Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Babymassage med bråkig barnmorska

September 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 05.24 och det är dags att blogga lite. Gårdagens inlägg “Spara till barnen” fick jag betalt för att publicera. Ändå lite kul för mig.

Här hemma är allt som numera vanligt. Igår var Ville och jag på babymassage för första gången. Vi lämnade storasyster tillsammans med sin Gromu och vandrade mot sjukhuset där kursen hålls. Jag var i god tid från början, men sen gick jag fel, eller kunde snarare inte bestämma mig för vilken väg jag ville ta, men fram kom vi till slut. Ville sov en halvtimme i vagnen och jag lyssnade på podcasts och njöt av det fina höstvädret. Nästan 20 grader varmt har vi nu, och sol såklart.

Det är en barnmorska som heter Ulrike som håller i babymassagen och hon stod ute i korridoren och tog emot vilsna mammor med barnvagnar och skickade oss rätt. Rätt in i en varm sal med liggunderlag och amningskuddar utplacerade längs väggarna. Vi började med att presentera oss och våra bebisar. Det var en blandad skara av folk från trakterna kring Bad Homburg. Av nio kvinnor var det bara jag och en till som hade barn sen innan. Det var tydligt att alla först blev förvånade när jag nämnde Elsa och sen ännu mer förvånade när jag sa att jag var 31. Hej från en som visar leg på systemet de få gånger om året jag är där.

Sen rykte bebisarnas brallor och vi fick mandelolja i en liten kopp som vi med olika rörelser masserade våra ungars ben och fötter med. Jag hann göra 1,5 ben + fot på Ville innan han blev sur, ville ha mjölk och sen tyckte att jag kunde bära omkring på honom nån kvart tills han somnade.

Sen sov han alltså i min famn resten av tiden. De andra masserade ben i några minuter till och sen gick vi laget runt och berättade om våra “nya” liv som föräldrar. Barnmorskan var dömande och svartvit i sin inställning till hur vi hanterade vardagen. Hon fattade inte alls hur jag kunde tycka det är en bra idé att mata så fort Ville är irriterad. Jag försökte förklara att han såklart ibland får hjälp att sova, får en ny blöja eller bara en ny position, men om det inte hjälper så kollar jag inte på klockan och tänker “nu var det faktiskt bara en timme sen du åt sist, du får vänta tre timmar till” och skumpar omkring med skrikig unge tills dess. Han är ju nöjd efter ett mål mat till, även om det bara är en snabbis. Och på enbart bröstmjölk blir ingen bebis överviktig. Men att amningen handlar om mer än mat verkade inte barnmorskan på kursen hålla med om så vi tjafsade lite tills jag tyckte hon kunde gå vidare till nästa mamma. Och det var flera gånger till under sessionen som man märkte att mammorna blev irriterade på hennes negativa kommentarer. Trist.

Sen var iallafall undervisningen över och jag bäddade ner Ville i vagnen igen, satte på podcaster och gick hemåt. Elsa fick lunch och sen vilade hon middag, innan vi pysslade lite ekollongubbar och ritade aluminiumfoliefiskar. Eric jobbade sent och eftersom han ändå inte var hemma innan Elsa sov så handlade han på vägen.

Det är knepigt att fylla kylen nu för tiden. Mina svärföräldrar är generösa och lånar ut sin bil när helst vi vill, men den är inte alltid ledig. Och dessutom måste vi då flytta Elsas bilstol som på helgerna är i den bil som Eric tar till jobbet. Vi håller på att undersöka möjligheterna till ett bilköp, men det får nog bli ett eget inlägg.

Nu ropar Elsa att hon är vaken. Klockan är 05.43. Dagen har börjat!

Ville 2 månader

September 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Att tiden går vet ni ju redan. Lillebrorsan här hemma är visst redan två månader och jag har inte ens märkt att han fyllt en månad. Det bör rimligen vara ungefär en månad sen nu.Han växer och har sig, vilket är trevligt. Tyvärr kan han fortfarande inte gå, till Elsas stora förtret. Men han kan le, och det gör han så fort man kommer tillräckligt nära. Han snackar också loss då, gurglar och gaggar och nästan trallar, om han är på det humöret. Han gillar att sitta i bärsjalen, vilket är tur. För där hamnar han flera gånger om dagen när jag behöver ha händerna fria för att till exempel kunna laga middag eller rita massa fiskar som ska klippas ut och klistras på samma papper. Vagnen är också okej, men bara om han somnar efter en stund. Vi var hos läkaren igår för att ge honom en riktig vaccinationscocktail, men läkaren tyckte han var för krasslig så vi väntar till nästa vecka. Han snörvlar på rätt bra i mitt knä just nu, men det finns inget att göra mer än att vänta ut det. Och han verkar som tur är inte lida nämnvärt.

Ville. Vår lille påg som får godnattpuss av sin syster varje kväll, som växer ur sina kläder snabbare än ögat och som tagit en självklar plats i vår familj. Han är bäst.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.

Uppdatering: Bönhörd

September 5th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

För alla som med spänning följer följetongen om sömn i vårt småbarnsliv kommer här nu en uppdatering, en väldigt positiv sådan.

Och alla som hade ännu en usel natt och eventuellt blir väldigt avundsjuka på de som snackar positivt om sömn, bör sluta läsa nu.

För i natt, och fråga mig inte varför, har alla sovit som små pungråttor på starka sömntabletter.

(Sleep like a baby, sova som ett barn, säger man på engelska, och menar att nån sover bra. Eh, va? Bebisar sover ju sämre än de flesta?)

Vi gick och la oss med lite ångest igår, beredda på att natten skulle bli en kamp igen. Det är ingen skön känsla att ha när man är helt slut i kropp och huvud, att misstänka starkt att återhämtningen inte kommer att komma.

Men som sagt, i natt kom den. Ville sov mellan oss i sitt babynest från 21.30 till 1.30, 4 timmar i ett sträck!!! Och dessutom utan ett ljud. Inget korvade, inget grymtande. Redan där kände jag mig pigg och redo att tackla dagen. Jag ammade och la sen ner den lilla gull-munken i nestet igen. Så sov vi från 2 till 4, ammade/var vakna en halvtimme och sov sen från 4.30 till 6.30. Notera även att Elsa hela tiden var tyst som en mus, hon fick penicillin av mig strax innan 2, sen sov hon vidare. 6.45 vaknade Elsa och ropade på oss från pottan. Då var morgonen kommen för oss päron och Elsa. Ville sover fortfarande i mina armar.

Det enda som var ändrats sen igår är att han också fått den förkylning som vi andra (förhoppningsvis) snart är av med. Men inte fasiken brukar de små liven sova bättre när de är krassliga? Jag fattar alltså ingenting. Men besvärar mig inte! Inser även att det kanske inte kommer att hända igen på sex månader, men det gör inget. Det här var precis vad vi behövde. Jag är pånyttfödd. Mina böner blev hörda. Det finns hopp.

Och tack alla som kommit med pepp, tips och medlidande. Ni är fina!

Älskade jobbiga ungar

September 4th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Nätterna blir sämre och sämre här borta. Jag trodde att vi hade nått botten när Elsa hade urinvägsinfektion och förkylning häromnatten, samtidigt som Ville var väldigt hungrig och ville äta en gång i timmen och sen ligga och grymta medan solen gick upp. Det innebär att natten blev väldigt kort för oss föräldrar när barnen turades om att kalla på oss, typ en gång i kvarten. Natten efter var Eric på personalfest och kvällen började stressigt tills han ramlade in vid 2-tiden. Läggningen var okej, men sen vill Ville gärna äta nonstop framför Game of Thrones och kamomillte och Elsa hostade och snörvlade och kallade hela tiden och ville att jag skulle ligga en sväng hos henne. Då gjorde jag det en stund, tills ljudstyrkan från yngsta familjemedlemmen nådde farliga decibelnivåer i vardagsrummet. Det var svettigt, men nyttigt. Tvåbarnsmamma japp!

Som sagt tänkte jag lite naivt att det bara kan bli bättre. Det kan ha varit det dummaste jag någonsin fått för mig. Nu har Elsa fått penicillin mot urinvägsinfektionen så hon sover lite bättre, men ska ändå få en dos medicin vid 2 och sen vill hon oftast dricka vatten några gånger per natt också. Men Ville. Han är inne i en sådan åskmolnsperiod så det finns inte. Han sover inte på natten, han äter och korvar. Hela. Tiden. Tror jag har ammat 10 gånger i natt och däremellan legat nära nära och försökt lugna orolig bebis som hade ont i magen och inte kom till ro, på hela natten. Så fort jag plockar upp honom och håller honom i famnen så somnar han. Så fort jag lägger ner honom så börjar han åma sig och stöna och halvskrika och vifta med armar och ben, tills han blir hungrig igen och kräver bröst med höga rop. Herregud alltså.

Dessutom, som grädde på klag-moset, är jag superförkyld, har ont i huvudet och hostar. En åkomma som troligtvis inte kommer försvinna förrän 2019 då jag eventuellt kan få sova mer än 20 minuter i sträck.

Allt visade sig dock än en gång vara värt det när Ville vid 6-tiden, efter att ha fått sova en timme i mitt knä medan jag googlade zoodles och gick vilse på Instagram, tryckte ut en enorm kladd med gult bajs och sen log mot mig, öra till öra.

Älskade jobbiga ungar.

Igår hade vi besök av delar av Elsas mammagrupp. Den består av fem mammor och deras döttrar, tjejer som är födda runt Elsas födelsedag. Nu är vi dessutom två som har fått andra barnet, en liten tjej till och så Ville, mannen på täppan.

Det är jobbigt att få besök. Särskilt om man som jag gärna bjuder på något hembakat och inte vill att gästerna ska få en allergisk reaktion av allt damm som ligger överallt. Men det är också trevligt och ger förhoppningsvis lite energi. Jag mår bra av att prata med människor som inte är 2,5 år eller snart 6 veckor.

Så vi åt lunch igår, barnen och jag, och sen gick Elsa och sov middag. Då var tanken att Villle och jag skulle dammsuga, men han trivdes inte i bärsjalen så vi satte oss och kollade på Real Housewives of Orange County istället. Och sen fick vi brått. Sovande Ville murade jag in med kuddar på soffan och sen for jag runt som en virvelvind och dukade, plockade upp leksaker, kokade kaffe och dammsög i princip samtidigt. Sen var de två vännerna med barn såklart försenade så att jag hade tid att sitta på soffan i tjugo minuter, läsa böcker för Elsa och svara på frågan “när kommer de?” femtioelva gånger.

Men sen kom de, och Elsa fick Pixi-böcker och såpbubblor i storasysterpresent. Ville fick jättefina kläder. En grå, supermjuk tröja med en stjärna på bröstet och ett svartvitt set med “Little brorher” på tröjan och coolt grafiskt mönster på byxor och mössa.

Vi fikade på en saftig tigerkaka ala Roy Fares och snackade ikapp oss. Elsa tog S i handen och de gick till hennes rum. Vi mammor tittade på varann och tänkte att nu händer det, men sen började de bråka om en docka som båda ville ha så vi satt inte själv i vardagsrummet i mer än tre minuter. Men ändå!

Ja, sen blev det kväll och våra vänner begav sig tillbaks mot Frankfurt. Medan Eric sen la Elsa och ville tog en powernap i babysittern, städade jag vardagsrummet och köket. Och tänkte att hur jobbigt det än är att för- och efterbereda, så är det ändå väldigt fint att få besök. Och få prata med vuxna. Och se Elsa trevande försöka leka. Det ger energi, helt klart. Nästa vecka sätter vi oss på tunnelbanan och hälsar på våra vänner i stan. Basta.

Vakandes över bubblig bebismage

August 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Klockan är 04.16. Jag vill inte blogga så här dags. Jag vill inte heller sitta vaken med en sovande bebis i famnen. Jag vill ligga ner och drömma något härligt. Men lill-korven i min famn kommer inte till ro i sin säng. Han grymtar och gnäller och sparkar och ålar omkring och andas stötigt och pipande. Så fort jag tar upp honom så slappnar han av och andas ut. Och sover som en liten ängel. Hans mage försöker fortfarande smälta mjölken han fick för en timme sedan. Det bubblar så mycket därinne att jag känner det under min handflata på utsidan.

På dagen är det inga problem, vilket ör så konstigt. Han korvar runt litegrann, såklart, och magen är spänd och verkar öm emellanåt. Men den här grymt-konserterna slipper vi på dagarna. Då skriker han mest när han vill ha mat. Nu märker man att han verkligen har ont i magen. I de där små tarmarna som fått näring i navelsträng tills för fem veckor sen.

Vi fick droppar av läkaren för det här, droppar som ska ta bort gaserna. Men de gör i princip ingen skillnad, förutom att ungen håller på att bli galen varje gång han måste vänta på att jag fått ut 15 droppar på en sked. Så vi sitter här ett tag till tror jag, innan jag återigen testar att långsamt sänka ner honom i det där mysigt babynestet i sängen.

Jag kan ju sova en annan natt.

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.