Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ni kan kalla mig kriminell

November 5th, 2018 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. - (0 Comments)

Vi fick ett brev med posten i fredags. Adresserat till Eric eftersom det är han som står som ägare till vår bil, passaten som jag alltid kör. Det gällde något relativt otrevligt. Någon hade tankat på macken här i närheten, och sen bara kört därifrån, utan att betala! Det var ett brev från advokaten som representerar bensinmacken. De kräver oss nu dels på bensinen, 94 euro, och dels på avgifter och advokathonorar, sammanlagt 180 euro. Mhm. Kul. Först försökte jag övertyga Eric om att det var han som hade lånat min bil och tankat. Sen kom jag mycket väl ihåg tillfället. Dagen innan hade vi varit i Frankfurt och kört hela vägen hem med bensinlampan envist lysande och jag visste att Ville och jag hade tankat innan vi körde och handlade. Det var definitivt jag som inte hade betalt bensinen. Sören.

Men så tänkte jag efter lite till och minns nu faktiskt exakt vad som hände: Jag tankade. Jag gick in på macken för att betala. (I Tyskland funkar det alltid så – man tankar först och pröjsar sen. Och alltid med personlig kontakt, aldrig med en automat eller liknande.) Gubben i kassan pratade i telefon. Han frågade om jag hade ett såkallat Payback-kort. Det är ett vanligt poängsamlingskort som man kan använda i massa olika affärer. Det hade jag, så det scannade han. Sen touchade jag mitt Visa-kort på betalningsterminalen, fick ett kvitto och gick. Ville hade somnat i bilen. Jag var inparkerad, men lyckades krångla ut oss, vi körde till Lidl och handlade. Sen till Rewe och handlade mer. I fredags kollade jag direkt om pengar dragits från kortet. Svaret på det är nej. Inte för bensinen, men för Lidl och Rewe nån timme senare. Jag kollade sen om jag fått Payback-poäng. Svar JA! Alltså bevisar det, tycker jag, att jag var inne på macken, “betalade”, och drog. Men att köpet uppenbarligen inte gått igenom.

Så bensinen kan jag tänka mig att betala, men helst inte de andra summorna då jag inte gjort nåt fel!

Pratade med en av advokaterna idag. Hon var sur och tyckte att poängen inte betydde ett skit. “De kan ni lika gärna ha fått för cigaretter ni köpt!” Jag berättade att jag inte röker och att man inte får så många poäng för ett paket Marlboro. Hon kontrade med att hon nu ska hämta bevismaterial från bensinstationen och sen återkomma. Jag tackade så mycket för det.

Jag kommer med andra ord också återkomma till er, i det här ämnet. Tumhållning please!

Förskolefrustration

September 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.

Tandläkartisdag med visdomständer och underbett

February 13th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Jag har haft lite problem med en visdomstand som är på väg upp och som fångar mat under en liten luva hud längst bak i munnen. Det blev inflammerat där innan jul, men löste sig igen. Nu hände det igen. Jag har inte kunnat tugga mat på den sidan och inte heller kunnat öppna munnen ordentligt. Så för att få hjälp med rengöring och ta en check på vad som egentligen händer, hade jag fått en tandläkartid förra tisdagen. Min snart 2-åriga sidekick fick såklart följa med och var väldigt exalterad över att besöka “tant-tätalen”. Hon övade här hemma hur man ska visa tänderna för tandläkaren och fick för sig att bästa sättet är att skjuta ut underkäken i ett väldigt överdrivet underbett. Jag lät henne hållas. Efter att ha läst en pedagogisk bok i väntrummet om en mus som går till tandis med sin kompis Nallen, så var det vår tur. Elsa fick order av mig om att sätta sig på golvet bredvid vår ryggsäck och läsa en bok vi lånade från väntrummet. Det funkade bra tills tandläkaren kom in och satte på musik. Då var hon naturligtvis tvungen att dansa, och vem kan göra ett bra jobb på dansgolvet i sittane position. Med tänderna i bästa position (underbettet ut) såklart. Alla som jobbade där dog söthetsdöden.

Alla sköterskor blev betuttade i Elsa och kämpade om hennes uppmärksamhet. Då lät henne åka upp och ner på en pall. Hon fick blåsa luft på mitt hår med lilla luftblåsarverktyget. De blåste upp en engångshandske och ritade ansikte på den som en ballong med nuna. Och de ställde hela tiden frågor, som hon inte kunde svara på eftersom underbettet fortfarande var kvar. “Vad heter du?” “Mmfsma” “Heter du Anna-Lisa” “Njsdä” “Heter du Samuel?” “Njsdä”.

Mina tänder dådå. Jo, det var knepigt som sören för tandläkaren att ta sig in i djupaste kinden för att rengöra. Jag fick utskrivet bakteriedödande gurgelvatten och fick order om att inte rota för mycket om det händer igen. Alla fyra visdomständer måste ut, men inte förrän efter sommaren tar vi tag i det. Inte kul alls att tänka på, men jag blev försäkrad om att de jobbar med en grymt duktig käk-ortoped som fixar biffen så smärtfritt som möjligt. Usch.

När vi väl kom utanför dörren och Elsa underbett äntligen kunde halas in igen, var det första hon sa “Elsa, heter Elsa”. Lilla fina ungen.

, , , ,

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

, , , , , , , , , , ,

Rasistsvinet i Staffanstorp

January 25th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Sverige. - (0 Comments)

På en av Skånetrafikens gula bussar mellan Lund och Staffanstorp blev en svart kvinna igår kväll spottad på. Rätt i ansiktet. Av en medelålders man som stod framför henne och samlade spott i sin mun innan han spottade sitt hat på en annan människa. Hennes barn satt bredvid. Troligtvis rädda och undrandes vad som pågick. Förhoppningsvis inte vana vid att bli attackerade av rasister. “N*ger” sa han också. För att göra det hela ett snäpp värre. Och så att ingen av de vittnen som såg allt skulle tveka på anledningen till hans hatbrott.

Jag blir så ledsen. Att det 2017 ska vara så jävla omöjligt för människor som inte har majoritetshudfärgen att leva sina liv i fred. Har vi som människosläkte inte lärt oss ett enda dugg av allt som vi varit med om? Vad är det för obildad, trångsynt gråsugga som fått för sig att han förtjänat en plats i samhället med den där inställningen? Önskar att någon loskar rasistgubben mellan ögonen nästa gång han åker buss. Säkert bresande med sina vita ben, säkert suckande åt barnvagnar och säkert nöjd med sina oförtjänta privlegier.
Önskar att äckelidioten får böta många svenska kronor till kvinnan vars liv han lyckades göra ett snäpp skitigare och svårare, under en vanlig bussresa från Lund till Staffanstorp. Önskar att kvinnans barn inte blir rädda för att åka buss och att den här händelsen är det närmsta de någonsin kommer komma rasism.

Orkar inte.

, , , ,

Plötsligt både blind och stum

November 10th, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Efter att Elsa och jag cyklat staden runt och gjort ärende kom vi hem för att laga middag. Vi hade i förmiddags lyckats komma över ett paket kycklingfiléer för halva priset eftersom de gick ut idag. Då fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet. Sen kom en bekant känsla i vänsterhanden. Fingrarna domnade bort. Jag fick svårt att se. Huvudet pulserade och snart var också ansiktet bortdomnat på vänster sida. Elsa pladdrade på som aldrig förr och var superglad att vi hade lyckats tillverka is i frysen. Hon tjatade om att hon ville äta isen. Jag låg på sängen i sovrummet och försökte förklara att jag hade ont i huvudet. Då hämtade hon sin bok med fordon där en kille blir hämtad av ambulans för att han har ont. Jag sa att jag inte behövde ambulans. Men det kändes nästan som det.

Eric ska vara ledig imorgon och därför kunde jag räkna ut att han troligtvis skulle jobba över idag. Också. Messade honom och fick detta bekräftat. Då frågade jag mamma om inte hon kunde komma förbi och ge Elsa kvällsmat och lägga henne. Det ville hon gärna, men det hade ju tagit över tio timmar för henne att komma så vi nöjde oss med ett Skypesamtal istället.

Då hade jag så ont i huvudet att jag grät. Dessutom såg jag bara typ 30 % av det jag normalt ser. Och kunde inte prata heller. Nu började jag oroa mig för att det var en stroke. Jag hittade inte orden. Till slut ringde jag Eric och försökte förklara att jag inte kunde prata. Han fattade allvaret och kastade sig på cykeln.

När han kom hem hade jag precis tryckt i mig 1000 mg paracetamol och började känna mig bättre. Nu är jag trött och lite tjock i huvudet, men kan se och prata igen. Skönt.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon och framförallt i helgen då en TJEJHELG i LONDON väntar. EXALTATION. (Ja, det är ett ord.)

, , , , , ,

Ett snopet midsommarfiasko

June 25th, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Det här med att det är lördag och att Eric tillbringade hela sin dag på kontoret är inte så härligt. Han fick sovmorgon imorse efter att ha jobbet till 21 och sen firat en kompis födelsedag med öl på puben. Sen lekte vi “bädda ner Anton i allehanda burkar” på vardagsrumsgolvet innan vi stack ner till stan en snabb sväng för att byta storlek på Erics födelsedagspresent. Sen cyklade han till jobbet och det var återigen Elsa och jag mot världen. Eric trodde att det skulle ta fyra timmar för honom på jobbet, och jag vet av erfarenhet att han är kass på att uppskatta det och att man alltid måste dubbla tiden han säger, minst. Så jag räknade med att han skulle vara hemma runt 20. Han kom hem 19, så det var ju fint! Smiley med ett rakt streck som mun.

Elsa och jag hade ju tänkt dra till kyrkan och fira sommarfest, men av någon anledning trodde jag att det var en eftermiddagsgrej som skulle passa fint efter hennes tupplur. Det var det inte. Det var en förmiddagsgrej som vi inte alls hann ta oss tid så det bidde ingen midsommar. Lite snopet, men går ju inte att göra något åt det. Jag bakade iallafall pajen vi hade förberett och tänkt ta med oss, en lax- och ruccolapaj, och åt sen en stor bit av den till lunch. Det var min midsommar det.

Nu sover Elsa och jag har jobbat klart för idag och ska pyssla vidare. Älskar att pyssla. Dricker nog nån kopp te också till, det är ju lördag liksom!

, , , , , ,

Fast i hamsterhjulet

May 23rd, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (2 Comments)

Idag mår jag sådär. Det blev mycket jobb i helgen, vilket jag uppskattar när lönen kommer, men det är trist att sitta klistrad framför datorn när Eric och Elsa leker med plastburkar på golvet. Hjärnan slutar liksom inte snurra, det är Elsa Elsa Elsa, sen jobb och bröllopsplanering och bloggande när hon sover. Ovanpå det kommer gymmet, nyttig mat plus allt hushållsarbete som städning, tvättning, mathandlande och matlagning.

Det är som att varje minut av hela dagen är planerad och om jag kollar Facebook i ett par minuter eller skriver ett sms så halkar jag direkt efter och måste svettas för att hinna ikapp igen.

Jag vill läsa en bok. Få kontroll över situationen och inte känna att jag måste jobba jobba jobba hela tiden.

Imorse när jag kom hem från gymmet, från en okej workout, så bara grät jag i typ tio minuter. Helt slut i huvudet och bara så trött på snurrandet. Det blev pizza till kvällsmat i protest och nu är jag färdigjobbad. Ska borsta tänderna nu och börja på en ny bok. Nu blir det andra bullar.

Hoppas jag.

(Mammaledig? HA. HA. HA.)

, , , , , , ,

Åksjuk på sista etappen

May 11th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Skit. | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Elsa och jag har tagit oss hem till mina föräldrar i Skåne. Allt gick jättebra. Eric följde oss till tåget i Frankfurt och sen åkte vi tunnelbana och tåg och buss ut till planet, boardade och sen sjöng jag Äppelmelodi en gång och Elsa somnade i min famn. Hon sov till och med igenom alla högtalarutrop och säkerhetsbältes-pling.

På flygplatsen i Köpenhamn träffade vi mamma och pappa som landade nån timme tidigare från sin semester i Kroatien och de hade för ovanlighetens skull bilen på Kastrup så vi lastade in oss och körde mot Sverige. Så fort vi kommit över Öresundsbron kräktes Elsa. Våldsamt. Det kände som en åksjukegrej, vilket jag kan relatera till för jag är själv sjukt känslig mot det och kan inte ens gunga på en vanlig gunga utan att känna mig snurrig i bollen. Så vi stannade och tog slut på våtservetterna i skötväskan och bytte kläder på lilla kräkiga tjejen.

Sen körde vi vidare och när vi hade typ 8 minuter kvar till mamma och pappas hus, kräktes hon igen. Lika våldsamt. Nu kom frukosten också upp och allt blev kladdigt igen. Men nu körde vi bara på för att komma hem och kunna sanera rejält.

Nu känner jag mig lite rädd för att åka bil med henne igen, hoppas det bara var en engångsgrej (yeah right aldrig livet) och att det går bra i framtiden. Vi åker ju inte så mycket bil i Tyskland, nån gång i månaden bara, så det är inte så lätt att veta vad man ska tro.

Nu sover hon iallafall, på golvet i sin mormors och morfars sovrum och jag ska snart stänga datorn och bära ut henne i stugan i trädgården där vi bor. Imorgon ska jag till frisören och testa bröllopsuppsättningar och smink. Håll tummarna för att jag inte kommer att se ut som… fan. Tack på förhand.

, , , , , ,

Två sprutor i låren

April 28th, 2016 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. - (1 Comments)

Vi har haft en lite tuff dag idag, Elsa och jag. Eller mest Elsa kanske, men det är inte så kul för mig heller när hon inte mår bra. Och allt är den moderna hälsovårdens fel. Vi var ju hos doktorn imorse för att fylla på ett par vaccinationer och idag behövde vi inte vänta mer än 50 minuter innan läkaren stressat kom in och stack en spruta i varje barnlår.

Sen somnade Elsa i vagnen på vägen hem, sittandes med ett kex i munnen. Det händer nästan aldrig nu för tiden. Väl hemma vaknade hon till och åt lunch och sov sen i två timmar, precis som vanligt. Sen vaknade hon och var så ledsen. Grät nonstop i säkert en halvtimme och tog sig för låren där sprutorna hade satts. Inget hjälpte, inte ens de små filmerna på moster Jannickes hundvalpar som annars är det bästa hon vet. Hon bara grät och grät och grät. Vi skypade med mamma vilket distraherade litegrann, men sen grät hon igen när vi la på. Jag ringde till doktorn eftersom detta är så ovanligt för Elsa, även de andra gångerna hon blivit vaccinerad har det inte varit så här. Och dessutom var hon inte svullen, röd eller varm på benen där hon fått sprutorna.

Hos doktorn sa de bara att jag skulle ge henne paracetamol om hon fick feber, men det hade hon inte. Så vi kämpade oss igenom snack och gick sen till lekplatsen en sväng där hon blev nöjd efter ett tag, så länge hon inte behövde röra på benen utan bara satt i sanden och mosade sandkaka efter sandkaka som jag bakade åt henne. Lilla strumpan.

Sen grät hon igen när vi kom hem och ville inte bli buren upp för trappan och heller inte gå. Till slut däckade hon vid tandborstningen och jag fick krångla på henne sovpåsen och säga godnatt samtidigt som hon kved i halvsömn. Nu hoppas vi på bättring tills imorgon och en lugn natt.

, , , , , ,