Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Helkväll på Stora Munnen*

October 3rd, 2018 | Posted by Jess in Friends. | Resa. - (2 Comments)

En av kvällarna i Barcelona hade vi bord på omtyckta Boca Grande. Jag läste om den restaurangen på Victorias, matplatsen.net, blogg. Hon är i Barcelona jätteofta och uppskattar god mat, brukar också baka och laga mat efter hennes recept. Så henne litade jag på. Izabella, som är lika glad för att planera och göra research som jag, hade bokat bord där och uppsnoffsade till tänderna travade vi dit i fredags. Det var inte långt från vårt hotell heller, också en pluspoäng. Det var trångt och stökigt och glad stämning där inne. Sen blev jag i och för sig inte superexalterad när jag såg menyn, tyvärr. Det slutade med att jag tog risotto med vildduva. Den smakade väldigt gott, men det var inte sådär så att man tror att man har dött och kommit till himlen. Trots det var atmosfären så bra att man liksom ändå kände sig lycklig. Eventuellt hjälpte vinet också till med det. Efter en smarrig dessert, nån puddig med hallon och pistaschnötter, blev vi tillfrågade av värdinnan om vi ville gå upp till baren. OM vi ville. Den hade nämligen Victoria också skrivit om. Och den var så cool. Glas, lyx, flärd, lampor och flaskor med sammetsfåtöljer. Vi hamnade i VIP-området, om det nu verkligen var ett sådant, tillsammans med en hög andra snygga människor.

Ja, och sen drog liksom kvällen igång. Vi beställde några citronshots, drack mer cava, resans temadryck, och jag beställde min favoritdrink; Vodka Cranberry. Som troligtvis var gjord på fin-vodka, kanske Grey Goose, för den kostade 18 euro. Och var riktigt välspetsad! Det var liksom allt eller inget när jag började sippa på den.

Vi pratade och skrattade och jag fällde nog nån tår när jag pratade om min gamla nannyfamilj i Kronberg. När Izabella och Madde hade varit på toaletten, nere i källaren, för andra gången kom de upp och var alldeles fnittriga. De såg ut ungefär som Elsa ser ut när hon varit i badrummet i en halvtimme och “tvättat händerna” (= lekt med vatten). Vi skulle snabbt dricka upp och ta med oss en flaska cava ner på toan, sa de. Mhm.

Väl nere på toaletten visade det sig att de byggt upp ett disco där. Alltså discolampor, DJ, dansmusik och glada människor som partajade. Så galet och kul. Vi dansade och drack och fjantade oss och jag skojade om att be DJn spela Linda Bengtzing.

Efter ett tag stapplade vi ut i den spanska sommarnatten, glada och om möjligt ännu fnittrigare än tidigare. Några hade ont i fötterna, några var fullare än de varit sen sitt bröllop. På hotellrummet spelade vi sen äntligen Miss Linda Bengtzing, som det visade sig att alla kunde sjunga med i, till det kom en vakt, los vaktos, som man säger på spanska, och bad oss hålla truten. I princip. Tydligen ville folk sova, trots att klockan bara var lite över 3 på morgonen. I jakt på mer fest hamnade vi i hotellets lilla bar-källare, men där var musiken gäll och folk konstiga, så vi gick tillbaks till rummet igen och låg och snackade en stund i mörkret innan sömnen tog oss.

Alltså, vilken kväll. Vilken stämning. Vilka vänner.

* Boca grande betyder stor mun på spanska. Olé!

 

Startar veckan med Barcelona-energi

October 2nd, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (3 Comments)

Det här med att blogga varje dag som jag lovade i något svagt ögonblick har uppenbarligen inte funkat så bra. Men jag tänker att jag ska jobba på att blogga så ofta som möjligt iallafall, så får vi alla vara nöjda med det.

Sist vi hördes satt jag på en strand i Barcelona och njöt för fulla muggar tillsammans med ett par riktigt fina människor. Helgen fortsatte sen i samma tecken. Det var tigerbalsam för mina trötta mamma-lemmar att komma iväg på den här resan. Och det är otroligt hur lite som krävs för att man ska kunna slappna av och hämta ny energi. Jag åkte hem igen i lördags kväll och var alltså bara borta i två nätter, men ändå! Det räckte. Det räckte för att jag skulle få skratta och fnissa och vara lite galen och bli lite full och se en ny stad. Och få prata till punkt, flera gånger. Bara en sådan sak.

Barcelona var dessutom väldigt, väldigt fint. Soligt och glatt och lite hippie på ett rent och sofistikerat sätt.

Nästa år blir det Tallinn.

Vardagen har dragit igång igen. Elsas förskola är stängd för renovering idag och igår. Och imorgon är det 3 oktober, Tysklands nationaldag, så då är både Eric och Elsa hemma. Egentligen hade Elsa en lekdejt med Polly inplanerad idag, men så fick P feber så det ställdes in. Imorse var vi på gympa och sen hängde vi hemma hos Jennie och hennes barn en sväng innan Ville brakade ihop. Jag jobbar på att ta bort hans morgontupplur, så han är rätt sliten när klockan börjar närma sig lunch.

I eftermiddags spöregnade det så vi stannade inne och lekte sagokalas och klädde ut oss och pysslade.

Nu ska Eric och jag jobba lite med kyrkans julmarknad, innan sängen kallar. Förra natten sov Ville som en stock till 4(!), men då var såklart Elsa vaken och låg och pillade mig i öronen mellan 2 och 3.30. Alltid är det nåt.

Resesugen exilsvensk

August 14th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (1 Comments)

Det tråkiga (en av många saker såklart) med att inte ha sin släkt och många av sina vänner i samma land som man bor i, är att man hela tiden “tvingas” resa dit. Missförstå mig nu rätt, vi åker liebend gärna till Sverige. Jag älskar att hänga med mina gamla kompisar, träffa min brorson Felix, snacka med syskon och deras partners, och såklart få vara i Sövde med mamma och pappa. MEN. Det är inte det roligaste att alla semesterdagar och alla semesterpengar alltid ska gå till Sverige. Jag älskar att resa och trakterna kring Sjöbo har jag ju faktiskt redan sett…
Hade vi varit rika hade vi tagit ungarna under armen och stuckit utomlands mycket oftare. Jag vill låta min gamla aupairfamilj i USA träffa barnen. Ligga på en paradisstrand nånstans i några veckor. UPPLEVA! Samtidigt så är jag tacksam för att vi faktiskt har råd att åka till Sverige, och att vi kan flyga för dyra pengar, och inte alltid behöva ta bilen. Så vi fortsätter väl med det, hälsar på ibland och försöker klämma in någon annan resa här och där. (Braubach med Izabella, Markus och Noah var till exempel så himla mysigt, inte så långt bort, och inte sååå fasligt dyrt. Om man inte frågar Markus.)

Har vi tur så blir det en liten tripp till Alicante i höst, mina föräldrar har ett hus där så då kanske man skulle kunna komma undan relativt billigt. Att Ryanair dessutom precis börjat flyga direkt dit är naturligtvis också ett bra tecken. Och Eric har ett par semesterdagar kvar, som skulle kunna läggas på spansk sol, framförallt eftersom vi ska fira jul i Tyskland i år och pengar eller dagar inte behövs till Sverige då.

Och så har vi ju såklart en Sydafrika-resa att se framemot nästa år, naturligtvis inte heller fy skam. Men förhoppningsvis förstår ni ändå vad jag menar. Fasiken, nu blev hela den här texten inte trovärdig och rätt förmäten, märkte jag. Sören också.

 

 

 

 

+

Roadtrip Tyskland – Sverige

August 6th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (0 Comments)

Roadtrip låter ju så fritt och härligt och galet på ett bra sätt, på pappret alltså. Eller kanske mer om man gör det med ett par kompisar än två barn i åldrarna 1 och 3 år. Att köra härifrån hem till mamma och pappa tar runt 10 timmar ren bilkörning, plus färjan över på antingen 4 eller 6 timmar, beroende på var man åker ifrån. Vi startade en tidig morgon, med siktet på Berlin, där Erics bror bor tillsammans med sin familj. Det gick faktiskt över förväntan. Ville somande, som vi hade räknat med, och sov en timme. Det är han som är det största orosmomentet. Han har aldrig gillat att åka bil. Sover aldrig några längre stunder i bilen. Kan inte mutas med godis. Uppskattar inte ljudböcker. Och är inte så bra på att roa sig själv med två duplodjur och en docka, som sin syster.

Efter 2,5 timmar på vägen stannade vi och pausade, länge, på ett McDonalds med stor lekplats. Barnen fick springa av sig och jag lät samtidigt en man i lederhosen, som var på en väldigt ölstinkande svensexa, tvätta våra bilrutor för några cent. Sen åt vi mat, kissade och lekte lite igen. När vi körde vidare somnade både Elsa och Ville, i omgångar och vips så hade ytterligare 2,5 timmar gått och vi var framme i Berlin. Där sov vi i två nätter, innan vi körde mot färjan i Sassnitz.

Vi kom iväg i bra tid, hade räknat med lite yrkestrafikskö som det heter på tyska, innan vi kommit ut på autobahn. Men sen hände något och vi fick lite brådis på slutet. Elsa behövde kissa, vi hamnade långt bort från vår route och förlorade några minuter. Men ungarna behövde senare verkligen en paus och vi gick in på en annan hamburgerkedja för att snabbt äta något och försöka få bort några myror ur brallorna iallafall. GPSen meddelade att vi hade en timme kvar till färjan (som vi ju hade biljetter till och var tvungna att hinna med), så vi räknade ut att kunde stanna i 20 minuter och sen hinna med god marginal. När vi kom ut igen, efter några pommes, hade GPSen dock ångrat. Nu sa den att vi hade 1,5 timmar kvar till färjan. Och om det stämde så skulle vi komma att bli försenad. Sen tog det bara längre och längre tid. Vi hamnade i en bilkö som knappt rörde på sig alls, sen i en karavan efter en tung-last-bil. Senast 12.30 var vi tvungna att checka in på båten, 12.55 sladdade vi in på terminal, hetsigare än ett par biltjuvar kom vi fram till luckan, fick våra papper och var sen de sista på båten innan de i princip smällde upp bogvisiret (eller vad sören det heter) i kofferten på oss. Puh.

Båtturen var sen lugn. Vi hängde i lekrummet. Ville sov middag i vagnen och Elsa och jag gick en tipspromenad som handlade om Östersjön. Sista timmens körning, från Trellerborg till Sövde, var inte rolig. Alla ville hem. Alla var trötta på bilen. Och alla fick fri tillgång till böcker, musik, chokladkex och leksaker. För er som undrar, vi äger ingen iPad och jag är en aggressiv motståndare till skärmar för så små barn. Alla får göra som de vill. Det här är ett helt annat blogginlägg känner jag, Elsa får visst kolla på tv, ganska regelbundet till och med, och Ville kollar sannerligen mycket mer än Elsa gjorde när hon var 1. Men vi klarar oss också utan, och det är snarare undantag och något spännande om hon får se. Jaja, jag återkommer i frågan! Jag tog dock till mitt ess i rockärmen, såpbubblor. Men det hjälpte knappt på slutet och Ville fick skrika de sista 15 minutrarna innan vi till slut nådde Fältvägen. Vi hade klarat det.

Hemfärden gick sen över Rostock istället. Då tar färjan 6 timmar och vi hade bokat en hytt där Ville tog dagens första tupplur. Även den överfarten gick smidigt, tack vare lekrum och olika hållpunkter som nya böcker, snacks, lunch och besök på däck. Sen körde vi typ 1,5 timmar hem till Erics syster som bor i Hamburg. Kvällsmat och nattning där innan vi vuxna tog igen oss på balkongen. Morgonen efter körde vi direkt efter frukost, för att kunna dra nytta av Villes morgonnap igen. Det gick som planerat och han tog sig en tuppis till i sin bilstol. Vi pausade en gång snabbt för toabesök och tankning, innan vi körde vidare mot lunch utanför Göttingen. Även där körde vi lekplatslek i nästan en timme innan maten för att alla skulle ha rört på kroppen lite. Efter maten tupplurade båda barnen och vi där framme kunde njuta av tystnaden.

Sista timmen var rätt kämpig även denna gång. Vi sjöng. Vi åt snacks. Jag blåste upp ett par ballonger som underhöll i nästan 20 minuter, iallafall den lille. Men Elsa var också trött, hade ont i ryggen och ville hem. Och till slut kom vi hem. Så. Skönt. Direkt tömde vi bilen, som var fullproppad, inte bara av vårt bagage, utan också av en massa svenskheter som jag hade smugglat med mig hemifrån. (Mest Loka och smörgåsrån.) 2018års roadtrip var officiellt avslutad. Den gick på det stora hela fantastiskt bra, Eric är en trygghet bakom ratten, jag rätt bra på att underhålla barnen framifrån och barnen riktiga troopers som står ut med hur mycket som helst. Team Matthiesen!

Halvvägs igenom ett hembesök

October 11th, 2017 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. - (0 Comments)

Vi är i Sverige, Elsa, Ville och jag. Flygresan gick hur bra som helst, det är lite att kånka på med två barn, en vagn med liggdel och en resväska, men med bärsjalen så löste vi det. Ville hängde mest med och Elsa är grym på att lyssna och ha tålamod med väntande och stressade vuxna. Ingen fick ont i öronen och inga grejer glömdes kvar. Vi kom på tåget mot Lund och där hämtade mamma oss. Största problemet den dagen blev att få in alla sakerna i mammas BMW som är enorm på utsidan och mini på insidan. (En sådan bil ska vi inte ha, även om vi hade haft råd.)Sedan ankomst i moderlandet har vi hunnit med en 81-årsfest där vi fick fira min morfar och äta mormors goda tårtor. Där träffade vi också min brorson Felix för första gången, en riktigt pyttig unge, trots att han bara är fem veckor yngre än Ville. Så gullig och en härlig känsla i kroppen att hålla i sin lillebrors bebis. Vi har också hängt med mina bästisar och deras ungar, det börjar bli en rätt rejäl hög nu. Elsa var dock mer intresserad av de fyra små kattungarna som bodde i gästrummet, än av de busiga barnen. Elsa har fått ridlektion av moster Jannicke och läst massa böcker med sin mormor. De har varit i skogen och sprungit på idrottsplatsen och badat på badhuset. Min pappa står för skojandet och kör ett organiserat klingande i lampa varje kväll. Och Ville han fortsätter att bara hänga på. Så länge han får vara i någons famn är livet toppen. Han hatar att åka bil, har vi slagit fast. Han skrek som en långsamt torterad gris på vägen till Ystad och ännu högre när vi körde ensamma till Tomelilla och jag inte kunde skaka hans stol. Han är matad och trött när vi sätter oss i bilen, men skriker sig till ett vansinne som det inte går att somna ifrån. Imorgon ska vi ta oss till Anna och Carl, det tar en timme och sex minuter att köra dit. Det tar sen minst en timme och sex minuter att köra hem. Jag bävar, men känner mig stark. Vi ska klara av det. Och Elsa har ju ändå någon slags selektiv hörsel när det kommer till Ville och skiter fullständigt i om han skriker. Hon kan skråla Pilutta-visan lika bra för det. Det återstår alltså en lång nervig bilresa, en middag med vänner, lite mer syskonhäng, träff med gammelmormor och gammelmorfar på söndag och lite mer skogslukt och dalmatinerstoj innan vi åker hem igen. Hem, detta komplicerade begrepp.

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Vuxenhäng i Hamburg

May 8th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. | Tyskland. | Ungen - (2 Comments)

I torsdags, efter några timmars försening på grund av en våt och högljudd storm här i Frankfurt, fick vi se mamma/mormor igen. Det var ju bara lite drygt två veckor sen hon och pappa/morfar hälsade på oss, men nu var hon här med ett större syfte. Hon passade nämligen Elsa från fredag morgon till söndag eftermiddag. Eric och jag tog vårt pick och pack och drog till Hamburg tillsammans med Lars och Linda. Och vilken helg det sen blev! Trots att jag saknade Elsa hela tiden och fick tårar i ögonen när jag fick en uppdatering hemifrån Frankfurt, så hade vi det så himla härligt, bara vi vuxna. Det bidde tre härliga dagar med god mat, många skratt och framför allt tid att prata till punkt utan att en unge avbröt. Det händer ju aldrig nu för tiden att man har tid att prata till slutet av en konversation.

På lördagen hade vi dessutom ett bröllop att gå till! Romantik, mer god mat och fina människor gjorde ju knappast helgen sämre. Dessutom hölls festen på 20e våningen i ett hus precis vid hamnen, där det firades hamn-födelsedag som avslutades med en 20 minuter lång fyrverkerishow från ett jättelikt kryssningsfartyg mitt i hamnen. Vi dansade litegrann, men helt ärligt hade jag ont i både fötter och rygg efter allt stående och obekvämt sittande, så vi blev inte så extremt långvariga. Det var en massa härliga ungar där som sprang omkring med heliumballonger och dansade så gulligt med sina föräldrar. Då saknade vi våra barn lite och turades om att visa fina bilder på dem på telefonerna. Samtidigt var det så skönt att inte oroa sig för övertrötta, sockerhöga små liv som behöver lägga sig och sova i en glaskista på 20e våningen, samtidigt som DJn spelade musik som ekade mellan väggarna.

Dagen efter åt vi frukost på det lyxiga hotellet där vi hade sovit bort svullna gravidfötter (mina) och Gin Tonic-ångor (Erics), innan vi tog två kaosiga tåg tillbaks till Frankfurt igen. Mamma/mormor hade då redan stuckit till flygplatsen för att åka hem till Sverige igen och Erics föräldrar var här för att täcka upp glappet. Jag bröt naturligtvis ihop när jag äntligen fick krama om min lilla tjej igen, och försökte hulkande förklara för henne att det finns glada tårar och ledsna tårar. Det var bara en så himla lättnad att vara tillsammans igen. Som det ska vara. Ordningen återställd.

Samtidigt är jag så himla tacksam för att mamma kunde komma och ta över skutan en helg sådär. Hon betalade i princip massor av euro och kronor för att komma och jobba för oss en helg.. Inte en enda gång var jag orolig för Elsa, trots att detta var första gången som Eric och jag gjorde något utan henne i TVÅ HELA DYGN. Hon hade naturligtvis haft sin egen semester här hemma med massor av uppmärksamhet, godis och lekplatshäng. Nu börjar hon varje mening med “Mormor…”och kallade på mormor när hon vaknade och var törstig i natt.

Så ja. Bra helg med bra energiuppladdning inför kommande familjehelg i Bad Homburg, flytt och allt annat som vardagen planerar att kasta i knät på oss.

Jul och nyår 2016

January 2nd, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Mat. | Resa. | Tyskland. - (0 Comments)

Jaha, då var den julen förbi. Den bidde fin, trots allt. Eller vaddå trots allt, vi hade väl fina förutsättningar också. På julafton var vi i kyrkan på familjegudstjänst. Prästen delade ut krubbans figurer till barnen och kallade sen fram dem allt eftersom under gudstjänsten. Elsa fick Maria som hon krampaktigt höll i med båda händerna. När hon ombads komma fram med Den Heliga Modern gjorde hon det med allvar i blicken, helt ensam. Tittade på Torvild som pekade in i krubban och smällde sen ner den hukande jungfrun på bordet så att det ekade i kyrkan. Jag grät, såklart.

På eftermiddagen kom mina svärföräldrar och kastade sig över det svenska julbord jag hade ställt fram. Prinskorvar, julköttbullar, vörtbröd och skinka. Skagenröra och rökt lax och matjestårta och salta kolor och ris à la Malta och smörgåsrån och lagrad prästost. Så. Gott. Och så fantastiskt att de här svärisarna of mine bara embraceade, alltså bara tog sig an, all mat och mm:ade och oade sig. Elsa åt två lass lax, sitt placeringskort som var gjort av pepparkaka med vit choklad på och några bitar kex med ädelost. Sen öppnade vi alla klapparna under granen. Jag fick pengar i massor, fina teer av Eric (plus en cykel som han ju lämnade över för flera månader sen) och delar till ett luciatåg i keramik. Dessutom hade min pyssliga mormor stickat raggsockar till oss alla tre och skickat över en vacker duk med spetskant. Elsa fick mest svenska böcker, kläder och ett halsband med sitt namn på som hon omedelbart tog på sig.

Nästa morgon öppnade hon den största av alla presenterna, som blev en direkt succé: en dockvagn. Som hon har lekt med denna dockvagn. På eftermiddagen kom svärisarna igen och vi åt rester innan det blev tid för sängen och packning. Morgonen efter flög vi till Berlin och flyttade in hos Erics bror med fru och dotter. Det var väldigt trevligt att se dem. Vi gjorde inte mer än att äta och leka med barnen under dagarna, ofta i pyjamasbyxor tills klockan blev eftermiddag. Vi kom hem igen sent på kvällen den 29, lagom tills att Eric däckade ihop i febersjukan med stort F. Hela dagen efter var han slö och sov säkert 8 timmar fördelat över dagen, plus hela natten.

Och det hjälpte. För när nyårsaftons morgon landade var han i princip återställd. Så då stack vi, som planerat, till Lars och Linda och deras barn. Det var vi tre och de fyra och så två vänner till dem med sin 7 veckor gamla bebis. Vi åt raclette, Elsa var vaken till 22 och när klockan var midnatt stapplade vi ut i vinterkylan, skålade lite snabbt och kramades. 2016 var fint på alla sätt. Nu hoppas vi dock att 2017 tar sig upp till 2015s höga nivå. Och att världen blir lite ljusare och människor lite öppnare.

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

Morsan på (dyr) vift

November 24th, 2016 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Efter många om och men så hamnade jag till slut här, på Emporia i Malmö med en kopp te och min dator. Lufthansa strejkar i dagarna så den spa-resa med mina bästisar som skulle ta sin början idag med en flygning från Frankfurt till Köpenhamn blev mer dramatisk än önskat. Igår fick jag ett sms från Lufthansa att de hade ställt in min flygning. Jag fick inte boka om online, utan skulle ringa till dem. Tillsammans med alla andra 350 000 resenärer som plötsligt stod utan flyg. Det var inte det lättaste. Jag hamnade liksom inte ens i en evig telefonkö, utan de lade bara på luren efter att ha upplyst mig om att för många ringde samtidigt.

Så jag slet mitt hår och våndades. Hur skulle jag lösa det här? Eftersom vi ska vidare med en färja från Ystad ikväll, var jag tvungen att vara i tid till den. Tåg skulle ta 13 timmar och kosta runt 2000 kronor. Flygen som fanns kvar minskade i rask takt och kostade minst 5000 spänn. Plötsligt blev vår smidiga lilla spa-resa väldigt väldigt dyr. Men att ställa in kändes inte heller rätt. Väldigt aniklimatiskt såklart, efter att Eric tagit semester och Malena och Emelie och jag lyckats enas om den här helgen.

Så jag bet i det sura äpplet och länsade sparkontot och köpte en biljett med AirBerlin. Imorse flög jag först till Berlin och sen till Köpenhamn. Det gick okej. Smockfullt plan så jag tvingades checka in min väska i Frankfurt och var osäker på om den skulle förstå att vi skulle vidare till Skandinavien, men det gick bra.

Så jag kom fram med många timmar till godo innan jag ska träffa vännerna på middag i Ystad innan båten går. Jag har handlat hörlurar, en Pelle Svanslös-bok till Elsa och nån pocket till mig själv. Och så har jag jobbat, som jag skrev i början. Nu börjar det dock bli dags att stänga ner datorn för att leta upp pågatåget som tar mig vidare.

Jag tycker om att vara själv. Att kunna läsa och tänka och titta på människor. Det är julmusik och mys här. Men naturligtvis saknar jag Elsa så att det svider i magen. Dessutom hade hon feber imorse och har en rälig hosta. Men det blir nog bra det här. På måndag är jag hemma igen. Förhoppningsvis.