Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Jaha, sen vi hördes sist så har lillstrumpan och jag klarat av våra vardagliga sysslor fint. Eller ja, hon skötte sig exemplariskt, sov gott i vagnen, men jag klantade mig eftersom det visade sig, när vi väl kom till posten som ligger en 30-minuters promenad bort, att de inte hade vårt paket än. Suck. Så vi fick gå tomhänta därifrån igen och tänker göra ett nytt försök på tisdag.

I fredags kom Erics syster plus bror och hans flickvän och fick träffa Elsa för första gången. Hon ammades här hemma och sen transporterade vi oss alla till en mysig liten restaurang på Berger Strasse som visade sig vara perfekt för bebisens första restaurangbesök och min första amningssession utanför hemmet. Det var lugnt och litet där, med god plats för barnvagnen och gullig personal som ville hjälpa till. Dessutom var maten väldigt smarrig.

Först lyckades vi somna Elsa i vagnen så att alla kunde äta i lugn och ro och lagom tills att min risotto med svamp och torkade aprikoser var uppäten vaknade hon och jag ammade på en bänk bredvid vårt bord. Jag som varit nervös tidigare för att flasha hela mig, det är svårt att dölja mina boobs liksom, lärde mig att det inte spelar så stor roll när en hungrig liten unge ligger i ditt knä och vill ha mat. Troligtvis skymtade både lite bröst och lite vårta fram, men jag tänker att om folk störs av det så får de kolla bort. Min tjej var hungrig. Mätt och nöjd låg hon sen i faster Thedas famn resten av restaurangbesöket.

Sen vandrade vi sakta hemåt igen i vad som kändes som vårnatten, men som egentligen var vårkvällen, typ 20.00, och sprang in i Kai, Tom och Jaana utanför Schöneberger. De tvåsistnämnda ska ha barn i sommar och bor inte i Frankfurt så det var ett lustigt sammanträffande.

Sen gick vi hem. Småbarnsfamiljen kastade in handduken och Elsa fick mjölk hemma på soffan som belöning för att hon var så duktig på restaurangen. Resten av gänget gick vidare och drack cocktails. Those days are long gone. Men jag tänker att de kanske kan komma tillbaks i små doser så småningom.

IMG_5912

Nu är jag 29 år gammal. Det beror på att jag hade födelsedag igår. Den blev väldigt lugn och fin och bebisen bestämde sig för att den inte ville dela fölsis med sin mor och stannade i magen hela dagen.

Emelie och gynekologen tipsade om hallonbladste för att sätta fart på förlossningen så det gick jag runt och sög i mig i mängder. Emelies andra tips var att städa och eftersom hon som annars brukar hjälpa oss med det hade fått lunginflammation så körde jag på det tipset också och kröp omkring på golvet i köket och skurade lister, klättra på pall för att damma skåp och skurade toaletten så att det stänkte.

Sen när allt skit hade spolats ner i vasken eller hamnat i dammsugarpåsen, tog jag på mig ytterkläder och mötte Molly och hennes aupairunge på en chokladcroissant i solen. Jag fick fina tulpaner av henne och vi tjattrade om lite allt möjligt.

På kvällen kom Eric med massor av blommor, han hade köpt 33 stycken (internt skämt) tulpaner + påskliljor så nu är finbordet fullt av färg och krisp. Jag fick också en iPhone 6 av honom i födelsedags- och pushpresent (!!!!) För att jag ska kunna ta fina bilder på Lillstrumpan sen och skicka till honom på jobbet.

Lars, Linda och Mira dök sen upp med en härlig grå sjal och en urgullig, tidig present till bebben; ett babyskydd. Det heter det väl på svenska? Alltså en bilstol för minisar? Som vi ju inte ville köpa själv, men nu har vi en som är begagnad och miljövänlig och superfin. Kanske kan alltså lilla familjen åka taxi hem från sjukan om det inte går att gå av olika anledningar?

Vi beställde pizza, åt marängsviss och skrattade åt Mira som spanade in vår lägenhets alla skåp, lådor och öppningar. Ungefär så. Sen fick jag fotmassage på soffan innan vi gick och la oss och jag låg länge och tänkte på alla fina sms och Facebookmeddelande och kort och telefonsamtal jag fått och hur glad jag är för de härliga människorna i mitt liv. 29 alltså. Känns helt okej.

 

Så. Då var julen och nyårsaftonen också avklarade och vi befinner oss i Guds år 2015. Det snabba tempot som livet har hållt den senaste tiden sitter i än och jag får kämpa för att inte bli stressad av alla projekt och träffar och organisationsgrejer som ligger och väntar på mig. Mitt i alltihop så är det ju också så att vi ska få en bebis och hon börjar bli ganska stor nu (typ 1800 g och 42 cm) och kroppen blir direkt arg på mig om jag lyfter för tungt eller står upp för länge. Då knakar det i fogarna, bokstavligt talat och jag får ont av allt.

Så jag tar tacksamt emot massage av min man (!) och försöker att vila lite ibland.

Julen firades i år på två ställen. Först stillsamt hemma hos mina svärföräldrar med anka och chokladpudding och paketöppning och sen lite vildare med en roadtrip till Berlin och gourmetmiddag hemma hos svågern och hans flickvän. (Ni märker hur jag slösar på släktbegreppen som visar att jag är gift va?) De är bra härliga de där Matthiesarna och extra roliga blir de i grupp nästan.

Tyvärr var tillbakaresan mindre kul, den tog 7 timmar istället för fem eftersom resten av Tyskland också bestämt sig för att återvända hem efter julledigheten.

På nyårsafton körde vi till Limburg och inkvarterades hos Lindas föräldrar där Linda, Lars och Mira också befann sig. Mira är i en skithärlig ålder just nu, har fått personlighet och attityd och ett förstånd som det går att ge instruktioner och resonera med. Vi körde en turistrunda inne i stan och åt pizza till lunch innan vi slappade i soffan tills middagstid. Traditionsenligt, LiLa-style, åt vi raclette och fnissade och även om mina fötter svällde upp till dubbelstorlek och alla fick dricka mousserande utom jag så hade jag ändå en skittrevlig kväll med händerna knäppta på magen.

Vilket år alltså, 2014. Eric menade att det var det bästa året i hans liv och jag är nästan böjd att hålla med. De sista sex månaderna av 2014 lyckades vi förlova oss på romantisk sommarfest i Sverige, få reda på att det växer tysk-svensk bäbis i magen, tillbringa 3 veckor på härlig semester i USA och gifta oss tillsammans med de finaste vännerna och familjen.

Nu väntar ett fortsatt pysslande där hemma. Vi ska slipa och måla om en stor möbel som transporterats från Berlin. Vi ska sortera bebiskläder och tvätta och köpa barnvagn och göra oss av med sånt som vi inte behöver längre. Det ska boas helt enkelt.

Jag ska även till Sverige en sväng, tio dagar i januari då mammaskyddet kickat igång. Efter det bör vi vara redo för hennes ankomst. Så redan man nu kan bli för att plötsligt föda ut en tredje familjemedlem som sen ska bo hos oss och oroas för tills vi dör.

Känner att 2015 nog också har potential alltså.

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Två änglar i Nepal

August 8th, 2014 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

image

Jag har två samaritvänner som heter Josefin och Christian Kirsch och som är gifta med varandra. Hon är svensk och han är tysk och där startar egentligen en lång lista på saker som vi har gemensamt och som jag tycker om hos dessa två. Josefin är ett supergeni och pluggar till läkare, på tyska, en utbildning som tar ungefär 300 år att slutföra och som innebär tentor där man bara får misslyckas en gång annars flyger man ut från programmet med huvudet före och kan glömma den där läkartiteln.

Just nu gör Josefin en del av sin praktik på ett sjukhus i Katmandu i Nepal och Christian, för att han är Christian, tog ledigt från sitt jobb på en fancy bank för att åka med och volontärjobba på ett barnhem.

De två körsbären har varit iNepal en gång tidigare, då på bröllopsresan som även gick till Indien. De lärde då känna landet och människorna där litegrann och bestämde sig för att de tyckte så mycket om det att de vill tillbaks. De berättade om ett land som innehar plats 19 på listan över världens fattigaste länder. 25% av befolkningen lever under fattighetsgränsen och tjänar mindre än en dollar om dagen. Dock var människorna de mest osjälviska, generösa, fridfulla och vänligaste de någonsin träffat. När de försökte dricksa en städerska eller en servitris (som tjänar runt en dollar om dagen plus mat) fick de höra att ”jag är lycklig, jag har ett jobb. Ta era pengar och ge till ett barnhem eller nån som har det sämre”. På hela resen var det ingen som försökte lura dem eller ta mer betalt av dem. De kände sig så trygga att de lämnade sitt bagage på bussen under pauserna.

Nu är de alltså på plats för att kunna hjälpa till så mycket som möjligt så har de en insamling som man som rik och välmående svensk kan bidra till. De tänker satsa på hjälpa bland annat patienterna som Josefin träffar, de måste nämligen tas om hand om av släktningar eftersom sjukhuset varken kan dela ut mediciner eller mat. Till barnhemmet tänker de fixa mediciner, filtar, bindor, tvål och annat sånt som vi tar för givet. Det fina är det är mina vänner som tar emot pengarna och jag vet att de är världens ärligaste. Ingen Röda Korset-chef står emellan och ska ha årsbonus, utan alla pengar som de får in går till att hjälpa ett av världens fattigaste folk. Och ni kan också hjälpa till! Är inte det härligt?

Här kan ni följa dem på Facebook: https://www.facebook.com/groups/820388787974364/

Här kan skänkta pengar deponeras: Nordea, banknummer: 1722 31 46680 Namn: Project Nepal 2014 / Josefin Kirsch

TACK för att ni ställer upp! Kram från Frankfurt

Jag tappade min pincett i toaletten i morse, den halkade ur min hand när jag stod på tå framför spegeln och plockade ögonbrynen. Bortsett från det är läget helt okej.

I torsdags blev det klart att jag får jobba kvar på Företaget (6 månaders prövotid är över i slutet av maj) och det känns bra. De höjde även min lön med mer än vad vi hade pratat om så jag tackar och tar emot, även själva jobbet har ups and downs.

Igår var vi först ute i vårt hood. Handlade plastkrukor och blomjord hos vår lokala mini-byggmarknad. Handlade mat för veckan på Penny. Handlade ägg från lyckliga höns på torgmarknaden. Handlade jordgubbar och Aleworscht (“gammal korv”) och sparris på samma marknad.

Sen cyklade vi hem med våra fynd och mötte Lars och Linda och Mira hemma hos dem för lite slött snack, en promenad runt kvarteret en kopp te på café och sen pizza när lilltjejen hade somnat. Så himla fin unge det där Mira-hjärtat. Jag åt sallad som gjorde mig smärtsamt onöjd. (Måste jag sitta och glo när mina vänner äter pizza måste jag iaf ha en sallad som gör mig mätt.)

Vi avslutade en lugn lördagskväll med mer snack, Yatzy och Eurovision Song Contest i bakgrunden. Tycker för övrigt det känns bra i magen att en man i långklänning och skägg vann.

Idag har jag tränat, som vanligt, ätit goda ägg med citronmajonäs till frukost och uppdaterat min telefon. Eric har spelat dataspel och vi har både pratat med hans bror i London. Det blir ingen svenskalektion för Eric idag, så vi kan laga middag tillsammans, kyckling, kryddsmör och grillad sparris.
Jag har dessutom gjort LCHF-müsli som luktar gott, men den får jag nog spara till en annan dag.

I övrigt läser jag en mycket bra bok av Jodi Picoult som heter The Storyteller. Gillar alla hennes böcker, trots att de inte är “finlitteratur”. Hon skriver intressant och bewegend, vad nu det heter på svenska… vänta… rörande!

Jag tänker på de roligheter som är inplanerade. Denna vecka är min enda fem-dagars innan semestern. Nästa helg är lugn, helgen efter det åker jag till Stockholm och Sundsvall med jobbet, sen kommer Tony och Malena och Miriam (läääängtar), sen sticker jag till Mallorca på tjejhelg, sen åker vi till Sverige för sommarsemester, midsommar och German invasion.

Ni ska veta att jag uppskattar mitt liv, min vänner, min familj, min lägenhet, mitt jobb, mina saker och min hälsa. Jag har absolut ingenting att klaga på.

Det är söndag igen. Kanske var det söndag förra gången jag bloggade också? Denna helgen har varit rofylld och lugn, som en tur i en eka på en sommarsjö fast utan sjösjuka.

I måndags blev Eric officiellt gudfar till en liten Mira. Hon skrek lite när prästen doppade hennes hjässa i dopfunten och nog var hon lite irriterad för att det var så många människor där hela tiden som ville gulla med henne, men det var väldigt fint ändå. Jag åt MASSOR av tysk tårta. Alltså verkligen massor. Gott.

Sen jobbade jag och hade det jävligt. Eric jobbade också, ännu längre pass än jag. Träffade min svenska tjejer i torsdags på hämtmat och vardagsrumsröj.

Igår var Linda, Lars och Mira här och åt brunch. De stannade jättelänge och vi hann prata massor och Mira sov middag på vår säng. Det var mysigt. När de hade gått kom Kristina och lämnade en symaskin som de fixat till mig. Den är helny och jättebillig och jag är lite rädd för att testa den, men jag hoppas att den ska duga bra till gardiner och kuddfodral.
På kvällen tittade Eric och jag på serier, pratade, myste och bara var. Sånt som man inte hinner med under jobbeveckan, men som är så bra för själen.

Nu är min tyska man på svenskalektion hos Carl-Philipp. Det värmer i hjärtat att han betalar både tid och pengar för att lära sig mitt modersmål. Jag tar det som ett tecken på att han vill fortsätta vara ihop med mig ett tag till.

På jobbet var veckan ömsom långtråkig, ömsom väldigt stressig. I torsdags hade vi kris och i princip alla anställda förberedda sig på att bli sparkade. Chefen hade nån form av panikångestattack blandat med manisk kris och det verkade på riktigt som att domedagen var kommen.

Sen började dock fredagen med ett team-möte och peppning så då lugnade läget ner sig lite igen. Det är dock inte så bra för psyket med sådana där dagar, jag var helt slut i fredags. Jag försöker hela tiden hålla jobbet på en armlängds avstånd, att inte satsa kropp, hjärta, själ och förstånd, men det är svårt. Jag vill göra en bra insats. Vi får väl se hur det blir.

Nästa vecka drar detta tysk-svenska paret mot Sverige. Vi ska bevittna ännu ett dop, Ebbe ska bli accepterade in i kyrkan och sådär, jag ska prata tjejsnack med mina favoriter och så har mamma dragit ihop en liten familjemiddag på lördagskvällen som kommer gå ut på att jag övertalar Jimmie att köpa ut sprit till mig. Blir nog bra det.

Vi säger så länge. Hej!

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Det finns ett ställe som heter Coloria på Eschersheimer Landstrasse i Frankfurt och vet ni, där får man pyssla. Alltså, man får måla på keramikföremål som de har där. Min kompis Josefin Körsbär är stammis och det var henne jag träffade där i tisdags. Jag kom samtidigt som Izabella och vi fick en snabb introduktion av Josefin innan det var dags att välja Rohling, alltså vilket porslinsföremål vi ville ha. Det fanns massor.

Jag var sugen på en salladsskål, Izabella tog en stor kopp och Josefin jobbade redan på en kopp till sin mamma. Sen fick man välja verktyg, typ pensel eller pinne och basfärg. Det fanns kanske femtio olika? Överallt stod fina föremål som de redan hade målat och visade upp olika tekniker på. Väggarna var målade och stolarna och borden, allt var så färgglatt och soligt att både Izabella och jag blev paralyserade och valde grått som vår basfärg. Hon askgrått och jag mullvadsgrått.

Sen snicksnackade vi lite medan vi målade, tjejerna drack sekt och jag en vatten. Kreativiteten flödade och under våra varsamma händer växte vackra konstföremål fram. Typ så. Izabellas kopp blev alltså grå med pastelligt rosa prickar och en söt signature i botten. Josefins kopp blev lila med vita kanter och en fin mammastämpel på sidan. Min salladsskål blev grå och vit med prickar i rader på botten.

Såklart blev jag inte klar och Izabella och Josefins föremål måste de lasera och bränna. Jag har nu två veckor på mig att komma tillbaks för att göra klart. Jag längtar redan.

Förberedelser och fredagkväll.

January 12th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Jag kom och satte snabbt på mig lite extra mascara, över lagret som redan satt sen jobbet. Eric åt en pasta med brödsmulor och ansjovis som luktade himmelskt och när min mage inte vill sluta kurra tryckte jag i mig några bitar ädelost som förrätt. Sen tittade vi på ett avsnitt Masters of Sex, jag hann inte se slutet. Jag målade naglarna mot en pappkartong från Westwing och upptäckte att mina boots var prickiga av smuts från senaste cykelturen. Jag bytte tröja, trädde en ring på långfingret och pussade Eric hejdå. Det regnade som tur var inte, men det blåste kallt och min kappa var inte varm nog. Jag saknade min North Face-jacka som gjort mig supersvettig tidigare i vecka. Det var bara att konstatera att vädret är konstigt.

Efter ungefär 15 minuters cykeltur och lika många rödljus var jag framme i Sachsenhausen. Det fanns inga cykelställ utanför restaurangen så jag ställde den vid en lyktstolpe. Mittemot fanns en liten konstaffär med fina små vykort i fönstret. Jag tänkte på att köpa några för att ha som backup, men klockan var nästan åtta och innehavarna höll fredag.

Inne på en bar som heter 36 Grad satt Josefin och väntade. Fina Josefin, helt klädd i svart med snygga rosésmycken och ett stort leende. Hon såg så stark ut. Vi satt och pratade så länge att kyparen till slut tog i från oss menyn och frågande pekade stolarna. Jo, intygade vi, de andra två kommer också. Snart. Och det gjorde dem. Izabella och Yvonne, båda också i svart. Vi var fyra svenska, svartklädda människor som åt sallad och gnocchi och drack vin och pratade bort en hel fredagkväll.

Medan de andra drog vidare mot fler barer och mer alkohol tog jag min cykel och trampade hemåt. På bron över till min del av stan stannade jag och tog ett kort. Frankfurt är fint.

Photo 2014-01-10 23 50 15