Jaha, då var det torsdag redan och veckan har… kanske inte susat förbi, men definitivt gått sin gilla gång. Ville hade feber igår och i förrgår, ganska hög feber, men var ändå pigg nog att gråta och gnälla nåt så kopiöst. Elsa har inte heller mått hundra procent, samtidigt som hon ofta nog skulle dra väldig nytta av att faktiskt ta en liiten tupplur efter förskolan. Men det vill hon ju aldrig och tvingar jag henne att lägga sig i sängen så håller hon sig envist vaken tills det är så sent på dagen att jag inte vill att hon sover längre, för att hon inte ska få klödd med att somna på kvällen. Puh. Kort sagt, det har varit rätt gnälligt här hemma de senaste dagarna.

Ikväll tog Ville dessutom en timme på sig att somna, vägrade ligga själv utan låg och stirrade på mig, tyst som en mus, med ena benet envist ryckande, för att han inte skulle kunna slappna av nog att bege sig till drömmarnas land. Frustrerande är bara förnamnet. I övrigt är allt okej.

Vi håller på att förbereda oss att evakuera det här lägret på lördag. Först ska vi ta tåget till Hamburg och hälsa på barnens sex veckor gamla kusin, jag ser framemot hotellfrukost, bebissniff och att bara vara med min familj. Som icke-ensam vuxen. Vi kommer hem på måndag kväll och sen sticker Ville, Elsa och jag till Sverige på tisdag morgon. Så det blir lite hektiskt och vi kommer kanske få ta med oss några smutsiga kläder till Sverige och tvätta i mammas tvättmaskin. Men det gör ju inget! För vi ska till Sverige och även där ska vi få snusa på en nyfödd liten gängmedlem och beundra förlovningsringar och leka med Felix, min brorson by blood som bor ett par mil från mamma och pappa.

Det ska bli så. Mysigt. Det var alldeles för längesen sist, i mitten av juli åkte vi därifrån ju, efter Villes födelsedagskalas. Definitivt dags. Julen kommer vi att fira här hemma i år, tillsammans med delar av Erics familj. Nyår är ännu oklart. Men innan det ska det firas svensk jul med svenska vänner och svensk julmat och svenskt luciatåg.

Japp.

Det här med att blogga varje dag som jag lovade i något svagt ögonblick har uppenbarligen inte funkat så bra. Men jag tänker att jag ska jobba på att blogga så ofta som möjligt iallafall, så får vi alla vara nöjda med det.

Sist vi hördes satt jag på en strand i Barcelona och njöt för fulla muggar tillsammans med ett par riktigt fina människor. Helgen fortsatte sen i samma tecken. Det var tigerbalsam för mina trötta mamma-lemmar att komma iväg på den här resan. Och det är otroligt hur lite som krävs för att man ska kunna slappna av och hämta ny energi. Jag åkte hem igen i lördags kväll och var alltså bara borta i två nätter, men ändå! Det räckte. Det räckte för att jag skulle få skratta och fnissa och vara lite galen och bli lite full och se en ny stad. Och få prata till punkt, flera gånger. Bara en sådan sak.

Barcelona var dessutom väldigt, väldigt fint. Soligt och glatt och lite hippie på ett rent och sofistikerat sätt.

Nästa år blir det Tallinn.

Vardagen har dragit igång igen. Elsas förskola är stängd för renovering idag och igår. Och imorgon är det 3 oktober, Tysklands nationaldag, så då är både Eric och Elsa hemma. Egentligen hade Elsa en lekdejt med Polly inplanerad idag, men så fick P feber så det ställdes in. Imorse var vi på gympa och sen hängde vi hemma hos Jennie och hennes barn en sväng innan Ville brakade ihop. Jag jobbar på att ta bort hans morgontupplur, så han är rätt sliten när klockan börjar närma sig lunch.

I eftermiddags spöregnade det så vi stannade inne och lekte sagokalas och klädde ut oss och pysslade.

Nu ska Eric och jag jobba lite med kyrkans julmarknad, innan sängen kallar. Förra natten sov Ville som en stock till 4(!), men då var såklart Elsa vaken och låg och pillade mig i öronen mellan 2 och 3.30. Alltid är det nåt.

Roadtrip låter ju så fritt och härligt och galet på ett bra sätt, på pappret alltså. Eller kanske mer om man gör det med ett par kompisar än två barn i åldrarna 1 och 3 år. Att köra härifrån hem till mamma och pappa tar runt 10 timmar ren bilkörning, plus färjan över på antingen 4 eller 6 timmar, beroende på var man åker ifrån. Vi startade en tidig morgon, med siktet på Berlin, där Erics bror bor tillsammans med sin familj. Det gick faktiskt över förväntan. Ville somande, som vi hade räknat med, och sov en timme. Det är han som är det största orosmomentet. Han har aldrig gillat att åka bil. Sover aldrig några längre stunder i bilen. Kan inte mutas med godis. Uppskattar inte ljudböcker. Och är inte så bra på att roa sig själv med två duplodjur och en docka, som sin syster.

Efter 2,5 timmar på vägen stannade vi och pausade, länge, på ett McDonalds med stor lekplats. Barnen fick springa av sig och jag lät samtidigt en man i lederhosen, som var på en väldigt ölstinkande svensexa, tvätta våra bilrutor för några cent. Sen åt vi mat, kissade och lekte lite igen. När vi körde vidare somnade både Elsa och Ville, i omgångar och vips så hade ytterligare 2,5 timmar gått och vi var framme i Berlin. Där sov vi i två nätter, innan vi körde mot färjan i Sassnitz.

Vi kom iväg i bra tid, hade räknat med lite yrkestrafikskö som det heter på tyska, innan vi kommit ut på autobahn. Men sen hände något och vi fick lite brådis på slutet. Elsa behövde kissa, vi hamnade långt bort från vår route och förlorade några minuter. Men ungarna behövde senare verkligen en paus och vi gick in på en annan hamburgerkedja för att snabbt äta något och försöka få bort några myror ur brallorna iallafall. GPSen meddelade att vi hade en timme kvar till färjan (som vi ju hade biljetter till och var tvungna att hinna med), så vi räknade ut att kunde stanna i 20 minuter och sen hinna med god marginal. När vi kom ut igen, efter några pommes, hade GPSen dock ångrat. Nu sa den att vi hade 1,5 timmar kvar till färjan. Och om det stämde så skulle vi komma att bli försenad. Sen tog det bara längre och längre tid. Vi hamnade i en bilkö som knappt rörde på sig alls, sen i en karavan efter en tung-last-bil. Senast 12.30 var vi tvungna att checka in på båten, 12.55 sladdade vi in på terminal, hetsigare än ett par biltjuvar kom vi fram till luckan, fick våra papper och var sen de sista på båten innan de i princip smällde upp bogvisiret (eller vad sören det heter) i kofferten på oss. Puh.

Båtturen var sen lugn. Vi hängde i lekrummet. Ville sov middag i vagnen och Elsa och jag gick en tipspromenad som handlade om Östersjön. Sista timmens körning, från Trellerborg till Sövde, var inte rolig. Alla ville hem. Alla var trötta på bilen. Och alla fick fri tillgång till böcker, musik, chokladkex och leksaker. För er som undrar, vi äger ingen iPad och jag är en aggressiv motståndare till skärmar för så små barn. Alla får göra som de vill. Det här är ett helt annat blogginlägg känner jag, Elsa får visst kolla på tv, ganska regelbundet till och med, och Ville kollar sannerligen mycket mer än Elsa gjorde när hon var 1. Men vi klarar oss också utan, och det är snarare undantag och något spännande om hon får se. Jaja, jag återkommer i frågan! Jag tog dock till mitt ess i rockärmen, såpbubblor. Men det hjälpte knappt på slutet och Ville fick skrika de sista 15 minutrarna innan vi till slut nådde Fältvägen. Vi hade klarat det.

Hemfärden gick sen över Rostock istället. Då tar färjan 6 timmar och vi hade bokat en hytt där Ville tog dagens första tupplur. Även den överfarten gick smidigt, tack vare lekrum och olika hållpunkter som nya böcker, snacks, lunch och besök på däck. Sen körde vi typ 1,5 timmar hem till Erics syster som bor i Hamburg. Kvällsmat och nattning där innan vi vuxna tog igen oss på balkongen. Morgonen efter körde vi direkt efter frukost, för att kunna dra nytta av Villes morgonnap igen. Det gick som planerat och han tog sig en tuppis till i sin bilstol. Vi pausade en gång snabbt för toabesök och tankning, innan vi körde vidare mot lunch utanför Göttingen. Även där körde vi lekplatslek i nästan en timme innan maten för att alla skulle ha rört på kroppen lite. Efter maten tupplurade båda barnen och vi där framme kunde njuta av tystnaden.

Sista timmen var rätt kämpig även denna gång. Vi sjöng. Vi åt snacks. Jag blåste upp ett par ballonger som underhöll i nästan 20 minuter, iallafall den lille. Men Elsa var också trött, hade ont i ryggen och ville hem. Och till slut kom vi hem. Så. Skönt. Direkt tömde vi bilen, som var fullproppad, inte bara av vårt bagage, utan också av en massa svenskheter som jag hade smugglat med mig hemifrån. (Mest Loka och smörgåsrån.) 2018års roadtrip var officiellt avslutad. Den gick på det stora hela fantastiskt bra, Eric är en trygghet bakom ratten, jag rätt bra på att underhålla barnen framifrån och barnen riktiga troopers som står ut med hur mycket som helst. Team Matthiesen!