Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag har haft lite problem med en visdomstand som är på väg upp och som fångar mat under en liten luva hud längst bak i munnen. Det blev inflammerat där innan jul, men löste sig igen. Nu hände det igen. Jag har inte kunnat tugga mat på den sidan och inte heller kunnat öppna munnen ordentligt. Så för att få hjälp med rengöring och ta en check på vad som egentligen händer, hade jag fått en tandläkartid förra tisdagen. Min snart 2-åriga sidekick fick såklart följa med och var väldigt exalterad över att besöka “tant-tätalen”. Hon övade här hemma hur man ska visa tänderna för tandläkaren och fick för sig att bästa sättet är att skjuta ut underkäken i ett väldigt överdrivet underbett. Jag lät henne hållas. Efter att ha läst en pedagogisk bok i väntrummet om en mus som går till tandis med sin kompis Nallen, så var det vår tur. Elsa fick order av mig om att sätta sig på golvet bredvid vår ryggsäck och läsa en bok vi lånade från väntrummet. Det funkade bra tills tandläkaren kom in och satte på musik. Då var hon naturligtvis tvungen att dansa, och vem kan göra ett bra jobb på dansgolvet i sittane position. Med tänderna i bästa position (underbettet ut) såklart. Alla som jobbade där dog söthetsdöden.

Alla sköterskor blev betuttade i Elsa och kämpade om hennes uppmärksamhet. Då lät henne åka upp och ner på en pall. Hon fick blåsa luft på mitt hår med lilla luftblåsarverktyget. De blåste upp en engångshandske och ritade ansikte på den som en ballong med nuna. Och de ställde hela tiden frågor, som hon inte kunde svara på eftersom underbettet fortfarande var kvar. “Vad heter du?” “Mmfsma” “Heter du Anna-Lisa” “Njsdä” “Heter du Samuel?” “Njsdä”.

Mina tänder dådå. Jo, det var knepigt som sören för tandläkaren att ta sig in i djupaste kinden för att rengöra. Jag fick utskrivet bakteriedödande gurgelvatten och fick order om att inte rota för mycket om det händer igen. Alla fyra visdomständer måste ut, men inte förrän efter sommaren tar vi tag i det. Inte kul alls att tänka på, men jag blev försäkrad om att de jobbar med en grymt duktig käk-ortoped som fixar biffen så smärtfritt som möjligt. Usch.

När vi väl kom utanför dörren och Elsa underbett äntligen kunde halas in igen, var det första hon sa “Elsa, heter Elsa”. Lilla fina ungen.

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.

 

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

Vardagen med husplaner och Skamfeber

January 16th, 2017 | Posted by Jess in Film. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tja! Det är måndag och vardagen drar  igång igen efter en lång helg. Lång eftersom Eric var ledig i fredags igen. Vi har inte gjort mycket mer än att umgås här hemmavid. Handlat, lekt med Duplo, lagat Jannickes vegetariska lasagne och hetskollat Skam. Alltså denna norska ungdomsserie som tagit alla svenskar med storm. Så även mig. Jag känner mig helt seriöst kär i William. Och fast att han är en drittsekk emellanåt så är han bara så heeet när han är en. Älskar såklart Noora också och hennes brains och perfekta läppstift. Jag har tredje säsongen kvar, men måste först lugna ner mig lite efter sista avsnittet av säsong 2.

Igår var mina svärföräldrar här och drack kaffe och pratade. Jag kan härmed avslöja att vi ju har lite planer på att flytta in i lägenheten på toppen av deras hus. Detta för att spara pengar inför husbygge/husköp/husrenoverande och samtidigt testa om det funkar att bo “tillsammans” med dem. Tanken är att flytten ska gå i början av sommaren, så det är inte så långt kvar/oceaner av dagar kvar och mycket att fundera på.

Ja, och annars då? Livet rullar på. Jag ser framemot varmare temperaturer och mindre regn så att man kan vara ute lite mer. Men å andra sidan trivs både Elsa och jag rätt bra inne i stugvärmen också.

 

Elsas sångröst

January 14th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa sjunger numera som en gudinna. Alltså hon har väl kanske inte en helt ren ton än (hrmhosthrm), men vem har det?! Det roliga (och vansinnigt gulliga) är att hon försöker. Och hon kan texten så bra till hundratals låtar vi sjunger hela tiden. Men hon hinner liksom inte uttala orden så snabbt som sången kräver. Så hon hänger på på ord med jämna mellanrum. Så svårt att filma tyvärr för hon vill hellre kolla på telefonen än sjunga när den är framme. Men har till exempel kört mycket Midnatt råder i jul, alltså tipp tapp tipp tapp, fast hon kör tapp hela vägen fram till ett basigt slut-tapp. Och Bäbä vita lamm sjunger vi, där strumporna på slutet är till Elsa och inte lillebror.

Hon sjunger också mycket på tyska. Men i musikgruppen vi går till varje onsdag har hon hittills varit tyst som en mus. Tills i onsdags då hon var i sin egen lilla värld när vi sjöng en sång som vi sjunger i princip varje gång där. Tyska versionen av En elefant balanserade. Hon tog alltså i som bara den och alla andra föräldrar kunde knappt hålla sig för skratt och läraren log stolt. Jag grät såklart nästan.

Fredagsfeeling med familjen

January 13th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

På golvet sitter Elsa och Eric och leker med en krubba som vi byggde i lego igår. Jesusbarnet ligger där, bredvid sina föräldrar Maria, en lego-pojke med Superman-tröja, och Josef, en legoflicka med tofs och knallröda byxor. Elsa har delat ut rollerna. Jag har precis jobbat en timme, till ljudet av deras bus där nere på golvet. Det är visserligen bara fredag, men Eric är hemma vilket är lyx för oss alla tre. Han har en massa semesterdagar kvar från förra året som hans chef nu hetsar honom att ta ut.

Det har varit en lite tuff vecka. Elsa blev visserligen friskare och är nu nästan helt återställd. Men hon har ändå sovit lite knaggligt och varit lite kinkig om dagarna. Det snöade och var härligt ena dagen och vi njöt av flingorna på en prommis runt kvarteren. Men sen spöregnade det och var för varmt så nu är allt det vita borta igen.

En resa till Sverige i slutet av februari är bokad. Vi har inte varit hemma sen i oktober, så det ska bli kul att träffa folk, spana in nya hus och sådär. Jag vill dessutom köpa löständer på Bo Ohlsson och äta pizza med räkor på. Elsas mormor har redan gjort upp ett schema för deras aktiviteter som inte involverar mig. Så jag tar väl med både jobbdator och en bra bok och hoppas på det bästa.

På tal om resa så känner vi oss sugna på lite sol nu innan den tyska våren gör sitt intåg. Någon som har ett tips på var det billigaste solskenet och värmen finns i januari, februari? Tack på förhand för tips.

Nu ska vi göra lunch och sen är det tid att sova middag. I eftermiddag går vi nog och handlar för kylskåpet saknar några basvaror och jag är sugen på Jannickes lasagne (vegetarisk med spenat och getost) till middag.

Hej på er!

Det febriga plåstret

January 8th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.

Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.

Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.

Suck.

January 4th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Tänk att efter snart 22 månader som mamma så är det fortfarande lika frustrerande när ungen vaknar alldeles för tidigt och sen vägrar somnar om. Min jobb-timer har bara varit igång i 20 minuter och på grund av den jävern blir jag ännu mer stressad och… nedslagen.

Om två dagar är det julafton. Det märks inte minst på Elsas julkalender som bara har två små paket kvar. Under granen ligger dock en hel hög med hennes namn på, så öppnandet är ju knappast över efter de där två från kalendern. Imorse var jag och testade min sköldkörtel igen, ren rutin. Elsa tycker inte om doktorn, men blev lugn när hon hörde att det var min doktor det var frågan om. Hon stod sen med stora ögon och tittade när nålen gick in i mitt armveck. Och sen direkt efter: “Mamma plåster”. Sköterskan tittade undrande på mig, jag förklarade att min dotter önskade min arma arm ett plåster. Vi fick varsitt, som Elsa sen var mäkta stolt över och visade upp för dockan Svea så fort vi kom ut i bilen.

Ja, sen firade vi det lyckade läkarbesöket med en parkeringsbot på 15 euro innan vi körde och handlade det sista till lördagens julbord. Imorgon ska vi göra silltårta, risalamalta och griljera skinka. Jag älskar det. Elsa också. Hon förstår att det är något stort på gång och tycker mycket om att spana in alla juldekorationer överallt. Det kommer kännas tomt när januari kommer…

Igår gick vi hem genom stan efter att ha firat julfest på musiken. Hon pekade ut varenda ljusslinga, varenda tomte, varenda granrispinne som tappats på gatan. Sen busade hon runt bland pepparkakorna i affären och skulle prompt bära 2 kg rågmjöl som jag köpte för att kunna baka mammas specialare, sötlimpa, senare i eftermiddag. Som jag älskar att vara hemma med henne. Jag har sagt det förut, jag vet. Men det är så sant.

Då börjar vi väl ännu ett blogginlägg i den här bloggen med en kommentar om hur snabbt tiden går och hur länge det var sen sist:

Men gud vad tiden rusar fram och förlåt för att jag inte tittat in här på ett tag. Det är mycket nu. Mycket jobb, mycket Elsa och mycket som händer hela tiden.

Förra helgen var mina föräldrar här och levererade en hel påse med matvaror som vi i princip redan konsumerat, en papperskasse med julklappar som vi ska försöka spara en vecka till och en massa uppmärksamhet och kärlek till Elsa. Det tog cirka fem minuter i bilen efter att vi hade hämtat dem på flygplatsen, innan Elsa ändrade sitt mantra från “titta mamma” till “titta mormor” och “titta morfar”. Vi gick på julmarknad, åkte en runda till den tomt som vi fortfarande hoppas få köpa, fikade hos svärföräldrarna och hade det allmänt lugnt och mysigt.

På lördagskvällen ville Eric och jag ha dejtkväll och mamma och pappa ställde glatt upp som barnvakter. Det gick jättebra här hemma, Elsa är så himla trygg med dem. Plus att det säkert hjälpte att hon fick somna i sin egen säng och så vidare.
Tyvärr kom vi iväg lite sent och hade inte bord förrän 19.30. Sen visade det sig att alla filmer som vi kunde tänka oss att se började antingen 20 eller 23.15. Så vi åt istället. Och som vi åt. Hade bord på ett ganska litet, men grymt, steakhouse nere i stan. Och som vi åt. Sa jag det redan, att vi åt? Kött. Jag åt filé mignon med grillad paprika och kryddsmör. Och grillade räkor till förrätt! Och allt var av toppklass! Så. Gott.

Sen gick vi en snabb sväng i en kall stad innan vi åt efterrätt på ett annat ställe. Och sen lyxade vi till det med taxi hem. Fin kväll ändå.

Ja, sen åkte dem hem och vi kastades in i vardagen igen. Alltså, jag kanske har sagt det innan, men det som gör mig tröttast just nu är att Elsa pratar så mycket. Hela tiden. Och hon ger inte upp förrän man bekräftat det hon sagt, sagt hela meningen som hör till eller till och med berättat hela historien som hon vill höra när hon till exempel säger “knacka, mormor??!” (= Ja, det var ju tidigt på morgonen så knackade vi på dörren och tittade bort mot soffan. Det var ingen soffa längre utan en säng. Men den var tom! Var var mormor och morfar? Vart hade de tagit vägen? Då hörde vi ett litet ljud bakom oss och där, bakom dörren, hade mormor och morfar gömt sig! Så busigt. Och sen hjälpte dem dig att öppna ditt julkalenderpaket och det var en bok om Bobos morfar.”) Ni förstår, vår vardag består av miljontals sådana här samtal som jag förstår utvecklar Elsas språk och skapar ett litet geni, men inte är det konstigt att jag är rätt slut om kvällarna.

Jaja. Det står jag ut med. För hon är så rolig. Och har minne som en häst.