Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vårt första gemensamma fordon

November 7th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (1 Comments)

Sen sist har vi tagit ett beslut i barnvagnsfrågan. Det blir inte en lyxvagn för 22000 kronor, men nästan. Vagnar och dess reservdelar är så himla dyrt. Man vill liksom inte heller ha en där plasthjulen skumpar sönder första dagen eller där handtaget inte går att anpassa så att dvärg-jag drar på mig ryggskott i Frankfurts parkmiljö.

Således blir det antingen en Emmaljunga eller en Brio för att jag är svensk och tyckte de verkade finast/bäst. Brion som jag gillar säljer de bara online här och jag känner att jag vill klämma på den litegrann innan vi eventuellt slår till. Planen är alltså nu att ta en charter till Malmö när mammaledigheten dragit igång i slutet av januari och kanske utforska vagnen med mina mammaexperter till vänner. Om jag har riktig tur kommer kanske en av deras avkommor också med och kan agera testdocka.

Dessa vagnar kostar också en hel del, men vi tänker att man ju kan återanvända den om det skulle dyka upp nåt syskon eller så i framtiden. Och i övrigt fall är andrahandsvärdet stort, särskilt i Frankan där svensk design och praktiskhet är hett eftertraktat. Inbillar jag mig i alla fall eftersom jag inte hittar en enda annons på tyska Blocket där färdiga föräldrar vill sälja sina begagnade vagnar av just dessa märken.

Men alltså vilken djungel det är! Jag har forskat på internet hur länge som helst nu, men som med allting annat som går att googla så finns det ju mer än femtio olika svar på varje fråga. Inte lätt. Vi var och kollade vagnar i en stor affär för några veckor sen, men försäljaren lämnade oss ifred på ett sätt som jag inte trivdes med och det blev svårt att avgöra vad som skiljde de olika modellerna åt, förutom typ färgen på det medföljande parasollet. Fanns några som uteslöts för att de var fula och några som uteslöts för att de var dyra, men så fanns det liksom en hel grupp med vagnar kvar, i mellankategorin som liksom inte talade med oss. De sa mig ingenting. Vi gick hem igen, mycket lite klokare. Det enda vi hade lärt oss var att det finns hårda liggdelar och mellanhårda liggdelar och mjuka liggdelar. Och våran liggdel ska bäras upp för sju trappor tillsammans med troligtvis snabbt tillknubbad bäbis, det blir tungt. Men kan de sova i en mjuk liggdel och ska man lämna den bredvid ytterdörren? Frågorna hopade sig.

Sen var vi på besök hos en farbror några kvarter bort som bara säljer Emmaljunga och han pratade om sina resor till Stockholm som att han hade träffat Gud där och var så gullig och Emmaljunga alltså. Svensk pålitlig kvalité med åååår av erfarenhet av barnvagnstillverkning. Är det kanske en sån man ska ha? En som klarar av både smala dörrar i tunnelbanan och gropig skogsväg på landet i Skåne? Jag vet inte. Men det känns ändå bra att ha fattat nån form av beslut i frågan för annars kan jag liksom inte bestämma vad som ska ligga på mackan, om inte stora beslut retts ut först. Så det är så.

När vi hälsade på på sjukhuset

November 6th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vi har varit på informationsträff på sjukhuset där lill-ungen troligtvis kommer att födas. (Om den inte får för sig att ploppa ut när jag ska på jobbresa till Göteborg i januari, då blir det en med Loket-dialekt istället). Det ligger alldeles i närheten av oss och jag har en ohemlig vision om att kunna gå dit när förlossningen är på G. Kommer antagligen få äta upp dessa ord tillsammans med pappas gamla raggsockar när värkarna kommer och jag håller på att kräkas av smärta. Vi får väl se.

På sjukhusträffen visade de en mysig film och lite bilder på förlossningssalarna och så fick publiken, som bestod av ca 150 gravida kvinnor med olika stora magar och deras roskindade män, ställa frågor. Det fanns naturligtvis en såkallad plugghäst som på det mest irriterande viset viftade med handen i luften hela tiden och ställde extremt specifika frågor om sin egen situation och graviditet. Dessutom lovade hon hela tiden att ”detta är mina aaaaabsolut sista fråga”, men höll det bara när överläkaren tröttnade och bad henne skicka honom ett email istället.

Jag satt mest och kände mig nervös över att alla dessa tjockbukade varelser skulle kunna tänkas föda samtidigt som vår lilla loppa är planerad och att det då kommer att bli väldigt trångt på rummet. Jag såg framför mig hur jag sitter och särar med benen i rullstol samtidigt som Eric springer från rum till rum och hans mamma kutar bakom och ropar att det inte är någon fara och ber om varmt vatten och handdukar. En föderskas bästa vänner liksom, i alla fall enligt cirka fem tusen Hollywood-filmer. Men barnmorskorna och barnläkarna och sjuksköterskorna där framme på lilla scenen berättade att de har ungefär 1200 födslar om året, vilket i runda slängar betyder typ 3-4 om dagen. Inte så farligt, kände jag då. Kanske behöver jag inte föda i en rullstol ändå?

Kvällen avslutades sen med ett besök upp till rummen och salarna där magin händer. (Bestämde där och då att inte få för mig att välkomna vår unge till världen den första måndagen i en månad, eftersom förlossningsavdelningen då uppenbarligen får besök av 300 blivande föräldrar som stormar igenom rummen med uppspärrade ögon. Det behöver jag liksom inte uppleva.)

Vi följde det inte med för det var väldans trångt och jag var lite varm och trivs inte som en fisk i vattnet bland stora folkmassor så det passade bra att vi smet ut i höstnatten istället. Lite klokare och lite mer aufgeregt, exalterad. Tänk att det snart (allt är relativt) är dags för oss (mig) att krysta fram en knodd i säng på andra våningen där. Coolt.

När jag kissade på en pinne

November 5th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite mer om bebisen? Jag tycker det va. Alltså det var såhär. Jag var på en fantastiskt fin hälsoresa på Mallorca tillsammans med tjejgänget som träffats i Frankfurt och nu bor i Sverige/Irland/Tyskland/Spanien. Vi hälsade på Yvonne, badade, solade, powerwalkade, åt strikt LCHF-mat och drack ett glas rödvin om dagen. Sen kom jag hem, fulltankad med positiv energi och öppnade fabriken efter överenskommelse med Eric. Ja, och sen åkte vi till Sverige och firade midsommar och sommarfest och frieri och jag tänkte hela tiden att ”eventuellt är jag gravid nu” så jag drack minimalt med alkohol för säkerhets skull, men hade inga symptom eller så. Sen kom vi hem och började jobba igen. Jag kunde inte längre fasta. Jag var yr på morgnarna. Trött och lite obekväm på nåt sätt. Till och från hade jag också mensvärk, vilket ju talade för att den snart skulle komma och att jag inte var gravid. Men den där mensen kom inte och då bestämde vi oss för att ta ett test. Mest för att. Realistiska jag var så himla inställd på att det skulle ta minst ett år och att vi omöjligt hade lyckats redan.

Jag halade fram ett test som jag fått av Josefin Körsbär, kvinnan som köper allt i storpack, och körde ner pappersbiten i lite kiss. Det var fredag och vi tänkte att nu har vi helgen på oss att samla nya krafter, koncentrera oss på allt som är fint i livet och samsas om att försöka igen nästa månad.

Tre minuter skulle man vänta och sen titta så jag, regelryttaren, låste in testet i badrummet och satte igång en timer på mobilen. När den pep rusade vi in i badrummet båda två och tittade på stickan. Två linjer. ”Men va fan, betyder inte två linjer att vi är gravida?” Gräver i panik upp förpackningen ur papperskorgen igen. Jo, två linjer är lika med gravid. Tittar på testet igen. Två linjer. TVÅ LINJER. DET FINNS EN BEBIS I MIN MAGE!!

Vi kramades och pussades och grät nån glädjetår, men var egentligen mycket lugnare än vad jag hade trott att vi skulle vara. Jaha, liksom. Då ska man bli mamma. Kul!

Sen höll vi hemlisen hemlig i sexton veckor. Led och hittade på och dolde. Jag mådde bra, kräktes bara tre gånger typ och var bara allmänt osugen på mycket mat. Hade en fiskpinneperiod och en kiwiperiod och en smält ost-period. Vi väntade så länge för att en resa till fosterlandet, mitt alltså, var bokad andra helgen i september och så här stora nyheter vill man liksom helst leverera personligen, om det nu går. Så vi berättade för blivande farföräldrar och morföräldrar och fastrar och mostrar och morbröder och farbröder och vänner och gammelmormor och gammelmorfar. Och alla blev så väldigt glada att vi kände att detta ska vi nog klara av!

Vi var tidigt hos läkare och fick se ett litet hjärta picka på ultraljudsskärmen. Då förstöd vi att vi inte inbillat oss eller hittat på, det fanns en levande där inne. När vi sen var tillbaks hos gynekologen (här är barnmorskan rätt oviktig, mer om det senare) så var det mer än bara ett hjärta. Alltså, det var en  liten mini-baby. En liten kulting med armar och ben och händer och fötter och hjärta som simmade runt där inne. Vår unge.

Vilka nyheter man kan få av liten kiss på en pinne liksom. Amazing.

Photo 2014-07-11 21 38 17

Kära vänner, familj och eventuella okända,

Jag har någonting att berätta. Något ofantligt stort som många av er redan vet. Som var Erics och min hemlighet i sexton långa veckor. Vi är med barn. Det ska komma en liten tysk-svensk bebis i början av mars. Det växer en pyttig unge i min mage. Så. Himla. Overkligt. Och härligt och läskigt och jobbigt och fantastiskt och fint och omtumlande på samma gång. Vi ska bli föräldrar.

Sommaren som började med Erics fina frieri den dagen då jag fick en ring på fingret, fortsatte sen med ett positivt graviditetstest och två tysta blivande föräldrar i en soffa i Frankfurt. För stort för att förstå. Och nu tickar tiden på och det är bara 17 veckor kvar innan lillstramplaren tittar ut. Vi längtar.

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)