Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Halvvägs igenom ett hembesök

October 11th, 2017 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. - (0 Comments)

Vi är i Sverige, Elsa, Ville och jag. Flygresan gick hur bra som helst, det är lite att kånka på med två barn, en vagn med liggdel och en resväska, men med bärsjalen så löste vi det. Ville hängde mest med och Elsa är grym på att lyssna och ha tålamod med väntande och stressade vuxna. Ingen fick ont i öronen och inga grejer glömdes kvar. Vi kom på tåget mot Lund och där hämtade mamma oss. Största problemet den dagen blev att få in alla sakerna i mammas BMW som är enorm på utsidan och mini på insidan. (En sådan bil ska vi inte ha, även om vi hade haft råd.)Sedan ankomst i moderlandet har vi hunnit med en 81-årsfest där vi fick fira min morfar och äta mormors goda tårtor. Där träffade vi också min brorson Felix för första gången, en riktigt pyttig unge, trots att han bara är fem veckor yngre än Ville. Så gullig och en härlig känsla i kroppen att hålla i sin lillebrors bebis. Vi har också hängt med mina bästisar och deras ungar, det börjar bli en rätt rejäl hög nu. Elsa var dock mer intresserad av de fyra små kattungarna som bodde i gästrummet, än av de busiga barnen. Elsa har fått ridlektion av moster Jannicke och läst massa böcker med sin mormor. De har varit i skogen och sprungit på idrottsplatsen och badat på badhuset. Min pappa står för skojandet och kör ett organiserat klingande i lampa varje kväll. Och Ville han fortsätter att bara hänga på. Så länge han får vara i någons famn är livet toppen. Han hatar att åka bil, har vi slagit fast. Han skrek som en långsamt torterad gris på vägen till Ystad och ännu högre när vi körde ensamma till Tomelilla och jag inte kunde skaka hans stol. Han är matad och trött när vi sätter oss i bilen, men skriker sig till ett vansinne som det inte går att somna ifrån. Imorgon ska vi ta oss till Anna och Carl, det tar en timme och sex minuter att köra dit. Det tar sen minst en timme och sex minuter att köra hem. Jag bävar, men känner mig stark. Vi ska klara av det. Och Elsa har ju ändå någon slags selektiv hörsel när det kommer till Ville och skiter fullständigt i om han skriker. Hon kan skråla Pilutta-visan lika bra för det. Det återstår alltså en lång nervig bilresa, en middag med vänner, lite mer syskonhäng, träff med gammelmormor och gammelmorfar på söndag och lite mer skogslukt och dalmatinerstoj innan vi åker hem igen. Hem, detta komplicerade begrepp.

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Vi har haft besök i dagarna två, här nere i en del av Europa som de flesta kanske inte direkt tänker på när man säger semester. Men min ena bästa kompis Malena kom alltså förbi tillsammans med Tony och två vilda ungar, Miriam och Elliot. Det har alltså varit fullt hus och fullt ös sen de dök upp lite reströtta i onsdags. Vi har tyvärr inte haft så bra väder, vilket gravida jag har uppskattat, men det var svårt att vara ute så mycket med barnen, fast de kanske skulle behövt det. Men vi har iallafall fått pratat massor, ätit mat och lekt. Igår drog alla på sig gummistövlar och regnbyxor och så lekte vi nån timme på en väldigt blöt lekplats. Där bidde högpunkten en trebent katt som kom förbi och strök sig mot våra ben.

Sen kom Eric också hem och grillade åt oss och när barnen hade somnat i husvagn och lägenhet så snackade vi vuxna några timmar i lugn och ro. Det blir trots allt ett lite annorlunda samtal när ingen skadar sig/behöver gå och kissa/bråkar om en legobit samtidigt.

Och sen drog de alltså vidare, efter frukosten på fredagen. Husvagnen kopplades och alla pinaler och ungar lastades in. Slutmålet för dem är Kroatien! Ändå rätt långt kvar, men de stannar på vägen och pausar och rastar ungarna.

Det var himla kul att ha dem på besök. Vi fick visat upp vår nya lya och minnas gamla tider och låtsas som att det funkar hur bra som helst att inte ses mer än några gånger om året.

Nya tider på ny adress

May 30th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Nu bor vi i Bad Homburg. Jag vill nästan skriva förorten, men eftersom ingen kan påstå att Lund är en förort till Malmö så kan jag knappast hävda att Bad Homburg är en förort till Frankfurt. 

Flytten gick bra tack vare fyra starka, men svettiga, män med turkiska rötter. De kånkade och släpade och bar tills allt vi äger och har plötsligt befann sig här istället. I nya läggan ovan på mina svärföräldrars hus. Vi har tre sovrum, två badrum, ett kök och ett vardagsrum som är hyfsat fulla med flyttlådor och halvt uppackat krafs. Det går framåt, men det går långsamt. Jag satsar på att vara klar innan vi blir tvåbarnsföräldrar i slutet av juli. Eric jobbar ju som vanligt och är dessutom borta mer nu eftersom han inte längre har tio minuters cykelväg till kontoret, utan 25 minuters bilresa. På en bra och trafik-smidig dag. Och Elsa behöver också tid och hundraprocentig uppmärksamhet, även om hon är väldigt tålmodig och duktig på att leka själv också. Jag är dessutom ganska bra på att låta henne “hjälpa till”, alltså acceptera att saker och ting kommer ta dubbelt så lång tid, men vi får iallafall göra det tillsammans och min fina tvååring växer flera decimeter när hon lyckas trä gardiner på en stång. 

Imorgon sticker vi till Sverige i en vecka. Det retar mig att vi inte kommit längre med att göra det här stället till vårt. Vårt hem. Men samtidigt ska det bli skönt med semester och jag vet ju hur Elsa mår hemma i Sövde-trakterna tillsammans med mormor och morfar. Och jag kan lägga fötterna i högläge lite oftare och passa på att tanka bästisbensin med för den delen. 

Det har dessutom varit outhärdligt varmt här de senaste dagarna, även hettan ska det bli skönt att komma ifrån. Eric kommer vi dock att sakna. Världens bästa Eric. The things han får stå ut med alltså. 

Så ja, flytt, Sverige, bebis, värmebölja, inredningsdesign och sådant sysslar vi med här borta. 

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.

 

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Rasistsvinet i Staffanstorp

January 25th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Sverige. - (0 Comments)

På en av Skånetrafikens gula bussar mellan Lund och Staffanstorp blev en svart kvinna igår kväll spottad på. Rätt i ansiktet. Av en medelålders man som stod framför henne och samlade spott i sin mun innan han spottade sitt hat på en annan människa. Hennes barn satt bredvid. Troligtvis rädda och undrandes vad som pågick. Förhoppningsvis inte vana vid att bli attackerade av rasister. “N*ger” sa han också. För att göra det hela ett snäpp värre. Och så att ingen av de vittnen som såg allt skulle tveka på anledningen till hans hatbrott.

Jag blir så ledsen. Att det 2017 ska vara så jävla omöjligt för människor som inte har majoritetshudfärgen att leva sina liv i fred. Har vi som människosläkte inte lärt oss ett enda dugg av allt som vi varit med om? Vad är det för obildad, trångsynt gråsugga som fått för sig att han förtjänat en plats i samhället med den där inställningen? Önskar att någon loskar rasistgubben mellan ögonen nästa gång han åker buss. Säkert bresande med sina vita ben, säkert suckande åt barnvagnar och säkert nöjd med sina oförtjänta privlegier.
Önskar att äckelidioten får böta många svenska kronor till kvinnan vars liv han lyckades göra ett snäpp skitigare och svårare, under en vanlig bussresa från Lund till Staffanstorp. Önskar att kvinnans barn inte blir rädda för att åka buss och att den här händelsen är det närmsta de någonsin kommer komma rasism.

Orkar inte.

Tiden går här hemma på landet. Idag har vi haft superfint väder så Elsa och jag tog dalmatinern med oss på promenad i förmiddags. Solen sken, det var ganska kallt, men det funkade bra att plocka ekollon och titta efter kråkor. Elsa trivs så bra här. Jag vet att jag tjatade om det hela sommaren, men det måste sägas igen. Förhoppningsvis kan vi också ge Elsa en trädgård någongång i livet. Att slippa göra en utflykt av det så fort man vill gå ut en sväng. Att kunna öppna dörren till utomhuset och bara kasta ut barnet för en runda grässpring innan middagen. Lyx.

Efter promenaden i höstluften gick vi in och åt nyponsoppa och kanelknäcke till lunch. Sen sov Elsa i 2,5 timmar. Det händer inte så ofta längre så det gjorde mig väldigt förvånad och lite sömnig.

Vi har också lekt med dockorna här och jag har jobbat. Massor. Men nu är texterna slut för idag så jag bloggar. Lyssnar på tvättmaskinen och funderar på hur bilresan ska bli imorgon när vi ska till Malmö för att hälsa på Molly. Det ska nog gå bra. Jag tänker att Elsa får lite spännande nya böcker från sin mormors bibliotek och en shot åksjukemedicin på det.

På TVn är Anne Lundberg på resa genom Adelaide och jag tänker igen på mitt halvår där. Det känns som ett helt liv sen. En erfarenhet som gjorde mig starkare, men det var verkligen inte dans på rosor, den där terminen vid Flinders.

Ja, lite så ser livet ut just nu. Ganska makligt, men trevligt.

På besök i den skånska hösten

October 18th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Vi är i Sverige. Vi kom fram igår och genast gick Elsa fram till leksakskistan och började ropa mormor, mormor. Jag hade helt glömt bort att det ju faktiskt är lite semester för mig också att komma hit. Jag kan sitta med datorn i knät och skriva jobbtexter om konferenser och dödsbon. Samtidigt stoppar Elsa in en plastig nappflaska i en docka och sparkar omkring lite med Bobbycaren som hon fått låna av grannarna här. Livet är med andra ord okej, även om vi saknar vår pappa och man.

Vi passar även på att prata lite hus, jag och mina föräldrar. För det är något som de kan, men som jag inte har så stor koll på. Och snart kanske den kunskapen kan komma till pass. Vi får väl se. Imorgon ska vi hänga med bästisarna och snacka loss. Nån dag senare väntar ett besök i storstaden. Jag hoppas också kunna handla vinterkläder till Elsa och kanske säga hej till Jannicke och Jimmie. Och mormor och morfar!

Men ja. Först ska Elsa och min mamma laga klart kvällens middag i köket. Jag ska skriva färdigt en text om frisörer och sen får det vara bra med den saken tills Elsa sover ikväll. Då lägger sig lugnet och tvn står på på svenska. Ovanligt, men väldigt trevligt. Måste jag väl säga.