Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Cykel- och barnhängsfredag

April 1st, 2016 | Posted by Jess in Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Så förkyld. Så trött. Så bra dag. Efter Elsas första nap stack vi iväg till cykelaffären där jag handlade min cykel för mindre än två veckor sen. Min nya hoj har nämligen gett ifrån sig ett konstigt ljud när jag cyklar, men det fixade de snabbt bort idag.

Affären ligger i närheten av Erics jobb så vi chansade och cyklade förbi där för att säga ett snabbt hej. Det bidde dock lunch tillsammans hela lilla familjen, mysigt! Jag åt en kycklingsallad med extra ägg och fetaost. Kostade bara runt 40 kronor så det var la bra.

Efter Elsas andra nap cyklade vi hem till Izabella för att säga hej till Madde med familj som är på besök från Sverige. Hon har en liten gullig son som är i Elsas ålder så de log lite åt varandra, skallade varandra, trampade på varandra och var rolig. Blev en mysig eftermiddag med barnprat och prat om barn.

Sen kom Eric hem, vi åt getostfylld lövbiff med spenatfräs till middag och nu måste vi snart gå och lägga oss. Jag har inte jobbat en minut idag och det kommer straffa sig imorgon. Vilket är synd för både imorgon och på söndag ska det bli sol och över 20 grader varmt. Och då vill man ju knappast sitta inne framför datorn och skriva meningslösa texter om smslån och alkolås. Men ja. Vi får se hur det blir.

Hej på er!

Sol i hjärta, sol i sinne

March 18th, 2016 | Posted by Jess in Friends. | Mat. | Tyskland. - (0 Comments)

Vilken vecka! Både Elsa och jag har varit så sociala hela veckan att vi är helt slut! Molly åkte hem idag, men innan det hann vi med en brunch I SOLEN. Detta gula guld som strålade ner över oss och värmde gott mot låren. Det var en sprallig, sekt-sugen Molly, en ovanligt pigg Izabella, en sovande Noah i vagn, en glad, hungrig Elsa och en lite utmattad med glad Jessica.

Elsa åt lax och grönsaker, jag åt kalkonbröst och Caprese. Samt drack väldigt gott te med tranbär och spirulina. Sen gick vi hemåt igen i solen, stannade och pratade med en tryckerigubbe som var snäll och sa hejdå till Molly som försvann igen.

Så jädra härligt att ha henne här, nu väntar vi bara på att hon ska flytta tillbaks. Eric kom hem hyfsat i tid och han behöver inte jobba på söndag som fruktat. Nu sover Elsa, jag har jobbat lite och Eric kollar på Love. Imorgon ska vi hitta en cykel till mig, kramas massor och kramas lite mer. Det blir nog bra.

Tisdagstidspress

March 15th, 2016 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

Jag bloggar i panik eftersom Elsa ligger och vaknar i sin säng inne i sovrummet. Det blev en kort tupplur för henne idag. Allt är lite annorlunda just nu, och vi gillar det. Vi har nämligen en kompis på besök, världens bästa Molly som kommer från Landskrona, men som har bott här innan och känner oss och stan. Dock känner hon inte Elsa som stor tjej så det blev förvånade miner igår när Elsa mötte upp i dörren till kryps.

Efter ett tag kom Izabella och Noah också och då lekte vi lite på golvet i vardagsrummet innan jag la Elsa och dukade bordet fullt med ost. Få saker är så gott som ost till kvällsmat. Med vin till. Och massa massa snack för att ta igen sånt vi missat.

Just nu är Molly nere på stan och tömmer Frankfurts klädaffärer på deras varulager. Vi var med innan Elsa blev kinkig och Noah förutspåddes bli hungrig. Hon kommer nog snart igen, vår gäst och kanske vill hon leka en sväng med Elsa så att jag kan liiite mer jobb gjort innan kvällen drar igång med barnläggning och mer av det där snacket vi inte blev klara med igår. Säger så så länge. Hej!

30-årskalas och mys i vardagsrummet

March 9th, 2016 | Posted by Jess in Friends. | Ungen - (0 Comments)

Idag har Elsa och jag varit på födelsedagskalas hemma hos Josefin som fyllde 30 idag. Det började lite knaggligt, för jag hade varit dum nog att inte tänka på Elsas sovrutiner när jag tackade ja till 11.00 som starttid. Behöver minst en halvtimme för att ta oss till Josefin också och Elsa brukar ju annars sova 9.30 till 11. Idag somnade hon naturligtvis inte förrän efter 10 heller och sen fick jag slita upp henne ur sängen och rusa mot blomsteraffären där vi träffade Noah och Izabella och gick och handlade blommor till nyfödde Eric och födelsedagsbarnet.

Väl framme hos Josefin, bara något försenade, väntade en underbar doft av pannkakor. Vardagsrummet var pyntat med blommor, serpentiner, Sverige-flagga på bordet och en 30-girlang i taket. Sen kom Kristina och den där nyfödde Eric som jag pratade om. Vi fikade, pratade förlossningar och sånt gottigt och Elsa åt risotto, lite pannkaka och kröp sen runt på golvet. Jag fick passa henne så att hon inte kollade för aggressivt på de sovande bebisarna i sina liggdelar. Men det gick bra.

Innan stora tröttheten tog över gick vi hemåt igen.

Sen sov hon en liten stund här hemma och sen pysslade vi bara omkring. Som vanligt. Det var dock väldigt mysigt och härligt idag. Vi lekte massor, jagade varandra, kastade boll, byggde torn, läste böcker, gömde oss under bordet, sprang omkring med gåvagnen, åt ost och kex till mellanmål.

Sen la jag henne, hon somnade själv idag igen och innan Eric kom hem vid 20 hann jag jobba lite från soffan. Det går i ett som de säger.

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.

Jaha, sen vi hördes sist så har lillstrumpan och jag klarat av våra vardagliga sysslor fint. Eller ja, hon skötte sig exemplariskt, sov gott i vagnen, men jag klantade mig eftersom det visade sig, när vi väl kom till posten som ligger en 30-minuters promenad bort, att de inte hade vårt paket än. Suck. Så vi fick gå tomhänta därifrån igen och tänker göra ett nytt försök på tisdag.

I fredags kom Erics syster plus bror och hans flickvän och fick träffa Elsa för första gången. Hon ammades här hemma och sen transporterade vi oss alla till en mysig liten restaurang på Berger Strasse som visade sig vara perfekt för bebisens första restaurangbesök och min första amningssession utanför hemmet. Det var lugnt och litet där, med god plats för barnvagnen och gullig personal som ville hjälpa till. Dessutom var maten väldigt smarrig.

Först lyckades vi somna Elsa i vagnen så att alla kunde äta i lugn och ro och lagom tills att min risotto med svamp och torkade aprikoser var uppäten vaknade hon och jag ammade på en bänk bredvid vårt bord. Jag som varit nervös tidigare för att flasha hela mig, det är svårt att dölja mina boobs liksom, lärde mig att det inte spelar så stor roll när en hungrig liten unge ligger i ditt knä och vill ha mat. Troligtvis skymtade både lite bröst och lite vårta fram, men jag tänker att om folk störs av det så får de kolla bort. Min tjej var hungrig. Mätt och nöjd låg hon sen i faster Thedas famn resten av restaurangbesöket.

Sen vandrade vi sakta hemåt igen i vad som kändes som vårnatten, men som egentligen var vårkvällen, typ 20.00, och sprang in i Kai, Tom och Jaana utanför Schöneberger. De tvåsistnämnda ska ha barn i sommar och bor inte i Frankfurt så det var ett lustigt sammanträffande.

Sen gick vi hem. Småbarnsfamiljen kastade in handduken och Elsa fick mjölk hemma på soffan som belöning för att hon var så duktig på restaurangen. Resten av gänget gick vidare och drack cocktails. Those days are long gone. Men jag tänker att de kanske kan komma tillbaks i små doser så småningom.

IMG_5912

Nu är jag 29 år gammal. Det beror på att jag hade födelsedag igår. Den blev väldigt lugn och fin och bebisen bestämde sig för att den inte ville dela fölsis med sin mor och stannade i magen hela dagen.

Emelie och gynekologen tipsade om hallonbladste för att sätta fart på förlossningen så det gick jag runt och sög i mig i mängder. Emelies andra tips var att städa och eftersom hon som annars brukar hjälpa oss med det hade fått lunginflammation så körde jag på det tipset också och kröp omkring på golvet i köket och skurade lister, klättra på pall för att damma skåp och skurade toaletten så att det stänkte.

Sen när allt skit hade spolats ner i vasken eller hamnat i dammsugarpåsen, tog jag på mig ytterkläder och mötte Molly och hennes aupairunge på en chokladcroissant i solen. Jag fick fina tulpaner av henne och vi tjattrade om lite allt möjligt.

På kvällen kom Eric med massor av blommor, han hade köpt 33 stycken (internt skämt) tulpaner + påskliljor så nu är finbordet fullt av färg och krisp. Jag fick också en iPhone 6 av honom i födelsedags- och pushpresent (!!!!) För att jag ska kunna ta fina bilder på Lillstrumpan sen och skicka till honom på jobbet.

Lars, Linda och Mira dök sen upp med en härlig grå sjal och en urgullig, tidig present till bebben; ett babyskydd. Det heter det väl på svenska? Alltså en bilstol för minisar? Som vi ju inte ville köpa själv, men nu har vi en som är begagnad och miljövänlig och superfin. Kanske kan alltså lilla familjen åka taxi hem från sjukan om det inte går att gå av olika anledningar?

Vi beställde pizza, åt marängsviss och skrattade åt Mira som spanade in vår lägenhets alla skåp, lådor och öppningar. Ungefär så. Sen fick jag fotmassage på soffan innan vi gick och la oss och jag låg länge och tänkte på alla fina sms och Facebookmeddelande och kort och telefonsamtal jag fått och hur glad jag är för de härliga människorna i mitt liv. 29 alltså. Känns helt okej.

 

Så. Då var julen och nyårsaftonen också avklarade och vi befinner oss i Guds år 2015. Det snabba tempot som livet har hållt den senaste tiden sitter i än och jag får kämpa för att inte bli stressad av alla projekt och träffar och organisationsgrejer som ligger och väntar på mig. Mitt i alltihop så är det ju också så att vi ska få en bebis och hon börjar bli ganska stor nu (typ 1800 g och 42 cm) och kroppen blir direkt arg på mig om jag lyfter för tungt eller står upp för länge. Då knakar det i fogarna, bokstavligt talat och jag får ont av allt.

Så jag tar tacksamt emot massage av min man (!) och försöker att vila lite ibland.

Julen firades i år på två ställen. Först stillsamt hemma hos mina svärföräldrar med anka och chokladpudding och paketöppning och sen lite vildare med en roadtrip till Berlin och gourmetmiddag hemma hos svågern och hans flickvän. (Ni märker hur jag slösar på släktbegreppen som visar att jag är gift va?) De är bra härliga de där Matthiesarna och extra roliga blir de i grupp nästan.

Tyvärr var tillbakaresan mindre kul, den tog 7 timmar istället för fem eftersom resten av Tyskland också bestämt sig för att återvända hem efter julledigheten.

På nyårsafton körde vi till Limburg och inkvarterades hos Lindas föräldrar där Linda, Lars och Mira också befann sig. Mira är i en skithärlig ålder just nu, har fått personlighet och attityd och ett förstånd som det går att ge instruktioner och resonera med. Vi körde en turistrunda inne i stan och åt pizza till lunch innan vi slappade i soffan tills middagstid. Traditionsenligt, LiLa-style, åt vi raclette och fnissade och även om mina fötter svällde upp till dubbelstorlek och alla fick dricka mousserande utom jag så hade jag ändå en skittrevlig kväll med händerna knäppta på magen.

Vilket år alltså, 2014. Eric menade att det var det bästa året i hans liv och jag är nästan böjd att hålla med. De sista sex månaderna av 2014 lyckades vi förlova oss på romantisk sommarfest i Sverige, få reda på att det växer tysk-svensk bäbis i magen, tillbringa 3 veckor på härlig semester i USA och gifta oss tillsammans med de finaste vännerna och familjen.

Nu väntar ett fortsatt pysslande där hemma. Vi ska slipa och måla om en stor möbel som transporterats från Berlin. Vi ska sortera bebiskläder och tvätta och köpa barnvagn och göra oss av med sånt som vi inte behöver längre. Det ska boas helt enkelt.

Jag ska även till Sverige en sväng, tio dagar i januari då mammaskyddet kickat igång. Efter det bör vi vara redo för hennes ankomst. Så redan man nu kan bli för att plötsligt föda ut en tredje familjemedlem som sen ska bo hos oss och oroas för tills vi dör.

Känner att 2015 nog också har potential alltså.

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Två änglar i Nepal

August 8th, 2014 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

image

Jag har två samaritvänner som heter Josefin och Christian Kirsch och som är gifta med varandra. Hon är svensk och han är tysk och där startar egentligen en lång lista på saker som vi har gemensamt och som jag tycker om hos dessa två. Josefin är ett supergeni och pluggar till läkare, på tyska, en utbildning som tar ungefär 300 år att slutföra och som innebär tentor där man bara får misslyckas en gång annars flyger man ut från programmet med huvudet före och kan glömma den där läkartiteln.

Just nu gör Josefin en del av sin praktik på ett sjukhus i Katmandu i Nepal och Christian, för att han är Christian, tog ledigt från sitt jobb på en fancy bank för att åka med och volontärjobba på ett barnhem.

De två körsbären har varit iNepal en gång tidigare, då på bröllopsresan som även gick till Indien. De lärde då känna landet och människorna där litegrann och bestämde sig för att de tyckte så mycket om det att de vill tillbaks. De berättade om ett land som innehar plats 19 på listan över världens fattigaste länder. 25% av befolkningen lever under fattighetsgränsen och tjänar mindre än en dollar om dagen. Dock var människorna de mest osjälviska, generösa, fridfulla och vänligaste de någonsin träffat. När de försökte dricksa en städerska eller en servitris (som tjänar runt en dollar om dagen plus mat) fick de höra att ”jag är lycklig, jag har ett jobb. Ta era pengar och ge till ett barnhem eller nån som har det sämre”. På hela resen var det ingen som försökte lura dem eller ta mer betalt av dem. De kände sig så trygga att de lämnade sitt bagage på bussen under pauserna.

Nu är de alltså på plats för att kunna hjälpa till så mycket som möjligt så har de en insamling som man som rik och välmående svensk kan bidra till. De tänker satsa på hjälpa bland annat patienterna som Josefin träffar, de måste nämligen tas om hand om av släktningar eftersom sjukhuset varken kan dela ut mediciner eller mat. Till barnhemmet tänker de fixa mediciner, filtar, bindor, tvål och annat sånt som vi tar för givet. Det fina är det är mina vänner som tar emot pengarna och jag vet att de är världens ärligaste. Ingen Röda Korset-chef står emellan och ska ha årsbonus, utan alla pengar som de får in går till att hjälpa ett av världens fattigaste folk. Och ni kan också hjälpa till! Är inte det härligt?

Här kan ni följa dem på Facebook: https://www.facebook.com/groups/820388787974364/

Här kan skänkta pengar deponeras: Nordea, banknummer: 1722 31 46680 Namn: Project Nepal 2014 / Josefin Kirsch

TACK för att ni ställer upp! Kram från Frankfurt