Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Älskade jobbiga ungar

September 4th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Nätterna blir sämre och sämre här borta. Jag trodde att vi hade nått botten när Elsa hade urinvägsinfektion och förkylning häromnatten, samtidigt som Ville var väldigt hungrig och ville äta en gång i timmen och sen ligga och grymta medan solen gick upp. Det innebär att natten blev väldigt kort för oss föräldrar när barnen turades om att kalla på oss, typ en gång i kvarten. Natten efter var Eric på personalfest och kvällen började stressigt tills han ramlade in vid 2-tiden. Läggningen var okej, men sen vill Ville gärna äta nonstop framför Game of Thrones och kamomillte och Elsa hostade och snörvlade och kallade hela tiden och ville att jag skulle ligga en sväng hos henne. Då gjorde jag det en stund, tills ljudstyrkan från yngsta familjemedlemmen nådde farliga decibelnivåer i vardagsrummet. Det var svettigt, men nyttigt. Tvåbarnsmamma japp!

Som sagt tänkte jag lite naivt att det bara kan bli bättre. Det kan ha varit det dummaste jag någonsin fått för mig. Nu har Elsa fått penicillin mot urinvägsinfektionen så hon sover lite bättre, men ska ändå få en dos medicin vid 2 och sen vill hon oftast dricka vatten några gånger per natt också. Men Ville. Han är inne i en sådan åskmolnsperiod så det finns inte. Han sover inte på natten, han äter och korvar. Hela. Tiden. Tror jag har ammat 10 gånger i natt och däremellan legat nära nära och försökt lugna orolig bebis som hade ont i magen och inte kom till ro, på hela natten. Så fort jag plockar upp honom och håller honom i famnen så somnar han. Så fort jag lägger ner honom så börjar han åma sig och stöna och halvskrika och vifta med armar och ben, tills han blir hungrig igen och kräver bröst med höga rop. Herregud alltså.

Dessutom, som grädde på klag-moset, är jag superförkyld, har ont i huvudet och hostar. En åkomma som troligtvis inte kommer försvinna förrän 2019 då jag eventuellt kan få sova mer än 20 minuter i sträck.

Allt visade sig dock än en gång vara värt det när Ville vid 6-tiden, efter att ha fått sova en timme i mitt knä medan jag googlade zoodles och gick vilse på Instagram, tryckte ut en enorm kladd med gult bajs och sen log mot mig, öra till öra.

Älskade jobbiga ungar.

Tvååringen tisdagstränar

September 1st, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vilken natt alltså. Elsa har feber och är förkyld och har krävt vår närvaro hela natten. Hon var dessutom vaken, varm och snackesugen från typ 12 till 3.30. När hon somnade tog brorsan över och började klaga på att magen gjorde ont. Så han ömsom ammade, ömsom gnällde och korvade från 4 till nu, 7. Nu sover han i mitt knä. Eric och Elsa sover också. Jag bloggar. Internet blev jag färdig med för några timmar sen…

Elsa har börjat på gympa! Varje tisdagsförmiddag sticker hon och jag iväg till en liten gympahall här i närheten. Det är den lokala gymnastikföreningen som håller i det och det kostar 350 kronor OM ÅRET! Läraren är en tysk Britt Persson som ställer i ordning salen och sen bryskt, men kärleksfullt, kommenderar iväg ungarna. Gruppen är rätt liten också, vilket passar Elsa bra. Hon är så försiktig och blyg och tyst när vi är där, iallafall den första halvan innan hon fått koll på vad hon klarar av och gillar. En tjej som är ett halvår äldre och har storasyskon och har varit med i gamet ett tag har blivit Elsas idol. Storögt följer hon henne med blicken och noterar imponerat hur hon gör. Hur snyggt hon slår kullerbyttor. Hur modigt hon kryper upp för bänken som blivit en rutschkana. Hur snabbt hon springer ifrån sin mamma för att ivrigt testa nästa grej.

Själv smyger Elsa mellan de olika stationerna, testar lite och om jag har tur så får jag henne att göra hela som man ska. Om hon inte känner att hon har 100 % koll på situationen så vill hon sen inte prova fler gånger. Men om det var lätt så kan hon tänka sig att köra igen.

En timme håller vi på, innan en tondöv lärare sjunger hejdå-sång och vi går hem igen.

Elsa älskar det. Såklart. Hon får träffa andra barn, det är allt som räknas. Jag tror ärligt talat att hon lika gärna kunnat sitta i typ väntrummet hos läkaren och kollat på ungar där och varit lika nöjd. Men jag vill inte att hon ska bli smittad eller att doktorn ska tycka vi är konstiga, så det är bättre vi sticker på gympa då. Dessutom skadar det inte för Elsa, som är ganska duktig på språk, räkning och bokstäver, men som inte kan gå upp för en trappa utan att hålla nån i handen, att göra något fysiskt.

Ville då? Första gången lämnade jag honom och en flaska utpumpad mjölk hos farmor här hemma, men det kändes faktiskt inte bra, så sist fick han följa med. Tanken var att han skulle somna i vagnen på vägen dit och sen sova i liggdelen inne i gympasalen. Men han hade missförstått den planen och var vaken när vi kom dit, låg sen och snackade ett par minuter i liggdelen under en ribbstol, innan han började gallskrika som bara en riktigt ensam spädis kan. Då fick han hänga i sjalen resten av sessionen och där somnade han så småningom.

Elsa ropade hela tiden på honom, “Kolla Ville! Jag kryper!” “Ville! Se här, en tunnel!” Så gulligt.

Gympa alltså. Vårt tisdagsnöje.

“Mormor, vad gör vi nu?”

August 18th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

I tisdags, efter en försening på grund av oväder här hos oss, landade mormor Anette på flygplatsen och Elsa och jag körde och hämtade henne. Jag har fått låna en handpump av min svägerska som jag använder en gång om dagen för att kunna ge Ville magmedicin (blandar pulver i mjölken). Så jag pumpade en flaska och ställde i kylen, ifall hungersnöd skulle uppstå här hemma medan vi satt i en bil på autobahn.

Vi hittade mamma och kom hem till en fridfull lägenhet. Ville hade sovit hela tiden i Erics famn och inte saknat mig eller mjölkbaren alls. Skönt!

Nu har vi alltså en inneboende barnvakt här som främst underhåller Elsa, men som också har två händer som kan vyssa en bebis eller köra en vagn. Det är så skönt! Och eftersom det är min mamma, som jag har lärt mig alla mina principer och pedagogiska knep av, så älskar jag hur hon hanterar Elsa. Och Elsa älskar det ännu mer. De busar och springer genom lägenheten, går till lekplatsen, läser böcker, ritar och spelar spel och kramas. Vi får skicka in henne till mormor i gästrummet så fort hon vaknar och mamma tar även över läsandet av godnattsaga. De har pysslat två pappersloppor som nu är Elsas käraste ägodelar och högsta prioritet.

Där emellan går hon omkring med Ville när min rygg är trött eller jag behöver byta en kräkig t-shirt. Han uppskattar också att hon är här, det vet jag. En lugn, svensk röst som pratar med honom när han är vaken och en lugn, varm famn som han får sova i när mat-koman är ett faktum.

Idag blir det våfflor och bondgård och grill på balkongen. Imorgon åker hon hem igen, men inte förrän på kvällen.

Så lyxigt att mamma vill lägga nästan en vecka av sin semester på att prata och leka med Elsa från 5.30 på morgonen till 20 på kvällen. Vi uppskattar det så.

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.

Matmaraton och kaninjakt

August 13th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Hej där ute! Här går livet sin gilla gång. Det är verkligen fullt ös, fast vi inte direkt gör så mycket. Lillen vill äta mat hela tiden, fortfarande. Han fyllde en månad i fredags och växer då det knakar. Han är en ganska nöjd unge, så länge han får äta när han vill och hänga i någons famn resten av tiden. Detta gör att jag blir lite frustrerad ibland. Det är svårt att få någonting gjort med en bebis i armarna. Det är till och med svårt att leka med lego, klä på en docka eller rita en sköldpadda med lila vingar. Men Elsa har tålamod med mig och är ofta rätt nöjd om jag bara sitter med och pratar med henne och gungar Ville samtidigt.
Därför är jag också väldigt trött när det blir kväll. Då märks det liksom att jag sovit fem upphackade timmar och sen spenderat hela dagen med att prata prata prata med en 2,5-åring som kräver att få veta allt om allt. "Varför har jag ingen pung? Vad betyder hinna ikapp?" "Vem är snabbast av mamma och pappa?" "När ska vi till Ibiza igen?" "Gillar Mira bacon?"

Trots ammningsmaratonen och konstant-gosandet har vi ändå lyckats ta oss för ett par grejer. Det är också skillnaden mot när Elsa var färsk, då satt vi mer hemma och väntade på att hon skulle bli förutsägbar och klara sig längre utan boob. Nu kör vi bara. Jag har också kommit fram till att mina bröst får skymta fram om de måste, är ungen hungrig så är ungen hungrig liksom, även om det är på Ikeas köksavdelning eller på en bänk på lekplatsen.
Detta betyder att vi i veckan tog en tur till djurparken med hela gånget (= våra två barn). Ville sov i vagnen hela besöket, med två amningspauser (hos grodorna och hos antiloperna) och Elsa sprang och letade efter kaninerna. Och när hon hade hittat dem letade hon efter en lekplats. Tveksamt om det var värt 14 euro per vuxen för kaniner och lekplats, men det var ändå en mysig dag.
Vi har också bakat kakor, sytt en kudde till dockan Lisa, lagt upp gardiner, slipat träplatta och lekt doktor i timmar. Ville och jag har varit en sväng på Ikea, själva! (Himlen!) Och idag ska vi bjuda farföräldrarna på våfflor. Action med andra ord!!

Så när stora barnet gått och lagt sig (och verkligen somnat) så däckar jag på soffan med lilla barnet i knät. Där sitter vi sen i några timmar, tittar på serier och kollar vad som hänt på Instagram under dagen. Sen är det tid att "sova" igen. Ny blöja på bebben och in i sovrummet. Nästan lite ångestframkallande, det där rummet där jag sitter ensam vaken i märket, så många stunder varje dygn.
Men samtidigt är jag så jädra lycklig. Så himla glad för min familj som jag aldrig kunde drömma om skulle bli så här fin. Två friska barn och en man som visserligen har minus 5 i blodtryck på morgonen, men som kompenserar med humor och värme och beredskap under resten av dagen. Så stolt över dem alla tre. Och över mig själv, som fixar detta. Livet alltså.

Elsa 2 år och 3 månader

June 22nd, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite om Elsa? Som nu är 2 år och tre månader gammal. Första året i hennes liv dokumenterade jag varje månad hennes framsteg här i bloggen. Sen krävde hon mer och mer och jag började jobba med att skriva onödiga texter till internet och tiden sprang iväg. Nu är hon alltså en ganska stor tjej. Iallafall om man frågar henne själv. Och jag misstänker, vilket många flerbarnsföräldrar även redan bekräftat, att när barn nummer två föds om nån månad, så kommer hon att växa ännu mer.

Elsa snackar numera både tyska och svenska. Svenska mest, men hon kan om hon funderar ett tag även omformulera sig så att till exempel farföräldrarna fattar. Som tur är jag gift med en man som tragglat svenska ett bra tag nu och som hänger med i svängarna. Så när Elsa säger till honom: “Jag vill inte ta på mig strumporna, jag vill leka med lego.” Så svarar han: “Du möchtest die Socken nicht anziehen, sondern mit Lego spielen?” Sen upprepar hon det på tyska och så startar lego-leken. Det är så fascinerande hur mycket hon vet och kommer ihåg. Mycket har hon också lärt sig från olika böcker. Och många av mina uttryck slänger hon tillbaks till mig på perfekta ställena. Hon kan till exempel säga, “vad snackar du nu om?” till både mig och sig själv. “Pappa är en riktigt bra kille”, “du ge mig ett plommon för att du älskar mig?” och “jag springer snabbt som enhörning” är några av meningarna som kommit de senaste dagarna. Hon återberättar också gärna saker. Som när hon fick utslag på ryggen i Sverige och mormor sa till henne att inte klia sig. “Mormor sa, Elsa, försök att inte klia dig på ryggen”.

Hon går själv på pottan nu för tiden, hojtar bara att hon måste kissa, går sen dit, drar ner brallorna och sätter sig och filosoferar med en bok. Värmen och det faktum att hon inte har på sig så mycket jobbiga kläder såklart.
Hon gillar också att bre sin egen macka, kommer det smör på fingrarna är det snabbt löst med tungan. Man får inte heller hjälpa till att ta på tofflorna, borsta håret eller ta loss klistermärken från papper. Eller, efter ett tag får man, men hon vill gärna tro att hon kan själv.

Hon gillar djur. Vår granne här har en liten vit terrier som heter Lulu som Elsa gärna pratar med och tittar på. Annars är det Alba hemma hos mina päron i Sverige som hon pratar mest om. När vi skypar med mamma så säger hon knappt hej till sin mormor innan hon vill “titta på Alba”. Därför är det bra med semester i Sverige ibland då vi också får hälsa på på vår egen 4H-gård utanför Tomelilla, moster Jannickes hästgård. Sist fick vi se både ett föl, en massa vilda hästar och ett gäng kor som glodde. Dessutom har Jannicke också två dalmatiner att klappa på och mata. Lyckan är gjord.

Hon ser framemot att få en lillebror. (Ja, doktorn hade sett fel i tre månader, men nu dök snoppen upp på den svartvita ultraljudsskärmen. Det blir alltså en påg och ingen tös. Ja, jag har tagit tag i shoppingen inför detta.) Hon klappar på magen, påstår att han sparkar henne när hon sitter i mitt knä och skrattar när hon hör att han inte äter med munnen, utan med naveln. “Det är lite komisch (konstigt)”. Hon berättar om hur hon ska hjälpa honom att komma upp på soffan, hur de ska läsa böcker tillsammans, att hon ska lära honom hur man tar bort tåludd, hur man skalar banan och hur man bygger med lego. Hon återberättar också gärna hur det gick till när vi ändrade från syrra till brorsa: “Dokton tittade på tvn. ‘Hooooo! Oj! En snopp! Jag såg fel, det blir en tille!'”

Elsa gillar även sötsaker och ber ofta om “dodis”. Vi försöker ändå begränsa den varan så gott det går och faktum är att hon fortfarande blir överlycklig över fem naturligt sötade gummibjörnar en gång i veckan. En annan av sommarens highlights, hittills, var när vi i Sverige hängde med Emelie och Malena och deras barn. Största tjejen Miriam tog med sig en godispåse ut till studsmattan och delade sen frikostigt med sig till Ebbe och Elsa. Det pratar Elsa fortfarande om.

Allt som allt så är det fortfarande fantastiskt att vara mamma till den här lilla kloka, funderande, roliga, luriga, argumenterande ungen. Hon ger oss så himla mycket varje dag, utmanar mig med sina omständliga rutiner som ska följas alltid, men gör mig också rörd med sina kärleksförklaringar och revolutionerande slutsatser. Sådan himla tur att hon finns alltså. Vår Elsa.

Nya tider på ny adress

May 30th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Nu bor vi i Bad Homburg. Jag vill nästan skriva förorten, men eftersom ingen kan påstå att Lund är en förort till Malmö så kan jag knappast hävda att Bad Homburg är en förort till Frankfurt. 

Flytten gick bra tack vare fyra starka, men svettiga, män med turkiska rötter. De kånkade och släpade och bar tills allt vi äger och har plötsligt befann sig här istället. I nya läggan ovan på mina svärföräldrars hus. Vi har tre sovrum, två badrum, ett kök och ett vardagsrum som är hyfsat fulla med flyttlådor och halvt uppackat krafs. Det går framåt, men det går långsamt. Jag satsar på att vara klar innan vi blir tvåbarnsföräldrar i slutet av juli. Eric jobbar ju som vanligt och är dessutom borta mer nu eftersom han inte längre har tio minuters cykelväg till kontoret, utan 25 minuters bilresa. På en bra och trafik-smidig dag. Och Elsa behöver också tid och hundraprocentig uppmärksamhet, även om hon är väldigt tålmodig och duktig på att leka själv också. Jag är dessutom ganska bra på att låta henne “hjälpa till”, alltså acceptera att saker och ting kommer ta dubbelt så lång tid, men vi får iallafall göra det tillsammans och min fina tvååring växer flera decimeter när hon lyckas trä gardiner på en stång. 

Imorgon sticker vi till Sverige i en vecka. Det retar mig att vi inte kommit längre med att göra det här stället till vårt. Vårt hem. Men samtidigt ska det bli skönt med semester och jag vet ju hur Elsa mår hemma i Sövde-trakterna tillsammans med mormor och morfar. Och jag kan lägga fötterna i högläge lite oftare och passa på att tanka bästisbensin med för den delen. 

Det har dessutom varit outhärdligt varmt här de senaste dagarna, även hettan ska det bli skönt att komma ifrån. Eric kommer vi dock att sakna. Världens bästa Eric. The things han får stå ut med alltså. 

Så ja, flytt, Sverige, bebis, värmebölja, inredningsdesign och sådant sysslar vi med här borta. 

Vuxenhäng i Hamburg

May 8th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. | Tyskland. | Ungen - (2 Comments)

I torsdags, efter några timmars försening på grund av en våt och högljudd storm här i Frankfurt, fick vi se mamma/mormor igen. Det var ju bara lite drygt två veckor sen hon och pappa/morfar hälsade på oss, men nu var hon här med ett större syfte. Hon passade nämligen Elsa från fredag morgon till söndag eftermiddag. Eric och jag tog vårt pick och pack och drog till Hamburg tillsammans med Lars och Linda. Och vilken helg det sen blev! Trots att jag saknade Elsa hela tiden och fick tårar i ögonen när jag fick en uppdatering hemifrån Frankfurt, så hade vi det så himla härligt, bara vi vuxna. Det bidde tre härliga dagar med god mat, många skratt och framför allt tid att prata till punkt utan att en unge avbröt. Det händer ju aldrig nu för tiden att man har tid att prata till slutet av en konversation.

På lördagen hade vi dessutom ett bröllop att gå till! Romantik, mer god mat och fina människor gjorde ju knappast helgen sämre. Dessutom hölls festen på 20e våningen i ett hus precis vid hamnen, där det firades hamn-födelsedag som avslutades med en 20 minuter lång fyrverkerishow från ett jättelikt kryssningsfartyg mitt i hamnen. Vi dansade litegrann, men helt ärligt hade jag ont i både fötter och rygg efter allt stående och obekvämt sittande, så vi blev inte så extremt långvariga. Det var en massa härliga ungar där som sprang omkring med heliumballonger och dansade så gulligt med sina föräldrar. Då saknade vi våra barn lite och turades om att visa fina bilder på dem på telefonerna. Samtidigt var det så skönt att inte oroa sig för övertrötta, sockerhöga små liv som behöver lägga sig och sova i en glaskista på 20e våningen, samtidigt som DJn spelade musik som ekade mellan väggarna.

Dagen efter åt vi frukost på det lyxiga hotellet där vi hade sovit bort svullna gravidfötter (mina) och Gin Tonic-ångor (Erics), innan vi tog två kaosiga tåg tillbaks till Frankfurt igen. Mamma/mormor hade då redan stuckit till flygplatsen för att åka hem till Sverige igen och Erics föräldrar var här för att täcka upp glappet. Jag bröt naturligtvis ihop när jag äntligen fick krama om min lilla tjej igen, och försökte hulkande förklara för henne att det finns glada tårar och ledsna tårar. Det var bara en så himla lättnad att vara tillsammans igen. Som det ska vara. Ordningen återställd.

Samtidigt är jag så himla tacksam för att mamma kunde komma och ta över skutan en helg sådär. Hon betalade i princip massor av euro och kronor för att komma och jobba för oss en helg.. Inte en enda gång var jag orolig för Elsa, trots att detta var första gången som Eric och jag gjorde något utan henne i TVÅ HELA DYGN. Hon hade naturligtvis haft sin egen semester här hemma med massor av uppmärksamhet, godis och lekplatshäng. Nu börjar hon varje mening med “Mormor…”och kallade på mormor när hon vaknade och var törstig i natt.

Så ja. Bra helg med bra energiuppladdning inför kommande familjehelg i Bad Homburg, flytt och allt annat som vardagen planerar att kasta i knät på oss.

Påskmat, cyklar och tid tillsammans

April 17th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Påsken är över, ännu en gång. Påsken är en rätt trevlig högtid ändå. Man får alltid fyra dagar ledigt, oavsett vilket år det är. Den är inte lurig som julen som ibland ligger dumt till i kalender. Vi har mest varit tillsammans, ätit god mat och hängt hemma hos svärföräldrarna. Jag hade svängt ihop en liten påskbuffé med själviskt nog det som jag själv var sugen på. Det blev dubbelmarinerat lamm, tryffelpotatissallad, zucchini med fetaost och mango, skagentoasts, gubbröra med lax, hembakat brytbröd, smör och smaskig ostbricka. Dessutom hade Elsa och jag färgat ägg och gjort en pavlova med rabarbercurd till efterrätt. Vi blev mätta. Denna intogs igår och idag var vi där igen och smaskade i oss det mesta av resterna.

Eric har också jobbat hårt idag med att rensa lite i carporten. På torsdag kommer mina föräldrar till stan och då har min händiga fader lovat att bygga portar till carporten. När vi väl flyttat dit ska vi nämligen ha barnvagn och cyklar där, är tanken.

Oh, jag glömde ju nämna att vi var i Limburg hos Lars och Linda på långfredagen. Ungarna lekte och målade ägg. Elsa fick testa en springcykel och fattade väl inte riktigt hur man gör, men var glad ändå. Hon älskar ju Mira så mycket och utvecklas alltid i raketfart veckorna efter att hon hängt med henne. (Mira är 1,5 år äldre ungefär.)

Och på tal om cyklar så överraskades Elsa inte bara av ett påskägg fyllt med lite godis, såpbubblor, strumpor och en Pixi-box på påskdagen. När hon precis hade lugnat ner sig efter chocken över det fina ägget så upptäckte hon att det stod en lila cykel på balkongen. Det var en present från hennes farföräldrar. Hon blev så himla glad. Vi har pratat om en potentiell cykel ett tag nu, Elsa och jag. Hon har avundsjukt tittat på de äldre barnen. Vi har diskuterat trampor och styren och sadlar och pratat om att man måste träna träna träna innan man kan köra lika snabbt som de stora ungarna. Och nu stod där alltså en liten cykel på balkongen och väntade på henne. Sådan lycka. Hon kastade sig direkt upp, fick på sig hjälmen och körde sen ett par vändor på balkongen. Det var nog svårare än hon trodde. Hon såg ut att tänka “det ser roligare ut när de andra gör det”. Men vi ska kämpa vidare nu och öva tills hon får koll på läget.

Alltså skulle jag absolut vilja påstå att Elsas tredje påsk i livet blev något av en succé. Bara en sådan sak som att ha sin pappa hemma i fyra dagar är guld värd. Och det håller jag med om, Elsas pappa är guld värd. Finaste mannen på jorden den där.

Läskiga duvor på rummet

April 11th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen vaknade Elsa vid 5.30 och var superledsen. Annars när hon vaknar till på natten så är det för att hon är törstig, då går jag upp och ger henne lite från vattenflaskan och stryker henne över håret. Men när hon vaknar så sent som 5.30 betyder det oftast att hon har fått för sig att det är morgon och dags att stiga upp.

Så jag sprang in och möttes av en halvsovande, gråtande tjej som satt upp i sängen. Hon mumlade något som jag inte förstod och jag föreslog att vi skulle sätta oss tillsammans i fåtöljen som står på hennes rum. Hon småsnyftade lite, men satt still och verkade inte tro att det var morgon trots allt. Efter en halvtimmes mys så la jag henne i sängen igen, sa godnatt och gick tillbaks till min säng. Jag var säker på att hon skulle kalla igen och att det då skulle vara dags att gå upp på riktigt, men hon somnade om och det var sen tyst till 7.15!

Jag kunde naturligtvis inte somna om så jag googlade ståbrädor och planklängder och annat nödvändigt, tills jag till slut däckade igen vid 6.45. En halvtimme senare var det alltså tid att slå på hjärnan igen. Ialllafall, ska försöka komma till saken nu, så berättade Elsa själv på morgonen, vid frukostbordet, att hon hade varit ledsen på natten. Jag bekräftade och frågade om hon visste varför. Då sa hon att det hade varit två stora duvor inne i hennes rum och att de var läskiga. Hon hade alltså drömt att stadens råttor flög omkring därinne, kunde komma ihåg det och dessutom återberätta det för oss. Ganska coolt ändå. Jag försökte förklara att det var en dröm, men det är svårt när hon inte vet vad en dröm är. Först sa jag att det inte var några duvor i rummet, utan bara i hennes huvud när hon sov. Men då trodde ju hon att det bodde faktiska fåglar innanför pannbenet på henne, så det var om möjligt ännu läskigare. Då sa jag att duvorna var på låtsas och att de, eller andra saker, ibland kommer och luras när man sover. Det verkade hon köpa, men tyckte ändå synd om sig själv när hon återigen berättade om duvorna några timmar senare. Sådan stor tjej hon är nu alltså.