Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Fredagsfeeling med familjen

January 13th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

På golvet sitter Elsa och Eric och leker med en krubba som vi byggde i lego igår. Jesusbarnet ligger där, bredvid sina föräldrar Maria, en lego-pojke med Superman-tröja, och Josef, en legoflicka med tofs och knallröda byxor. Elsa har delat ut rollerna. Jag har precis jobbat en timme, till ljudet av deras bus där nere på golvet. Det är visserligen bara fredag, men Eric är hemma vilket är lyx för oss alla tre. Han har en massa semesterdagar kvar från förra året som hans chef nu hetsar honom att ta ut.

Det har varit en lite tuff vecka. Elsa blev visserligen friskare och är nu nästan helt återställd. Men hon har ändå sovit lite knaggligt och varit lite kinkig om dagarna. Det snöade och var härligt ena dagen och vi njöt av flingorna på en prommis runt kvarteren. Men sen spöregnade det och var för varmt så nu är allt det vita borta igen.

En resa till Sverige i slutet av februari är bokad. Vi har inte varit hemma sen i oktober, så det ska bli kul att träffa folk, spana in nya hus och sådär. Jag vill dessutom köpa löständer på Bo Ohlsson och äta pizza med räkor på. Elsas mormor har redan gjort upp ett schema för deras aktiviteter som inte involverar mig. Så jag tar väl med både jobbdator och en bra bok och hoppas på det bästa.

På tal om resa så känner vi oss sugna på lite sol nu innan den tyska våren gör sitt intåg. Någon som har ett tips på var det billigaste solskenet och värmen finns i januari, februari? Tack på förhand för tips.

Nu ska vi göra lunch och sen är det tid att sova middag. I eftermiddag går vi nog och handlar för kylskåpet saknar några basvaror och jag är sugen på Jannickes lasagne (vegetarisk med spenat och getost) till middag.

Hej på er!

Det febriga plåstret

January 8th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.

Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.

Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.

Suck.

January 4th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Tänk att efter snart 22 månader som mamma så är det fortfarande lika frustrerande när ungen vaknar alldeles för tidigt och sen vägrar somnar om. Min jobb-timer har bara varit igång i 20 minuter och på grund av den jävern blir jag ännu mer stressad och… nedslagen.

Om två dagar är det julafton. Det märks inte minst på Elsas julkalender som bara har två små paket kvar. Under granen ligger dock en hel hög med hennes namn på, så öppnandet är ju knappast över efter de där två från kalendern. Imorse var jag och testade min sköldkörtel igen, ren rutin. Elsa tycker inte om doktorn, men blev lugn när hon hörde att det var min doktor det var frågan om. Hon stod sen med stora ögon och tittade när nålen gick in i mitt armveck. Och sen direkt efter: “Mamma plåster”. Sköterskan tittade undrande på mig, jag förklarade att min dotter önskade min arma arm ett plåster. Vi fick varsitt, som Elsa sen var mäkta stolt över och visade upp för dockan Svea så fort vi kom ut i bilen.

Ja, sen firade vi det lyckade läkarbesöket med en parkeringsbot på 15 euro innan vi körde och handlade det sista till lördagens julbord. Imorgon ska vi göra silltårta, risalamalta och griljera skinka. Jag älskar det. Elsa också. Hon förstår att det är något stort på gång och tycker mycket om att spana in alla juldekorationer överallt. Det kommer kännas tomt när januari kommer…

Igår gick vi hem genom stan efter att ha firat julfest på musiken. Hon pekade ut varenda ljusslinga, varenda tomte, varenda granrispinne som tappats på gatan. Sen busade hon runt bland pepparkakorna i affären och skulle prompt bära 2 kg rågmjöl som jag köpte för att kunna baka mammas specialare, sötlimpa, senare i eftermiddag. Som jag älskar att vara hemma med henne. Jag har sagt det förut, jag vet. Men det är så sant.

Då börjar vi väl ännu ett blogginlägg i den här bloggen med en kommentar om hur snabbt tiden går och hur länge det var sen sist:

Men gud vad tiden rusar fram och förlåt för att jag inte tittat in här på ett tag. Det är mycket nu. Mycket jobb, mycket Elsa och mycket som händer hela tiden.

Förra helgen var mina föräldrar här och levererade en hel påse med matvaror som vi i princip redan konsumerat, en papperskasse med julklappar som vi ska försöka spara en vecka till och en massa uppmärksamhet och kärlek till Elsa. Det tog cirka fem minuter i bilen efter att vi hade hämtat dem på flygplatsen, innan Elsa ändrade sitt mantra från “titta mamma” till “titta mormor” och “titta morfar”. Vi gick på julmarknad, åkte en runda till den tomt som vi fortfarande hoppas få köpa, fikade hos svärföräldrarna och hade det allmänt lugnt och mysigt.

På lördagskvällen ville Eric och jag ha dejtkväll och mamma och pappa ställde glatt upp som barnvakter. Det gick jättebra här hemma, Elsa är så himla trygg med dem. Plus att det säkert hjälpte att hon fick somna i sin egen säng och så vidare.
Tyvärr kom vi iväg lite sent och hade inte bord förrän 19.30. Sen visade det sig att alla filmer som vi kunde tänka oss att se började antingen 20 eller 23.15. Så vi åt istället. Och som vi åt. Hade bord på ett ganska litet, men grymt, steakhouse nere i stan. Och som vi åt. Sa jag det redan, att vi åt? Kött. Jag åt filé mignon med grillad paprika och kryddsmör. Och grillade räkor till förrätt! Och allt var av toppklass! Så. Gott.

Sen gick vi en snabb sväng i en kall stad innan vi åt efterrätt på ett annat ställe. Och sen lyxade vi till det med taxi hem. Fin kväll ändå.

Ja, sen åkte dem hem och vi kastades in i vardagen igen. Alltså, jag kanske har sagt det innan, men det som gör mig tröttast just nu är att Elsa pratar så mycket. Hela tiden. Och hon ger inte upp förrän man bekräftat det hon sagt, sagt hela meningen som hör till eller till och med berättat hela historien som hon vill höra när hon till exempel säger “knacka, mormor??!” (= Ja, det var ju tidigt på morgonen så knackade vi på dörren och tittade bort mot soffan. Det var ingen soffa längre utan en säng. Men den var tom! Var var mormor och morfar? Vart hade de tagit vägen? Då hörde vi ett litet ljud bakom oss och där, bakom dörren, hade mormor och morfar gömt sig! Så busigt. Och sen hjälpte dem dig att öppna ditt julkalenderpaket och det var en bok om Bobos morfar.”) Ni förstår, vår vardag består av miljontals sådana här samtal som jag förstår utvecklar Elsas språk och skapar ett litet geni, men inte är det konstigt att jag är rätt slut om kvällarna.

Jaja. Det står jag ut med. För hon är så rolig. Och har minne som en häst.

 

Världens bästa stjälpreda

December 6th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Julstädningen är i full gång här hemma och jag måste erkänna, den blir inte direkt snabbare gjord med min lilla hjälpreda i hälarna. Jag måste liksom hitta på saker för henne att “hjälpa till med”, som sen blir till mer jobb för mig att städa upp. Men så länge hon har roligt och vi lyssnar på julmusik tillsammans och skrattar åt konstiga bubblor i diskmedlet så är jag nöjd. Idag har jag frostat av frysen, bakat lussekatter, städat badrummet och sorterat byrån i hallen. Elsa har ätit is från frysen och hällt ut vatten i de tommar fryslådorna. Gjort Alba-bilder i mjölet på spisplattorna och stuckit pekfingrarna i degen konstant. “Diskat” med en svamp och en sked i handfatet i badrummet och använt toaborsten som verktyg för att få rent överallt annars. Samt hjälpt mig sortera vantar, mössor och halsdukar i tre lådor: min, Erics och Elsas. Det sistnämnda gjorde hon faktiskt riktigt bra.

Hon kan ju vara till nytta också. Bär till exempel gärna saker från köket till matbordet. Även om hon klagar när majonäs-tuben är “uuuung” och vattenglasen “nass” (våta). Hon är bättre än Eric på att ställa upp sina skor i skohyllan och fälla ner locket när hon kissat. Hon hänger gärna sin haklapp på stolen som ett tecken på att hon känner sig färdig med måltiden. Hon har dessutom stenkoll på alla sina böcker, trots att de är utspridda över hela lägenheten. Dyker det upp en liten ödla i bakgrunden i nån saga så måste hon direkt rusa och hämta en annan bok där det finns en ödla i ett träd bakom ett löv under ett moln bredvid en papegoja nånstans.

Älskade unge. Hon tycker det är så kul att hjälpa till att jag låter henne så långt det bara går. Så skapar vi en vardag tillsammans som funkar för båda.

Imorgon ska vi till Brit och sjunga och försöka få rent i köket och alla skåpen. Men först ska jag ta igen mig. Precis som Elsa redan gör.

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

London II: vallmoblommor, solsken och shopping

November 17th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

När vi vaknade i London efter en natt i trång lyxhotellsäng var klockan 8 hemma i Tyskland så det får väl räknas som sovmorgon. Madde skulle åka hem en timme senare så vi tog oss sakta över till deras hotellrum för att säga hejdå.

Sen väntade en frukost bokad på mysiga Cote Brasserie. Jag fick en väldigt ostig croque monsieur och de bästa fattiga riddarna jag ätit i mitt liv. Så. Gott. Som tur var vädret finare den här dagen så vi strosade omkring i väntan på att affärerna skulle öppna. Vi hade ju lyckats pricka in en helg då britterna kommer ihåg de soldater som stupat i alla krig och för att hedra dem bär de vallmoblommor på kavajslagen. Väldigt fint faktiskt. Så på Sloane Square där vi började shoppingen hade de en minnesgudtjänst med marschband, scouter och kör. Pampigt! Plus att en massa rika människor vandrade omkring med sina perfekta kläder och perfekt sminkade ansikten och perfekta små barn. Solen sken och stämningen var på topp!

Så vi shoppade loss! Jag köpte en klänning, en tröja, ett par tights och ett par fluffiga inneskor till Elsa. Och en halsduk till Eric. Och en väldigt fin plånbok till mig själv. Sen gick vi längs med King’s Road, tittade på människor och fina saker. Antropology alltså, där ville vi ju handla allting.

Jag hann också med att prata med Elsa och Eric i telefon. Jippi! Sen var vi i princip tillbaks på hotellet så då sa Izabella och jag hejdå till Angelica och åkte mot flygplatsen. Vi hann med en sen lunch där innan ett fullproppat plan lyfte mot Frankfurt.

Eric hade fått instruktioner att lägga Elsa om hon verkligen var supertrött, men att det var okej för mig att hon var uppe lite extra länge så att jag skulle hinna träffa henne… Vi landade nån kvart tidigt och sprang sen genom hela flygplatsen för att hinna med ett tåg som vi hade bestämt skulle hinnas med. Vi hann. Men sen missade vi tunnelbanan på Konstablerwache och fick vänta där i nio minuter.

Snacka om att tiden gick långsamt när man var så nära hem och små knubbiga armar kring halsen och världens godaste doft, den av min familj. Men sen kom vi äntligen hem och Elsa satt nybadad på soffan och tittade på Mamma Mu och blev glad att se mig.

Helgen i London var väldigt härlig. Vi hann med smarrig mat, bokläsning, höga och låga diskussioner och mycket skratt. Oavsett hur mycket jag saknade Elsa så vet jag att det är bra för mig att få vara själv lite ibland. Nästa helg händer det igen, då jag ska på spa i Polen. I FYRA nätter!!

Busiga barn och koncentrerade barn

November 16th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Innan vi skulle ge oss av mot musiktimmen idag så var det lite av en kamp att få på Elsa kläder. Hon tramsade hela tiden och brydde sig inte nämnvärt när jag sa till henne att jag ju då skulle bli tvungen att åka själv till musiken. Kunde ju inte direkt kasta upp en nakenfis på cykeln i november. Men hon fick på sig kläderna till slut, efter att jag blivit ömsom arg och ömsom diskret fnissig åt hennes minspel, och vi kom iväg till musiken. Återigen, jag älskar musiken. Elsa med. Idag var det dock två väääldigt “busiga”/störiga barn där som inte gjorde mycket rätt. Deras mammor försökte desperat hålla efter dem.

I vanliga fall är lärar-Brit ganska tolerant och tycker att det är okej att barnen själv bestämmer villkoren de medverkar på. Det är okej att sitta på bänken och titta. Det är okej att inte klappa, inte sjunga, inte vilja spela på en maracas eller vifta med en sjal. Men det är inte okej att springa omkring och skrika som galningar, sparka på gitarren eller klättra på borden.

Och det visade Brit idag. Tydligt. Elsa märkte det inte så mycket. Men hon märkte att två barn var busigare än vanligt. Och det gjorde henne också lite rebellisk. Men bara medan Brit bytte skiva mellan två låtar. Sen kom hon omedelbart tillbaks igen och grabbade tag i träpinnarna och började spela.

När vi kom hem pratade vi om de busiga barnen. Om hur de hade stört oss andra så att vi knappt kunde sjunga. Och om hur man bör lyssna på sin mamma och sin pappa och sin Brit. Elsa var så koncentrerad och lyssnade med allvarliga ögon och halvöppen mun. “Älsa?” frågade hon. “Älsa tamsa?”. Nej, intygade vi, du tramsade inte. Du lyssnade och spelade och klappade och dansade. Såklart. Men att man kan vara sådär tramsig som de andra barnen alltså och att folk blir arga då. Där lärde hon sig något nytt.

Kanske blir det lättare att få på kläderna imorgon?

Vår 20 månader gamla papegoja

November 15th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”