Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Roadtrip USA del 1

December 9th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. - (0 Comments)

Flygresan

Utrustade med stödstrumpor (de är sååå tighta!), Toblerone (enligt Eric det enda resegodiset som duger (inte mig emot)), en stor vattenflaska (ja, man får ju dricka på planet också men jag vill kunna dricka så mycket som möjligt när jag själv vill) och en tjock bok (Den osynliga bron av Julie Orringer, helt okej bok om en ungersk arkitektstudent som blir offer för andra världskriget), gick vi på planet i Frankfurt på tisdagsmorgonen. Eric hade bett om att få åka businessklass tillsammans med sin gravida flickvän, men det fanns för många lediga platser i economy för att de skulle kunna rättfärdiga en upgrade. Dock satt vi längst fram på nedanvåningen och hade ett tomt säte mellan oss, så det var väldigt bekvämt ändå.

Efter 12 timmar kom vi fram till Houston, Texas där vi bytte plan och sträckte på benen några timmar. Där upptäckte vi också att hotellet som Kilroy i Sverige bokat åt oss låg väldigt långt från civilisationen och hade extremt dåliga recensioner på internet. Vi blev fundersamma. Nästa etapp gick också bra, det var ett litet plan, men tog bara nån timme och sen var vi framme i New Orleans!

 

New Orleans, Louisiana

Våra väskor hade också lyckats ta samma rutt som oss, så dem kunde vi enkelt fiska upp. Sen bestämde vi oss för att skita i hotellet ute i intet. Det skulle tagit typ en timme med taxi, buss fanns inte ens och då tänkte vi även på hur dyrt det skulle bli att ta sig fram och tillbaka och allas kommentarer om hårstrån i sängarna och trasiga dörrar. Istället letade Eric snabbt upp ett mysigt, betaltbart hotell mitt inne i smeten och så tog vi en taxi dit istället. Och det var nog resans bästa beslut. Vi hamnade på ett jättefint fransk-inspirerat hotell med tjocka röda mattor, guldspeglar och små palmer överallt. Vi fick en bra deal på rummen eftersom receptionisten tyckte synd om oss och hade ett stort hörn rum med jättesäng och fräscht badrum. Vi satte väskorna och drog direkt ut på stan för att leta kvällsmat. Klockan var då typ 20 amerikansk tid och 3 på natten tysk. Vi hade varit vakna i nästan 24 timmar och började känna oss ganska slitna. Den gravida av oss var dessutom mycket svullna och lite blodsockerkinkig. Det var då vi hamnade på The Grill. En diner i gammal stil där alla sitter vid bardisken och kyparen skriker på varandra medans kocken visslar vid sin spis mitt i rummet. Det var så trevligt där. Trevligt och flottigt och högljutt och underhållande. När maten var uppäten tog vi en milkshake to-go och tog oss tillbaks till rummet. Kollade lite på tv, njöt av att ha kroppen i horisontalt läge och sov sen tills typ fem på morgonen, då jetlagen skrek att det var dags att gå upp.

De kommande dagarna spenderade vi alltså i Nola (=New Orleans LouisianA). Det är en jättefin stad med olika områden, vi var mest i French Quarter som är franskinspirerat, men tog även en promenad bland lyxvillorna i Garden District där bland annat John Goodman och Sandra Bullock har hus. Vi gick på museum och lärde oss mer om orkanen Katrina och den förödelse hon förde med sig. Vi tog en guidad tur genom en av de berömda kyrkogårdarna, vi lärde oss om sumpmarken och historien och om alla länder som slagits om stan genom tiderna. Vi åt på The Grill en gång till och mös massor på hotellet.

Sista dagen tog vi våra väskor ut till flygplatsen, hoppade in en i röd Kia och körde norrut. Mot Jackson!

Livstecken från södra Tyskland

December 8th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (0 Comments)

Härmed kommer ett livstecken från mig:

Livstecken

Alltså, december är liksom alltid en hyfsat fullbokad månad, för alla människor, men vår i år tar nog priset i min personliga kategori i alla fall. Vi åkte till USA den 11 november och tillbringade sen nästan tre veckor tillsammans med en underbar hög människor, kända och okända. Vi åt gott och såg mycket och mös och promenerade omkring. Vi återkommer till resan vid ett senare tillfälle.

Sen kom vi hem och drabbades av jetlag extraordinär. Eric värre än jag tror jag, men jag var också bättre på att gå upp tidigt på morgonen, trots att vi snittade 4-5 timmar sömn per natt de första fyra dagarna. Det är fruktansvärt frustrerande att vakna mitt i natten och vara klarvaken.

Sen gick vi tillbaks till jobbet igen båda två och det är ju tufft på sitt sätt, att komma ihåg vilket skrivbord man hör hemma vid, hur vattenkokaren funkar och sådär. Dessutom hade företaget genomfört en rad ”omstruktureringar” medan jag var borta som ingen visst något om på förhand. Bland annat har en av mina chefer fått sparken och den andra omplacerats och två andra börjat. Tre av mina kollegor är sjukskrivna på grund av stress och flera stycken äter tabletter för att orka gå till jobbet. Så ja, lite sådär mest.

I lördags fixade Eric och jag ihop vår numera traditionsenlig julmiddag för vänner. Även i år serverades kalkon som Eric stod för tillsammans med grönsaker och potatis och sallad och hembakat bröd. Det blev en lång dag i köket och sen några timmar tillsammans med gästerna innan de rullade hemåt igen. Kändes som att vi mest stod i köket när de var här vilket är trist, men så blir det ibland. Under efterrätten kunde vi i alla fall umgås med våra vänner. Som till mesta delen består av par och två bebisar. Fint så.

Och nu, nu har arbetsveckan kört igång igen, men det blir en kort en för mig för på lördag tänkte vi ju gifta oss lite snabbt och då ska det fixas inför det på torsdag och sen kommer familjen Sjöstedt med partners och mormor och morfar och Emelie och Malena på besök från Sverige på fredag och stannar över helgen och det ska bli väldigt härligt att ha dem här.

Så ös igen. Ös medvetslös.

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Tjejtid i Palma, Mallorca

June 9th, 2014 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Kom igår hem till Frankfurt igen efter fem fantastiska dagar på Mallorca. Satan vad härligt det var.

För det första var jag där med ett extremt skönt gäng, mina fina vänner med Frankfurt-anknytning. Angelica kom från Irland, Madde och Caroline från Stockholm, Izabella och jag från Frankfurt och så hälsade vi på Yvonne som bor i Palma. Alla hade något att säga till om och fick göra som de ville och hjälptes åt och samsades om. Värsta harmoniska kollektivet.

För det andra visade Palma sig vara en riktigt fin stad. Visserligen full av tyskar, svenskar och engelsmän, men ändå inte turistig på ett jobbigt sätt. Jag tror att de “utlänningar” som är där stannar längre och är inte sviniga som de som åker till Magaluf för att supa bort halva sin årsinkomst. Palma var mysigt, lagom stort, har vacker arkitektur och mysiga restauranger, cafés och små affärer. Det är rent och soligt och precis vid havet. Så fint.

Så vi tillbringade dagarna tillsammans. Började med en powerwalk i morgonsolen (varmt som in i grytan) och vandrade antingen längs med havet eller upp för ett berg till en borg som bland annat inkluderade 450 trappsteg uppför. Sen frukost med ägg och kalkon och färskost och grönt te med kokosfett. Sen bussen till stranden och lite stek blandat med dopp i havet.
Några av dagarna skippade jag stranden och hängde med Yvonne, shoppade och såg mig omkring. Också fint. Och troligtvis särskilt uppskattat av de röda fläckar på min rygg som inte fick solkräm första dagen…

Sen duschade vi av oss saltvattnet, gjorde oss fina och gick antingen ut och åt eller lagade god, nyttig mat hemma hos Yvonne. Satt på balkongen och njöt, drack rödvin och pratade om livet.
Nästa dag började allting om. Så. Bra.

Vi firade Izabellas 25-årsdag med pressies på sängen och fick en ny spansk/tysk kompis. Drack vin med Svenska Kyrkans präst på hans balkong och testade Emilio Ingrossos italienska mat på Ribello. Småsnackade med ett gäng svenska elektriker, drack ett glas iskall champagne, shoppade på en söndag och försökte desperat bota en förkylning. Einfach toll.

(Bild snodd av... Caroline?)

(Bild snodd av… Caroline?)

 

Uppsatsen är utskriven.

June 7th, 2013 | Posted by Jess in Resa. - (2 Comments)

frodo har lämnat in sin uppsats

(Bilden är snodd av min kompis Emma)

Ja, jag håller med. Rubrikerna som antyder att min uppsats är en sjuk människa börjar blir lite tråkiga. Men detta var (eventuellt) den sista. I måndags lämnade jag in min uppsats efter ungefär två veckor då jag bara tänkt på uppsatsen och ingenting annat. Från 9-22 var vi på skolan och skrev som galningar, Emma, Jasmin och jag, ibland besökta av lite annat folk. I måndags när klockan närmade sig deadline började vi alla få panik. Till slut lyckades vi skriva ut vars två exemplar av våra uppsatser och maila dem till lärarna.

Efteråt kom tomheten. Vi gick ut i solen. Jag ringde mamma och grät. Jag åt hamburgare och drack päroncider och tryckte i mig en Magnum till efterrätt. Sen gick jag hem. De andra drog vidare, blev fullare. Men jag orkade inte. Ville bara hem och ligga i sängen och stirra upp i taket. Det gjorde jag också. För kampen gick liksom vidare dagen efter.

Då träffades vi på café i stan, fikade och påbörjade arbetet inför oppositionen. Men hjärnan ville inte mer. Ingen koncentrationsförmåga, ingen möjlighet att förstå det jag läste. Huvudet strejkade. Jag gick för att passa Klara och Otto några timmar. Fick snor på axeln och knubbiga barnarmar kring min hals. Det hjälpte litegrann.

Hela onsdagen satt vi i ett klassrum och turades om att kommentera på varandras uppsatser. Lärarna ställde komplicerade frågor och vi svarade, försvarade, bäst det gick. Jag tror att jag gjorde ett okej jobb. Jag minns inte ens längre. Efter det, slut. Slut slut slut. Studierna, pluggandet, huvudet, kroppen, benen. Allt var bara slut. Vi drack lite mer alkohol, mest av gammal vana liksom. Sen gick jag hem igen. Inte är jag känd för att vara någon partyprisse direkt.

Det är svårt att fira. Imorgon ska vi på fest. Examensfest. Mingla på Emmas bakgård med rosé och nya klackar. Äta köttbit och kladdkaka på restaurang. Prata minnen och trams med klassisar som snart försvinner ut i perforin efter tre år tillsammans. Jag tänker fira mig själv oavsett kommande resultat. Fira att jag faktiskt lyckades återhämta mig från bakslag och nederlag. Jag lämnade in något, jag gav inte upp och jag lyckades slutföra det jag bestämt att jag skulle.

Men det är svårt att fira. Inget är klart än. Kanske har jag tagit examen, kanske har jag inte det. Omständigheterna kring min uppsats var så pass dåliga att jag inte vet än om jag blir godkänd på min kandidatuppsats. Blir jag det så blir jag världens lyckligaste människa. Blir jag inte det så blir jag ledsen (men det är bara att ta nya tag, rätta till och hoppas på bättre lycka i augusti). Nästa vecka kommer examinatorn skicka ett email med resultat och kommentarer. Jag skiter så himla mycket i betyget, i bokstaven. Jag vill bara bli godkänd.

För om en vecka kommer han. Eric kommer. Vi ska vara lata och glada och somriga och kära tillsammans i Sverige i två veckor. Sen åker vi till Frankfurt. Och då ska jag bo där. För en oöverskådlig tid.

Men först väntar mitt livs läskigaste (och viktigaste) email. I’ll keep you posted.

När jag inte blev miljonär.

September 23rd, 2012 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. | WOW! - (1 Comments)

 

 

På begäran av vänner i Tyskland som inte kan titta på TV4 Play kommer här den förkortade historien om hur jag hamnade i Postkodmiljonären:

Allt började när jag var på audition för programmet i Malmö 2010. Fick skriftligt berätta om mig själv samt svara på frågor under tidspress. Det gick ganska dåligt.

Sen ringde det en tjej från produktionsbolaget en sommardag när jag passade Grace i Tyskland och hon ville att jag skulle komma till Göteborg med en vän (hotell och resa bjöd de på) och vara på plats i studion för att eventuellt få tävla i heta stolen. Mina föräldrar skulle flytta precis samma dag så jag frågade mamma om hennes tillåtelse och välsignelse och bad mina bästisar Emelie och Malena att hänga på. Allt klaffade.

Så vi satt på tåget och fnissade och pratade om hur liten chans jag hade att faktiskt få svara på frågor och kanske vinna pengar. En av tolv på en random lottade lista trodde vi då. Men när vi mötte de andra deltagarna efter hotellfrukosten därpå så visade det sig att jag var nummer fyra på listan. Och vi skulle spela in fyra program. Så beroende på hur dåliga de före mig var, skulle jag kanske få sitta i stolen.

En hel dag hängde vi backstage, fick prata med Rickard Sjöberg (skittrevlig och väldigt lång), bli proffssminkad, äta god mat och sitta i publiken när de andra tävlade. Irriterande nog så kunde jag alla de andras frågor upp till 225000 kronorsnivån. Sen blev det mina tur när mannen som var före mig åkte ut hastigt då hans livlina varit bombsäker på fel svar.

Jag pudrades och hade fjärilar i magen. Emelie och Malena hamnade i de stolarna i publiken som kom att synas bakom mig hela tiden. Sen körde vi igång.

Två frågor hann jag med i första programmet innan klockan ljöd och vi fick byta om så att det sen i tv ska se ut som två olika dagar alternativt direktsändning. I stolen igen. De första frågorna upp till tiotusen var lätta. Vi konstaterade ju de innan, vi deltagare och anhöriga: antingen kan man frågorna och tycker de är lätta, eller så kan man de inte och de är svåra. Jag kunde mina. Tiotusen var också säkerhetsnivå som det var skönt att ta sig över. 20000 gick bra, 30000 gick bra. Frågan för 50000 kronor handlade om den grekiska tragedin Oidipus. En fråga som egentligen är min, mitt område, litteratur. Men jag visste inte. Jag använde min första livlina, 50/50 och hade två alternativ kvar. De fem livlinorna jag hade listade var värdelösa i den här frågan, det visste jag om. Fråga publiken kändes lika kasst då de var inhyrda gymnasieelever som såg oerhört ointresserade och tröga ut.

Jag bestämde mig för att chansa. Och chansade fel. Och åkte ner på tiotusen, fick en kram av Rickard och lämnade studion. Skitbesviken. Så jäkla störigt med en fråga jag inte kunde så tidigt, de andras frågor var ju mycket lättare! Ledsen och arg lämnade jag studion med mina två vänner och satte mig på ett tåg ner till Skåne igen. Jag är smartare och mer allmänbildad än 10000!

Nu i efterhand är jag glad över pengarna, glad över den roliga erfarenheten samt tröstad av det faktum att att gissa var rätt beslut. Jag har frågat livlinorna i efterhand, ingen visste svaret. Jag hade inget val. Så. Det var mina 15 minuter av berömdhet. Kul var det!

 

 

Sa ju att frågorna var lätta!

Sommardag i Heidelberg

August 16th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. | Resa. | Tyskland. - (0 Comments)

Min semestervecka börjar nu redan lida mot sitt slut men den har varit så bra och solig och glad att det inte gör så mycket.

I måndags åkte Eric och jag till lilla staden Heidelberg i Baden-Wuertemberg, ungefär en timemes bilresa härifrån. Vädret var underbart och sällskapet likaså och det blev en fin semesterdag för oss båda.

Först åt vi lunch på en liten supertysk restaurang som vi hittade bortom turiststråket. Sen spatserade vi omkring och kollade gamla byggnader, majestätiska broar och var inne i en mäktig gammal kyrka. Tyvärr var det fullproppat med turister överallt, vi var ju också turister, men jag hatar egentligen turister. De är jobbiga. Iallafall. Med hjälp av Qype spårade vi stans bästa glasställe och satte oss där för en fika och lite people watching. Jag åt smarrig vitchokladglass och jordgubbssorbet och Eric testade två olika chokladsorter.

Efter det tog vi bergbanan upp mot Heidelbergs slott och bokade in oss på en rundtur med guide där uppe. Slottet var ganska coolt och det var häftigt att få gå bakom kulisserna med guiden, men det finaste var ändå utsikten samt att gå runt och drömma om hur det kan ha varit att bo på ett jättestenslott ovanför stan på 1600-talet.

Ytterligare två stationer upp på berget med bergbanan, sista sträckan hade en lutning på 40% och det kändes som vi åkte uppför en vägg i princip, men utsikten var otrolig. Planen var sen att gå nedför, tillbaks till stan, men eftersom jag hade valt skönhet framför bekvämlighet och hade på mig sandaler istället för vandrarkängor så tog vi istället bergbanan ner till nästhögsta  punkten och gick sen därifrån.

Det var väldigt fin, en ganska lätt stig med lagom lutning, lummig skog och gamla hus och kullerstensgränder när vi väl kom in i stan. Vi satte oss törstiga och svettiga på en liten uteservering och väntade på Erics syster Theda som bor i Heidelberg. Hon hade jobbat under dagen, men hade nu tid för oss.

Det slutade med att vi hamnade på en amerikansk diner utanför stan som Theda kände till. Vi åt saftiga hamburgare och Theda drack typisk rootbeer till sin. Vi gjorde vårt bästa för att catch up och snacka om allt som hänt sen sist. Sen fick vi se hennes lägenhet, väldigt mysig och ljus med bästa läget parallellt med huvudgatan. Och till sist hamnade vi återigen på samma glasscafé som tidigare och Theda bekräftade att det var stans bästa glass. (Den här gången åt jag macadamia-karamellglass.)

Sen sa vi hej till vår lokala guide, hoppade in i bilen och begav oss hem till Frankfurt igen, trötta och nöjda. Och jag mer glad i Tyskland än någonsin. Hehe.

 

 

Kulturell i Sydney Opera House

June 18th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

Jag är en teater-, film-, musikal-, och pjäsnörd som älskar att titta på när människor spelar andra människor och berättar historier om relationer och livet. Alltså var det ganska givet att jag ville gå på teater i Sydneys operahus. Helst hade jag ju velat se smörig och storslagen musikal ala Broadway, men det är kultur av lite mer sofistikerat slag som gäller i Sydney Opera House.

Det blev till slut en pjäs som heter Under Milk Wood och är skriven av en man från Wales, Dylan Thomas. Biljetten fick jag för halva priset eftersom jag var under 30 och i tid kom jag också, trots Olöfs och mitt skogsäventyr precis innan.

Under en timme och fyrtiofem minuter satt jag bredvid en tant i minkpäls och tittade på en riktigt fyndig och rolig pjäs med utmärkta skådespelare. Den handlade om en grupp människor, grannar de flesta av dem, som bodde i ett litet fiskesamhälle någonstans i Australien. De var ganska tafatta och lite generade och blyga, men hade vilda drömmar under natten som de sen brottades med på dagtid.

Ja, såklart svårt att förklara i ett blogginlägg så här, men det var coolt. Coolt också att ha tittat på teater i Sydney Opera House. Dessutom, som extra grädde på moset, så fick man se en naken mansrumpa också. Bara det gjorde det ju värt pengarna!

 

Innan det började vågade jag ta ett snabbt foto.

 

Bilden inte tagen av mig. Gifta paret på bordet drömmer båda om att den andra ska våga ta i lite mer.

 

Vilse i Sydney’s vildmark

June 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. - (1 Comments)

I torsdags hade jag bestämt träff med isländska Olöf som jag lärde känna här i Adelaide men som numera bor med sin pojkvän utanför Sydney. Klockan 13.00 skulle vi ses utanför ett apotek vid Wynyard station i Sydney. Det skulle sen visa sig finnas två likadan apotek vid den här jättestationen som sträcker sig över flera gator och kvarter. 45 minuter tog det innan vi hade hittat varandra, mest med hjälp av GPSen på min iPhone. Sen fick vi vänta en halvtimme innan bussen till slut anlände och vi var på väg mot Spit.

Jag hade nämligen fått tips om att det fanns en fin promenadsträcka från Spit till Manly, båda två delar av Sydney kan man väl säga. Bussen släppte dock av oss lite för tidigt så vi fick gå en fyra kilometer innan hajken ens hade börjat. Det bor en massa rika människor längs med havet som går in och ut genom Sydneys alla bukter och skär. Många fina hus, gårdar och mansions såg vi. (Ni som känner mig vet att jag älskar sånt. Drömmer litegrann om min egen framtid då.. ) Iallafall. Så småningom kom vi till en skylt där spåret började. Nu hade vi 9,5 km av kustvandring att se framemot.

 

 

Det hade dock ösregnat hela dagen innan så spåret, som var en stig, var väldigt blött och lerigt och det dröjde inte länge alls förrän skor och strumpor var blöta. Vi traskade vidare på gott humör. Stigen tog oss upp och ner för bergväggen mot havet. Genom tät djungel och typisk australisk bush vandrade två tappra européer. På en strand mötte vi en lyxhustru med labrador som skeptiskt tittade på sitt armbandsur och skakade på huvuet. Snabba er tjejer, sa hon, snart blir det mörkt.

 

 

Vi anande att det kunde bli så, men körde ändå vidare med tanken att vi ju kunde avbryta om det inte gick att ta sig vidare på grund av väder eller brist på dagsljus. Det blev mörkare och mörkare och särskilt de tätare delarna av skog gjorde det väldigt svårt att se stigen.

Men eftersom vi ännu inte haft möjlighet att avbryta promenaden, stigen kom liksom aldrig i kontakt med civilisationen, så hade vi inget val. Vi fortsatte. Snart såg vi inget annat än kolsvarta skuggor och mörksvarta skuggor. Ingen parkering. Ingen väg. Ingen annan människa. Ingen skylt.

Snacka om att jag i det läget var glad att Olöf ville följa med mig! Så småningom kom vi till en stenig strand. Vi kunde inte se var stigen fortsatte. Vi hade fyra olika alternativ. 1. Gå tillbaks till där vi senast hade möjlighet att avbryta (8 km och två timmars vandring). 2. Gå upp för en av stentrapporna (som ledde rakt in i rik familjs trädgård). 3. Gå upp för den andra stentrappan (som ledde rakt in i en annan rik familjs trädgård). 4. Ta oss ut på hala stenar där tidvattnet snabbt stod högre och högre (vi kunde inte se vart dessa stenar ledde).

Vi bestämde oss för alternativ 2 och tog oss smygande i mörkret in i en rik familjs trädgård och passerade förbi ett av deras gigantiska panoramafönster där en kvinna satt och tittade på gigantisk tv. Vår tanke var att det på andra sidan huset skulle finnas en gata som vi kunde promenera vidare på. Det fanns det inte. Bara en trappa till och ett slott till. Och ovanför det stora huset kunde vi se ännu ett stort hus. Hela bergväggen var täckt av rikemansbostäder. I samma ögonblick som jag satte min lerkleggiga gympasko på nästa trappas första steg så aktiverades rörelsedetektor och tvåtusen lampor i trädgård och på hus tändes. Jag var så nervös att jag skakade.

Vi bestämde att det var inte värt att riskera att bli skjutna som inbrottstjuvar eller hamna i fängelse som någon ringde polisen, så vi ringde på hos första rika kvinnan som kom och öppnade i morgonrock. Hon verkade förvånansvärt oförvånad att se två turister stå där i kvällsmörkret, särskilt med tanke på hennes hus isolerade läge. Hon pekade uppför berget och lovade att det skulle finnas en väg där som vi kunde navigera oss fram på. Ta liften, sa hon och pekade på en liten korg som befann sig bredvid hennes veranda. Vi klev in och hon satte igång den åt oss och så åkte vi lift cirka hundra meter rakt uppför berget, förbi de andra rikemansvillorna tills hissen sen stannade vid en parkeringsplats där två stora Mercedes stod parkerade. Vi hade hittat en gata.

Återigen fick min iPhone agera hjälpreda, vi gick och gick och gick, förbi stora lyxiga villor och små mysiga restauranger tills vi återigen hamnade på en led, denna gången en cykel- och gångled som längs med havet ledde oss hela vägen till Manly.

 

 

Jag tog några stapplande steg på den berömda Manly-stranden innan vi åt kycklingburgare till middag och sen satte oss på en färja tillbaks till Circular Quay och centrala Sydney.

Enligt stegräknare och annan modern utrustning hade vi då vandrat cirka 17 km istället för de tilltänkta 10. Riktigt bra dag alltså, iallafall motionsmässigt. Äventyret var också helt okej, utsikten och stigarna väldigt vackra, det märktes verkligen inte att vi bara var några kilometer från en av Australiens största städer. Jag tackade Olöf för sällskapet och gick sen med ömmande muskler mot Operahuset. Det var dags att vara kulturell!

 

 

Vackra Australien!

 

Golvad av Sydney

June 13th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Resa. | WOW! - (0 Comments)

Shit alltså, jag är i Sydney. Lilla jag ligger i en säng på ett vandrarhem med träningsvärk i benen och tänker att det var ett väldigt bra beslut att ta sig hit.

Hela dagen har det regnat, men i mitt sinne sken solen. Sydney påminner nämligen om New York, min favoritstad alla kategorier. Härliga, udda människor, skyskrapor och gamla hus om vartannat, massa smarrig mat, vatten och hav i närheten och landmärken som definierar hela staden.

Sjukt bra dag med mig själv och en bok och en himla massa promenerande. Och en ganska kass kamera, men de finaste bilderna finns ändå sparade i mitt huvud.

20120613-204749.jpg

20120613-204820.jpg