Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Från Bamse till Citronen

March 13th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Det som skulle bli ett långt inlägg från datorn blir nu bara ett snabbt hej från telefonen. För datorn hade ingen ström mer och jag orkar inte hämta kabeln. Stackars Elsa har spenderat förmiddagen med att vara världens goaste, snällaste mest hjälpsamma unge. Sen blev eftermiddagen lite av ett tårkaos, men mest när vi väl kom hem igen från svärföräldrarna i Bad Homburg. 

Imorse stod jag i duschen när jag kom på att min ansiktstvätt fortfarande låg i en plastpåse på golvet i vardagsrummet. (Vi kom ju hem igår från en tripp till Berlin där den hade varit med.) Elsa satt i hallen och läste böcker så då ropade jag på henne och bad henne hämta min tvål. DÅ GJORDE HON DET! Så praktiskt. Och snällt. Och imponerande! 

Sen gick vi ut och handlade. I ena affären finns en lekstation där hon gillar att hänga. Så då fick hon leka en stund och sen ropade att det var dags att gå vidare så kom hon direkt!! Utan att börja skrika eller med bedjande röst säga “liten liten tund till mamma” samtidigt som hon håller visar nån centimeter mellan tummen och pekfingret. 

När vi väl kom hem förklarade jag att min ryggsäck var tung och de två kassarna i mina händer också var tunga. Att det nog var bäst om hon kunde gå nån av de sju trapporna själv…? Det kunde hon! “Elsa tooor! Elsa tark!”

Sen var vi som sagt en sväng i Bad Homburg och där bidde det sorgligt när vi skulle hem. Och i bilen. Och när vi kom hem. Hon skrek och vrålade och hetsade upp sig till kräkningsgränsen. Och hennes pappa får inte göra nåt. Det är bara min hjälp som uppskattas. 

Tonfiskpizza på det, snabb godnattsaga och sen sjöng hon sig själv till sömns med Broder Jakob i enmans-kanon. 

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.

Jag har haft lite problem med en visdomstand som är på väg upp och som fångar mat under en liten luva hud längst bak i munnen. Det blev inflammerat där innan jul, men löste sig igen. Nu hände det igen. Jag har inte kunnat tugga mat på den sidan och inte heller kunnat öppna munnen ordentligt. Så för att få hjälp med rengöring och ta en check på vad som egentligen händer, hade jag fått en tandläkartid förra tisdagen. Min snart 2-åriga sidekick fick såklart följa med och var väldigt exalterad över att besöka “tant-tätalen”. Hon övade här hemma hur man ska visa tänderna för tandläkaren och fick för sig att bästa sättet är att skjuta ut underkäken i ett väldigt överdrivet underbett. Jag lät henne hållas. Efter att ha läst en pedagogisk bok i väntrummet om en mus som går till tandis med sin kompis Nallen, så var det vår tur. Elsa fick order av mig om att sätta sig på golvet bredvid vår ryggsäck och läsa en bok vi lånade från väntrummet. Det funkade bra tills tandläkaren kom in och satte på musik. Då var hon naturligtvis tvungen att dansa, och vem kan göra ett bra jobb på dansgolvet i sittane position. Med tänderna i bästa position (underbettet ut) såklart. Alla som jobbade där dog söthetsdöden.

Alla sköterskor blev betuttade i Elsa och kämpade om hennes uppmärksamhet. Då lät henne åka upp och ner på en pall. Hon fick blåsa luft på mitt hår med lilla luftblåsarverktyget. De blåste upp en engångshandske och ritade ansikte på den som en ballong med nuna. Och de ställde hela tiden frågor, som hon inte kunde svara på eftersom underbettet fortfarande var kvar. “Vad heter du?” “Mmfsma” “Heter du Anna-Lisa” “Njsdä” “Heter du Samuel?” “Njsdä”.

Mina tänder dådå. Jo, det var knepigt som sören för tandläkaren att ta sig in i djupaste kinden för att rengöra. Jag fick utskrivet bakteriedödande gurgelvatten och fick order om att inte rota för mycket om det händer igen. Alla fyra visdomständer måste ut, men inte förrän efter sommaren tar vi tag i det. Inte kul alls att tänka på, men jag blev försäkrad om att de jobbar med en grymt duktig käk-ortoped som fixar biffen så smärtfritt som möjligt. Usch.

När vi väl kom utanför dörren och Elsa underbett äntligen kunde halas in igen, var det första hon sa “Elsa, heter Elsa”. Lilla fina ungen.

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

Vardagen med husplaner och Skamfeber

January 16th, 2017 | Posted by Jess in Film. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tja! Det är måndag och vardagen drar  igång igen efter en lång helg. Lång eftersom Eric var ledig i fredags igen. Vi har inte gjort mycket mer än att umgås här hemmavid. Handlat, lekt med Duplo, lagat Jannickes vegetariska lasagne och hetskollat Skam. Alltså denna norska ungdomsserie som tagit alla svenskar med storm. Så även mig. Jag känner mig helt seriöst kär i William. Och fast att han är en drittsekk emellanåt så är han bara så heeet när han är en. Älskar såklart Noora också och hennes brains och perfekta läppstift. Jag har tredje säsongen kvar, men måste först lugna ner mig lite efter sista avsnittet av säsong 2.

Igår var mina svärföräldrar här och drack kaffe och pratade. Jag kan härmed avslöja att vi ju har lite planer på att flytta in i lägenheten på toppen av deras hus. Detta för att spara pengar inför husbygge/husköp/husrenoverande och samtidigt testa om det funkar att bo “tillsammans” med dem. Tanken är att flytten ska gå i början av sommaren, så det är inte så långt kvar/oceaner av dagar kvar och mycket att fundera på.

Ja, och annars då? Livet rullar på. Jag ser framemot varmare temperaturer och mindre regn så att man kan vara ute lite mer. Men å andra sidan trivs både Elsa och jag rätt bra inne i stugvärmen också.

 

Elsas sångröst

January 14th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa sjunger numera som en gudinna. Alltså hon har väl kanske inte en helt ren ton än (hrmhosthrm), men vem har det?! Det roliga (och vansinnigt gulliga) är att hon försöker. Och hon kan texten så bra till hundratals låtar vi sjunger hela tiden. Men hon hinner liksom inte uttala orden så snabbt som sången kräver. Så hon hänger på på ord med jämna mellanrum. Så svårt att filma tyvärr för hon vill hellre kolla på telefonen än sjunga när den är framme. Men har till exempel kört mycket Midnatt råder i jul, alltså tipp tapp tipp tapp, fast hon kör tapp hela vägen fram till ett basigt slut-tapp. Och Bäbä vita lamm sjunger vi, där strumporna på slutet är till Elsa och inte lillebror.

Hon sjunger också mycket på tyska. Men i musikgruppen vi går till varje onsdag har hon hittills varit tyst som en mus. Tills i onsdags då hon var i sin egen lilla värld när vi sjöng en sång som vi sjunger i princip varje gång där. Tyska versionen av En elefant balanserade. Hon tog alltså i som bara den och alla andra föräldrar kunde knappt hålla sig för skratt och läraren log stolt. Jag grät såklart nästan.

Fredagsfeeling med familjen

January 13th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

På golvet sitter Elsa och Eric och leker med en krubba som vi byggde i lego igår. Jesusbarnet ligger där, bredvid sina föräldrar Maria, en lego-pojke med Superman-tröja, och Josef, en legoflicka med tofs och knallröda byxor. Elsa har delat ut rollerna. Jag har precis jobbat en timme, till ljudet av deras bus där nere på golvet. Det är visserligen bara fredag, men Eric är hemma vilket är lyx för oss alla tre. Han har en massa semesterdagar kvar från förra året som hans chef nu hetsar honom att ta ut.

Det har varit en lite tuff vecka. Elsa blev visserligen friskare och är nu nästan helt återställd. Men hon har ändå sovit lite knaggligt och varit lite kinkig om dagarna. Det snöade och var härligt ena dagen och vi njöt av flingorna på en prommis runt kvarteren. Men sen spöregnade det och var för varmt så nu är allt det vita borta igen.

En resa till Sverige i slutet av februari är bokad. Vi har inte varit hemma sen i oktober, så det ska bli kul att träffa folk, spana in nya hus och sådär. Jag vill dessutom köpa löständer på Bo Ohlsson och äta pizza med räkor på. Elsas mormor har redan gjort upp ett schema för deras aktiviteter som inte involverar mig. Så jag tar väl med både jobbdator och en bra bok och hoppas på det bästa.

På tal om resa så känner vi oss sugna på lite sol nu innan den tyska våren gör sitt intåg. Någon som har ett tips på var det billigaste solskenet och värmen finns i januari, februari? Tack på förhand för tips.

Nu ska vi göra lunch och sen är det tid att sova middag. I eftermiddag går vi nog och handlar för kylskåpet saknar några basvaror och jag är sugen på Jannickes lasagne (vegetarisk med spenat och getost) till middag.

Hej på er!

Det febriga plåstret

January 8th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.

Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.

Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.