Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jaha, sen vi hördes sist så har lillstrumpan och jag klarat av våra vardagliga sysslor fint. Eller ja, hon skötte sig exemplariskt, sov gott i vagnen, men jag klantade mig eftersom det visade sig, när vi väl kom till posten som ligger en 30-minuters promenad bort, att de inte hade vårt paket än. Suck. Så vi fick gå tomhänta därifrån igen och tänker göra ett nytt försök på tisdag.

I fredags kom Erics syster plus bror och hans flickvän och fick träffa Elsa för första gången. Hon ammades här hemma och sen transporterade vi oss alla till en mysig liten restaurang på Berger Strasse som visade sig vara perfekt för bebisens första restaurangbesök och min första amningssession utanför hemmet. Det var lugnt och litet där, med god plats för barnvagnen och gullig personal som ville hjälpa till. Dessutom var maten väldigt smarrig.

Först lyckades vi somna Elsa i vagnen så att alla kunde äta i lugn och ro och lagom tills att min risotto med svamp och torkade aprikoser var uppäten vaknade hon och jag ammade på en bänk bredvid vårt bord. Jag som varit nervös tidigare för att flasha hela mig, det är svårt att dölja mina boobs liksom, lärde mig att det inte spelar så stor roll när en hungrig liten unge ligger i ditt knä och vill ha mat. Troligtvis skymtade både lite bröst och lite vårta fram, men jag tänker att om folk störs av det så får de kolla bort. Min tjej var hungrig. Mätt och nöjd låg hon sen i faster Thedas famn resten av restaurangbesöket.

Sen vandrade vi sakta hemåt igen i vad som kändes som vårnatten, men som egentligen var vårkvällen, typ 20.00, och sprang in i Kai, Tom och Jaana utanför Schöneberger. De tvåsistnämnda ska ha barn i sommar och bor inte i Frankfurt så det var ett lustigt sammanträffande.

Sen gick vi hem. Småbarnsfamiljen kastade in handduken och Elsa fick mjölk hemma på soffan som belöning för att hon var så duktig på restaurangen. Resten av gänget gick vidare och drack cocktails. Those days are long gone. Men jag tänker att de kanske kan komma tillbaks i små doser så småningom.

Skärtorsdag i bebisbubblan

April 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Det ligger en liten påskgumma och sover på mitt bröst. Hon är inte på väg nånstans, hon bor här hos Eric och mig.

Jag skulle vilja duscha. Kanske äta en macka och nån frukt till frukost. Sovrummet behövs luftas och tvätten från helgen hänger fortfarande ovikt på tork. Det är svårt att få nåt gjort när en liten hjälplös nyponros vill ligga nära nära hela tiden. 

Men det är samtidigt världens mysigaste när nyponrosen gosar in sitt mjuka huvud under min haka, greppar tag om mitt hår i sömnen och förnöjt dreglar lite gammal mjölk på min T-shirt. Hon luktar så gott och hennes små andetag mot min hals får hela min kropp att slappna av och njuta. 

Vi försöker ändå ha ett utanför-hemmet-projekt varje dag. Idag har vi två till och med. Vi ska gå till posten, 20 minuter bort och hämta ett paket samt skicka in papper för att få föräldrapenning. Och sen ska vi gå till Rewe (ett av Tysklands svar på Ica) och handla en massa goda ostar till påskfirandet hos Erics föräldrar på lördag. 

Så ser den ut på planeringsstadiet, vår dag. Vi får väl se hur lång tid det tar att få allt gjort, i amningspauserna och om lillstrumpan kan acceptera vagnen. 

Nu jäklar ska här födas barn!

March 14th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.

Då ska vi se. Fortfarande gravid här borta. Läkare som undersökte och gjorde ultraljud i måndags konstaterade att det finns massor av fostervatten kvar, blodtillförseln genom navelsträngen är perfekt och alla utgångar är spärrade. Det verkar alltså som att lilltjejen inte ännu har ens funderat på att komma ut.

Efter ett samtal med barnmorskan en dag senare så visade det sig att det nu är upp till Eric och mig att bestämma hur länge till vi vill vänta och när vi önskar igångsättning. Detta förestående beslut fick mig igår helt nervös och hispig. Känns svårt för blivande föräldrar utan medicinsk utbildning att kunna ha en åsikt om detta och jag vill ju såklart göra rätt. Göra rätt i detta fallet betyder det som är bäst för ungen i magen.

Såklart finns det för- och nackdelar med båda sidorna. Jag är superspänd på att träffa vår bebis och lära känna den lilla människan som bor där inne. Det hade varit skönt att slippa tjockismagen, de svullna fötterna och bortdomnade händerna. Jag vill inte att hon ska bli för stor och “övervuxen” och att det ska bli ännu värre att pressa ut ‘na.

Samtidigt så verkar hon ju trivas bra där inne och alla värden är okej. Jag mår inte värre än att jag överlever och kanske finns det en anledning till att hon inte vill ut än?

Så vi funderade igår och pratade om det och träffade barnmorskan idag igen. Då meddelade vi henne att vi önskar oss igångsättning på lördag. Lördag = 12 dagar över beräknad födelse. Jag läser om den ökade risken för kejsarsnitt vid igångsättning, hur värkarna kan vara starkare och hur en massa onaturliga mediciner används för att kroppen ska fatta att en förlossning förväntas. Det kan ta dagar innan det händer nåt och här skrivs man in på BB när de ger en första hormoncocktailen och sen stannar man tills ungen är ute. Det är inte en drömlösning helt enkelt, men om det inte går på nåt annat sätt så får det bli så. Igångsättning.

Tills dess fortsätter mitt enorma intag av hallonbladste, ananas och stark mat. Jag går i trappor, städar och promenerar och jag har haft flera allvarliga samtal med bebben. Hon vet vad som gäller. Hon vet att vi alla skulle uppskatta det nåt enormt om hon kunde tänka sig att dra igång cirkusen innan lördag. Men annars har vi ett mål nu. En dag då allt börjar. Snart får vi träffa henne. (IIIIIIIHHHHHHHH!!!!!!)

Oooch väntan går vidare. Bebisen är fortfarande i magen och nu börjar jag bli liite otålig. Allt som skulle göras är gjort och allt som skulle köpas är köpt. Nu återstår det bara att se när hon väljer att titta ut.

I Tyskland får man som längst gå tio dagar över tiden, så vi vet ju med säkerhet att hon är här på söndag, den 15e, men min kropp och jag hade föredragit det om hon kunde komma lite tidigare än det. Läkare och barnmorska menar dock att det finns gott om fostervatten, blodtillförseln genom navelsträngen är fin, hon mår bra och ligger inte ens särskilt långt ner i kanalen, så att säga. Det ser med andra ord ut som att hon trivs väldigt bra där inne.

Varannan dag måste jag gå till antingen barnmorskan eller gynekologen och kolla alla värden, skriva CTG och se till så att vi båda mår bra. Vi ska faktiskt träffa barnmorskan ikväll, om ca. 30 minuter. Jag hoppas i hemlighet att hon ska säga typ “oj, du är ju fyra centimeter öppen! Här blir det snart barn!” och så får Eric springa hem och hämta BB-väskan och så får vi se lilla livet snart.

För jag har bra dagar och dåliga dagar. Jobbigast är att jag sover dåligt och får allt sämre känsel i mina händer. Alla kroppsdelar är supersvullna och nu upptäckte jag att det även bildats bristningar på magen. Jaja. Det är väl inte hela världen, men liksom, vi längtar ju efter att få träffa den här nya människan!

Nu vet ni. Än är vi inte föräldrar.

Såhär håller jag på.

March 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Varje morgon när jag vaknar tänker jag:

– Men herregud, jag kommer ju inte ur sängen.
– Jag kan inte röra mina fingrar.
– Hur många gånger kissade jag i natt? Fem?
– Mina fötter är redan supersvullna. Jippi.
– Vad fasiken ska jag ha på mig idag?
– Jag är hungrig.
– Jag måste rapa.
– Känns som att bebisen försöker ta sig ut genom huden på magen.
– Mitt ansikte har inga konturer längre.
– Höftbenen protesterar mot allt jag gör.

– Amen, nu får hon ju snart se till att komma ut!

 

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig tänker jag:

– Kanske kommer hon i natt?
– Hur känns en värk?
– Jag har fortfarande massor som måste göras.
– Måste verkligen få sova, hoppas det inte händer än.
– Jag vill bara ligga ner och blunda.
– Jag mår ju ändå helt okej, dagens promenad till tunnelbanan var inga problem.- Skulle ändå vilja frysa in en laddning kanelbullar innan jag ska föda.
– Vi hade ju en sån mysig helg bara vi två, med sovmorgon och så.
– Orkar inte.

– Inte är det väl tid redan?

Bebisen i vecka 30

December 17th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

OBS! Se upp! Nu följer En liten bebisuppdatering. Alla som inte gillar barn i magen och graviditeter och liknande kan hoppa över detta inlägget.

Jag var ju så himla säker på att det var en kille att jag fick en smärre chock den där dagen hos ultraljudsspecialisten. Jag hade gjort massor med icke-vetenskapliga tester online, typ ”Vilken frukt du är sugen på avslöjar könet” och ”Den kinesiska månkalendern slår fast könet” och alla sa de att de borde bli en kille. Ultraljudsexperten frågade försiktigt om vi ville veta könet (det ville inte jag egentligen men Eric ville och eftersom jag fattar 95% av alla beslut i vårt förhållande (ni kan kalla mig diktatorn) så fick han bestämma den här gången) och vi sa ja, och hon pekade på ett grumligt område på skärmen och menade att det var en tjej. Jag tjafsade direkt emot: ”Nej, det är nog en kille, kanske kan du titta igen?” Hon: ”Nej, jag är väldigt säker. Det är en tjej.” Jag: ”Fast jag har för mig att det är en kille så om du bara kunde dubbelkolla lite snab…” Hon avbryter: ”Jag ser blygdläpparna”. Diskussionen var därmed avslutade och vår lillbebbe fick plötsligt en lite mindre hemlig identitet.

Alltså lilltjejen växer och frodas så vitt jag förstår det. Enligt statistiken är hon nu runt 37 cm stor och väger ca 1,4 kg. Hon tycker om att ha enmansrave i magen när jag sitter stilla, helst på jobbet där hon får mig att stöna till i telefonen titt som tätt. Igår skrämde hon mig lite då hon var så ovanligt stilla och lugn, men det tog hon igen i förmiddags. Erics kallar mig kärleksfullt för ”partytältet”. Jag mår fortsatt bra (peppar peppar), bortsett från små-petitesser som näsblod, sura uppstötningar och tillfälliga ryggvärksattacker, är livet prima. Jag känner mig bara riktigt gravid när jag ska sätta mig upp (inga magmuskler och en kula som tar i) och när jag försöker klä på mig på morgnarna. Det är väldigt mysigt att ligga i soffan om kvällarna och se hela magen hoppa till i ögonvrån och sen klappa, stryka, kittla den lite så att hon sparkar tillbaks. Som vi längtar efter denna unge.

Förra veckan gjorde vi också hembesök hos G, som jag ju passade i mitt sista nannyjobb. Sen dess har hon fått en lillasyster och nu blir det enligt utsago inga fler barn i den familjen, så vi fick ärva en massa söta såkallade ”flickkläder” av dem. Dessutom fick vi ett babynest med flodhästhuvud på, en stor rottingkorg på hjul, flaskor och ett babygym och en leksaksrad att hänga i barnvagnen. Jag längtar efter att gå igenom kläderna, göra listor över vad som finns och fortfarande saknas, och kanske handla nåt litet nästa år. Så att vi är redo att ta emot vår nya familjemedlem.

Vi behöver även ta ett beslut i barnvagnsfrågan. Sökandet har tagit oss till ett urval på tre barnvagnar. Nu ska vi bara bestämma oss och beställa.  Jag googlar och gör Excel-tabeller och skickar sms till mina småbarnsföräldrar till vänner.

Men ja, alltså. Summan av kardemumman. Alla tre i familjen mår bra och två av oss håller på att längta ihjäl oss.

Barnmorska är inköpt!

November 9th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. | Ungen - (1 Comments)

Bli inte rädda, det är inte alltid som det finns något att skriva om graviditeten, bebis-accessoarerna och den kommande nya familjemedlemmen. Men ibland finns det det och då tänker jag att det kanske finns ett par morföräldrar som blir gammelmorföräldrar i mars till exempel, som gärna vill ha lite uppdateringar från Frankfurt och bebismagen. Hej hej!

Jag nämnde ju tidigare att det här med barnmorska fungerar annorlunda här än i Sverige. Nu har jag ju aldrig fött barn i Sverige, men man har ju liksom ändå ett hum om hur affärsverksamheten ser ut. Här är det en gynekolog som har hand om en från vecka 3-4 typ, tills barnet är ute. Ja, och kanske sen också för att kolla så att allt sitter där det ska liksom. Denna kvinnodoktor, som det heter på tyska, gör ultraljud ofta ofta, mäter, väger och tar blod- och kissprov från den arma modern och stöttar med svar på alla frågor och sådär. Man går dit relativt ofta, var fjärde vecka i början och efter vecka 28, varannan vecka. Min är jättesnäll. Vanlig och normal och trygg och lagom gammal och lagom ung. Och kvinna. I like. Hon har en sund inställning till allt och pratar med snäll röst och får mig att känna mig duktig, trots att jag går upp rätt snabbt i vikt numera..

Men som sagt, en barnmorska ska man också ha. Hon är framförallt till för barnet, alltså efter förlossningen. Hon gör hembesök hur länge som helst för att se så att alla mår bra. Barnmorskorna får dåligt betalt av folk som inte är privat försäkrade och är därför svåra att få tag på. Vi ville ha Lindas, men hon var bokad för mars och då fick vi tag på en lista från sjukhuset som vi ska föda på. Då hittade vi Gisela. Hon svarade i telefon och bad oss skicka sms som hon sen inte svarade på. Sen såg vi hennes barska ansikte på infoträffen på sjukhuset och jag kände att ja, hon var som en blandning mellan mamma och typ Farmen-Christina, det här kan nog bli bra. Men vi hann aldrig prata med henne då, eftersom det var så mycket annat löst folk där. Hon hade ju lovat att höra av så att vi kunde få träffa henne och se om vi kom överens och sådär.

Så i tisdags skickade hon ett sms, det kom kl. 21.20 på kvällen och hon skrev: ”Ni kan komma till sjukhuset nu. Kommer att vara på förlossningen de närmsta timmarna.” Vi ba: Jaha. Så vi åt färdigt kvällsmaten och cyklade dit, anlände runt 22-snåret och hörde bebisskrik i korridoren. Gisela var rättfram. Tydlig. Lite rynkig bland ögonbrynen, men verkade kompetent, erfaren och inte så pjoskande. Tror hon blir bra för oss.

Eftersom vi inte är intresserade av en såkallad ”jour-barnmorska”, som kostar extra och kommer så fort man har värkar och stannar hela förlossningen igenom även om den tar tre dygn, så är chansen/risken att hon kommer att ha skift precis när vi kommer in på kläckning rätt liten. Alltså blir det före och efter, som kära Gisela kommer att guida oss. Jag känner mig trygg. Lovar att hålla er underrättade, men vi ska inte träffa henne igen nu förrän i december.

Vårt första gemensamma fordon

November 7th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (1 Comments)

Sen sist har vi tagit ett beslut i barnvagnsfrågan. Det blir inte en lyxvagn för 22000 kronor, men nästan. Vagnar och dess reservdelar är så himla dyrt. Man vill liksom inte heller ha en där plasthjulen skumpar sönder första dagen eller där handtaget inte går att anpassa så att dvärg-jag drar på mig ryggskott i Frankfurts parkmiljö.

Således blir det antingen en Emmaljunga eller en Brio för att jag är svensk och tyckte de verkade finast/bäst. Brion som jag gillar säljer de bara online här och jag känner att jag vill klämma på den litegrann innan vi eventuellt slår till. Planen är alltså nu att ta en charter till Malmö när mammaledigheten dragit igång i slutet av januari och kanske utforska vagnen med mina mammaexperter till vänner. Om jag har riktig tur kommer kanske en av deras avkommor också med och kan agera testdocka.

Dessa vagnar kostar också en hel del, men vi tänker att man ju kan återanvända den om det skulle dyka upp nåt syskon eller så i framtiden. Och i övrigt fall är andrahandsvärdet stort, särskilt i Frankan där svensk design och praktiskhet är hett eftertraktat. Inbillar jag mig i alla fall eftersom jag inte hittar en enda annons på tyska Blocket där färdiga föräldrar vill sälja sina begagnade vagnar av just dessa märken.

Men alltså vilken djungel det är! Jag har forskat på internet hur länge som helst nu, men som med allting annat som går att googla så finns det ju mer än femtio olika svar på varje fråga. Inte lätt. Vi var och kollade vagnar i en stor affär för några veckor sen, men försäljaren lämnade oss ifred på ett sätt som jag inte trivdes med och det blev svårt att avgöra vad som skiljde de olika modellerna åt, förutom typ färgen på det medföljande parasollet. Fanns några som uteslöts för att de var fula och några som uteslöts för att de var dyra, men så fanns det liksom en hel grupp med vagnar kvar, i mellankategorin som liksom inte talade med oss. De sa mig ingenting. Vi gick hem igen, mycket lite klokare. Det enda vi hade lärt oss var att det finns hårda liggdelar och mellanhårda liggdelar och mjuka liggdelar. Och våran liggdel ska bäras upp för sju trappor tillsammans med troligtvis snabbt tillknubbad bäbis, det blir tungt. Men kan de sova i en mjuk liggdel och ska man lämna den bredvid ytterdörren? Frågorna hopade sig.

Sen var vi på besök hos en farbror några kvarter bort som bara säljer Emmaljunga och han pratade om sina resor till Stockholm som att han hade träffat Gud där och var så gullig och Emmaljunga alltså. Svensk pålitlig kvalité med åååår av erfarenhet av barnvagnstillverkning. Är det kanske en sån man ska ha? En som klarar av både smala dörrar i tunnelbanan och gropig skogsväg på landet i Skåne? Jag vet inte. Men det känns ändå bra att ha fattat nån form av beslut i frågan för annars kan jag liksom inte bestämma vad som ska ligga på mackan, om inte stora beslut retts ut först. Så det är så.

När vi hälsade på på sjukhuset

November 6th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vi har varit på informationsträff på sjukhuset där lill-ungen troligtvis kommer att födas. (Om den inte får för sig att ploppa ut när jag ska på jobbresa till Göteborg i januari, då blir det en med Loket-dialekt istället). Det ligger alldeles i närheten av oss och jag har en ohemlig vision om att kunna gå dit när förlossningen är på G. Kommer antagligen få äta upp dessa ord tillsammans med pappas gamla raggsockar när värkarna kommer och jag håller på att kräkas av smärta. Vi får väl se.

På sjukhusträffen visade de en mysig film och lite bilder på förlossningssalarna och så fick publiken, som bestod av ca 150 gravida kvinnor med olika stora magar och deras roskindade män, ställa frågor. Det fanns naturligtvis en såkallad plugghäst som på det mest irriterande viset viftade med handen i luften hela tiden och ställde extremt specifika frågor om sin egen situation och graviditet. Dessutom lovade hon hela tiden att ”detta är mina aaaaabsolut sista fråga”, men höll det bara när överläkaren tröttnade och bad henne skicka honom ett email istället.

Jag satt mest och kände mig nervös över att alla dessa tjockbukade varelser skulle kunna tänkas föda samtidigt som vår lilla loppa är planerad och att det då kommer att bli väldigt trångt på rummet. Jag såg framför mig hur jag sitter och särar med benen i rullstol samtidigt som Eric springer från rum till rum och hans mamma kutar bakom och ropar att det inte är någon fara och ber om varmt vatten och handdukar. En föderskas bästa vänner liksom, i alla fall enligt cirka fem tusen Hollywood-filmer. Men barnmorskorna och barnläkarna och sjuksköterskorna där framme på lilla scenen berättade att de har ungefär 1200 födslar om året, vilket i runda slängar betyder typ 3-4 om dagen. Inte så farligt, kände jag då. Kanske behöver jag inte föda i en rullstol ändå?

Kvällen avslutades sen med ett besök upp till rummen och salarna där magin händer. (Bestämde där och då att inte få för mig att välkomna vår unge till världen den första måndagen i en månad, eftersom förlossningsavdelningen då uppenbarligen får besök av 300 blivande föräldrar som stormar igenom rummen med uppspärrade ögon. Det behöver jag liksom inte uppleva.)

Vi följde det inte med för det var väldans trångt och jag var lite varm och trivs inte som en fisk i vattnet bland stora folkmassor så det passade bra att vi smet ut i höstnatten istället. Lite klokare och lite mer aufgeregt, exalterad. Tänk att det snart (allt är relativt) är dags för oss (mig) att krysta fram en knodd i säng på andra våningen där. Coolt.