Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Världens bästa stjälpreda

December 6th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Julstädningen är i full gång här hemma och jag måste erkänna, den blir inte direkt snabbare gjord med min lilla hjälpreda i hälarna. Jag måste liksom hitta på saker för henne att “hjälpa till med”, som sen blir till mer jobb för mig att städa upp. Men så länge hon har roligt och vi lyssnar på julmusik tillsammans och skrattar åt konstiga bubblor i diskmedlet så är jag nöjd. Idag har jag frostat av frysen, bakat lussekatter, städat badrummet och sorterat byrån i hallen. Elsa har ätit is från frysen och hällt ut vatten i de tommar fryslådorna. Gjort Alba-bilder i mjölet på spisplattorna och stuckit pekfingrarna i degen konstant. “Diskat” med en svamp och en sked i handfatet i badrummet och använt toaborsten som verktyg för att få rent överallt annars. Samt hjälpt mig sortera vantar, mössor och halsdukar i tre lådor: min, Erics och Elsas. Det sistnämnda gjorde hon faktiskt riktigt bra.

Hon kan ju vara till nytta också. Bär till exempel gärna saker från köket till matbordet. Även om hon klagar när majonäs-tuben är “uuuung” och vattenglasen “nass” (våta). Hon är bättre än Eric på att ställa upp sina skor i skohyllan och fälla ner locket när hon kissat. Hon hänger gärna sin haklapp på stolen som ett tecken på att hon känner sig färdig med måltiden. Hon har dessutom stenkoll på alla sina böcker, trots att de är utspridda över hela lägenheten. Dyker det upp en liten ödla i bakgrunden i nån saga så måste hon direkt rusa och hämta en annan bok där det finns en ödla i ett träd bakom ett löv under ett moln bredvid en papegoja nånstans.

Älskade unge. Hon tycker det är så kul att hjälpa till att jag låter henne så långt det bara går. Så skapar vi en vardag tillsammans som funkar för båda.

Imorgon ska vi till Brit och sjunga och försöka få rent i köket och alla skåpen. Men först ska jag ta igen mig. Precis som Elsa redan gör.

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

London II: vallmoblommor, solsken och shopping

November 17th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

När vi vaknade i London efter en natt i trång lyxhotellsäng var klockan 8 hemma i Tyskland så det får väl räknas som sovmorgon. Madde skulle åka hem en timme senare så vi tog oss sakta över till deras hotellrum för att säga hejdå.

Sen väntade en frukost bokad på mysiga Cote Brasserie. Jag fick en väldigt ostig croque monsieur och de bästa fattiga riddarna jag ätit i mitt liv. Så. Gott. Som tur var vädret finare den här dagen så vi strosade omkring i väntan på att affärerna skulle öppna. Vi hade ju lyckats pricka in en helg då britterna kommer ihåg de soldater som stupat i alla krig och för att hedra dem bär de vallmoblommor på kavajslagen. Väldigt fint faktiskt. Så på Sloane Square där vi började shoppingen hade de en minnesgudtjänst med marschband, scouter och kör. Pampigt! Plus att en massa rika människor vandrade omkring med sina perfekta kläder och perfekt sminkade ansikten och perfekta små barn. Solen sken och stämningen var på topp!

Så vi shoppade loss! Jag köpte en klänning, en tröja, ett par tights och ett par fluffiga inneskor till Elsa. Och en halsduk till Eric. Och en väldigt fin plånbok till mig själv. Sen gick vi längs med King’s Road, tittade på människor och fina saker. Antropology alltså, där ville vi ju handla allting.

Jag hann också med att prata med Elsa och Eric i telefon. Jippi! Sen var vi i princip tillbaks på hotellet så då sa Izabella och jag hejdå till Angelica och åkte mot flygplatsen. Vi hann med en sen lunch där innan ett fullproppat plan lyfte mot Frankfurt.

Eric hade fått instruktioner att lägga Elsa om hon verkligen var supertrött, men att det var okej för mig att hon var uppe lite extra länge så att jag skulle hinna träffa henne… Vi landade nån kvart tidigt och sprang sen genom hela flygplatsen för att hinna med ett tåg som vi hade bestämt skulle hinnas med. Vi hann. Men sen missade vi tunnelbanan på Konstablerwache och fick vänta där i nio minuter.

Snacka om att tiden gick långsamt när man var så nära hem och små knubbiga armar kring halsen och världens godaste doft, den av min familj. Men sen kom vi äntligen hem och Elsa satt nybadad på soffan och tittade på Mamma Mu och blev glad att se mig.

Helgen i London var väldigt härlig. Vi hann med smarrig mat, bokläsning, höga och låga diskussioner och mycket skratt. Oavsett hur mycket jag saknade Elsa så vet jag att det är bra för mig att få vara själv lite ibland. Nästa helg händer det igen, då jag ska på spa i Polen. I FYRA nätter!!

Busiga barn och koncentrerade barn

November 16th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Innan vi skulle ge oss av mot musiktimmen idag så var det lite av en kamp att få på Elsa kläder. Hon tramsade hela tiden och brydde sig inte nämnvärt när jag sa till henne att jag ju då skulle bli tvungen att åka själv till musiken. Kunde ju inte direkt kasta upp en nakenfis på cykeln i november. Men hon fick på sig kläderna till slut, efter att jag blivit ömsom arg och ömsom diskret fnissig åt hennes minspel, och vi kom iväg till musiken. Återigen, jag älskar musiken. Elsa med. Idag var det dock två väääldigt “busiga”/störiga barn där som inte gjorde mycket rätt. Deras mammor försökte desperat hålla efter dem.

I vanliga fall är lärar-Brit ganska tolerant och tycker att det är okej att barnen själv bestämmer villkoren de medverkar på. Det är okej att sitta på bänken och titta. Det är okej att inte klappa, inte sjunga, inte vilja spela på en maracas eller vifta med en sjal. Men det är inte okej att springa omkring och skrika som galningar, sparka på gitarren eller klättra på borden.

Och det visade Brit idag. Tydligt. Elsa märkte det inte så mycket. Men hon märkte att två barn var busigare än vanligt. Och det gjorde henne också lite rebellisk. Men bara medan Brit bytte skiva mellan två låtar. Sen kom hon omedelbart tillbaks igen och grabbade tag i träpinnarna och började spela.

När vi kom hem pratade vi om de busiga barnen. Om hur de hade stört oss andra så att vi knappt kunde sjunga. Och om hur man bör lyssna på sin mamma och sin pappa och sin Brit. Elsa var så koncentrerad och lyssnade med allvarliga ögon och halvöppen mun. “Älsa?” frågade hon. “Älsa tamsa?”. Nej, intygade vi, du tramsade inte. Du lyssnade och spelade och klappade och dansade. Såklart. Men att man kan vara sådär tramsig som de andra barnen alltså och att folk blir arga då. Där lärde hon sig något nytt.

Kanske blir det lättare att få på kläderna imorgon?

Vår 20 månader gamla papegoja

November 15th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”

Snipp snapp, musiken lockar

November 9th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Idag har vi lekt med Noah och varit hos frisören. Elsa satt och ritade medan jag klippte mig och sen fick frisören ge sig på hennes lugg och toppar också. Det gick hur bra som helst, mycket tack vare skynket hon fick på sig som var fullt med dalmatiner. “Alba! Killa!”

Dock blev jag bara medium nöjd, så här i efterhand. Men vi fick brått på slutet för att hinna till musiken så vi betalade och cyklade iväg. Får gå dit igen imorgon för en liten extra ansning. Musiken var väldigt trevlig, som vanligt. Jag älskar att se Elsa uppmärksamt hänga med lärar-Brit på allt hon gör. Elsa dansar, spelar maracas, slår på låren och hoppar så bra en 1,5-åring kan hoppa. Men det bästa är fortfarande såpbubblorna och den lugna musiken på slutet. Då får jag tårar i ögonen, varje gång.

Ikväll var det även dags för körsång för mig, utan man och barn. Men eftersom Eric glömde bort det var han inte hemma i tid. Så jag fick lägga Elsa och sätta mig med jobbet på soffan som vanligt istället. Lite bitter, men ändå förvånansvärt lugn. Skit händer liksom. Får väl försöka komma iväg till kören nästa vecka istället.

Nu ska vi sova.

Ikea med svärmor/farmor stod på schemat idag. Vi stack dit efter Elsas tupplur efter att ha hämtat upp Kristina hemma. Jag hade lovat Elsa att de hade fika på Ikea och hon blev inte besviken. Hon fick en liten prinsesstårtsbakelse, Kristina drack kaffe och jag drack te. När vi kom hem på kvällen redogjorde hon detta för sin pappa genom att säga: “mamma täj, moo kaffe, elsa kaka”.

Sen tog vi ett varv i varuhuset som har så mycket fina saker att jag drömmer hårdare än på länge om ett hus. Samtidigt som mycket känns väldigt Ikea, så har de fina lösningar och härliga juluppställningar just nu. Jag köpte ett nytt duschdraperi, några ljus och en glödlampa. Bra runda på Ikea. Det handlade ju massor om att umgås med släkten också och det lyckades vi med. Elsa var på toppenhumör. Hon gick runt och testade soffor, busade i barnhörnan och möblerade om bland låtsaskrukväxter.

Sen blev det köttbullar till middag här hemma, nu sover ungen och jag har jobbat färdigt. De senaste kvällarna har inneburit ett evigt spring in till Elsas rum. Hon har seriöst kallat på mig varannan minut och inte slutat förrän jag kommit. Hon har bett om vatten, kastat ut gosedjur och korvat runt så att sovpåsen blivit mindre och mindre. Rätt drygt och väldigt onödigt. Så ikväll, innan vi sa godnatt, så sa jag till henne att jag gärna kommer om hon behöver mig, men att det är kväll och dags att sova. Det finns ingen anledning att ligga och skrika efter mamma konstant. Jag älskar dig, puss puss, ses imorgon.

Inte en enda gång kallade hon. Hon låg och småpratade med Svea, sjöng lite på Blinka lilla stjärna och somnade sen.

Grannsämja och pennkorkar

November 7th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa och jag sprang på den kedjerökande arkitekten som jobbar på bottenvåningen här i huset. Vi var på väg hem från lekplatsen i duggregnet när han stannade oss för att småprata några ord. Elsa som hade gått hela vägen hem ville nu att jag skulle ta henne på armen (“mamma bäja”). När vi gick där ifrån frågade Elsa vem han var (“han gubbe?”). Jag förklarade att det var vår granne, att alla som bor i huset är våra grannar. Nej, jag valde att inte gå in på det faktum att den här grannen faktiskt inte bor där utan bara jobbar där. En trappa upp träffade vi en kille i min ålder som vi inte sett innan. Vi sa hej och jag frågade om han bodde i huset. Jo, han var nyinflyttad sen helgen så vi skakade hand och jag hälsade välkommen innan vi stapplade vidare upp. Elsa frågade vem han var (“han pojke?”). Jag förklarade att han också var vår granne eftersom han också bor i huset.

Efter Elsas tupplur gick vi ut en sväng igen, mest för att leta efter hundar och kråkor, men också för att lämna ett paket på posten och köpa smör. Vi sprang in i den nya grannen igen och jag sa hej igen. När han hade stängt dörren bakom sig skakade Elsa min hand och sa “hejhej grannen”. Så. Gullig. Och som hon hänger med i världen, ibland bättre än jag. Ofta bättre än Eric.

Som när vi hittade vad som såg ut som en kork till en överstrykningspenna i soffan och jag ville ha med henne in på kontoret där alla pennorna finns. Jag ska leta upp pennan utan kork, förklarade jag. Hon svarade inte och satte kurs mot vårt sovrum. Jag hörde henne dra ut Erics nattygsbordslåda. Jag hittade ingen överstrykningspenna utan kork. Då ropar Elsa från sovrummet “Mamma! Elsa hitta!” Då hade hon uppenbarligen koll på att det inte var en kork till en penna utan en kork till ett USB-minne som låg i den där lådan. Så. Smart.

Elsas pappa är bäst, ingen protest

November 3rd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Elsa börjar bli lite lite pappig nu. Jag gillar det! Det är skönt att hon kan gå till Eric också, fast om jag ska vara helt ärlig så är jag nog fortfarande förstahandsvalet om vi båda är hemma. Men nu när Eric jobbar igen efter den långa pappaledigheten och Ibiza-resan och sådär, så saknar hon honom. Imorse grät hon när han skulle gå till jobbet. Sen frågade hon när vi kom in efter lekplatsen om pappa var hemma. Och när jag säger att han kanske inte hinner hem för att läsa godnattsagan så gråter hon. Och när jag säger att han kommer att tassa in och pussa på henne när han kommer, så gråter hon.

På morgnarna är det Eric som ska hjälpa henne på med pyjamasen igen efter toabesöket. Det är han som ska läsa böcker i sängen tills hon tröttnar. Då hoppar hon ner, hämtar hans mjukisbyxor och kräver att de går in i vardagsrummet tillsammans.

I tisdags var vi en snabbis på Erics jobb och lämnade en stol med bilen. Så nu hoppas hon varje gång vi ska köra bil, att det är till pappa vi ska. Fint att hon uppskattar honom så mycket.

På ett sätt är det också lite orättvist att jag är hemma med henne hela dagarna och leker mycket med henne såklart. Men jag måste ju samtidigt tvätta, städa, laga mat, handla, diska och sånt som hon då får antingen hänga med på, eller leka själv under tiden. Jag tror att pappa är lite mer lek och Elsa-fokus. Så att hon föredrar att ha honom hemma på morgnarna eftersom hon då tror att de ska leka hela tiden. Vilket de i princip gör på helgerna, så där har hon i och för sig rätt. Vi får kanske försöka dela upp sysslorna lite jämnare på helgerna för att undvika det här problemet? Samtidigt tycker jag det är skönt att laga mat SJÄLV en gång i veckan och unnar verkligen Eric att få leka med sin dotter istället för att skala morötter i köket.

Hmm.

Varsågod, du får lov att bära mig

November 2nd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

På tyska säger man ju “bitte” till både “varsågod” och “är du snäll”. Elsa håller på att reda ut begreppen nu och säger alltså “tack tack mamma” när hon ger mig något. Eller vill att jag ska ta något från henne. Som när vi ska gå ner för alla trapporna och hon vill att jag ska bära henne. “Mamma bäja, tack tack mamma”. Och så händerna i luften så att jag fattar vad jag ska bära. Älskade, tunga, sprattliga barn, klart jag vill bära dig både upp och ner för de där trapporna.