Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Glasspaus

February 16th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Mat. - (0 Comments)

20120216-204450.jpg

Tysk väninna

February 15th, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (2 Comments)

Aldrig känner jag mig så kass på tyska som när jag pratar tjejsnack med Linda och blir upprörd och vill prata snabbt och aggressivt. Trots att Linda alltid förstår mig, är tålmodig och hjälpsam (hon jobbar ju ändå som lärare), så blir jag ändå sur på mig själv och helt slut till sist. Det är ansträngande att diskutera kärleks- och livsbekymmer på sitt tredjespråk.

Tillsammans är vi väldigt kloka, jag och blivande frun. Vi pratade idag om föräldrar som inte förstår, syskon som bara gör tvärtemot och pojkvännen som är fina för det mesta men också lite tröttsamma ibland. Det känns bra i magen kan jag meddela, att jag har så fina vänner på olika ställen i världen.

Mexikanska Godisspett

February 15th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Mat. - (0 Comments)

Ni vet den där mexikanska restaurangen som vi var på i måndags? Den heter Sausalitos och ligger här krokarna och som av en slump fick vi reda på att de på måndagar har halva priset på all mat! Och som fattig student kände jag direkt att det får man ju INTE missa! Så vi drog dit med Lars och Linda och stället var proppfullt. Eric som kom innan oss andra fick tigga sig till det sista bordet. Sen beställde vi mat som tog en hel evighet på sig att komma fram till oss och den stackars servitrisen skämdes och sa att det alltid var så på måndagar. (Då kan man ju i och för sig undra om de inte kan ta in extra personal eller nåt på måndagarna, om det nu är samma sak alltid..?) Iallafall, jag åt min favorit från det mexikanska köket, quesadillas, det är dubbla majstortillas med fyllning och ost emellan som steks och sen skärs i trianglar. Väldigt gott var det, även om inga quesadillas i världen kan mäta sig med dem man får på Chili’s i USA. Vidare har de på Sausalitos många olika cocktails, det är också lite därför folk går dig och det bästa av allt är att man får ett spett med två godisbitar på i varje cocktail. Så i måndags drack jag en flädersak och fick godiset. Stackars Linda som skulle jobba dagen efter ville bara åt godisspettet och frågade försynt servitrisen om hon kunde få bara ett spett. Det kunde hon absolut blev svaret och vi väntade och väntade. Till slut hade jag druckit min drink och ätit mitt spett, men Lindas var fortfarande inte där så då bad vi att få notan och när vi betalade frågade Lindas pojkvän vad som hade hänt med det där utlovade spettet. Oj oj oj, vad hon skämdes och skulle genast springa och hämta det och kom snabbt tillbaka med ett tomt glas fullt av godisspett. Linda var glad, vi var glada och sen gick vi hem med en liten godisspettbukett i näven.

Missa inte det coola, svenska glaset och Lars ännu coolare tumme i bakgrunden.

Vin och spel

February 11th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Igår var det alltså spelkväll hemma hos Yvonne och Angelica som gällde. Jag var försenad, som vanligt, på nåt vis lyckas jag aldrig komma ihåg hur långt utanför stan de där två egentligen bor och tror alltid att det går fint. Igår fick jag dessutom vänta 8 minuter på U-Bahnen, något som inte heller fanns med i planeringen. Fram kom ja iallafall så småningom och lämnade över lite godis, tortillachips och den där flaskan rött vin som jag hade införskaffat. Izabella och Anna var också där, vi väntade tills Angelicas siamesiska muffins var färdig och sen flyttade vi oss in i vardagsrummet för att spela lite spel. Först ut var Pictionary, en väldigt snuskig version tyckte jag, men så är jag ju också relativt pryd jämfört med de andra.. Några svåra hade vi med, jag skulle till exempel rita bland annat “energitjuv”, Anna fick “panikattack” och Angelica “klimakteriekossa”. Roligast var när Yvonne skulle rita “analklåda” och nöjer sig med att göra ett uppochnedvänt hjärta där hon ringade in en liten del på mitten. Ingen fattade nånting, men Anna började sprutar ur sig substantiv som en galning tills hon till slut säger “analklåda!” och Yvonne nickade nöjt.

Efter att vi tröttnat på det körde vi några rundor av ett annat spel som går ut på att man ska beskriva ord för sina lagkamrater. Anna, Yvonne och jag vann båda gångerna. Första gången precis och andra gången med ren utklassning. Sen körde vi Galenpanna, det var också väldigt skoj. Där får man en lapp i pannan med ett namn på också ska man med hjälp av ja- och nejfrågor gissa vem man är. I första omgången var jag Meryl Streep, sen var jag Batman och sista gången, då jag på nåt vis fick pinsamt hjärnsläpp, så var jag Eric Saade. Sällskap hade jag av bland annat Ringaren i Notre Dame, Hugh Hefner, Blondinbella och Ingvar Kamprad. När klockan var sen, natten svart och vinet slut delade Izabella och jag på en taxi riktning Westend/Bockenheim och sen väntade jag en halvtimme innan Eric dök upp och vill bli insläppt och sen snarkade jag bort min lätta vinlullighet. Prata svenska är fint för psyket kom jag fram till.

Middag på Schöneberger

February 9th, 2012 | Posted by Jess in Friends. | Mat. - (2 Comments)

Kom precis hem från torsdagsmiddag på stan med Eric, Lars och Linda. Fast det egentligen är varmare  än på öänge, så känns det väldigt väldigt kallt ute just nu. Vi satt dessutom vid ett bord precis vid dörren eftersom restaurangen var full och vi inte vill stå upp och äta. Jag kan heller inte hantera sådana där höga bord där det är tänkt att man ska sitta på en pall och njuta av min mat. Det är en kamp att komma upp och sen får jag sitta och vara på min vakt hela tiden för att inte trilla ner igen. Inte idealt som jag brukar säga. Iallafall tog Eric och jag en spårvagn och en tunnelbana för att komma till den Frankfurtiska stadsdelen Bornheim där kvällens resaurangval ligger. Det blev en gammal goding där vi har ätit många gånger förr, både med mina föräldrar och med Lars och Linda. Dessutom låg min förra lägenheten typ i närheten så då käkade vi ofta en dagens kvällsmat där när Eric skulle sova hos mig och vi var för lata för att laga mat. Schöneberger heter restaurangen och de serverar stora portioner rejäl tysk mat. Vi snackar schnitzel, flammkuchen, kalkonsallad, kaiserschmarn och andra läckra måltider. Jag var vansinnigt sugen grönsaker, så jag åt en sallad med stekta champinjoner och kalkonbitar. Eric tog en schnitzel med den berömda frankfurtsåsen (en sås som enligt legenden innehåller 8 olika örter), Lars åt också sallad och Linda en bakad potatis med gräddfil. Det var väldigt gott, som vanligt, fast jag måste säga att kylan som drog in från dörren varje gång nån gick ut för att röka, gjorde att man liksom inte kunde slappna av så bra. Men Lars och Linda är fina och bra och trevligt hade vi det. Efter att vi hade delat  på två efterrätter också, gick vi snabbt som sören mot bilen och sen fick vi skjuts hela vägen hem. Nu sitter Eric vid datorn och jobbar undan litegrann igen och jag sitter också vid datorn och grämer mig över att jag fortfarande inte är en sådan bloggare som fotar allting. Ska skärpa mig på den punkten, okej? Så ni slipper se en massa generiska, framgooglade tråkbilder, okej? Lovar! Nu kollar Kai på Sons of Anarchy och jag måste blunda konstant för det finns inte mycket som är fint och sevärt i den serien. De verkar så… arga hela tiden. Vi hörs imorgon bitti!

Halv 8 hos mig

December 8th, 2011 | Posted by Jess in Friends. | Mat. - (2 Comments)

Igår hade jag besök av tre hyffsat välkända människor, till skillnad från hur det brukar vara på TV när Halv 8 hos mig går av stapeln. Det var Malin, Emma och Ulrika som var inbjudna och jag var först ut. Det var ganska nervöst alltså, fast jag aldrig hade trott det. Till förrätt serverades en gul paprikasoppa med smörsnittar. Den blev bra tyckte jag själv. Alltid svårt att veta vilken konsistens folk föredrar på sin soppa. Vissa gillar när det är som vatten, andra tycker den ska vara mer som gröt. Min var typ en blandning mellan gröt och vatten. Huvudrätten kom sen. Ett recept som jag aldrig lagat innan, en chansning kanske man kan tycka, men jag ville verkligen servera risotto eftersom jag är bra på det, också ville jag ha nåt till risotton som passade utan att vara för overpowering. Ja, så det blev det parmesan-och persiljepanerad kycklingfilé med risotto och ugnsrostade tomater. I samband med förtäringen av huvudrätten skedde fadäs nummer ett, den som antagligen kommer att kosta mig vinsten. Emmas kyckling var inte helt klart inuti. Fast jag tyckte att jag hade skurit i den tjockaste biten och kollat så fick min gäst alltså rå mat. Rå kyckling! Sen fick Ulrika också en bit som inte var klar. Riktigt pinsamt! När jag gör kyckling är jag alltid livrädd för att göra som mamma, ha inne filén en extra halvtimme för att vara säker på att allt är genomstekt, resultatet blir ofta en kyckling som man kan krossa rutor med. Men ja, rå kyckling, inte bra. Jag ska nämna också att både Ulrika och Malin tog mer mat, ett positivt tecken vill jag tro.
Sen var det dags för efterrätt. Då serverade jag vaniljpannacotta med röda bär. I vinglas kom de dessutom, dels för att det såg snoffsigare ut och dels för att jag inte hade något annat att hälla upp det. Alternativet hade varit en samling udda muggar från McDonalds, Disneyland och scouterna bland annat. Tror inte det nej. Pannacottan verkade de gilla iallafall, fast jag måste vara lite självkritisk där och säga att den som man gör på bara grädde är snäppet godare. Gårdagens var en nyttigare variant där också vaniljyoghurt ingick.
Ja, sen hängde vi lite i soffan, lyssnade på min brist på musiksmak och snackade skit om våra tröga klasskamrater. Det obligatoriska röstningsmomentet i Halv 8 hos mig skulle vi ju också efterapa. Alla fick varsin post-it med mitt namn på som de sen skrev poäng på och la i en väldigt fancy silverask med sammetstyg på insidan. Sista middagen, hos Ulrika i nästnästa vecka så får vi läsa på lapparna och kora en vinnare. Spännande! Efter detta moment blev Malin trött, så hon lastade in de andra två i bilen och körde hem. Tystnaden lade sig åter över den lilla ettan i Rosengård och diskade tornade upp sig i köksvrån. Jag tittade inte åt det hållet, skypade istället med pojkvän och gick och la mig mätt och belåten.

Favorit i repris från januari 2011.

Jag har många fina vänner från olika platser i världen och från olika perioder i mitt liv. Alla säger att de har de finaste vännerna, men jag är den enda i hela världen som verkligen har rätt på den punkten. I feel blessed.
På grund av tidsbrist har jag bestämt mig för att bara nämna mina två äldsta och bästa vänner här och nu. E kvalificerar sig också in på den här listan, men han nämns tillräckligt redan 😉 så nu handlar det om två fina tjtjer; Emelie och Malena.
Malena var i många år min granne i Starrarp, det första kortet på oss både är cirka 24,5 år gammalt. Vi är två gulliga bebisar, en med tjocka kinder (jag) och en utan hår (Malena). Våra föräldrar har umgåtts i samma gäng sen för alltid, och gör det fortfarande. Varje sommar hemma på landet tillbringade jag med Malena. Vi spelade tvspel hos C, brottades i cykelhjälm under rugbymatcher, cyklade till Frennigebadet, letade hemliga ställen eller bara hängde.  Malena är klok, lugn och sansad, diplomatisk och rolig som fan.
Emelie stiftade jag bekantskap med när vi var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar i fyran, femman typ. Innan dess lekte Emelie mest häst. Hemma hos Emelie luktar det alltid så gott. Vi har tillbringat många timmar där, ensamma, utan vuxna som stör. Lagat mat, ätit chips med dip, kollat på kabel-tv och myst. Sovit i samma säng och pratat i timmar sen lampan släckts. Varit på dansläger och retat oss på folk, tvingat småtjejer att säga kruk. Varit på Sri Lanka och dissat folk på svenska, hatat människor, skrattat åt kräks-Gabbe på Taj Mahal. Emelie är impulsiv, ärlig, kramig, förnuftig och rolig som fan.

Sen var vi tre. Tre alltid. Folk säger att tre tjejer inte kan vara kompisar, det funkar inte säger de, en kommer alltid vara utanför. Så var det inte med oss tre. Vi är special. Vi gick i samma klass ända till nian. Vi bodde ihop i Ystad i tre år och sov till och med i samma säng stora delar av den tiden. Vi delar så otroligt många minnen, från fnittriga körkonserter, galna vilda utekvällar, äckliga fyllor, scoutläger, svullkvällar med OC, dansnummer i Spice Girlskostymer, timmar med bläddring i skolkatalogerna, McDonaldsturer, svettig Indienresa, Disneysemester i Florida, Ullaredsroadtrips, mellanstadiedisco och mörklagda biljardturneringar till framtidsprat instänga i Mallans rum, Sallepizzor och Icaläsk, Time of Your Life med Johan på gitarr, dansbandsgala och Valborgsfirande som ingen av oss minns. I can go on forever, listan kan göras hur jäkla lång som helst. Poängen är den; De här människorna är så himla lika mig men ändå så himla olika och det är därför vi passar ihop. Utan er är mitt hjärtpussel inte helt, utan er exploderar jag av tankar och funderingar, utan er hade jag inte skrattat så tårarna sprutat alls lika ofta. Tack för att ni finns älskade vänner! Andy’s Angels 4evah! <3

Emelie och jag på fin bar i New Delhi, Indien. Vi är både liiite snyggare i verkligheten. 😀

Malena och jag på scoutläger i somras. Vi är båda piggare och mindre skabbiga i verkligheten. 😀

Att vara en del av TDM

October 13th, 2011 | Posted by Jess in Friends. | Plugg. - (1 Comments)

Vi håller på med ännu en gruppredovisning i skolan just nu. Men den här är rolig och intressant beroende på två faktorer: Dels har vi fått välja grupp själv så jag är med finlandssvenska fina Malin, hysteriskt roliga Emma och underfundiga söta Ulrika. Och dels har vi också valt ämne själv. Vårt är intressant och spännande och kommer förhoppningsvis övertyga läraren att ge oss ett betyg som består av en bokstav från början av alfabetet.
Det är mycket snack på våra gruppmöten, det ska erkännas. Mycket skvaller, mycket fniss och lite snuskigheter. Men vi får ändå saker gjorda, vi samarbetar fint och alla vågar komma med åsikter och säga vad de tycker. (Tror jag iallafall..) Det bästa är ändå att jag slipper tampas med idioter som inte fattar, som inte pratar engelska och som inte gör vad de ska. Ingen i vår grupp förväntar sig att någon ska göra allt och vi behöver troligtvis inte ordbajsa på redovisningsdagen för att vi inte har koll på vårt ämne.
Ville mest bara säga det, att jag inte hatar grupper och att jag är då väldigt nöjd med mina klasskamrater.


Extremt dålig bild (förlåt tjejer) på Malin, Emma och Debbie som posar med den studenttraditionella “plastlådelunchen”. Härliga tider!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Day 7- Your best friend

January 27th, 2011 | Posted by Jess in Friends. | Kärlek. - (0 Comments)

Jag har många fina vänner från olika platser i världen och från olika perioder i mitt liv. Alla säger att de har de finaste vännerna, men jag är den enda i hela världen som verkligen har rätt på den punkten. I feel blessed.
På grund av tidsbrist har jag bestämt mig för att bara nämna mina två äldsta och bästa vänner här och nu. E kvalificerar sig också in på den här listan, men han nämns tillräckligt redan 😉 så nu handlar det om två fina tjtjer; Emelie och Malena.
Malena var i många år min granne i Starrarp, det första kortet på oss både är cirka 24,5 år gammalt. Vi är två gulliga bebisar, en med tjocka kinder (jag) och en utan hår (Malena). Våra föräldrar har umgåtts i samma gäng sen för alltid, och gör det fortfarande. Varje sommar hemma på landet tillbringade jag med Malena. Vi spelade tvspel hos C, brottades i cykelhjälm under rugbymatcher, cyklade till Frennigebadet, letade hemliga ställen eller bara hängde.  Malena är klok, lugn och sansad, diplomatisk och rolig som fan.
Emelie stiftade jag bekantskap med när vi var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar i fyran, femman typ. Innan dess lekte Emelie mest häst. Hemma hos Emelie luktar det alltid så gott. Vi har tillbringat många timmar där, ensamma, utan vuxna som stör. Lagat mat, ätit chips med dip, kollat på kabel-tv och myst. Sovit i samma säng och pratat i timmar sen lampan släckts. Varit på dansläger och retat oss på folk, tvingat småtjejer att säga kruk. Varit på Sri Lanka och dissat folk på svenska, hatat människor, skrattat åt kräks-Gabbe på Taj Mahal. Emelie är impulsiv, ärlig, kramig, förnuftig och rolig som fan.

Sen var vi tre. Tre alltid. Folk säger att tre tjejer inte kan vara kompisar, det funkar inte säger dem, en kommer alltid vara utanför. Så var det inte med oss tre. Vi är special. Vi gick i samma klass ända till nian. Vi bodde ihop i Ystad i tre år och sov till och med i samma säng stora delar av den tiden. Vi delar så otroligt många minnen, från fnittriga körkonserter, galna vilda utekvällar, äckliga fyllor, scoutläger, svullkvällar med OC, dansnummer i Spice Girlskostymer, timmar med bläddring i skolkatalogerna, McDonaldsturer, svettig Indienresa, Disneysemester i Florida, Ullaredsroadtrips, mellanstadiedisco och mörklagda biljardturneringar till framtidsprat instänga i Mallans rum, Sallepizzor och Icaläsk, Time of Your Life med Johan på gitarr, dansbandsgala och Valborgsfirande som ingen av oss minns. I can go on forever, listan kan göras hur jäkla lång som helst. Poängen är den; De här människorna är så himla lika mig men ändå så himla olika och det är därför vi passar ihop. Utan er är mitt hjärtpussel inte helt, utan er exploderar jag av tankar och funderingar, utan er hade jag inte skrattat så tårarna sprutat alls lika ofta. Tack för att ni finns älskade vänner! Andy’s Angels 4evah! <3

Hahaha, lite tipsy är vi nog alla tre, men bilden symboliserar oss så bra så den fick vara med ändå! Malena står och ser glad ut längst till vänster och Emelie gör grimaser åt mig längst till höger.

Day 5- Your definition of Love

January 25th, 2011 | Posted by Jess in Friends. | Kärlek. | Mannen. - (0 Comments)

Det var ju en liten lätt uppgift som ska besvaras ikväll!
Först och främst vill jag säga att jag känner mig väldigt tacksam över att jag överhuvudtaget fått uppleva kärlek. Många sena kvällar har jag gråtit i kudden som tonåring och tyckt att jag var ful, äcklig och misslyckad. När alla andra fick hångla och ligga fick jag typ vakta väskor och spela snake på mobilen. (Nu bortser jag naturligtvis från den sortens kärlek som man känner för sina föräldrar, syskon och bästa vänner. Här snackar vi kär-kärlek.)
Men turen vände och med en viss del självanalys och insikt, kan jag väl gissa att det var mitt höjda självförtroende, till följd av avklarad utlandsvistelse, som gjorde att kärleken hittade mig också, i en irländsk bar i Frankfurt.
Innan jag träffade Eric så trodde jag att en pojkvän var som en pojke som man fick pussa på och hålla i handen och sova med och sådär. That’s it, trodde jag. Men. Det visade sig att en pojkvän är som en bästa vän som man får pussa och hålla i handen. Värsta bästa kombinationen ju! Jag älskar som sagt mina bästisar över mycket annat här på jorden, men den här kombinerade människa som kallar sig min pojkvän är nåt alldeles extra. Och därför är kärlek för mig en blanding av ömsesidig trygghet, ohejdbart skrattande, intellektuell stimulans och fysisk attraktion.