upp och skruva ihop. Jag har städat badrummet som var jätteskitigt och Eric har anslutit diskmaskinen och skruvat ihop lite hyllor. Erics föräldrar var här med en laddning bra-att-ha-saker som vi tacksamt tog emot. Vi bjöd dem på kaffe de hade med sig och lät dem beundra lägenheten.

Nu är det kväll igen och jag har ont i huvudet. Imorgon ska vi gå till myndigheterna och berätta att vi bor här och sen väntar officiell överlämning av nycklar. Först de gamla och sen våra nya.

Jag är väldigt lycklig och glad. Det är mycket jobb, men det blir så fint. Jag har ett eget hem, jag har en vacker lägenhet, och det bästa av allt, jag delar mitt liv på riktigt med den bästa mannen i världen. Så tacksam.

Nu bilder:
Eric och Kai packar

20130929-183408.jpg
Exalterad tjej

Lastbilen börjar bli full

20130929-183616.jpg
Våra namn (typ)!

20130929-183714.jpg
Jag skruvar ihop garderob

20130929-183814.jpg
Liten skymt av stort sovrum

20130929-184031.jpg
Fick traditionell tysk inflyttningspresent av Erics föräldrar- bröd och salt

20130929-184117.jpg

20130929-184502.jpg

Lägenhetslycka och inredningsplaner

September 15th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

vi har en lägenhet

VI HAR EN LÄGENHET!

Så himla skönt att jakten är över, en snabb överslagsräkning visar att vi tittat på över 40 stycken. Det räcker liksom nu. Det har varit halvklart ett tag, men vi ville inte skrika ut nyheten till världen innan kontraktet var påskrivet.

Lägenheten då då.  Jag har redan berättat om den för ett tag sen, men kanske är ni lika förvirrade som vi är efter mitt eviga lägenhetstjat. Det är pärlan som vi såg en måndag, den 26 augusti tror jag. En jättretrevlig mäklare som visade runt i en lägenhet på tredje våningen i ett gammalt hus. Den är 72 kvadratmeter stor, med en ganska rymlig hall. Den har ett kontor/gästrum (alla som måste komma och hälsa på nu!), ett stooort sovrum, ett större vardagsrum och ett litet kök. Och ett minibadrum. På golven ligger originalekparkett, väggarna är vita. Fönsterna är stora och gör allting ljust. Det är 3,10 meter i tak, med originalinnerdörrar, guldiga handtag och små, opraktiska men charmiga, kanter och sneda väggar.

Vi ska sätta in ett nytt kök, med dealen att hyresvärden sänker hyran. Samtidigt ska handfatet i badrummet bytas ut, ytterdörren målas vit, och litet annat sånt småfix. Men vi har skrivit på kontraktet, vi har betalt depositionen, vi är IN! Vi har en lägenhet. Och vi är skitglada för den är så fin så fin så fin. Och även om den har sina nackdelar (några av dem märker vi av nu när vi försöker planera kök. Suck.), den ligger på tredje våningen utan hiss, den har ingen balkong, den är lite dyrare än vi hade tänkt oss och köket och badrummet är båda väldigt små. MEN. Känslan finns där. Den känns rymlig, och lyxig, och fräsch och “ren”, samtidigt som den känns hemtrevlig och mysig. Och bättre ska det bli! Här ska inredas!

 

Frankfurt i bilder

August 31st, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)
Jättedinosaurien utanför Naturhistoriska museet har fått på sig en fotbollströja i Frankfurts färger.

Jättedinosaurien utanför Naturhistoriska museet har fått på sig en fotbollströja i Frankfurts färger.

Två finklädda människor tar viktiga foton i solnedgången framför Frankfurts centralstation.

Två finklädda människor tar viktiga foton i solnedgången framför Frankfurts centralstation.

Ett gäng företagsarbetande nissar paddlar vikingabåt längs med Main. Först under bron vinner!

Ett gäng företagsarbetande nissar paddlar vikingabåt längs med Main. Först under bron vinner!