Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Helgen alltså, att man ändå fortfarande kan leva för den, trots att man inte jobbar på traditionellt sätt längre. För visst känns det ju ibland som att man visst jobbar och att helgen kommer med återhämtning då man iallafall är två om att göra jobbet med att sköta det som är Elsa. För jobbigt kan det vara, men också vansinnigt härligt såklart. Vår helg har varit väldigt bra på alla sätt. Mycket häng med kompisar vilket vi gillar alla tre. I fredags vankades  det tapas och kära återseende. Elsa fick äta kvällsmat först och sen gå och lägga sig på golvet i sovrummet. Hon somnade med sin filt efter en halvtimme typ och sen satte vi vuxna igång en festmåltid med marinerad kyckling, rostade grönsaker, ostbricka, rödvin och snack om allt mellan himmel och jord. När klockan slog 12 bar vi ner Elsa för alla trapporna och lastade in henne i vagnen och gick hem. Hon låg och tittade på stjärnorna hela vägen och berättade att det var väldigt mörkt. När vi kom hem sov hon vidare i sin säng som en annan stjärna.

På lördagen stack vi och tittade på cyklar. Jag kände mig deppig och sur. Som om jag inte hade sörjt klart min gamla cykel och därför inte var redo att köpa en ny. Men Eric har ju rätt när han säger att det är livskvalitet för både Elsa och mig att ha en cykel att färdas på. Dock var alla så dyra och jag har ju lite resor och grejer planerade framöver och väldigt tomt på kontot. Men då får min fina man en snilleblixt och bestämmer sig för att köpa en cykel med dubbelt stödben, låsbar korg, cykelsits, fett kedjelås och försäkring. I en tidig julklapp till mig. Och i förlängningen Elsa. Ja, så nu har jag en cykel igen. Den är inte min gamla och jag är fortfarande väldigt ledsen att någon tog den ifrån mig. Men det är härligt att kunna cykla igen.

Sen hälsade vi på Elsas farföräldrar, hängde lite där och sorterade grytlappar innan vi åkte hem och åt ugnsvarm ost till kvällsmat.

I söndags skypade vi först med Elsas mormor och morfar i Sverige. Pratade lite husplaner och sådär. Jag har ritat ett som visserligen har alla features vi vill ha, men som på något sätt är ganska tråkigt. Om någon känner någon arkitekt-aspirant som skulle vilja ge sig på utmaningen att göra en husritning till oss, får ni gärna hojta till.

Jag hann också med att åka på antikmarknad med Izabella, Yvonne och Tobias (som hälsar på från Mallorca). Det var intressant men dyrt, särskilt när man har noll aning själv och troligtvis skulle blivit lurad om man hade slagit till på en porslinsdocka med korsett och knähund.

Efter Elsas tupplur körde vi till Limburg och träffade familjen Zimmermann igen. Alla hängde uppe i Miras rum, drack låtsaskaffe och byggde duplo om vartannat. Vi körde sen samma koncept som i fredags: Matade barnen först, la dem och gjorde sen hamburgare till oss själva. Elsa sov på en madrass på golvet inne på Lars kontor tills vi körde hem igen. Återigen vaknade hon till när hon fick på sig tjocka strumpor och mössa över pyjamasen. Hon tyckte att det var mörkt ute och undrade om Mira sov. När jag bekräftade det så nickade hon och sa att hon också ville sova i bilen. Och det gjorde hon, tills Eric vant sladdade in på vår gata och jag bar upp henne genom ett lysrörsupplyst trapphus. Vi tog på sovpåsen, kramades lite och tittade på den mörka skolgården mittemot. Elsa konstaterade återigen att det var natt och sen gick vi och la oss allihop. Sen vaknade hon några timmar senare och var superledsen. Så då rusade jag in och då satt hon upp i sängen och kramade sin docka. Jag klappade lite på henne och gav henne lite vatten. Så småningom la hon sig ner igen och borrade in ansiktet i filten. Natten gick vidare. (Och jag tänkte på dig Angelica och sände ytterligare en mental styrkekram! :-*)

Och idag, ja idag har vi hunnit med att städa lite. Handla. Äta laxmacka till middag och nu sover hon igen. I eftermiddag får vi fikagäster och Elsa är väldigt peppad. Måndagen känns alltså helt okej, trots att det är långt till helgen.

Vi är tillbaks i Tyskland igen. Återförenade med mannen och pappan i familjen som saknat oss mer än han någonsin gjort, tydligen. Stackarn hade haft en ganska tuff vecka med ryggont och liten operation. Men han lyckades hämta oss på flygplatsen iallafall. Alltid skönt att slippa tåget och tunnelbanan hem. Elsa sprang emot honom med öppna armar, men stannade sen en meter innan hon kom fram och blev blyg. Jag grät. Hur trist det än är att lämna Sverige och vår familj och våra vänner där, så känns det 110 % rätt att vara tillsammans igen. Det är här vi ska vara.

Så ja, vi körde hem och åt kvällsmat tillsammans innan Elsa fick somna i sin egen säng med femtioelva gosedjur och dockor som hon numera nämner vid namn. Språket har, återigen, exploderat ett stort stycke framåt. Det blev naturligtvis massor av svenska i Sverige och det märks verkligen. Hon läser numera böcker och pekar omombett i boken och säger mus, tröja, bära, boll osv. Dessutom kommer det nu också kombinationer av ord; mamma bära, kom elsa, lila flaska, stor bil, maja sova osv. Jag älskar det.

Idag har vi varit och handlat en massa god, dyr mat i en stor mataffär. Vanligtvis handlar vi nere på hörnet, i en lågprisaffär som har det mesta man behöver till oslagbara priser. Men idag tog vi bilen lite längre bort och lyxade till det med stinkande ost, pepparskinka, rökt lax, salta mandlar och små minitomater som Elsa älskar.

Efter en smarrig lunch tog Elsa en tupplur och sen gick vi en lång promenad i det fina vädret. Det var minusgrader sista natten i Sverige och här är det alltså härlig höst fortfarande. Ska bli femton grader i veckan, bara som ett exempel! Elsa var glad i vagnen, Eric haltade på med sin nyopererade fot och jag trivdes bra i civilisationen. Vi tittade på cyklar, eftersom nån JÄVEL bestämde sig för att SNO MIN veckan innan vi åkte till Skåne. Med Elsas barnsits OCH ALLT. Blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hittade dock ingen cykel som jag gillade och känner inte för att betala 800 euro IGEN för en jäkla CYKEL. Samtidigt saknar jag min cykel jättemycket, älskar att cykla runt i stan med min unge på pakethållaren. Vi får väl se hur det blir.

Ja, och nu sover Elsa och Eric är spelar kort med sin buddies. Jag ska jobba lite till och se ett avsnitt till av Real Housewives of Orange County, innan sängen kallar. Det blir nog bra det med.

Preludium Ess Dur av Johann Sebastian Bach ekar från orgeln upp på läktaren och vi rusar in i Fränninge kyrka. Det är så nervöst och spännande och pirrigt och obehagligt, allt på samma gång. Jag försöker sakta ner Eric, men vi går ändå väldigt fort. Min morfar har filmat alltihop så jag har bevis på det. Jag ser alla våra vänner stå där och titta på oss. Jag försöker att inte köra igång med fulgråten igen, men det lyckas bara halvt. Äntligen har den här stunden kommit. Som jag kanske inte har drömt om hela livet, men ändå tänkt på från och till genom olika stadier.

När jag aldrig fick hångla under högstadiet. När jag blev kär i en kille som jag träffade på flygplatsen i San Fransisco. När jag fyllde 22 och önskade mig en enda sak i födelsedagspresent; en pojkvän. När jag ringde fyllesamtal till Eric några dagar efter att vi först träffats. När Eric på staplande svenska friade till mig i mina föräldrars trädgård. När jag låg med vår lilla unge på bröstet, en kvart efter att hon kommit ut ur min mage.

Vi tågade alltså in, med bästisarna Lars, Emelie och Malena i släptåg. Ställde oss där framme och körde igång. Eftersom vi redan är gifta var det ingen vigsel, utan en “välsignelse över borgerligt ingått äktenskap”. Men det kändes som en vigsel. Vi hade ringar som inte ville passa och så lovade vi varandra allt det där som vi redan lovade varandra den dagen vi blev ihop. Eric sa sina löften på tyska och jag mina på svenska. Våra vänner läste de vackraste bibeltexterna om kärlek jag vet. Morfar, Emelie och Lars. Linda fick springa ut med ledsen kille så Lars tog hennes också. Morfar var nog lite nervös, men tydlig och allvarsam på ett väldigt stämningsfullt sätt. Emelie säker som en klippa. Lars välrepeterad och rak.

“Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra vad som helst
– endast döden skall skilja oss åt.”

Rut 1:16b-17

De där orden läste jag för Lars och Linda på deras bröllop så de betyder extra mycket för den sakens skull också. Jag tycker att de passar så fantastiskt bra för Eric och mig. Med våra skilda nationaliteter, hur jag bor i Tyskland för hans skull. Och hur vi ska hålla ihop nu, oavsett vad som händer utanför vår bubbla. Så vacker.

Vi sjunger två psalmer, första versen på tyska och andra på svenska, och så tvärtom på andra psalmen. Fint så. Kantorn var kanske lite väl konstnärlig i sitt orgelspel, så det var svårt att hänga med ibland, men det gick över det också.

Också sjöng Molly. Älskade Molly. Yvonne spelade piano, min fina Frankfurt-vän och favoritkantor. Först sjöng kom Not Even the King av Alicia Keys. Tänk er en helt tyst kyrka som i förväntan håller andan och stirrar på Molly. Alla undrar om hon kan nåt. Alla undrar hur den här okända Alicia Keys-låten egentligen låter. Så börjar hon med ett ord acapella, “money”, innan Yvonne joinar och hela låten rivs av med så mycket känsla att det är helt otroligt. Alla i hela rummet gråter. Eric fumlar efter näsdukar. Alla har gåshud. Min pappa i första bänkraden, mannen som inte har gråtit sen 1982, får fuktiga ögon. Så. Fruktansvärt. Bra. Lyssna här nedan, men tänk istället kyrk-akustik och Molly med känsla, pondus och en enkelhet som verkligen går rätt in i det allra innersta lilla hjärtrummets minsta lilla ask.

När vi sen hunnit återhämta oss från denna föreställning, går de två musikaliska genierna upp igen och river av en låt som betyder mycket för Eric och mig; At Last av Etta James. En klassiker. Som bland annat hyllar att vi klarade tre år av distansförhållande, avstånd, tidsskillnader, kandidatuppsatser, bråk, tjafs och andra gupp i vägen. Vi klarade det. Och nu står vi där i kyrkan som jag döptes i för trettio år sen. Håller varandra i handen och lyssnar på sången som säger allt.

Det var så fint. Ja, sen lyssnade vi på präst-Erica lite igen. Älskade henne förresten. Hon hade bett sin tyskkunniga man översätta lite av ceremonin till tyska som hon sen knagglade fram. Ett fint sätt att försöka inkludera alla i det hela. Mitt feminist-jag älskade även att det var en kvinnlig präst. (Och en kvinnlig vigselförättare när vi gifte oss borgerligt i Tyskland! Jag har alltså en bra magkänsla inför det här äktenskapet, om inte annat så på grund av dessa faktum…)

När Erica diskret hintar att vi får lov att kyssas där framme så gör vi det som vi övat. Ganska snabbt och enkelt, en lite lite lite längre puss på munnen liksom. En till, menar prästen. Okej då säger vi. Och så en till, insisterar hon. Alla fnissar lite och vi kysser varandra igen. Så härligt och avslappnat och gött. Hela tiden under vigseln sitter Elsa längst fram hos sin moster, mormor och morfar. Och är ganska tyst, knäpptyst när Molly sjunger. Och tittar knappt på oss. Känner nog inte igen oss. Men jag tittade på henne. Som jag tittade på henne och tänkte alla möjliga stora tankar om hur hon är det viktigaste som finns och det ultimata beviset på att Eric och jag ska vara tillsammans. Viktigare än alla vigslar och välsignelser över borgerligt ingågna äktenskap och ringar och bröllopshelger och influgna gäster och specialsydda klänningar och perfekt ljusrosa David Austin-rosor. Elskade Elsa.

Sen är vi nästan klara. Ber Fader vår tillsammans, alla på sitt språk eller inte alls om man är en sådan. Och så är det dags att gå ut. Vi vänder oss mot församlingen och andas ut. Också kör Calleth You, Cometh I igång i högtalarna. Med sitt maffiga jäkla intro som bara andas JAAAA VI GJORDE DET VI ÄR BÄST ALLT ROCKAR NU KÖR VI DANSA ERA JÄKLAR DANSA! Och gick ut till den här coola låten och smilade från öra till öra. Vigsel check! Mingel nästa!

Så blev det då lördagsmorgon, vår bröllopsdag och jag vaknade tidigt tidigt med fjärilar i magen. Det var så härligt, för trots att jag var lite orolig för att det inte skulle kännas så speciellt eftersom vi ju tekniskt sett redan var gifta, så kändes det så himla speciellt och hela helgen gick jag som på små moln, så förbannat kär i min man.

Elsa sov när jag gick, vilket inte kändes så bra. Men hon la sig så sent kvällen innan att hon var helt väck, trots att jag rumsterade omkring, packade mina grejer och så vidare. Jag pussade henne på pannan innan jag stack och bad till gudarna att hon inte skulle hamna i terapisoffan hos en psykolog när hon blir vuxen för att hennes mamma övergav henne. Jag visste liksom att vi inte skulle se varandra förrän i kyrkan, jag där framme och hon i mormors knä. Och sen skulle jag inte ha samma tid för henne under kvällen som jag brukar ha, min älskade unge.

Så körde pappa mig till Sjöbo, hämtade upp mina tärnor aka bästa kompisar, Emelie och Malena, och dumpade oss hos frisören Eva. Pappa körde sen vidare till blomsteraffären, där floristen, världens grymmaste som också gjort blommor till Daniel och Victorias bröllop (SKRYT), väntade med bordsdekorationerna och kavajblommor till herrarna i brudföljet.

Jag hade varit hos Eva två gånger innan bröllopet. En gång för att testa den önskade frisyren och sen veckan innan bröllopet för att färga och klippa ur en kuddfyllning ur håret. Hon fixade också Emelie och Malena, jättefint. Vi snackade, drack bubbel och sen fick Malena både hämta frukostmackor till oss och så småningom också blommorna, alltså min bukett och deras buketter. De var så fina. Precis som vi hade bestämt. En blandning av ljust, ljust rosa rosor, vit hortensia (som är min favoritblomma), eukalyptus, olivblad, små vita rosor och små astrantia som gav allt det stela lite rörelse och landet-känsla. Jättenöjd! Dessutom visste jag att kyrkan var i goda händer eftersom han också åkte dit och satte levande ljus och eukaplyptuskvistar i bänkraderna och fina buketter med samma blommor som altarblommor.

Efter några timmar med spolar, värmehuv, tupering och ungefär 2000 hårnålar så satt en ganska slarvig, låg knut i min nacke. Det var skitmysigt där hos Eva, vi snackade på om allt mellan himmel och jord, fnittrade och bara umgicks. Det blir inte så ofta ostörda stunder sådär längre, sen ungarna kom så det uppskattade jag verkligen och det kändes som den perfekta uppladdningen.

Emelie sminkade sen mig också hos frisören, innan hennes man kom för att hämta oss och körde oss hem till dem där påklädning skedde. Alla sprang runt som yra höns en timme där och nervös-bajsade samtidigt som vi sminkade oss och tryckte på underbyxor för att undvika lårskav. Sen var det dags att dra på sig brudklänningen och SÅ rädd jag hade varit för det momentet. Det hade liksom blivit rätt frikostigt med god mat veckorna innan bröllopet och jag var på riktigt nervös för att det inte skulle gå att stänga den. Men det gick! Och jag kände mig fin! Och precis innan vi skulle åka, när dagens anställda alltiallo och gammal granne, fina Jonna, stod i farstun för att köra oss mot kyrkan, så drar mina bästisar fram en present, trots att vi sagt att vi inte ville ha presenter!! Och det var den perfekta presenten, ett vackert, nätt silverarmband med en tunn kedja och ett evighetstecken. Evigheten som symbol för vår vänskap och min och Erics kärlek. Ja, det tänkte jag ut själv, men jag bestämmer att de var så de tänkte.

Sen körde vi. Det blev komplicerat att lasta in mig och min underkjol i bilen, men det gick. Efter en kilometer fick vi stanna så Emelie kunde hämta en huvudvärkstablett åt mig i baksätet, jag tror det kanske var lite spänningen, för lite mat och för lite vatten, men tyckte att den hjälpte rätt snabbt ändå för sen tänkte jag inte mer på det.

När vi kom fram till kyrkan gömde vi oss på en parkering nedanför kyrkbacken där vi såg alla gästerna anlända och gå in genom den stora porten. Vi hade hyrt en buss som forslade alla från pensionatet till kyrkan och tillbaks. Elsa var också med på den bussen, efter att ha tillbringat förmiddagen med Eric och min familj, dekorerat det sista i festlokalen och sovit middag som ett proffs. Lilla stora damen. Och när jag såg henne gå in i kyrkan fick jag tårar i ögonen för att jag saknade henne, men också för att hon är ett så närvarande bevis på att Eric är rätt.

Fotografen stod redo också, utanför kyrkan, och tog lite in the moment shots. Eric och hans bestman Lars dök upp och väntade sen på oss där, för att jag skulle kunna skrida upp mot kyrkan i den stora stentrappan (där jag har rensat ogräs ett par somrar i min ungdom). Sen vände han på sig när jag nästan var framme och fotografen (som opraktiskt nog också heter Emelie så jag fortsätter att kalla henne fotografen för enkelhetens skull) tog bilder på när vi såg varandra för första gången. Jag fulgrät tyvärr i trappan, så det blev inte så många vackra bilder från det momentet…

När alla gästerna hade kommit ställde vi oss i vapenhuset och gick igenom vad som komma skulle tillsammans med präst-Erica och vaktmästar-Anki. Så nervöst. Så spännande. Så… Stort. Sen ringde klockorna, orgeln började spela, och vi tågade in…

Lugnaste svensexan i stan

July 26th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Helgen som gått innebar svensexa no. 2 för Eric som blev överraskad av ett gäng glada och ölutrustade grabbar här hemma kl. 12 i lördags. Eric hade inte anat någonting, eftersom jag är så bra på att ljuga, tydligen. Kanske han bör ha i bakhuvudet i framtiden… De stack iväg för att spela Laserdome och lösa mysterier, äta god mat och dricka massor av alkohol. Elsa och jag fixade lite här hemma, fick besök av hennes farmor och farfar och gick sen och handlade en snabb sväng. Det serverades fisk till kvällsmat som så ofta när Eric inte ska äta. Jag jobbade sen hela kvällen och kollade på Greys Anatomy mellan varven, som jag nu startat, men ännu inte är så superfast i.

Innan jag skulle gå och lägga mig så bubblade jag massa vatten, satte fram en kräkspann, la fram paracetamol och dessutom hade vi köpt chips och cola innan. Jag bäddade till killarna som skulle sova över och gick sen och la mig med en tyst bön om att de iallafall var tysta när de kom hem. Typ en halvtimme efter att jag släckt ljuset kommer de insmygande i lägenheten, supertysta och städade. Det var alltså slut redan vid 1 på natten och Eric var, enligt egen utsago, nyktrast av dem alla. Skön kontrast mot hans svenska svensexa alltså.

Trots det så tassade Elsa och jag hem till Izabella när Elsa vaknade vid 6 nästa morgon. Vi drack te och pratade ikapp oss och så fick Noah och Elsa peta lite på varandra bland leksakerna på golvet. Svensexan avslutades sen med en smarrig brunch på vår gågata här i närheten, dit Elsa och jag också var bjudna. Kul att hänga med killarna som jag gillar mycket, även om deras tjejer/fruar saknades, och jag fick en liten föraning om att bröllopet kanske kan bli rätt bra med de här människorna som vi har bjudit.

18 dagar kvar!

Glad midsommar! Tyskarna är inte så medvetna om det faktum att idag är en stor högtid i Sverige så livet har rullat på som vanligt även idag. Eric är fortfarande på jobbet (klockan är nu 21.01) och Elsa är fortsatt halvsjuk. Det betyder att hon är glad och har energi tills hon blir trött och då klappar hon ihop totalt, ramlar och slår sig, gnäller, gråter och PIBÅRR. Som mina föräldrar alltid sa till oss. Det är dessutom supervarmt ute och det gillar hon inte heller, med värmeutslag på hela kroppen och hår som ligger konstant slickat mot hjässan har hon alltså kämpat sig genom sin andra midsommar i livet.

Nu sover hon och jag har jobbat med att skriva texter om mobilabonnemang. Nu ska jag kolla på Project Runway, planera bröllopet i huvudet och pyssla lite med några bröllopsattiraljer.

Imorgon är det lördag och Eric måste troligtvis jobba. Elsa och jag ska försöka gå ute lite mer, det väntas oväder i natt och då sjunker förhoppningsvis temperaturen under 30 iallafall. Imorgon eftermiddag är det sommarfest i Svenska kyrkan så vi har förberett en lax- och rucolapaj och drar dit en sväng för att dansa och få oss lite svensk-känsla.

Elsa 15 månader

June 20th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

För några dagar sen fyllde Elsa 15 månader. Hon är en liten solstråle som inte bara får oss att le som fånar hela tiden, utan också de hon träffar i mataffären, de som står bredvid henne på tunnelbanan, hennes mor- och farföräldrar och kompisar här i Frankfurt. Hon är utan tvekan det bästa som finns och numera, när jag frågar henne om hon är världens bästa unge, så nickar hon förnuftigt och säger “ja”.

Hon sover helt okej, med vissa undantag, som det kanske alltid kommer att vara. Det vill säga, klockan 18.30, efter att hon ätit kvällsmat och städat undan leksakerna, går vi och tar på pyjamas, tvättar ansikte, händer och fötter och kammar håret. Sen borstar vi tänderna och läser en saga innan vi gemensamt drar ner rullgardinen och säger godnatt till alla cyklar och bilar och träd och människor. Då vinkar hon och säger “tschuu, tschuu” (=hejdå). Sen läser vi en saga, de senaste 400 kvällarna har det varit en bok med fordon som hon älskar. Efter det lägger jag ner henne i sängen och pussar henne i hela ansiktet, vinkar godnatt och går ut. Har vi tur somnar hon då efter typ 10 minuters babblande. Men de senaste veckorna går hon igenom någon sorts mamma-/separationsfas och brukar vilja somna i min famn. Och vet ni vad, håll i er för nu kommer det, då får hon det. Jag går in och sätter mig med min lilla unge i knäet och sjunger tyst ett par minuter. Då slappnar hon av och somnar direkt och sen är det inga problem att tippa ner henne i sängen och gå ut. Dagen börjar mellan 5.30 och 6.00. Då vaknar hon glad som en lärka och det verkar inte finnas något att göra åt detta tidiga uppvaknande. Det spelar liksom ingen roll hur tidigt eller sent hon går och lägger sig, 5.30-6.00 är alltid en populär stund att slå upp ögonen på.

Maten funkar också bra. Hon gillar mat. Inte så super glad för grönsaker kanske, om de inte är pureade och fungerar som kladd. Då går det bra. Älskar fortfarande ost och bröd och sötsaker som jordgubbar, mogna persikor, kex och liknande. Till frukost serveras yoghurt med müsli och en liten macka, mest för syns skull. Till lunch blir det vår middag från dagen innan, eller bara en macka om det inte finns nåt. Stekt ägg äter jag ju typ 99 % av alla dagar så det hade varit praktiskt om hon hade gillat det, men det äter hon aldrig några mängder av… Ett trick som ofta funkar är att låta henne dippa maten hon har på gaffeln i lite olika dips: Ketchup, majonäs, olivolja, creme fraiche osv, beroende på vad det är som dippas. Då blir allt genast lite roligare. På eftermiddagen får hon snacks, macka, smoothie, korvbitar, frukt eller liknande, och på kvällen gröt eller liknande mat som lunchen.
All mat ska hon äta själv och det kan hon faktiskt riktigt bra. Ibland spiller hon dock med flit för att det är så roligt att torka.

Den senaste innegrejen i Elsas värld är våtservetter. Som jag nämnde så älskar hon att torka upp och med en våtservett får man liksom den där professionella känslan direkt. Så hon kan kämpa hur länge som helst med skötväskan för att få fram blöjväskan för att få fram våtservetterna och slutligen en enstaka servett. Då torkar hon också sina dockor, Anton, Victoria och alla gosedjur.

Vilket osökt leder oss in på hennes nästa hobby: Dockorna. Hon älskar att tulta omkring med sina små plastiga vänner. Dra av och sätta på deras kläder. Läsa böcker för dem. Kamma dem. Torka dem. Mata dem med vatten ur sin egen flaska. Lägga dem på läragåvagnen och köra runt med dem. Och så vidare. Gulligt att se, även om jag oroar mig lite för att hon redan har indoktrinerats i en könsroll hon inte valt själv.

Vidare älskar hon att bada, att gå till lekplatsen och gräva i sanden och gunga, att leka med andra barn, att sjunga med Brit och hennes gitarr, att läsa böcker, att läsa tidningar, att läsa H&M-katalogen, att titta på filmer på prickiga dalmatinersläktingar i min telefon, att tända och släcka lampor, att gosa med sin gula filt, att sitta på eget säte på tunnelbanan, att hjälpa till i att röra, blanda och provsmaka i köket, när det ringer på dörren, att åka bak på cykeln och rytmiskt hojta “mamma, mamma, mamma, mamma” för heja på mig, att dansa med höfterna till allehanda musik, att hämta grejer ur lådor och lägga ner dem igen i andra lådor, klättra upp på pallen i vardagsrummet, att kasta toalettrullar i badkaret när jag duschar där, att rita stora streckgubbar som inte få plats på pappret, att skypa med mormor i Sverige, att öppna paket, att hjälpa pappa göra kaffe på helgmorgnarna, att gå själv längs med gångarna i mataffären, att få en skiva medwurst av korvförsäljaren på torget, att riva legotorn och mycket mycket mer.

Elsa förstår allt. Alltså verkligen allt man säger till henne. Hon visar var fåret/grävskopan/hatten/skrivbordet är i böckerna. Hon lägger kläder i tvättkorgen när man ber henne. Hon kastar saker i papperskorgen. Kämpar för att få upp byxorna över rumpan när man uppmanar henne till det och hon vinkar hejdå när jag säger hejdå till någon.

Hon kommunicerar själv också med ljud och kroppsspråk och pekningar och oftast förstår jag henne också. Och gör jag inte det så tjatar hon tills jag gör det. Hon kan också säga mamma, bää, voff, mauu och när man frågar henne vad pappa säger så pruttar hon med läpparna och flinar. Den här lilla människan som för ett år sen låg på rygg och gurglade för sig själv springer nu omkring och lyssnar, tittar, pekar och pratar med oss. Man riktigt ser hur de små kugghjulen i huvudet snurrar när hon tar in något och gör om det till användbar information i det lilla huvudet.

Älskade, älskade, ÄLSKADE Elsa. Så stolt jag är över henne. Världens bästa unge.

Må din väg gå dig till mötes,
må du alltid ha mod att uppfylla dina drömmar.
Må vinden vara din vän,
precis som en hel hög andra människor från olika världar och bakgrunder.
Må solen värma din kind,
och må du alltid känna dig älskad.
Må regnet vattna själens jord,
och må du alltid låta mig trösta när något gör ont.
Och tills vi möts igen,
när du vaknar från din sovstund och all tid efter det:
Må Gud hålla dig i sin hand.

Det är fredag och igår var det torsdag. En torsdag som var röd här i Tyskland, så Eric var hemma och vi hade kaxigt planerat in en massa bröllopsplanering som sen inte blev av för att vi spenderade morgonen med att prata med olika människor på Skype. Det var i och för sig jättetrevligt, men det bockade ju inte direkt av saker på vår gemensamma att-göra-lista.

Vi åt lunch på en italiensk restaurang där kocken hade gått lös med en chili så att maten tyvärr inte smakade så mycket mer än hetta, men det var trevligt ändå och Elsa skötte sig, som nästan alltid, exemplariskt. När hon sov på eftermiddagen så författade jag konferensguider åt Grebbestad och Tanum och Eric gjorde nyhetsbrev åt en av sina frilanskunder.

Elsa vaknade och Eric somnade. När Elsa steg upp blev Eric akut energilös så Elsa och jag stack till lekplatsen för att fördriva tiden och ge den slitna pappan i huset lugn och ro. Vi kom tillbaks och då var det i princip kvällsmatsdags för lill-hossan. Medan Eric matade henne med gröt och frukt satte jag på mig mitt kvällsansikte och de nya skorna från Marc O’Polo och drog sen hemifrån innan Elsa skulle gå och sova. Jag förklarade att pappa skulle lägga henne och att jag skulle äta mat med Izabella och komma hem senare, när hon redan sov. Hon nickade och slängde igen dörren i ansiktet på mig.

Sen satt jag på en bänk i sommarsolen och målade naglarna och väntade på mitt middagssällskap som kom på cykel och då stack vi till en tapas-restaurang här i närheten och åt räkor, champinjoner i vitlök, kryddiga köttbullar i tomatsås, manchego-ost och vin. Rött vin. Två glas till och med, så efter ett tag var den här småbarnsmamman väldigt glad och avslappnad och det var så skönt att bara prata med Izabella själv, utan att vare sig Elsa eller hennes Noah krävde blöjbyte/mat/bokläsning/kittling/nästorkning/viftande med giraff/gos/uppmärksamhet. Vi pratade och pratade och pratade tills restaurangen var tom och vi trötta.

Då cyklade jag hem igen och allt var lugnt här hemma och Elsa hade somnat så snällt med Eric och jag kröp ner i min säng, lycklig för att jag har ett sammanhang i min stad. Och en familj. Och vänner.

Helgen är över igen och vädret har varit underbart sen den började. Igår var vi på stan och handlade Elsas första par skor. Det fanns antingen mörkblå pojkskor eller rosa flickskor att välja på så jag fick tjafsa lite med expediten för att Elsa skulle få pröva ett par mörkblå. Fick till slut som jag ville och vi kom hem med ett par gulliga, om än lite tysk-klumpiga, skor i storlek 21 som kostade 600 spänn och som hon väl kan ha i två månader eller nåt.

Sen var vi och picknickade med de nya skorna och Izabella och Noah och Markus och Christian och Emil. Josefin låg hemma och var sjuk stackarn. Det blev smarrig svensk/italiensk/orientalisk/fransk mat på en filt i parken, vi snackade om allt mellan himmel och jord, njöt av vädret samt lade våra ungar bredvid varandra och häpnade över hur stor Elsa såg ut och hur mycket som händer på ett år. De andra två killarna är nämligen födda i januari och i mars i år och aningen mindre.

Ja. Och nu är det alltså söndagskväll och Elsa har gnytt litegrann inne ifrån sitt rum så jag hoppas att vi får en lugn natt utan för mycket tandgnissel. Imorgon måste vi uträtta ärende för snart är det dags för Sverige och Skåne och vänner och familj och dalmatinervalpar och bröllopsfix. Busy busy.