Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Sluta amma amningsälskaren

August 9th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Ville började som sagt sin resa här på jorden med att ligga alldeles ensam i en plastlåda på ett sjukhus i mer än en vecka. Inte idealt. Särskilt som jag tillhör de som tror att den där första tiden i livet påverkar oss människor mer än vad vi tror. Vi fick rådet att försöka ta igen den här tiden så gott det går med massor av kroppskontakt, gärna hud mot hud, mys, gos, bärsjal och såklart fri amning. Men det sistnämnda körde vi med Elsa också och trivdes bra med. Skillnaden var dock att Elsa ganska snabbt, kanske när hon var ett halvår eller så, bara åt en gång på natten, prick klockan 1, och sen somnade hon om igen och sov tills det var morgon. Det var med andra ord inte särskilt jobbigt att köra vidare på hennes spår och ge henne vad hon ville ha. När hon sen var 14 månader så slutade vi amma på nätterna, bara sådär, från en natt till en annan talade jag om att det inte blev mer och det köpte hon direkt och började sova hela nätter bums. Inte klokt vad smidigt.

Däremot hade vi med Elsa problemet att hon alltid ammades till sömns, så att vi så småningom fick träna henne och lära henne att somna utan bröst i munnen. Jag minns att det var ett världsomvälvande tema när det begav sig, men så här i efterhand gick nog också det ganska smidigt.

Well, Ville har alltid varit en annan historia. Han somnar aldrig när vi ammar, utan har behövs guppas och sjungas och vaggats till sömns. Inga problem när han var liten såklart, till och med ganska smidigt eftersom Eric också kunnat göra det. Men sen har han spenderat nätterna med att äta. Snutta, gny, skrika, äta, boxas, brottas, gapa, vråla. Så de senaste 13 månaderna har jag inte fått sova mer än 2 timmar i taget, max, och däremellan varit vaken mycket för att hjälpa honom somna om. Eller också har han legat och varit missnöjd i vår säng. Eller så har jag kånkat fram med honom i lägenheten i desperata försök att få honom att somna.

Vi har också gjort ett par tafatta försök att få in några fler timmar mellan amningstillfällena, men det fattade ju inte lillkorven vad det skulle vara bra för. Och fick han bara vad han ville så fick vi iallafall sova relativt snabbt igen, medan det kunde ta två timmar av korvande skrik utan boob. Lätt val med andra.

Men så blev han ju större och större, gossen och det blev för tungt att vagga honom till sömns. Så Projekt Avamning påbörjades innan semestern, med att han inte fick på morgonen. Sen fick han inte innan lunch heller. Och det gick ändå förvånansvärt bra att söva honom utan boob, vi satt dessutom ner med honom i sängen för att han skulle lära sig att man inte måste kånkas i flera mil för att kunna stänga ögonen och slappna av. Jag kände mer och mer att jag var färdig, särskilt på nätterna när han är sjukt otrevlig, så känns det, och bara skriker aggressivt efter det han vill ha. Så efter semestern slutade jag nattamma. Jag hittade en metod, är en sucker för scheman och metoder som någon annan skrivit ner, utvecklad av en barnläkare som heter Jay Gordon. Men sen blev det ändå så att vi körde en egen variant, mest för att Ville visade tydligt att han var redo. Det har gått så bra. Peppar peppar. Han får fortfarande en slurk innan han ska sova på kvällen, men sen är det nollmjölkstoleransen som gäller tills nästa kväll igen. De första nätterna skrek han lite och var svinsur när jag bara satt och höll honom. Men sen nöjde han sig med det. Jag har också försökt lägga ner honom i sängen medan han fortfarande är vaken så att han ska lära sig söva sig själv där. Och nu, 8 dagar senare, behöver jag inte ens ta upp honom när han vaknar, utan bara vända på honom, säga lugnt “nu är det tid att sova” och kanske hålla hans hand en liten stund. Han somnar om själv! Och för två nätter sen sov han sitt bästa någonsin, vaknade bara två gånger, varav vi fortfarande satt på soffan första gången. Dessutom har det också hänt en gång att han somnade helt själv, utan att jag ens var i rummet! Det var dock till lunchvilan, tog jättelång tid och han var sur några sekunder här och där, men lyckades alltså lugna sig själv och somnade sen. Snacka om genombrott! Det har ALDRIG hänt förr, inte ens när han var spädbarn.

Peppar peppar ta i trä, igen, till allt jag precis skrev. Räknar med ett par bakslag, men är så stolt över vår lilla amningsälskare som har blivit stor kille och som kämpar på trots allt nytt. Vi gosar massor om dagarna och hittar på roliga grejer så att han ska känna att livet är värt att leva, trots att det inte blir mer bröstmjölk…

Frågor på det?

Ville 1 år

August 4th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror - (1 Comments)

Ville 1 år. Tänk att det var ett helt år sen som vi låg och väntade på sjukhuset. Väntade på att operationsteamet skulle ha tid att öppna min mage för att plocka ut det vi misstänkte var en son. På morgonen skulle det ske, så vi var supertidigt på plats på sjukhuset. Men sen kom det akutfall efter akutfall och min epidural fylldes på och fylldes på. Klockan blev nästan 15 innan han till slut föddes, klumpen. Jag fick ha hans lilla halvkladdiga kind på min ett par minuter medan glädjetårarna rann på både Eric och mig. Men sen skulle han kollas igenom och då tyckte den ansvariga barnmorskan att han var rätt slö. Läkare tillkallades och det visade sig att han inte syresatte blodet som han skulle. Det var nåt fel på hans lungor. Snabbt som ögat rusade de iväg med honom, och kvar fanns vi, i samma rum där vi väntade på operationen innan, fortfarande utan vår bebis. Senare berättade barnsjuksköterskan som tog emot honom att hon inte trodde att han skulle klara sig, så dåliga var hans värden och så kass såg han ut.

Det var fruktansvärt. Ryggmärgsbedövningen började släppa och jag fick problem med yrsel och det svartnade framför ögonen på mig ett par gång. En läkare kom in och förklarade att Ville, som vi vid det laget hade bestämt att han skulle heta, var nere på barnintensiven och att Eric fick gå ner och säga hej till honom.

Jag flyttades till ett rum på avdelningen där en kvinna från Marocko låg och grät konstant, hennes bebis hade inte klarat sig, förstod jag senare. En annan kvinna bodde där med sin kärnfriska bebis. Och jag som var mittemellan, med bebis på våningen under. Eric kom tillbaks från sitt besök där och var så chockad och uppskakad över hur dåligt Ville mådde. Han visade bilder och en film på en liten liten bebis, trots att alla sagt att han var så stor, som låg alldeles ensam i en kuvös och kämpade för sitt liv. Vi försökte tänka positivt ändå och jag tvingade Eric att köra hem till Elsa.

Natten blev för jäklig. De glömde epiduralingången i min rygg och jag fick en natt där jag vaknade exakt var tionde minut för att byta sovsida. Detta med ett färskt ärr över hela magen.

Sen väntade snabb bättring för mig, eget rum som plåster på såren för deras slarv och Ville blev bättre och bättre. I en vecka åkte vi till sjukhuset flera gånger om dagen, jag pumpade ut bröstmjölk och vi bad till alla gudar som finns att han snart skulle få komma hem och att han inte hade fått några men av syrebristen.

Och hem fick han komma, och så här ett år och två veckor senare, kan vi konstatera att han utvecklas precis som vilken ettåring som helst. Än har vi inte sett några som helst tecken på att han skulle ha fått skador av sin tuffa start. Detta är vi så tacksamma över såklart, och det känns som att vi blir extraglada när han lär sig nya grejer, bara för att vi tänker på hur det skulle kunna vara.

Nu kan han en hel massa, vår envisa, kortstubinade, gosiga son. Han älskar fåglar, särskilt hönor. Så vi kallar honom för Orni, som en variant av ornitolog. Han gillar djur överlag, och härmar både hundar, grisar, hästar, kor, får och så då hönor. Och tupp naturligtvis. Han säger tittut och mamma och babba (pappa). Hans första ord var dock Ball, boll på tyska. Bollar är, förutom fjäderfän, hans stora intresse i livet. När vi är iväg och badar spenderar han all sin tid i barnbassängen med att jaga efter andras bollar, trots att vi senaste gångerna har haft med en egen.

Han tycker också om mat och äter mycket bättre än Elsa. Särskilt nu när amningen har reducerats kraftigt och jag bara ger honom en slurk mjölk vid sänggående på kvällen. Han gillar särskilt kött, vilket gör mig lite nervös, eftersom vi äter mycket vegetariskt och det gillar han också, men så fort det serveras kött så vräker han i sig.. Han uppskattar också pommes, ost, sura hallon, hummus och avokado med citron på.

Han sover, peppar peppar ta i freaking trä, bättre än någonsin sen vi slutat nattamma. Han vaknar fortfarande några gånger varje natt, men är hyfsat lätt att söva om. Så glad för detta. Han sover fortfarande en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Jag ser till att gosa massa extra på dagen så att han inte ska sakna kroppskontakt. Han är också ett mycket keligare barn än Elsa var. Men han blir också förbannad på nolltid om något inte passar.

Ville är överlag ett 100 % mer krävande barn än Elsa. Han vill helst bli buren at all times, även om det blivit lite bättre sen han lärde sig gå. Han kastar grejer och testar bus om och om igen, fast man ser på honom att han vet att han inte får. Elsa behövde man säga till ett par gånger, sen gav hon upp. Ville bara fortsätter, fast man tjatar och till slut också blir lite arg på honom.

Han älskar Elsa och vill helst sitta i hennes knä samtidigt som han drar henne i håret med ena handen och kniper henne på armen med den andra. Hon har förvånansvärt mycket tålamod med honom fortfarande, trots att han är riktigt jobbig ibland och förstör för henne. Elsa vill gärna leka rollekar med Ville som han inte riktigt går med på. Det är så gulligt att smyga sig upp på dem och höra Elsa försöka kontrollera honom: “Nu har du ont i halsen Ville, sitt still så ska jag ta tempen på dig”, “det är dags för oss att åka till Sverige, sitt ner i flygplanet Ville, nej, inte kasta kaffekoppen, sitt ner, ta på dig ditt bälte”, “är du trött Ville, jag ska sjunga en godnattsång för dig, hallå, Ville, inte spela fotboll nu, det är natt!”

Som jag tycker om de här två, syskonen Matthiesen, som vi skapat. Världens finaste, roligaste, klokaste ung-jäklar.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!

Födelsedagskalas, gullungar och cravings

January 16th, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Lillebror - (0 Comments)

Idag har vi varit på 2-årskalas för Noah som håller på att bli stor. Vi fick chokladkaka och hemmagjord pizza och moster Izabella kånkade runt på Ville ett tag. Och så pratade vi så mycket vi kunde.

Nu sover ungarna i sovrummet, Ville vände sig lättat på sidan och somnade snabbt med min tumme i sin hand så fort jag kom in där. Elsa hävdade som vanligt att hon inte var trött och inte behövde sova. Hon hade som vanligt fel.

Eric lch jag sitter på soffan och tittar på Life in Pieces och skrattar högt. Spana in den mysiga lilla serien. Imorgon väntar en playdate till, också i Frankfurt. Jag tycker om att ha saker att göra, men vi trivs också bra här hemma, vi tre. På Elsas gympa finns förresten en tjej med två små barn som jag tänkte försöka bli kompis med. Hon är normal och inte så supergammal. Inte som Vaccinationsmotståndaren, Utlänningshataren eller Läppstiftsmissbrukaren, mina andra tre vänner på gympan.

Ja, jag svamlar mest. Jag är trött. Trött och sugen på Paradis-ask, stora Gott & Blandat och… nybakad kanelbulle. Men nu jävlar vänner, kör vi. Här ska bantas. Suck. Hejdå.

Ville 6 månader

January 14th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Ja, jul och nyår kom och gick. Ville var med på båda. Han var också med på Yvonne och Tobias bröllop i Stockholm och skötte sig helt okej. Och idag är det alltså sex månader sen ett gäng doktorer och sjuksköterskor i Höchst bestämde sig för att hämta ut honom. Den där första veckan när vi pendlade mellan Elsa här hemma och Ville i sin plastlåda på sjukhuset är inte ett minne blott, men iallafall lite mer avlägsen nu.

Dagligen tänker jag på vilken tur vi hade, trots allt, och hur glad jag är att vår son verkar utvecklas som han ska, hittills. För utvecklas gör han, hela tiden.

Han snackar och gör andra ljud, ständigt. Ibland sitter han och spottar och fräser, ibland piper han och ibland vrålar han rätt ut, för att sen se sig omkring för att kolla om det hände nåt. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte pratar med honom på långa vägar så mycket som jag pratade med Elsa när hon var liten. Det finns helt enkelt inte tid på samma sätt. Men tyst är jag ju knappast, utan babblar konstant med Elsa. Så jag får hoppas att han snappar upp lite ord språk svenska den vägen.

Han sover ganska regelbundet och okej. Äter varannan timme dygnet runt. Sover mellan oss i sängen, nåt som jag tycker är supermysigt och Eric tycker är trångt. Han vill aldrig ammas till sömns som Elsa, utan ska skakas och gungas tills ögonlocken ramlar igen. Vi har dock börjat öva nu på att somna honom liggandes bredvid och sjungandes taktgosa honom mot sömn. Funkar rätt bra faktiskt. Han sover en halvtimme på förmiddagen, 1-2 timmar efter lunch och en halvtimme igen sen eftermiddag. Sen lägger jag båda barnen samtidigt runt 19 och då sover Ville, med amningspauser såklart, till 6-7 på morgonen.

Han äter i princip bara bröstmjölk, men har börjat få nibbla på gurkbitar, kokta morötter och ett och annat rån. Jag tänker att vi kör en avslappnad kombination av BLW och puréer så ser vi hur det går. Ingen brådska. Det har ändrats lite sen Elsa var liten. Dessutom sitter Ville mycket sämre än Elsa gjorde i samma ålder, så vi chillar lite med matstol till honom också.

Han älskar numera att bada, det har han gjort sen vi skippade babybadkaret och slängde honom i det stora tillsammans med Elsa. Och det gjorde vi helt ärligt för flera månader sen. Ville tycker också om att väsnas, få fluffet borstat och att bli kittlad under fötterna. Men mest av allt älskar han sin syster. När hon kommer in i bilden blir han så spralligt glad att han inte kan sitta still. Han skrattar åt allt hon gör och kastar sig fram för stt försöka fylla sina små knytnävar med så mycket Elsa som möjligt. När hon hoppar upp och ner skrattar han så att han kiknar. Och Elsa roar honom gärna. Syskon alltså. Bra skit.

Villes dop

November 7th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Det duggar inte tätt med inlägg här, jag inser det. Men nu var iallafall mina trognaste bloggläsare precis här och fick uppleva stället live. Ville döptes så vi har haft fullt ös sen i onsdags då Erics familj började droppa in. De har visserligen inte sovit här, men ändå hängt här en hel del. Och hjälpt till också såklart, i den mån jag klarat av att delegera. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade jag sen mamma, pappa, mormor och morfar på flygplatsen så de fick arbeta hela dagen med att hacka grönsaker, diska och assistera mig så att jag kunde få klart mat till 25 vuxna och 12 barn. Det blev till slut en potatissoppa med tryffelolja, en morotssoppa med kokosmjölk och två morotskakor. Plus tre sorter småkakor som jag hade i frysen. Till soppan serverades det brytbröd, smör och ost, plus ett gäng tillbehör man kunde slänga i själv: parmesan, bacon, vårlök, créme fraîche, majs och krutonger. På kvällen skulle vi gå ut och äta allihop, men då hade restaurangen reserverat ett bord som inte fanns så vi fick snabbt hitta en annan lösning så att 15 pers fick mat. Det bidde asiatiskt, även om det inte är något som alla känner sig bekväma med. Men det blev nog helt okej ändå, särskilt när ätpinnarna las åt sidan och gafflarna plockades fram. Och sen tog jag bilen till flygplatsen igen för att hämta min bästa kompis Emelie och hennes fyraåring Ebbe som kommit från Sverige. På söndagen lastade vi in all mat, dekorationer, dricka och outfits i bilar och körde skytteltrafik mot svenska kyrkan i Frankfurt där dopet gick av stapeln. Alla jobbade på som små lisor och sen började gästerna komma. Dopet blev en mysig, avslappnad historia där faddrarna Thomas och Emelie fick läsa lite böner och bibelcitat, vi sjöng på tyska och svenska och Ville till slut fick vatten på huvudet. Han sov sig genom hela ceremonin, öppnade ögonen lite undrande när prästen Torvild höll upp honom inför församlingen och somnade sen om igen. Vi åt och drack och pratade och Eric sa det så fint i sitt tal: Dopet var ett bra tillfälle att träffa familj och vänner som vi inte ser så ofta och också ett bra tillfälle att göra vänner till familj. Så gott att se alla härliga människor vi känner! Efter att allt var ihopplockat och bortstädat igen så körde vi hem och öppnade alla presenter. Så mycket fint! Och sen blev det kväll och folk åkte hem och vi däckade. Dophelgen var över, avklarad och lyckad!

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Babymassage med bråkig barnmorska

September 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 05.24 och det är dags att blogga lite. Gårdagens inlägg “Spara till barnen” fick jag betalt för att publicera. Ändå lite kul för mig.

Här hemma är allt som numera vanligt. Igår var Ville och jag på babymassage för första gången. Vi lämnade storasyster tillsammans med sin Gromu och vandrade mot sjukhuset där kursen hålls. Jag var i god tid från början, men sen gick jag fel, eller kunde snarare inte bestämma mig för vilken väg jag ville ta, men fram kom vi till slut. Ville sov en halvtimme i vagnen och jag lyssnade på podcasts och njöt av det fina höstvädret. Nästan 20 grader varmt har vi nu, och sol såklart.

Det är en barnmorska som heter Ulrike som håller i babymassagen och hon stod ute i korridoren och tog emot vilsna mammor med barnvagnar och skickade oss rätt. Rätt in i en varm sal med liggunderlag och amningskuddar utplacerade längs väggarna. Vi började med att presentera oss och våra bebisar. Det var en blandad skara av folk från trakterna kring Bad Homburg. Av nio kvinnor var det bara jag och en till som hade barn sen innan. Det var tydligt att alla först blev förvånade när jag nämnde Elsa och sen ännu mer förvånade när jag sa att jag var 31. Hej från en som visar leg på systemet de få gånger om året jag är där.

Sen rykte bebisarnas brallor och vi fick mandelolja i en liten kopp som vi med olika rörelser masserade våra ungars ben och fötter med. Jag hann göra 1,5 ben + fot på Ville innan han blev sur, ville ha mjölk och sen tyckte att jag kunde bära omkring på honom nån kvart tills han somnade.

Sen sov han alltså i min famn resten av tiden. De andra masserade ben i några minuter till och sen gick vi laget runt och berättade om våra “nya” liv som föräldrar. Barnmorskan var dömande och svartvit i sin inställning till hur vi hanterade vardagen. Hon fattade inte alls hur jag kunde tycka det är en bra idé att mata så fort Ville är irriterad. Jag försökte förklara att han såklart ibland får hjälp att sova, får en ny blöja eller bara en ny position, men om det inte hjälper så kollar jag inte på klockan och tänker “nu var det faktiskt bara en timme sen du åt sist, du får vänta tre timmar till” och skumpar omkring med skrikig unge tills dess. Han är ju nöjd efter ett mål mat till, även om det bara är en snabbis. Och på enbart bröstmjölk blir ingen bebis överviktig. Men att amningen handlar om mer än mat verkade inte barnmorskan på kursen hålla med om så vi tjafsade lite tills jag tyckte hon kunde gå vidare till nästa mamma. Och det var flera gånger till under sessionen som man märkte att mammorna blev irriterade på hennes negativa kommentarer. Trist.

Sen var iallafall undervisningen över och jag bäddade ner Ville i vagnen igen, satte på podcaster och gick hemåt. Elsa fick lunch och sen vilade hon middag, innan vi pysslade lite ekollongubbar och ritade aluminiumfoliefiskar. Eric jobbade sent och eftersom han ändå inte var hemma innan Elsa sov så handlade han på vägen.

Det är knepigt att fylla kylen nu för tiden. Mina svärföräldrar är generösa och lånar ut sin bil när helst vi vill, men den är inte alltid ledig. Och dessutom måste vi då flytta Elsas bilstol som på helgerna är i den bil som Eric tar till jobbet. Vi håller på att undersöka möjligheterna till ett bilköp, men det får nog bli ett eget inlägg.

Nu ropar Elsa att hon är vaken. Klockan är 05.43. Dagen har börjat!