Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

Vi har haft besök i dagarna två, här nere i en del av Europa som de flesta kanske inte direkt tänker på när man säger semester. Men min ena bästa kompis Malena kom alltså förbi tillsammans med Tony och två vilda ungar, Miriam och Elliot. Det har alltså varit fullt hus och fullt ös sen de dök upp lite reströtta i onsdags. Vi har tyvärr inte haft så bra väder, vilket gravida jag har uppskattat, men det var svårt att vara ute så mycket med barnen, fast de kanske skulle behövt det. Men vi har iallafall fått pratat massor, ätit mat och lekt. Igår drog alla på sig gummistövlar och regnbyxor och så lekte vi nån timme på en väldigt blöt lekplats. Där bidde högpunkten en trebent katt som kom förbi och strök sig mot våra ben.

Sen kom Eric också hem och grillade åt oss och när barnen hade somnat i husvagn och lägenhet så snackade vi vuxna några timmar i lugn och ro. Det blir trots allt ett lite annorlunda samtal när ingen skadar sig/behöver gå och kissa/bråkar om en legobit samtidigt.

Och sen drog de alltså vidare, efter frukosten på fredagen. Husvagnen kopplades och alla pinaler och ungar lastades in. Slutmålet för dem är Kroatien! Ändå rätt långt kvar, men de stannar på vägen och pausar och rastar ungarna.

Det var himla kul att ha dem på besök. Vi fick visat upp vår nya lya och minnas gamla tider och låtsas som att det funkar hur bra som helst att inte ses mer än några gånger om året.

Midsommar 2017

June 27th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Man kan lugnt säga att midsomrarna har förändrats en del, men kanske inte sen Elsa kom utan sen jag flyttade till Tyskland. Fredagen är en vanlig arbetsdag här och fastän Ikea kämpar på med allehanda midsommar-kampanjer så förblir tyskarna rätt oinsatta när det kommer till vår sommarhögtid nummer ett. Såg en bild på Facebook för inte så länge sen där de listade jul, påsk och midsommar som typ samma högtid: 8 grader varmt och regn, sill, snaps och ägg.

Vi firade dock i år i 27 grader varmt solsken med massa god mat och goda halvsvenska vänner. Det fanns köttbullar och skagentårta och röror och bröd och såser. En sallad med granatäpplen och tomater, grillat från bondgården här i närheten, potatissallad, gräddfil och gräslök. Smask. Elsa trivdes som fisken i vattnet och det blev alldeles lagom röjigt.

På eftermiddagen tog männen barnen till lekplatsen medans vi kvinnofolk pysslade ihop varsin krans. Jag hade velat göra en midsommarstång till bordet, men orkade inte. Man är inte bara mer än gravid människa.

När ungarna hade somnat kalasade vi andra på marängsviss med jordgubbar på balkongen, som en snabbare variant av jordgubbstårtan liksom. Sen spelade vi spel och snackade tills klockan slog sängdags för gänget med gäspande småbarnsföräldrar.

Inget alls att klaga på med andra ord.

Nya tider på ny adress

May 30th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Nu bor vi i Bad Homburg. Jag vill nästan skriva förorten, men eftersom ingen kan påstå att Lund är en förort till Malmö så kan jag knappast hävda att Bad Homburg är en förort till Frankfurt. 

Flytten gick bra tack vare fyra starka, men svettiga, män med turkiska rötter. De kånkade och släpade och bar tills allt vi äger och har plötsligt befann sig här istället. I nya läggan ovan på mina svärföräldrars hus. Vi har tre sovrum, två badrum, ett kök och ett vardagsrum som är hyfsat fulla med flyttlådor och halvt uppackat krafs. Det går framåt, men det går långsamt. Jag satsar på att vara klar innan vi blir tvåbarnsföräldrar i slutet av juli. Eric jobbar ju som vanligt och är dessutom borta mer nu eftersom han inte längre har tio minuters cykelväg till kontoret, utan 25 minuters bilresa. På en bra och trafik-smidig dag. Och Elsa behöver också tid och hundraprocentig uppmärksamhet, även om hon är väldigt tålmodig och duktig på att leka själv också. Jag är dessutom ganska bra på att låta henne “hjälpa till”, alltså acceptera att saker och ting kommer ta dubbelt så lång tid, men vi får iallafall göra det tillsammans och min fina tvååring växer flera decimeter när hon lyckas trä gardiner på en stång. 

Imorgon sticker vi till Sverige i en vecka. Det retar mig att vi inte kommit längre med att göra det här stället till vårt. Vårt hem. Men samtidigt ska det bli skönt med semester och jag vet ju hur Elsa mår hemma i Sövde-trakterna tillsammans med mormor och morfar. Och jag kan lägga fötterna i högläge lite oftare och passa på att tanka bästisbensin med för den delen. 

Det har dessutom varit outhärdligt varmt här de senaste dagarna, även hettan ska det bli skönt att komma ifrån. Eric kommer vi dock att sakna. Världens bästa Eric. The things han får stå ut med alltså. 

Så ja, flytt, Sverige, bebis, värmebölja, inredningsdesign och sådant sysslar vi med här borta. 

Vuxenhäng i Hamburg

May 8th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. | Tyskland. | Ungen - (2 Comments)

I torsdags, efter några timmars försening på grund av en våt och högljudd storm här i Frankfurt, fick vi se mamma/mormor igen. Det var ju bara lite drygt två veckor sen hon och pappa/morfar hälsade på oss, men nu var hon här med ett större syfte. Hon passade nämligen Elsa från fredag morgon till söndag eftermiddag. Eric och jag tog vårt pick och pack och drog till Hamburg tillsammans med Lars och Linda. Och vilken helg det sen blev! Trots att jag saknade Elsa hela tiden och fick tårar i ögonen när jag fick en uppdatering hemifrån Frankfurt, så hade vi det så himla härligt, bara vi vuxna. Det bidde tre härliga dagar med god mat, många skratt och framför allt tid att prata till punkt utan att en unge avbröt. Det händer ju aldrig nu för tiden att man har tid att prata till slutet av en konversation.

På lördagen hade vi dessutom ett bröllop att gå till! Romantik, mer god mat och fina människor gjorde ju knappast helgen sämre. Dessutom hölls festen på 20e våningen i ett hus precis vid hamnen, där det firades hamn-födelsedag som avslutades med en 20 minuter lång fyrverkerishow från ett jättelikt kryssningsfartyg mitt i hamnen. Vi dansade litegrann, men helt ärligt hade jag ont i både fötter och rygg efter allt stående och obekvämt sittande, så vi blev inte så extremt långvariga. Det var en massa härliga ungar där som sprang omkring med heliumballonger och dansade så gulligt med sina föräldrar. Då saknade vi våra barn lite och turades om att visa fina bilder på dem på telefonerna. Samtidigt var det så skönt att inte oroa sig för övertrötta, sockerhöga små liv som behöver lägga sig och sova i en glaskista på 20e våningen, samtidigt som DJn spelade musik som ekade mellan väggarna.

Dagen efter åt vi frukost på det lyxiga hotellet där vi hade sovit bort svullna gravidfötter (mina) och Gin Tonic-ångor (Erics), innan vi tog två kaosiga tåg tillbaks till Frankfurt igen. Mamma/mormor hade då redan stuckit till flygplatsen för att åka hem till Sverige igen och Erics föräldrar var här för att täcka upp glappet. Jag bröt naturligtvis ihop när jag äntligen fick krama om min lilla tjej igen, och försökte hulkande förklara för henne att det finns glada tårar och ledsna tårar. Det var bara en så himla lättnad att vara tillsammans igen. Som det ska vara. Ordningen återställd.

Samtidigt är jag så himla tacksam för att mamma kunde komma och ta över skutan en helg sådär. Hon betalade i princip massor av euro och kronor för att komma och jobba för oss en helg.. Inte en enda gång var jag orolig för Elsa, trots att detta var första gången som Eric och jag gjorde något utan henne i TVÅ HELA DYGN. Hon hade naturligtvis haft sin egen semester här hemma med massor av uppmärksamhet, godis och lekplatshäng. Nu börjar hon varje mening med “Mormor…”och kallade på mormor när hon vaknade och var törstig i natt.

Så ja. Bra helg med bra energiuppladdning inför kommande familjehelg i Bad Homburg, flytt och allt annat som vardagen planerar att kasta i knät på oss.

Föräldrar, flytt och fix

April 25th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Tyskland. - (0 Comments)

Ännu en helg är till ända. Mamma och pappa har varit här. Pappa och Eric byggde en stor port till carporten som finns hos mina svärföräldrar. Trots språkskillnader och kunskapsnivåskillnader så lyckades de få till en superfin sak som ska hålla vår barnvagn och våra cyklar torra och hyfsat säkra när vi väl flyttar dit. För nu är det inte långt kvar innan vi lämnar civilisationen, våra vänner, vår älskade fina lägenhet med 3,20 i takhöjd, mysiga Bornheim – Frankfurts finaste stadsdel, alla affärer och restauranger och caféer som ligger några steg bort bara. Usch, det är en epok som går i graven, så känns det verkligen. Visserligen startar en ny epok, som förhoppningsvis också kommer föra något gott med sig, men just nu känns det bara sorgligt. Eric har lovat att vi ska spendera lite pengar på att få ovanvåningen, vårt nya hem, så att det blir mysigt där. Och så att det känns och syns att vi bor där.

Livet går vidare. Snart ska vi på barnfri helg i Hamburg. Mamma kommer och hänger med Elsa från fredagmorgon till söndagkväll. Det blir nog roligt för dem båda. För vår del väntar bröllop, goda måltider där man kan både prata med varandra och ha sin mat i fred och beställa något som man faktiskt är sugen på och inte bara något som Elsa gillar…

Efter det så väntar en familjehelg i Bad Homburg tillsammans med Erics föräldrar och syskon. Och sen flyttar vi i princip in. Och sen ska det packas upp och piffas i några dagar innan Elsa och jag drar en sista sväng till Sverige innan magen blir för stor. (Den är redan nu rätt rejäl kan jag avslöja.) Sen är det sommar och det ska komma en ny familjemedlem. Så det händer en hel här, på de flesta fronter. Och ändå känns det ofta som att vi mest står och stampar och glor och väntar på bättre tider. Jag ser iallafall framemot att få göra fint i ett nytt hem, att pyssla och sy och måla lite för stämningens skull. Ser också framemot att slippa våra sju trappor upp till lägenhetsdörren.

Det blir nog bra det här.

 

Påskmat, cyklar och tid tillsammans

April 17th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Påsken är över, ännu en gång. Påsken är en rätt trevlig högtid ändå. Man får alltid fyra dagar ledigt, oavsett vilket år det är. Den är inte lurig som julen som ibland ligger dumt till i kalender. Vi har mest varit tillsammans, ätit god mat och hängt hemma hos svärföräldrarna. Jag hade svängt ihop en liten påskbuffé med själviskt nog det som jag själv var sugen på. Det blev dubbelmarinerat lamm, tryffelpotatissallad, zucchini med fetaost och mango, skagentoasts, gubbröra med lax, hembakat brytbröd, smör och smaskig ostbricka. Dessutom hade Elsa och jag färgat ägg och gjort en pavlova med rabarbercurd till efterrätt. Vi blev mätta. Denna intogs igår och idag var vi där igen och smaskade i oss det mesta av resterna.

Eric har också jobbat hårt idag med att rensa lite i carporten. På torsdag kommer mina föräldrar till stan och då har min händiga fader lovat att bygga portar till carporten. När vi väl flyttat dit ska vi nämligen ha barnvagn och cyklar där, är tanken.

Oh, jag glömde ju nämna att vi var i Limburg hos Lars och Linda på långfredagen. Ungarna lekte och målade ägg. Elsa fick testa en springcykel och fattade väl inte riktigt hur man gör, men var glad ändå. Hon älskar ju Mira så mycket och utvecklas alltid i raketfart veckorna efter att hon hängt med henne. (Mira är 1,5 år äldre ungefär.)

Och på tal om cyklar så överraskades Elsa inte bara av ett påskägg fyllt med lite godis, såpbubblor, strumpor och en Pixi-box på påskdagen. När hon precis hade lugnat ner sig efter chocken över det fina ägget så upptäckte hon att det stod en lila cykel på balkongen. Det var en present från hennes farföräldrar. Hon blev så himla glad. Vi har pratat om en potentiell cykel ett tag nu, Elsa och jag. Hon har avundsjukt tittat på de äldre barnen. Vi har diskuterat trampor och styren och sadlar och pratat om att man måste träna träna träna innan man kan köra lika snabbt som de stora ungarna. Och nu stod där alltså en liten cykel på balkongen och väntade på henne. Sådan lycka. Hon kastade sig direkt upp, fick på sig hjälmen och körde sen ett par vändor på balkongen. Det var nog svårare än hon trodde. Hon såg ut att tänka “det ser roligare ut när de andra gör det”. Men vi ska kämpa vidare nu och öva tills hon får koll på läget.

Alltså skulle jag absolut vilja påstå att Elsas tredje påsk i livet blev något av en succé. Bara en sådan sak som att ha sin pappa hemma i fyra dagar är guld värd. Och det håller jag med om, Elsas pappa är guld värd. Finaste mannen på jorden den där.

Jag är glad att Elsa ännu är för liten för att ställa frågor om lastbilar och onda människor som vill köra på andra människor med flit. Det blev orolig gåshud och tårar i ögonen på lekplatsen i fredags, när Izabella och jag samtidigt fick höra om vad som hände i vår huvudstad. Så sjukt. Men våra små ungar sprang ju omkring som vanligt och krävde att få hålla handen i rutschkanan och att vi smakade på sandkakorna som omsorgsfullt tillagats i lekstugan. Så det var bara att köra på, som vanligt. Oavsett vad som händer, hur man mår, vad man känner, så är man liksom alltid mamma. På gott och på ont ibland.

Magen växer. Det är tydligen en stor liten tjej där inne, om man får tro vikarierande doktorn som kastade ett getöga på ultraljudsmonitorn i torsdags. Jag fick direkt för mig att jag kanske har fått graviditetsdiabetes, även om det bara är ett av kriterierna som faktiskt stämmer in på mig. I vilket fall som helst, att sluta trycka i mig kilovis med godis om varje dag är troligtvis en bra idé, även om jag inte har diabetes. (Det kommer att slås fast via ett glukostest om en vecka.) Socker är alltså fortfarande min största fiende och beroende i livet, om nu någon skulle ha tvivlat på det. Samtidigt vill jag inte

I helgen har vi varit hos svärföräldrarna och forsatt att rensa ut bland grejer, ätit lunch och till och med fikat på vår framtida balkong! I solen! Den är jättestor, balkongen alltså, och kommer att vara perfekt att torka kläder på, ställa ut sovande bebisar på, dricka te med en god bok de fem sekunderna man får för sig själv om dagen när man är tvåbarnsmor, och så vidare.
Idag var vädret också toppen, 25 grader och strålande sol. Så efter lunch och sovstund packade vi ner Elsas nya sandleksaker och cyklade till en lekplats. Den visade sig ha noll skugga och rätt snabbt kände vi oss bra stekta i våra jeans. Elsa behöver också en solhatt eller keps, för att skydda det där ljushyade lilla huvudet hon har på axlarna.

Ja, det var den helgen. Det blir en kortare vecka för Eric, vilket alltid uppskattas. Jag ska bjuda familjen på påsklunch hemma hos dem på söndag och vi ska träffa Lars och Linda på fredag, annars är den gula ägghelgen rätt oplanerad. Den där påsklunchen måste iallafall planeras, jag tänker räkor och lamm och nåt från Roy Fares bakbok. Vi får väl se.

Vilken dag! Alltså vädret gör ju så mycket för hur glada vi är här hemma. Idag blev världens bästa svärmor ett år äldre så Elsa och jag stannade mest inne i förmiddags för att slå in presenter och tillverka ett kort. När hon sen hade sovit middag så mötte vi upp Kristina och Jörg och Elsas faster Theda som var i stan dagen till ära. Dessutom hade Eric fått tillåtelse att ta en sen långlunch från jobbet. Det bidde italientskt, Calzone för Elsa och mig som var sådär. Den “tyska” pizzan kommer aldrig kunna leva upp till den “svenska” pizzan. Och då tror jag ändå att den “tyska” är mer lik äkta italiensk pizza än den “svenska”. Jaja. Elsa var nöjd iallafall och sen avslutade vi med en pannacotta med hallonsås som var helt okej.

Elsa hann busa en stund med pappa därute också innan det blev tid att sticka. När vi sen skulle säga hejdå så var det en viss tvååring som skrek som en stucken gris. Hennes logik sa att om hon bara vägrade säga hejdå så skulle leken och den fina eftermiddagen med nära och kära fortsätta. Men så funkar det väl inte riktigt. Som tur var så sprang vi in i en bekant som har en dotter som är några månader äldre än Elsa och tjejerna började genast hitta på bus tillsammans. Det blev alltså en timme till i solen samtidigt som vi sakta tog oss upp mot hemmet igen.

När vi kom hem igen fick Elsa en andra liten kvällsmat innan vi gemensamt plockade undan och fixade lite ordning. Vid halv sju kom Eric och hans jobbekompis hem. Hon ska förhoppningsvis ta över vår lägenhet och ikväll tittade hyresvärden också förbi så att de kunde försöka övertala honom medan jag la Elsa. Trött tjej somnade med öppen mun och alla lemmar utanför sängen. Nu har Eric och jag kollat sista avsnittet av Big Little Lies (SE!) och jag har översatt en poolbyggarinstruktionsfil till pappa. Kommit en bit på vägen iallafall.

Imorgon väntar handling och sen en lekdejt på eftermiddagen. Det blir kul.

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.