Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Förskolefrustration

September 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.

Lagom fest på Laternenfest

September 2nd, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Tyskland. - (0 Comments)

Idag tillbringade vi en stor del av dagen på den i Bad Homburg så traditionsenliga Laternenfest, lyktfesten. Inte jättesvårt att gissa kanske. Det var en fin dag för alla inblandade.

Ville fick en heliumballong, åt en Bratwurst och tittade på blinkande karuseller.

Elsa fiskade upp 8 plastankor och vann en kikare, åt en halv meter godissnöre och åkte två karuseller.

Eric förundrades över hur mycket som förändrats sen han sist var på Laternenfest, åt en bit salamipizza och kände sig inte sugen på en karuselltur.

Jag njöt av en promenad på stan med familjen, åt resterna av Villes Brautwurst och suckade över karusellpriserna.

Sen röjde vi i trädgården i höstsolen, bjöd svärföräldrarna på bolognese och såg sista avsnittet av Younger. Nu ska jag sova. Imorgon väntar förskolan igen. Tänk på oss är ni snälla!

Vi har varit och kollat på ett hus till idag. Ett stort åbäke som behövde renoveras jättemycket, hade för få sovrum och låg bredvid en hårt trafikerad väg. Men det fanns också möjligheter. En stor trädgård, en grandios ingångshall och ett gott om plats för en stor familj. Men det var alldeles för dyrt så vi SKITER VÄL I DET DÅ.

Ville kräktes en massa i natt så vi befarade det värsta, magsjukeutbrott. Men det blev inte mer efter att han hade kräkt ner hela sin säng och sen kaskadspytt rätt in i min mun. Då somnade han i mitt knä och var en sån fin unge att jag inte ens var särskilt trött imorse.

Elsa har lekt på balkongen hela dagen, det var över 20 grader idag och tvätten torkade på NOLLTID. Så bra. Hon slänger ur sig en massa klokheter hela tiden, den lilla treåringen. Efter husvisningen var vi på en skogskyrkogård där Erics farmor ligger begravd. Hon lyssnade noga när jag i så lättsamma meningar som möjligt försökte förklara hur en begravning går till. Sen satt hon hela vägen hem och ropade att hon tyckte synd om Lilo, som farmorn kallades, för att hon var död. “Det hade varit mysigare om alla var levande.”

Och när vi bestämde att Eric skulle läsa godnattsagan för en gångs skull så grät hon, klamrade sig fast i mig och sa “men du är ju den mamman jag älskar allra mest” och “pappa läser bara tyska böcker, jag behöver en svensk saga idag!”

Underbart jobbigt och underbart underbart att vara förälder. Det måste man säga.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Möhippa, krasslighet och julplaner

November 24th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Tyskland. - (1 Comments)

I appen på telefonen som beskriver Villes utvecklingssteg visas det just nu ett åskmoln. Under detta oväder befinner vi oss alltså sen två veckor tillbaks och ska vara kvar i några till. Och det märks. Desssutom tror jag han håller på att få nån tand, eller hoppas att det går att skylla på det iallafall, för det gnälls och kinkas och skriks nonstop. Så länge han får hänga på någons axel så är allt okej, men att ligga själv är tortyr enligt Ville. Och han dreglar som en liten vattenspridare på sommaren. Flera små halsdukar om dagen dränks med saliv och måste bytas ut. I helgen var vi på möhippa och då var det highlife hela kvällen på fredagen, tills han skrek luften ur sig under bilresan hem. Det där med bilåkandet har bara blivit värre. Innan kunde han sova bort litegrann av hemskheten, nu vaknar han efter fem minuter i bilen och vrålar tills man tar ut honom. Därför tog vi tåget in på lördagen när möhippan gick vidare med uppdrag på stan och stångdans. Ville skötte sig fint så länge han fick gosa med Izabella eller mig och det var väl okej. Middag och cocktails på kvällen skippade vi dock, den tiden kommer väl igen för mig. Hoppas jag. Och på söndagen avslutades Yvonne-festen med jättedyr hotellfrukost som var en besvikelse, men så fint att träffa dessa tjejer från hela Sverige som jag lärt känna genom Frankfurt.

I övrigt är klockan fem på morgonen och Elsa har tagit över Villes ögoninflammation så hon har vaknat och skrikit i panik fyra gånger sen igårkväll. För att hon inte kan se nåt. Nu ligger hon och försöker somna om inne hos sig medan männen i familjen rosslar ikapp här bredvid mig.

Om tre timmar landar Jannicke, min lillasyster, på flygplatsen och vi ska hänga med henne hela helgen. Ska bli så kul! Vi ska äta god mat också, för det gillar hon med. Och på lördag kan vi hämta upp vår sprillans begagnade bil! Det bidde en Passat som är ett år gammal. Den är inte svart, har inte läderklädsel och ingen automatisk baklucka. Men den är stor och ganska ny och har inbyggd gps och den är vår!! Att använda när vi vill!! Utan att fråga nån först eller planera i veckor innan. Så det ska bli härligt.

Snart är det jul, eller lul som Elsa säger. Då ska vi hem till Sverige hela familjen för att äta gravad lax och skinka och hemmagjord fudge. I början av januari blir det bröllop i Stockholm, Yvonne som möhippades ska gifta sig med sin prälle, så då får Elsa stanna hos mamma och pappa och vi andra tre flyger upp för hotell, huvudstad och kärleksfest. Det blir nog bra det här.

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

Vi har haft besök i dagarna två, här nere i en del av Europa som de flesta kanske inte direkt tänker på när man säger semester. Men min ena bästa kompis Malena kom alltså förbi tillsammans med Tony och två vilda ungar, Miriam och Elliot. Det har alltså varit fullt hus och fullt ös sen de dök upp lite reströtta i onsdags. Vi har tyvärr inte haft så bra väder, vilket gravida jag har uppskattat, men det var svårt att vara ute så mycket med barnen, fast de kanske skulle behövt det. Men vi har iallafall fått pratat massor, ätit mat och lekt. Igår drog alla på sig gummistövlar och regnbyxor och så lekte vi nån timme på en väldigt blöt lekplats. Där bidde högpunkten en trebent katt som kom förbi och strök sig mot våra ben.

Sen kom Eric också hem och grillade åt oss och när barnen hade somnat i husvagn och lägenhet så snackade vi vuxna några timmar i lugn och ro. Det blir trots allt ett lite annorlunda samtal när ingen skadar sig/behöver gå och kissa/bråkar om en legobit samtidigt.

Och sen drog de alltså vidare, efter frukosten på fredagen. Husvagnen kopplades och alla pinaler och ungar lastades in. Slutmålet för dem är Kroatien! Ändå rätt långt kvar, men de stannar på vägen och pausar och rastar ungarna.

Det var himla kul att ha dem på besök. Vi fick visat upp vår nya lya och minnas gamla tider och låtsas som att det funkar hur bra som helst att inte ses mer än några gånger om året.

Midsommar 2017

June 27th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Man kan lugnt säga att midsomrarna har förändrats en del, men kanske inte sen Elsa kom utan sen jag flyttade till Tyskland. Fredagen är en vanlig arbetsdag här och fastän Ikea kämpar på med allehanda midsommar-kampanjer så förblir tyskarna rätt oinsatta när det kommer till vår sommarhögtid nummer ett. Såg en bild på Facebook för inte så länge sen där de listade jul, påsk och midsommar som typ samma högtid: 8 grader varmt och regn, sill, snaps och ägg.

Vi firade dock i år i 27 grader varmt solsken med massa god mat och goda halvsvenska vänner. Det fanns köttbullar och skagentårta och röror och bröd och såser. En sallad med granatäpplen och tomater, grillat från bondgården här i närheten, potatissallad, gräddfil och gräslök. Smask. Elsa trivdes som fisken i vattnet och det blev alldeles lagom röjigt.

På eftermiddagen tog männen barnen till lekplatsen medans vi kvinnofolk pysslade ihop varsin krans. Jag hade velat göra en midsommarstång till bordet, men orkade inte. Man är inte bara mer än gravid människa.

När ungarna hade somnat kalasade vi andra på marängsviss med jordgubbar på balkongen, som en snabbare variant av jordgubbstårtan liksom. Sen spelade vi spel och snackade tills klockan slog sängdags för gänget med gäspande småbarnsföräldrar.

Inget alls att klaga på med andra ord.