Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Förskolefrustration

September 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.

Tredje dagen på instutionen

August 29th, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Alltså, nu börjar jag nästan vackla lite i min övertygelse om Elsa verkligen behöver det här med förskola. Det känns mer och mer som att det bara är en förvaring, ingen av personalen är riktigt engagerad och ungarna är liksom… uttråkade. Det stod i papprena som vi fick innan inskolningen att man som förälder ska hålla sig i bakgrunden och inte prata med de andra barnen. Men vem kan hålla sig? Inte jag. Jag ritar och leker affär och spelar spel och snackar med så många små människor som möjligt. Kanske är det för att de bara är två lärare på 22 barn. Kanske är det för att jag är där och det är inskolningstid och många nya. Men de göööör liksom inget??!

Men ändå. Ett tag till får vi väl ge det hela. Idag gick iallafall bra. Jag gick och gömde mig i personalrummet ett tag, men Elsa som ledsen in tillsammans med sin ena lärare efter 30 minuter eller så. Hon hade varit sugen på att gympa i gymparummet och bytat om själv och allt, men sen börjat storgråta när det var dags att gå in i själva rummet. Så då sa vi tack och hej så börjar vi från början igen imorgon.

I eftermiddags var det dessutom ett möte på en lekplats här i närheten, dit barnen från stjärnfallsgruppen kom med sina föräldrar för att föräldrarna skulle kunna träffas och lära känna varandra och uppmana sina barn att vara vänner. Det var trevligt. Ville var lite all over the place, men jag träffade en trevlig mamma som visade sig bo 100 meter från oss. Hennes dotter har också nyss skolats in och är väldigt gullig.

Så ja, allt som allt var det väl en givande dag, även om jag är irriterad på förskolans slapphet och känner mig stressad över det faktum att vi aldrig är hemma och bara är nuförtiden. (Det kommer ju komma tillbaks när Elsa kan vara själv på föris, men just nu är förmiddagarna onekligen ganska inrutade.) Så imorgon ska vi strunta i kyrkan tror jag och bara vara hemma och strutta runt. Och tvätta och städa och mysa och kramas och dansa till Linda Bengtzing och kanske till och med göra en god smoothie!

Förskolans andra dag

August 28th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Familjeliv | Ungen - (0 Comments)

Ännu en dag på förskolan är till ända. Det gick bra idag också, med undantag för en liten stund då Elsa grät för att en annan vuxen än hennes egna lärare sa åt henne att ta på sig skorna. Hon var på något sätt inte beredd på att det fanns fler människor på plats. Men hon hämtade sig snabbt och sen spelade hon boll och lekte i ett cirkustält innan vi gick hem till Ville.

Ville ja, som har fått hänga med svärföräldrarna på förmiddagarna den här veckan. Jag saknar honom när vi är på förskolan, även om det är coolt och nyttigt att vara själv med Elsa också.

I eftermiddags mötte vi Anna och Mona på lekplatsen, Ville åt lite sand, Elsa körde grävskopa och vi fick snackat av oss lite mellan varven.

Det blev bacon, ärtor och potatismos till middag och sen somnade barnen som små stockar. Eller Elsa iallafall. Ville håller på att få två stora kindtänder och är så svullen och öm i munnen att han krånglar en hel del på kvällar och nätter. Typiskt när jag precis hade vant mig vid att få sova tre timmar i sträck ibland, efter att vi slutade amma.

Så. Nu väntar sängen på mig också.

Inskolning av liten nyfiken människa

August 27th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Ungen - (0 Comments)

Dagen har gått i ett. Men varit bra. Elsas första dag på förskolan. Fast nu i efterhand känns det kanske mer som hennes första dag när hon ska vara där själv. Nu var jag med, vi stannade i två timmar, och försökte hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt.

Elsa blev tilldelad en symbol som nu är hennes kännetecken på föris; ett par blåa byxor. Hahaha. Hon är superstolt över de där brallorna. Hon hängde upp sina grejer och fick ta på sig sina nyinköpta inneskor.

Det finns frukost uppdukat hela morgonen utanför de tre “klassrummen”, så där satte vi oss. Elsa åt en salamimacka och tittade storögt på tre killar som spelade fotboll med en pappersboll. Sen lekte hon i lekköket med sin ena lärare, klättrade upp på andra våningen i en borg som står i klassrummet och sen var det samling.

Alla barnen satte sig på varsin stol i en cirkel och för Elsa var både det och uppropet som följde helt nytt. Men hon klarade sig bra och fattade snabbt galoppen. När läraren sa hennes namn vågade hon dock bara nicka. Alla barnen tittade nyfiket på Elsa och var imponerade av hennes namn, som alla tidigare bara hört i Disneyfilmen Frost. De lekte en lek och sjöng en sång, innan vi gick ner till gymparummet och hängde en sväng där. När Elsa behövde gå på toa sa hon till sin lärare och så gick de två tillsammans upp igen till toaletterna.

Vi avslutade med en runda på lekplatsen, innan vi tog springcykeln och gick hem igen. Det kändes jättebra idag. Elsa var mindre blyg än jag trodde och pratade obehindrat med alla lärare. Inför barnen är hon mer återhållsam, men det kommer ju säkert. Vi övar vidare imorgon, då jag också ska vara med hela tiden. På onsdag sker sen första separationen. I’ll keep you posted.

En mors tankar om förskolestarten

August 23rd, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (2 Comments)

På måndag smäller det. Vår treåring ska börja förskolan. Jag är glad och tacksam för att jag har kunnat ha henne hemma så länge som 3,5 år. Det känns bra att hon inte har tvingats in på förskola tidigare, för att vi måste börja jobba. Jag förstår samtidigt att många inte har ett val och att många barn har det hur bra som helst på förskola och att många inte trivs med att gå hemma med sina barn. Jag dömer ingen. Men för oss har det varit helt fantastiskt. Ingenting har jag missat av Elsas första  3,5 år i livet.

Men nu är det tid. Hon är redo. Jag är förhoppningsvis också redo. Elsa är sugen på att få fler jämnåriga polare, att lära sig nya grejer, att få använda en jättecool lekplats som vi gått förbi hur ofta som helst sen vi flyttade hit. Hon tycker det ska bli kul att fira de tyska högtiderna fasching, Sankt Martin och Nikolaus. Hon längtar efter att få använda barntoaletterna och barnvaskarna, gymparummet och allt härligt pysselmaterial som hon redan spanat in i lokalen. Det är i Sternschnuppengruppe, stjärnfallsgruppen, som hon kommer att gå, vår stjärna, och jag gillar hennes huvudlärare som vi träffat två gånger redan.

Nu är jag mest orolig för att hon inte kommer att få några kompisar. Lite egen är hon allt, som man säger i Skåne. Lite speciell, ganska lillgammal och försiktig. Följer gärna, men har också egna idéer om hur saker och ting ska vara. Pratar ju flytande svenska och tyska, med flera ord som vi säger på svenska, även i tyskan. Snippa, bajs, godis, busa och trams till exempel. Fast det löser sig säkert också snabbt, att hon kommer in i att det är tyska som gäller om folk ska förstå. Jag tycker att man så tidigt kan se vilka barn som kommer få en tuff skolgång, vilka som aldrig kommer att ha problem med att bli omtyckta, vilka som är starka och kaxiga och oroliga och elaka och osäkra och självsäkra. Det gäller att inte självförtroendet krossas redan i förskolan, att lyckas hitta någon som förstår en och som vill ha med en i sitt sammanhang.

Så jag hoppas att hon kommer att hitta sin plats. Få vänner i gruppen, känna sig trygg och glad och avslappnad. Vilja gå dit. Hon ska bara gå förmiddagar också, vilket förhoppningsvis inte kommer att vara en nackdel när det kommer till att komma in i gruppen. De flesta har föräldrar som jobbar och är där hela dagen, men jag tycker det räcker gott och väl med förmiddagarna. Då får vi äta lunch tillsammans, läsa böcker till vilan och sen ha eftermiddagarna på oss att hänga vi tre igen, storasyster, lillebror och jag.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.