Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Villes Bn

October 16th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

B är en bokstav som Ville har stenkoll. Många av orden han kan säga börjar på B, vilket är gulligt, men ibland leder till lite förvirring och frustration från unge herr Matthiesen som inte har tålamod att vänta på att mamma ska fatta vad han menar. Följande ord låter alltså nääästan exakt likadant, när Ville ska säga dem.

Blomma

Bulle
Banan
Ballong
Bubblor
Boll

Ibland fattar en såklart baserat på sammanhanget, men ibland står man där och rabblar alla fem, plus några till, och hoppas att han ska nicka och le stort när rätt ord dyker upp. Precis som jag kommer ihåg att jag var med Elsa, så är jag så imponerad och förundrad över hur mycket han ändå lyckas kommunciera med oss med hjälp av sina kanske 30 ord som han säger och lite officiellt teckenspråk och lite Ville-gjort teckenspråk. Lille killen. Så stor nu för tiden.

Lördagen slut. Den började konstigt när Ville som nu kunnat gå i nästan tre månader plötsligt inte ville stödja på sin högerfot mer. Han haltade och grät och föll ihop när han försökte, och kunde knappt ens krypa utan att grimasera av smärta. Jag googlade, såklart. Och kom fram till att det antingen var höftsnuva eller växtvärk. Även mina kloka vänner hemma i Sverige kom med sina tankar och så bestämde vi att han var alldeles för glad för att behöva åka till akuten, och barnläkaren har ju stängt på helgerna, så den kan vi ju besöka först på måndag i vilket fall.

Men sen sov han middag och efter det verkade det gå bättre och bättre.

Innan dess hann vi med ett besök hos frisören också, barnen och jag. Det blev tyvärr inte så bra. Alltså, lite hår blev de ju av med, men Elsa fick en lugg med fyra nivåer och Villes frisyr är ojämn på massa ställen så där får jag nog ansa till det imorgon. Sen vandrade vi ner och köpte blomma till Kristina och Steven, salamipinnar på Rewe och sen gick vi hem och mötte Eric som hade varit på Lidl och fyllt på kylen.

Efter att alla fått lunch och vilat lite körde vi alltså mot Dreieich, till Kristina och Steven och Eric som bor där. I ett alldeles nybyggt och fräscht parhus bor de, med en liten trädgård och vackert trägolv. Izabella och Noah kom också. Vi satt ute och fikade, i den varma höstsolen. Och alltså, att ha en terass, en trädgård, ett eget hem som är deras bara deras. Vilken dröm. Vilken freaking dröm.

Barnen lyckades sen hålla sig vakna i bilen så att vi kunde äta kvällsmat och kasta dem i säng, varpå Ville kräktes i sängen, bara litegrann, men ändå. Nu hoppas vi på en lugn, kräkfri natt. Han har sovit bra någon gång till, sen jag berättade om det sist. Imorse korvade han runt mellan 4 och 5, innan han fick lägga sig i vår säng och somnade med sina händer på mina kinder (måbrahormoner i massor!) men då vaknade Elsa precis så jag gick in till henne, och, prisad vare gud, så somnade hon om. Sen sov vi allihop till 6.45 typ! Det händer ALDRIG att vi får sova längre än till 6!!

Ja, alltid lite sömnprat, den är ständigt i fokus i en småbarnsfamilj.

Temperaturer

September 20th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (2 Comments)

Idag var det äntligen sista dagen på den tyska sommaren. Som seriöst har varat i sex månader nu. Idag var det 30 grader. Imorgon ska det bara bli 24. Wohoo, skönt med sval höst. Eller nåt. Det ska bli så skönt med lite kallare temperaturer och friskare vindar och regn! Mitt största problem med hösten är att jag inte vet vad Ville ska ha på sig på natten. Tyskarna gillar ju sina sovpåsar, alltså typ som en säck med armhål, en ihopsydd dopklänning, som de stoppar ungarna i. Ville hade aldrig en sådan när han var liten och nu förstår han inte vitsen med den. Förstår inte vitsen = Skriker som en galning när han märker att den är på och han inte kan köra fast sina köttiga små ben mellan spjälorna i sängen.

I Sverige används väl inte de här tvångsdräkterna på samma sätt, men Ville hatar även den svenska metoden – täcke. Han vaknar ofta när man diskret försöker lägga på det och om han är vaken när det kommer sprattlar han och sparkas tills täcket har dödats och ligger nere vid hans fötter, utan att röra honom.

Vi har på senaste tiden kört pyjamas med fötter och ibland en kortärmad body under för extra värme. Men han vaknar ju hela tiden. Varje natt. Minst en gång i timmen för tillfället. Och kräver att jag håller honom i handen tills han somnat, och ibland vaknar han tio minuter senare igen och märker att min hand är borta och att jag somnat. HUR VÅGAR JAG SOMNA NÄR HAN ÄR SUR??! Tänker han då och krafsar aggressivt efter min hand. Suck. På grund av detta är det dock omöjligt att räkna ut om han fryser eller är varm eller om han bara fortfarande försöker värka ut den där svullna, ljusgrå tandbölden i underkäken. Jag. Vet. Inte.

Känn på hans kropp, tänker ni. På bebisar ska man ju inte kolla temperatur på händer eller fötter. Det är inte tillförlitligt. Man ska känna på ryggen, lite innanför tröjan. Villes rygg är alltid sval. Hans händer och fötter är alltid varma. Jag. Vet. Inte.

Nu kommer hösten. Vad ska han ha på sig då? Den där vinteroverallen vi ska låna av Noah? Ska han sova i den? Ska vi lägga honom på lammskinnet Elsa fick av Jannicke när hon föddes? Ska vi köra upp elementen på högsta värme och hoppas på det bästa för Ville medans vi själva avlider av slaganfall? Jag. Vet. Inte. Men det ordnar väl sig det också.

Teckenspråks-Ville

September 1st, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Precis som vi gjorde med Elsa, så använder vi teckenspråk med Ville. Det är så roligt! Och intressant! Och praktiskt. För plötsligt kan en 13-månaders kommunicera med oss och meddela iallafall en bråkdel av det han tänker och känner. Vi kan dessutom säga det som han vill säga, men bara har ett enstaka tecken för. OCH! Vi kan förstärka det vi säger med tecken, så att han förstår vad vi menar. Till exempel:

Ville är hungrig. Han tecknar mat.
Ville är törstig. Han tecknar vatten.
Ville letar efter något. Han tecknar “jag vet inte” (håller upp båda handflatorna mot taket. Inte officiellt teckenspråk, men därför desto tydligare.)

Vi ska sova. Jag tecknar sova. Ville gallskriker (han vill inte sova).
Vi ska äta. Jag tecknar mat. Ville härmar, blir skitglad och springer mot köket.
Vi ska gå ut. Jag tecknar skor. Ville härmar, blir skitglad och springer mot lådan där hans skor finns.
Eric åker och jobbar. Jag tecknar jobba. Ville säger baba och tecknar jobba. (Detta fortgår sen hela förmiddagen medan han gärna står bredvid ytterdörren.)
Vi ska göra gröt. Jag tecknar gröt. Ville härmar och bli exalterad

Dessa tecken plus alla djurläten som vi gör, plus de få ord han faktiskt kan säga (mamma, baba, boll, ost och alle alle (som betyder slut på tyska)), bidrar till att vi kommunicerar som riktiga proffs. Så härligt.

Vad är väl en bal på slottet?

August 24th, 2018 | Posted by Jess in Friends. | Lillebror - (1 Comments)

Det är fredag, men Eric som har jobbat övertid hela veckan, plus hela förra söndagen, fick faktiskt ledigt idag. Så det är vi glada för, speciellt med tanke på att han sen kommer att vara borta på det där bröllopet hela helgen. Och jag ska stanna hemma. Vi tog det beslutet tillsammans med svärföräldrarna som inte känner sig bekväma och säkra nog att klara av Ville ensamma över hela helgen. Elsa hade inte varit några problem, kanske att hon hade varit lite ledsen på kvällen som hon ibland när hennes mormor har passat henne, men annars lugnt. Men Ville är inte glad för att låta någon annan jag söva honom. Dock så har vi övat flitigt, Eric, Ville och jag, och nu funkar det helt okej att Eric lägger honom. Så det där med svärföräldrarna kommer väl också snart, förhoppningsvis.

De är inte heller de yngsta längre och det är svettigt att springa efter en ettåring som nyss upptäckt att benen kan ta honom på nya upptäckter, överallt och ingenstans. Hade bröllopet varit i Frankfurt så hade vi chansat, eller tagit med lillsnöret. Men nu är det en bilresa på fem timmar som krävs och vi kan inte köra hem spontant mitt i natten och rädda Ville (eller barnvakterna). Och han är inte så bra på att åka bil, så det känns inte schysst att släpa med honom. Dessutom blir det inte samma fest för mig, speciellt, om jag ska underhålla min son hela helgen.

Vissa kanske föreslår att vi ska åka och hoppas på det bästa. Och det skulle vi kunna göra. Han överlever naturligtvis, det handlar ju bara om en enda natt. Men jag står inte ut med tanken på att han skriker sig hes efter mig i timmar. Han är för liten för att förstå att jag ämnar komma tillbaks. Dessutom är det inte så kul för mina svärföräldrar heller.

Det blir alltså ingen egentid med min man i bilen, ingen festmat, ingen galendans med vänner, ingen hotellövernattning, inga festkläder, inget knalligt läppstift. Men det blir barnmys, kusinhäng, god mat och lördagsgodis. Och det får gå bra det också, det kommer säkert fler bröllop och fler fester och jag känner att detta är rätt. För Villes skull.

När Ville skötte tvätten

August 22nd, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 11.30 och Ville skriker i frustration. Han är lite som Skalman när det kommer till rutinerna och vill gärna inte ha sin lunch ens en minut försent. Men jag måste tvätta och eftersom vi ska ut och träffa kompisar på lekplats i eftermiddag, gäller det att jag får igång en maskin innan lunchen som jag sen kan hänga upp medan barnen vilar. Planerat in i minsta detalj. När vi sen sitter och äter rökt makrill och stekt potatis till lunch, så hör jag ett märkligt dunsande från tvättmaskinen. Det låter som att hela tvättrumman slår in i själva höljet på ett onaturligt sätt. Men efter nån minut slutar det och allt ser bra ut där borta, så vi äter färdigt.

Efter att alla ätit färdigt, fått färska hallon till efterrätt och jag ställt tillbaks all mat på sina platser, går jag för att hämta Ville som står och tittar in i det snurrande, skummande. Då ser jag att det ligger ett par ljusgula föremål närmast rutan inne i tvättmaskinen. Efter ett par intensiva varv ligger det dubbelt så många och jag kan absolut inte komma på vad det är för något. Kanske bananskal? Har jag glömt att tömma fickorna på någon av byxorna i maskinen? Eller är det något slags pysselmaterial som Elsa haft i en av sina brallor? Är det en wettex-trasa som gått sönder och klumpat ihop sig? Det är svårt att se med alla bubblor från tvättmedlet, men under tiden som jag står där och funderar så kommer det bara dit fler och fler bitar. Är det potatis? Men hur sören har ett gäng okokta potatisar hamnat i tvättmaskinen? Är det något konstigt art director-projekt som Eric sysslat med på jobbet? Har Eric en älskarinna som är i potatisbranschen?!

Jag gör det enda rätta och stannar och öppnar tvättmaskinen, trots att alla kläder dryper av såpigt vatten. Jag fyller mina kupade händer med de konstiga gula sakerna och inser att det luktar. Det luktar surt. Det luktar vinäger. Det luktar och det ser ut som och det är… inlagda kronärtskockor.

Jag fattar äntligen att dunkandet vi hörde innan måste ha varit en glasburk med kockor som legat inne i tvättmaskinen när jag satte igång den. Minnet av en Ville i pyjamas som kånkade omkring på en sådan burk kommer tillbaks till mig. I en av bitarna som jag hittar nära rutan sitter en glasskärva och jag blir genast rädd att hela burken har exploderat och spritt ut glasskärvor i både maskin och bland kläderna.

Efter att jag har tagit ut alla våta klädesplagg, ett efter ett, och rensat dem från bitar av kronärtskocka, hittar jag locket. Och sen även burken, som turligt nog är hel, saknas bara en liten flisa högst upp, den jag redan hittat. Det blir alltså inte värre. Jag tar ut allt, rensar bort alla kronärtskockor och kastar in mer tvättmedel tillsammans med den våta tvätten. Den blev precis klar, jag orkar inte tvätta om den, även om den luktar liiite skumt av ättika. Jag hoppas att sensommarvinden på balkongen kan lösa det, fläkta bort osen åt mig. Och så hoppas jag att Ville inte slänger in fler matvaror i tvättmaskinen och att jag kommer ihåg att kolla trumman innan jag tvättar nästa gång.

Sluta amma amningsälskaren

August 9th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Ville började som sagt sin resa här på jorden med att ligga alldeles ensam i en plastlåda på ett sjukhus i mer än en vecka. Inte idealt. Särskilt som jag tillhör de som tror att den där första tiden i livet påverkar oss människor mer än vad vi tror. Vi fick rådet att försöka ta igen den här tiden så gott det går med massor av kroppskontakt, gärna hud mot hud, mys, gos, bärsjal och såklart fri amning. Men det sistnämnda körde vi med Elsa också och trivdes bra med. Skillnaden var dock att Elsa ganska snabbt, kanske när hon var ett halvår eller så, bara åt en gång på natten, prick klockan 1, och sen somnade hon om igen och sov tills det var morgon. Det var med andra ord inte särskilt jobbigt att köra vidare på hennes spår och ge henne vad hon ville ha. När hon sen var 14 månader så slutade vi amma på nätterna, bara sådär, från en natt till en annan talade jag om att det inte blev mer och det köpte hon direkt och började sova hela nätter bums. Inte klokt vad smidigt.

Däremot hade vi med Elsa problemet att hon alltid ammades till sömns, så att vi så småningom fick träna henne och lära henne att somna utan bröst i munnen. Jag minns att det var ett världsomvälvande tema när det begav sig, men så här i efterhand gick nog också det ganska smidigt.

Well, Ville har alltid varit en annan historia. Han somnar aldrig när vi ammar, utan har behövs guppas och sjungas och vaggats till sömns. Inga problem när han var liten såklart, till och med ganska smidigt eftersom Eric också kunnat göra det. Men sen har han spenderat nätterna med att äta. Snutta, gny, skrika, äta, boxas, brottas, gapa, vråla. Så de senaste 13 månaderna har jag inte fått sova mer än 2 timmar i taget, max, och däremellan varit vaken mycket för att hjälpa honom somna om. Eller också har han legat och varit missnöjd i vår säng. Eller så har jag kånkat fram med honom i lägenheten i desperata försök att få honom att somna.

Vi har också gjort ett par tafatta försök att få in några fler timmar mellan amningstillfällena, men det fattade ju inte lillkorven vad det skulle vara bra för. Och fick han bara vad han ville så fick vi iallafall sova relativt snabbt igen, medan det kunde ta två timmar av korvande skrik utan boob. Lätt val med andra.

Men så blev han ju större och större, gossen och det blev för tungt att vagga honom till sömns. Så Projekt Avamning påbörjades innan semestern, med att han inte fick på morgonen. Sen fick han inte innan lunch heller. Och det gick ändå förvånansvärt bra att söva honom utan boob, vi satt dessutom ner med honom i sängen för att han skulle lära sig att man inte måste kånkas i flera mil för att kunna stänga ögonen och slappna av. Jag kände mer och mer att jag var färdig, särskilt på nätterna när han är sjukt otrevlig, så känns det, och bara skriker aggressivt efter det han vill ha. Så efter semestern slutade jag nattamma. Jag hittade en metod, är en sucker för scheman och metoder som någon annan skrivit ner, utvecklad av en barnläkare som heter Jay Gordon. Men sen blev det ändå så att vi körde en egen variant, mest för att Ville visade tydligt att han var redo. Det har gått så bra. Peppar peppar. Han får fortfarande en slurk innan han ska sova på kvällen, men sen är det nollmjölkstoleransen som gäller tills nästa kväll igen. De första nätterna skrek han lite och var svinsur när jag bara satt och höll honom. Men sen nöjde han sig med det. Jag har också försökt lägga ner honom i sängen medan han fortfarande är vaken så att han ska lära sig söva sig själv där. Och nu, 8 dagar senare, behöver jag inte ens ta upp honom när han vaknar, utan bara vända på honom, säga lugnt “nu är det tid att sova” och kanske hålla hans hand en liten stund. Han somnar om själv! Och för två nätter sen sov han sitt bästa någonsin, vaknade bara två gånger, varav vi fortfarande satt på soffan första gången. Dessutom har det också hänt en gång att han somnade helt själv, utan att jag ens var i rummet! Det var dock till lunchvilan, tog jättelång tid och han var sur några sekunder här och där, men lyckades alltså lugna sig själv och somnade sen. Snacka om genombrott! Det har ALDRIG hänt förr, inte ens när han var spädbarn.

Peppar peppar ta i trä, igen, till allt jag precis skrev. Räknar med ett par bakslag, men är så stolt över vår lilla amningsälskare som har blivit stor kille och som kämpar på trots allt nytt. Vi gosar massor om dagarna och hittar på roliga grejer så att han ska känna att livet är värt att leva, trots att det inte blir mer bröstmjölk…

Frågor på det?

Ville 1 år

August 4th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror - (1 Comments)

Ville 1 år. Tänk att det var ett helt år sen som vi låg och väntade på sjukhuset. Väntade på att operationsteamet skulle ha tid att öppna min mage för att plocka ut det vi misstänkte var en son. På morgonen skulle det ske, så vi var supertidigt på plats på sjukhuset. Men sen kom det akutfall efter akutfall och min epidural fylldes på och fylldes på. Klockan blev nästan 15 innan han till slut föddes, klumpen. Jag fick ha hans lilla halvkladdiga kind på min ett par minuter medan glädjetårarna rann på både Eric och mig. Men sen skulle han kollas igenom och då tyckte den ansvariga barnmorskan att han var rätt slö. Läkare tillkallades och det visade sig att han inte syresatte blodet som han skulle. Det var nåt fel på hans lungor. Snabbt som ögat rusade de iväg med honom, och kvar fanns vi, i samma rum där vi väntade på operationen innan, fortfarande utan vår bebis. Senare berättade barnsjuksköterskan som tog emot honom att hon inte trodde att han skulle klara sig, så dåliga var hans värden och så kass såg han ut.

Det var fruktansvärt. Ryggmärgsbedövningen började släppa och jag fick problem med yrsel och det svartnade framför ögonen på mig ett par gång. En läkare kom in och förklarade att Ville, som vi vid det laget hade bestämt att han skulle heta, var nere på barnintensiven och att Eric fick gå ner och säga hej till honom.

Jag flyttades till ett rum på avdelningen där en kvinna från Marocko låg och grät konstant, hennes bebis hade inte klarat sig, förstod jag senare. En annan kvinna bodde där med sin kärnfriska bebis. Och jag som var mittemellan, med bebis på våningen under. Eric kom tillbaks från sitt besök där och var så chockad och uppskakad över hur dåligt Ville mådde. Han visade bilder och en film på en liten liten bebis, trots att alla sagt att han var så stor, som låg alldeles ensam i en kuvös och kämpade för sitt liv. Vi försökte tänka positivt ändå och jag tvingade Eric att köra hem till Elsa.

Natten blev för jäklig. De glömde epiduralingången i min rygg och jag fick en natt där jag vaknade exakt var tionde minut för att byta sovsida. Detta med ett färskt ärr över hela magen.

Sen väntade snabb bättring för mig, eget rum som plåster på såren för deras slarv och Ville blev bättre och bättre. I en vecka åkte vi till sjukhuset flera gånger om dagen, jag pumpade ut bröstmjölk och vi bad till alla gudar som finns att han snart skulle få komma hem och att han inte hade fått några men av syrebristen.

Och hem fick han komma, och så här ett år och två veckor senare, kan vi konstatera att han utvecklas precis som vilken ettåring som helst. Än har vi inte sett några som helst tecken på att han skulle ha fått skador av sin tuffa start. Detta är vi så tacksamma över såklart, och det känns som att vi blir extraglada när han lär sig nya grejer, bara för att vi tänker på hur det skulle kunna vara.

Nu kan han en hel massa, vår envisa, kortstubinade, gosiga son. Han älskar fåglar, särskilt hönor. Så vi kallar honom för Orni, som en variant av ornitolog. Han gillar djur överlag, och härmar både hundar, grisar, hästar, kor, får och så då hönor. Och tupp naturligtvis. Han säger tittut och mamma och babba (pappa). Hans första ord var dock Ball, boll på tyska. Bollar är, förutom fjäderfän, hans stora intresse i livet. När vi är iväg och badar spenderar han all sin tid i barnbassängen med att jaga efter andras bollar, trots att vi senaste gångerna har haft med en egen.

Han tycker också om mat och äter mycket bättre än Elsa. Särskilt nu när amningen har reducerats kraftigt och jag bara ger honom en slurk mjölk vid sänggående på kvällen. Han gillar särskilt kött, vilket gör mig lite nervös, eftersom vi äter mycket vegetariskt och det gillar han också, men så fort det serveras kött så vräker han i sig.. Han uppskattar också pommes, ost, sura hallon, hummus och avokado med citron på.

Han sover, peppar peppar ta i freaking trä, bättre än någonsin sen vi slutat nattamma. Han vaknar fortfarande några gånger varje natt, men är hyfsat lätt att söva om. Så glad för detta. Han sover fortfarande en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Jag ser till att gosa massa extra på dagen så att han inte ska sakna kroppskontakt. Han är också ett mycket keligare barn än Elsa var. Men han blir också förbannad på nolltid om något inte passar.

Ville är överlag ett 100 % mer krävande barn än Elsa. Han vill helst bli buren at all times, även om det blivit lite bättre sen han lärde sig gå. Han kastar grejer och testar bus om och om igen, fast man ser på honom att han vet att han inte får. Elsa behövde man säga till ett par gånger, sen gav hon upp. Ville bara fortsätter, fast man tjatar och till slut också blir lite arg på honom.

Han älskar Elsa och vill helst sitta i hennes knä samtidigt som han drar henne i håret med ena handen och kniper henne på armen med den andra. Hon har förvånansvärt mycket tålamod med honom fortfarande, trots att han är riktigt jobbig ibland och förstör för henne. Elsa vill gärna leka rollekar med Ville som han inte riktigt går med på. Det är så gulligt att smyga sig upp på dem och höra Elsa försöka kontrollera honom: “Nu har du ont i halsen Ville, sitt still så ska jag ta tempen på dig”, “det är dags för oss att åka till Sverige, sitt ner i flygplanet Ville, nej, inte kasta kaffekoppen, sitt ner, ta på dig ditt bälte”, “är du trött Ville, jag ska sjunga en godnattsång för dig, hallå, Ville, inte spela fotboll nu, det är natt!”

Som jag tycker om de här två, syskonen Matthiesen, som vi skapat. Världens finaste, roligaste, klokaste ung-jäklar.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!