Nästan två veckor av härliga nätter fick vi. Nätter då Ville sov från 19.30 på kvällen till 5 på morgonen med bara ett par grymtningar och kanske en nödvändig handpåläggning under natten. Med beröm godkänd, med andra ord. Särskilt i jämförelse med alla skitnätter under i princip hela hans liv dessförinnan.
Men, nu är alltså smekmånaden över och äktenskapet ute på extremt tunn is. Han är en jävUL när det ska sovas. Han ömsom skriker och fäktas, ömsom ligger helt stilla och tittar en vaket i ögonen. Jag vet ärligt talat knappt vad som är värst. Ikväll hade vi vår värsta läggning någonsin. Den började med att Eric satt hos honom i 45 minuter, sjöng, höll handen och försökte invänta Jonna Blund, som aldrig kom. Till slut började ungen skrika och efter ungefär 5 minuters gallskrik gick Eric ut och jag fick ta över. Han brottades och svettades och skrek och slog och somnade och vaknade och grät och rullade och somnade och vrålade och somnade och boxades och somnade. 2100 kom jag äntligen ut från det förpestade sovrummet, efter att ha lagt det svettiga byltet i vår sängen och sövt honom med min överarm. Då var jag milt irriterad. MILT.

Jag hoppas, som många desperata föräldrar gjort före mig, att det ska bli bättre snart. Kanske är problemet att han inte kan förklara vad som är fel. (Även om det nog också ofta blir en ond cirkel av trött ettåring som tröttar ut sig själv mer och inte slappnar av nog för att somna.) En del förstår han ju när man säger till honom, men han kan fortfarande inte kommunicera tillräckligt för att kunna berätta för oss om det värker i magen eller tandköttet bultar. Han kan dock fråga efter sin självvalda insomningsgosetröst, Lilla Gubben. Och vatten, vilket han också utnyttjar till fullo.

Vi kämpar på helt enkelt, som vanligt. Och försöker ha tålamod, gosa och klappa och vara nära. Skada kan de där tre sista iallafall inte.

B är en bokstav som Ville har stenkoll. Många av orden han kan säga börjar på B, vilket är gulligt, men ibland leder till lite förvirring och frustration från unge herr Matthiesen som inte har tålamod att vänta på att mamma ska fatta vad han menar. Följande ord låter alltså nääästan exakt likadant, när Ville ska säga dem.

Blomma

Bulle
Banan
Ballong
Bubblor
Boll

Ibland fattar en såklart baserat på sammanhanget, men ibland står man där och rabblar alla fem, plus några till, och hoppas att han ska nicka och le stort när rätt ord dyker upp. Precis som jag kommer ihåg att jag var med Elsa, så är jag så imponerad och förundrad över hur mycket han ändå lyckas kommunciera med oss med hjälp av sina kanske 30 ord som han säger och lite officiellt teckenspråk och lite Ville-gjort teckenspråk. Lille killen. Så stor nu för tiden.

Idag var det äntligen sista dagen på den tyska sommaren. Som seriöst har varat i sex månader nu. Idag var det 30 grader. Imorgon ska det bara bli 24. Wohoo, skönt med sval höst. Eller nåt. Det ska bli så skönt med lite kallare temperaturer och friskare vindar och regn! Mitt största problem med hösten är att jag inte vet vad Ville ska ha på sig på natten. Tyskarna gillar ju sina sovpåsar, alltså typ som en säck med armhål, en ihopsydd dopklänning, som de stoppar ungarna i. Ville hade aldrig en sådan när han var liten och nu förstår han inte vitsen med den. Förstår inte vitsen = Skriker som en galning när han märker att den är på och han inte kan köra fast sina köttiga små ben mellan spjälorna i sängen.

I Sverige används väl inte de här tvångsdräkterna på samma sätt, men Ville hatar även den svenska metoden – täcke. Han vaknar ofta när man diskret försöker lägga på det och om han är vaken när det kommer sprattlar han och sparkas tills täcket har dödats och ligger nere vid hans fötter, utan att röra honom.

Vi har på senaste tiden kört pyjamas med fötter och ibland en kortärmad body under för extra värme. Men han vaknar ju hela tiden. Varje natt. Minst en gång i timmen för tillfället. Och kräver att jag håller honom i handen tills han somnat, och ibland vaknar han tio minuter senare igen och märker att min hand är borta och att jag somnat. HUR VÅGAR JAG SOMNA NÄR HAN ÄR SUR??! Tänker han då och krafsar aggressivt efter min hand. Suck. På grund av detta är det dock omöjligt att räkna ut om han fryser eller är varm eller om han bara fortfarande försöker värka ut den där svullna, ljusgrå tandbölden i underkäken. Jag. Vet. Inte.

Känn på hans kropp, tänker ni. På bebisar ska man ju inte kolla temperatur på händer eller fötter. Det är inte tillförlitligt. Man ska känna på ryggen, lite innanför tröjan. Villes rygg är alltid sval. Hans händer och fötter är alltid varma. Jag. Vet. Inte.

Nu kommer hösten. Vad ska han ha på sig då? Den där vinteroverallen vi ska låna av Noah? Ska han sova i den? Ska vi lägga honom på lammskinnet Elsa fick av Jannicke när hon föddes? Ska vi köra upp elementen på högsta värme och hoppas på det bästa för Ville medans vi själva avlider av slaganfall? Jag. Vet. Inte. Men det ordnar väl sig det också.

Precis som vi gjorde med Elsa, så använder vi teckenspråk med Ville. Det är så roligt! Och intressant! Och praktiskt. För plötsligt kan en 13-månaders kommunicera med oss och meddela iallafall en bråkdel av det han tänker och känner. Vi kan dessutom säga det som han vill säga, men bara har ett enstaka tecken för. OCH! Vi kan förstärka det vi säger med tecken, så att han förstår vad vi menar. Till exempel:

Ville är hungrig. Han tecknar mat.
Ville är törstig. Han tecknar vatten.
Ville letar efter något. Han tecknar “jag vet inte” (håller upp båda handflatorna mot taket. Inte officiellt teckenspråk, men därför desto tydligare.)

Vi ska sova. Jag tecknar sova. Ville gallskriker (han vill inte sova).
Vi ska äta. Jag tecknar mat. Ville härmar, blir skitglad och springer mot köket.
Vi ska gå ut. Jag tecknar skor. Ville härmar, blir skitglad och springer mot lådan där hans skor finns.
Eric åker och jobbar. Jag tecknar jobba. Ville säger baba och tecknar jobba. (Detta fortgår sen hela förmiddagen medan han gärna står bredvid ytterdörren.)
Vi ska göra gröt. Jag tecknar gröt. Ville härmar och bli exalterad

Dessa tecken plus alla djurläten som vi gör, plus de få ord han faktiskt kan säga (mamma, baba, boll, ost och alle alle (som betyder slut på tyska)), bidrar till att vi kommunicerar som riktiga proffs. Så härligt.

Klockan är 11.30 och Ville skriker i frustration. Han är lite som Skalman när det kommer till rutinerna och vill gärna inte ha sin lunch ens en minut försent. Men jag måste tvätta och eftersom vi ska ut och träffa kompisar på lekplats i eftermiddag, gäller det att jag får igång en maskin innan lunchen som jag sen kan hänga upp medan barnen vilar. Planerat in i minsta detalj. När vi sen sitter och äter rökt makrill och stekt potatis till lunch, så hör jag ett märkligt dunsande från tvättmaskinen. Det låter som att hela tvättrumman slår in i själva höljet på ett onaturligt sätt. Men efter nån minut slutar det och allt ser bra ut där borta, så vi äter färdigt.

Efter att alla ätit färdigt, fått färska hallon till efterrätt och jag ställt tillbaks all mat på sina platser, går jag för att hämta Ville som står och tittar in i det snurrande, skummande. Då ser jag att det ligger ett par ljusgula föremål närmast rutan inne i tvättmaskinen. Efter ett par intensiva varv ligger det dubbelt så många och jag kan absolut inte komma på vad det är för något. Kanske bananskal? Har jag glömt att tömma fickorna på någon av byxorna i maskinen? Eller är det något slags pysselmaterial som Elsa haft i en av sina brallor? Är det en wettex-trasa som gått sönder och klumpat ihop sig? Det är svårt att se med alla bubblor från tvättmedlet, men under tiden som jag står där och funderar så kommer det bara dit fler och fler bitar. Är det potatis? Men hur sören har ett gäng okokta potatisar hamnat i tvättmaskinen? Är det något konstigt art director-projekt som Eric sysslat med på jobbet? Har Eric en älskarinna som är i potatisbranschen?!

Jag gör det enda rätta och stannar och öppnar tvättmaskinen, trots att alla kläder dryper av såpigt vatten. Jag fyller mina kupade händer med de konstiga gula sakerna och inser att det luktar. Det luktar surt. Det luktar vinäger. Det luktar och det ser ut som och det är… inlagda kronärtskockor.

Jag fattar äntligen att dunkandet vi hörde innan måste ha varit en glasburk med kockor som legat inne i tvättmaskinen när jag satte igång den. Minnet av en Ville i pyjamas som kånkade omkring på en sådan burk kommer tillbaks till mig. I en av bitarna som jag hittar nära rutan sitter en glasskärva och jag blir genast rädd att hela burken har exploderat och spritt ut glasskärvor i både maskin och bland kläderna.

Efter att jag har tagit ut alla våta klädesplagg, ett efter ett, och rensat dem från bitar av kronärtskocka, hittar jag locket. Och sen även burken, som turligt nog är hel, saknas bara en liten flisa högst upp, den jag redan hittat. Det blir alltså inte värre. Jag tar ut allt, rensar bort alla kronärtskockor och kastar in mer tvättmedel tillsammans med den våta tvätten. Den blev precis klar, jag orkar inte tvätta om den, även om den luktar liiite skumt av ättika. Jag hoppas att sensommarvinden på balkongen kan lösa det, fläkta bort osen åt mig. Och så hoppas jag att Ville inte slänger in fler matvaror i tvättmaskinen och att jag kommer ihåg att kolla trumman innan jag tvättar nästa gång.

Ville började som sagt sin resa här på jorden med att ligga alldeles ensam i en plastlåda på ett sjukhus i mer än en vecka. Inte idealt. Särskilt som jag tillhör de som tror att den där första tiden i livet påverkar oss människor mer än vad vi tror. Vi fick rådet att försöka ta igen den här tiden så gott det går med massor av kroppskontakt, gärna hud mot hud, mys, gos, bärsjal och såklart fri amning. Men det sistnämnda körde vi med Elsa också och trivdes bra med. Skillnaden var dock att Elsa ganska snabbt, kanske när hon var ett halvår eller så, bara åt en gång på natten, prick klockan 1, och sen somnade hon om igen och sov tills det var morgon. Det var med andra ord inte särskilt jobbigt att köra vidare på hennes spår och ge henne vad hon ville ha. När hon sen var 14 månader så slutade vi amma på nätterna, bara sådär, från en natt till en annan talade jag om att det inte blev mer och det köpte hon direkt och började sova hela nätter bums. Inte klokt vad smidigt.

Däremot hade vi med Elsa problemet att hon alltid ammades till sömns, så att vi så småningom fick träna henne och lära henne att somna utan bröst i munnen. Jag minns att det var ett världsomvälvande tema när det begav sig, men så här i efterhand gick nog också det ganska smidigt.

Well, Ville har alltid varit en annan historia. Han somnar aldrig när vi ammar, utan har behövs guppas och sjungas och vaggats till sömns. Inga problem när han var liten såklart, till och med ganska smidigt eftersom Eric också kunnat göra det. Men sen har han spenderat nätterna med att äta. Snutta, gny, skrika, äta, boxas, brottas, gapa, vråla. Så de senaste 13 månaderna har jag inte fått sova mer än 2 timmar i taget, max, och däremellan varit vaken mycket för att hjälpa honom somna om. Eller också har han legat och varit missnöjd i vår säng. Eller så har jag kånkat fram med honom i lägenheten i desperata försök att få honom att somna.

Vi har också gjort ett par tafatta försök att få in några fler timmar mellan amningstillfällena, men det fattade ju inte lillkorven vad det skulle vara bra för. Och fick han bara vad han ville så fick vi iallafall sova relativt snabbt igen, medan det kunde ta två timmar av korvande skrik utan boob. Lätt val med andra.

Men så blev han ju större och större, gossen och det blev för tungt att vagga honom till sömns. Så Projekt Avamning påbörjades innan semestern, med att han inte fick på morgonen. Sen fick han inte innan lunch heller. Och det gick ändå förvånansvärt bra att söva honom utan boob, vi satt dessutom ner med honom i sängen för att han skulle lära sig att man inte måste kånkas i flera mil för att kunna stänga ögonen och slappna av. Jag kände mer och mer att jag var färdig, särskilt på nätterna när han är sjukt otrevlig, så känns det, och bara skriker aggressivt efter det han vill ha. Så efter semestern slutade jag nattamma. Jag hittade en metod, är en sucker för scheman och metoder som någon annan skrivit ner, utvecklad av en barnläkare som heter Jay Gordon. Men sen blev det ändå så att vi körde en egen variant, mest för att Ville visade tydligt att han var redo. Det har gått så bra. Peppar peppar. Han får fortfarande en slurk innan han ska sova på kvällen, men sen är det nollmjölkstoleransen som gäller tills nästa kväll igen. De första nätterna skrek han lite och var svinsur när jag bara satt och höll honom. Men sen nöjde han sig med det. Jag har också försökt lägga ner honom i sängen medan han fortfarande är vaken så att han ska lära sig söva sig själv där. Och nu, 8 dagar senare, behöver jag inte ens ta upp honom när han vaknar, utan bara vända på honom, säga lugnt “nu är det tid att sova” och kanske hålla hans hand en liten stund. Han somnar om själv! Och för två nätter sen sov han sitt bästa någonsin, vaknade bara två gånger, varav vi fortfarande satt på soffan första gången. Dessutom har det också hänt en gång att han somnade helt själv, utan att jag ens var i rummet! Det var dock till lunchvilan, tog jättelång tid och han var sur några sekunder här och där, men lyckades alltså lugna sig själv och somnade sen. Snacka om genombrott! Det har ALDRIG hänt förr, inte ens när han var spädbarn.

Peppar peppar ta i trä, igen, till allt jag precis skrev. Räknar med ett par bakslag, men är så stolt över vår lilla amningsälskare som har blivit stor kille och som kämpar på trots allt nytt. Vi gosar massor om dagarna och hittar på roliga grejer så att han ska känna att livet är värt att leva, trots att det inte blir mer bröstmjölk…

Frågor på det?