Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Det bästa med att bo tillsammans med fyra killar (eller män är de kanske snarare eftersom de är mellan 25-35 i ålder) är det här med att man slipper hår! Det enda håret som ligger och stör i duschen är mitt. Ibland förvisso blandat med vad jag hoppas är navelludd, men ändå inte värre än att jag vet när jag tar bort det med toapapper från duschsilen att de långa mörka hårstråna är mina. Det enda håret som jag kan hitta under salamin på mackan är mitt. Det enda håret som ligger bredvid min kind på kudden är mitt. Håret som fastnar i mina strumpor, klibbar sig fast i ännu kladdigt nagellack, eller hamnar bredvid min tandborste i badrummet är mitt mitt mitt. Och det känns väldigt bra. Sen om grabbarna tycker det är lika fantastiskt vet jag inte, men än så länge har de inte sagt något högt om det hela.

20120207-103716.jpg

20120207-103807.jpg
Mitt hår på soffa och strumpa!

Dejtnight med Clooney

February 6th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | Tyskland. - (0 Comments)

Eric och jag planerade en romantisk dejt ikväll som igår fick en spännande tvist då jag råkade bjuda in alla Erics flatmates också.. Som tur var så kunde ingen av dem och det blev bara vi två som pälsade på oss alla vinterkläder vi hade (och jag kände mig än en gång säker på att min North Face-jacka à 3000+ spänn var en bra investering) och stack iväg till Blockhouse här i Frankfurt. Det är en väldigt trevlig American style restaurang som är ganska dyr men ändå mysig och familjär liksom. Inget snoffssnoffs där inte. Dessutom är maten LÄTT värt pengarna och vi var sugna på redig stek och det fick vi. Så, nu har jag rättfärdigat att vi åt lite dyrare kvällsmat en vanlig söndag i februari. Eric åt en tung jäkla köttbit med klyftpotatis och chilibönor, det var nån superamerikansk grej de körde med just nu. Själv åt jag det som lite diskriminerande kallas Mrs Rumpsteak, den minsta köttbiten på menyn (180 g) som serveras med sallad och, i mitt fall, potatisgratäng. Väldigt, väldigt gott. Till och med salladen som verkligen inte var nåt särskilt innehållsmässigt smakade gott, fräscht och friskt.

Efteråt tog vi tunnelbanan mot centrum med ett litet stopp på Häagen Dasz. Vad passar bättre än lite god glass en kylig vinterkväll som denna? Vi tog glassen to-go eftersom filmen vi ville se på bio snart skulle börja, och jag kan rapportera att glassen höll sig väldigt frusen och fin ända tills vi kom till biografen. När sen mörkret sänkte sig över vårt kuschelseat så packade vi upp våra små skräddarsydda glassbägare och mumsade på till filmen The Descendants med George Clooney som Oscar-nominerad huvudrollsinnehavare. Helt okej film, jag grät ett par gånger och skrattade ett par gånger, inget att anmärka på alltså. Den utspelar sig på Hawaii så om jag känner mig själv rätt blir det till att googla på Hawaii-resor imorgon.. Iallafall, efter att eftertexterna rullat tog vi tåget tillbaks igen och den lilla söndagsdejten var över!

Mmm, Blumenkäse!

January 6th, 2012 | Posted by Jess in Mat. | Tyskland. - (0 Comments)

Det bästa som finns att ha på mackan i Frankfurt är den här osten, som egentligen inte alls är tysk, som jag kallar för Blumenkäse, blomost. Den är bara formad som en blomma, oroa er inte, inga luktörter eller nejlikor i maten här inte. Den är krämig, lagom stark och lagom mild och smakar väldigt bra. Ja. Det var mest det. Också ville jag testa min nya bloggverktygsgrej. Hej!

Det är fredag och Eric är in the pub med våra vänner, dricker öl och skrattar och här sitter jag och kollar på Jersey Shore. Det här är vardagen och verkligheten som jag har valt. Jag trivs, det känns rätt i magen att vara här och inte där, jag utvecklas och växer. En kärlek som har klarat mer än ett år av distansföhållande är en stark kärlek, det tror jag på. Det har aldrig funnits något alternativ, förstår ni inte det, ni som ifrågasätter och skakar skeptiskt på era huvud, man kan inte avsluta något som är som syre för en. Varför skulle vi göra slut, säga hejdå för alltid när vårt förhållande under ett hjärteskärande avsked på en flygplats i Tyskland just då var det enda som jag var riktig säker på. När jag flög från Frankfurt förra året var jag ledsnare än jag någonsin varit, men i både hjärta och hjärna fanns, och finns fortfarande, en klar låga av vilja och tro och hopp. Utan honom är jag inte hel och min hand är tom. Med honom är mitt leende bredare, mitt skratt högre och mitt liv komplett.
Jag klarar många ensamma fredagkvällar till eftersom jag vet att tunneln som jag befinner mig i är självvald och jag kan se ljuset i slutet av den.
(Och i ljuset ser jag silhuetten av en lång, snygg man som sjunger Maria Mena-låtar och äter bacon. Han väntar på mig.)

Otroligt osmickrande bild på E, men jag är rätt söt iallafall. Också ligger jag med huvudet i hans knä, mys!

Att ha en säng som känns tom

September 19th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | Sverige. | Tyskland. - (1 Comments)

Jag vaknade upp här i Malmö i natt. I en säng som är 1.40 bred och uppenbarligen gjord för att mer än en människa ska kunna sova här samtidigt. Jag har två kuddar liggandes bredvid varandra och ibland sover jag på både. Men imorse när jag vaknade, för bara någon timme sen, fick jag ett sugen i magen när jag insåg att Eric inte låg bredvid. Det är så tomt ibland att sova ensam i en stor säng. Två kuddar till ett huvud och en pojkvän som är för långt borta. Det är bara så tomt ibland.


– Posted using BlogPress from my iPhone

Jag är redo för D-land.

May 10th, 2011 | Posted by Jess in Tyskland. - (2 Comments)

Jag har börjat förbereda mig på alla sätt och vis nu. Jag gör mig redo för att flytta till Frankfurt över sommaren och jag längtar som bara den. Jag kollar vädret i FFM hur ofta som helst, jag mailar med jobbet, jag läser Twitter från Angie, jag kollar uppdaterar bloggar hela tiden, jag planerar utflykter, middagar, happenings och saker jag vill göra så fort jag kommer dit. Jag vill dricka Ebbelwoi på Anglo, jag vill titta på The Big Bang Theory med grabbarna, jag vill rulla köttbullar åt dem och sucka när de ständigt rapar i min närvaro. Allt det där som jag saknar med Frankfurt.  Dessutom hoppas jag få ihop nån form av “SvenskaaupairersomjobbadeiFrankfurtförraåretåterträff”. Vi får väl se. Nån kan väl komma iallafall, och jag personligen ska ju vara där väldigt länge så förhoppningsvis blir det en utekväll eller tre med de gamla godingarna från Schweden.
Sommarlov. Longer stretches of Eric-time. Yes please. Det är liksom dags nu, min kropp och mitt psyke börjar tröttna. Det märks att jag de senaste månaderna bara träffat Eric ytterst sporadiskt och kortvarigt. En helg var femte vecka är inte nog. På tre, fyra dagar hinner man bara säga hej, kramas och vara glad för att sen bli deprimerad igen direkt efteråt. Det är liksom för komprimerat, för mycket känslor och saker som bör sägas på för kort tid.

Ojeojeoje, tiden går.
Hela förra veckan blev det inget bloggande när gamla chefen från Frankfurt ringde i panik och sen flög hon mig dit, dagen efter i princip. Det blev en vecka i gamla välkända Frankfurt med äppelvin, Grace, svenskar, tyskar, kalas och allt annat som hör till. Jag trivs så fint där.
Men. Det är också så att när jag umgås med Grace 2 år så saknar jag mina klasskamrater som faktiskt, inte alla, långt ifrån alla, är lite smartare och mer utmanande att prata med. Skolan är kul.
Så i söndags kom jag hem och gissa nu vad som händer imorgon? Jag ska åka till Frankfurt. Men det är bara över helgen och sen blir det inget mer förrän dagen innan julafton.
Så. That’s my life right now. An episode of Glee and then I’ll finish packing.

Hejdå!