Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Vårt första gemensamma fordon

November 7th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (1 Comments)

Sen sist har vi tagit ett beslut i barnvagnsfrågan. Det blir inte en lyxvagn för 22000 kronor, men nästan. Vagnar och dess reservdelar är så himla dyrt. Man vill liksom inte heller ha en där plasthjulen skumpar sönder första dagen eller där handtaget inte går att anpassa så att dvärg-jag drar på mig ryggskott i Frankfurts parkmiljö.

Således blir det antingen en Emmaljunga eller en Brio för att jag är svensk och tyckte de verkade finast/bäst. Brion som jag gillar säljer de bara online här och jag känner att jag vill klämma på den litegrann innan vi eventuellt slår till. Planen är alltså nu att ta en charter till Malmö när mammaledigheten dragit igång i slutet av januari och kanske utforska vagnen med mina mammaexperter till vänner. Om jag har riktig tur kommer kanske en av deras avkommor också med och kan agera testdocka.

Dessa vagnar kostar också en hel del, men vi tänker att man ju kan återanvända den om det skulle dyka upp nåt syskon eller så i framtiden. Och i övrigt fall är andrahandsvärdet stort, särskilt i Frankan där svensk design och praktiskhet är hett eftertraktat. Inbillar jag mig i alla fall eftersom jag inte hittar en enda annons på tyska Blocket där färdiga föräldrar vill sälja sina begagnade vagnar av just dessa märken.

Men alltså vilken djungel det är! Jag har forskat på internet hur länge som helst nu, men som med allting annat som går att googla så finns det ju mer än femtio olika svar på varje fråga. Inte lätt. Vi var och kollade vagnar i en stor affär för några veckor sen, men försäljaren lämnade oss ifred på ett sätt som jag inte trivdes med och det blev svårt att avgöra vad som skiljde de olika modellerna åt, förutom typ färgen på det medföljande parasollet. Fanns några som uteslöts för att de var fula och några som uteslöts för att de var dyra, men så fanns det liksom en hel grupp med vagnar kvar, i mellankategorin som liksom inte talade med oss. De sa mig ingenting. Vi gick hem igen, mycket lite klokare. Det enda vi hade lärt oss var att det finns hårda liggdelar och mellanhårda liggdelar och mjuka liggdelar. Och våran liggdel ska bäras upp för sju trappor tillsammans med troligtvis snabbt tillknubbad bäbis, det blir tungt. Men kan de sova i en mjuk liggdel och ska man lämna den bredvid ytterdörren? Frågorna hopade sig.

Sen var vi på besök hos en farbror några kvarter bort som bara säljer Emmaljunga och han pratade om sina resor till Stockholm som att han hade träffat Gud där och var så gullig och Emmaljunga alltså. Svensk pålitlig kvalité med åååår av erfarenhet av barnvagnstillverkning. Är det kanske en sån man ska ha? En som klarar av både smala dörrar i tunnelbanan och gropig skogsväg på landet i Skåne? Jag vet inte. Men det känns ändå bra att ha fattat nån form av beslut i frågan för annars kan jag liksom inte bestämma vad som ska ligga på mackan, om inte stora beslut retts ut först. Så det är så.

Kära vänner, familj och eventuella okända,

Jag har någonting att berätta. Något ofantligt stort som många av er redan vet. Som var Erics och min hemlighet i sexton långa veckor. Vi är med barn. Det ska komma en liten tysk-svensk bebis i början av mars. Det växer en pyttig unge i min mage. Så. Himla. Overkligt. Och härligt och läskigt och jobbigt och fantastiskt och fint och omtumlande på samma gång. Vi ska bli föräldrar.

Sommaren som började med Erics fina frieri den dagen då jag fick en ring på fingret, fortsatte sen med ett positivt graviditetstest och två tysta blivande föräldrar i en soffa i Frankfurt. För stort för att förstå. Och nu tickar tiden på och det är bara 17 veckor kvar innan lillstramplaren tittar ut. Vi längtar.

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

Berlinhelgen

October 11th, 2014 | Posted by Jess in Annat. | Kärlek. - (0 Comments)

Hej,

Vad tiden går när man har roligt! Helgen spenderades i Berlin. Eric hämtade mig med Kristina och Jörgs bil på torsdagseftermiddagen och så körde vi och satte oss i kö på motorvägen. Fredagen var en röd dag här, Tag der deutsche Einhet, enighetsdagen, och jag gissar att varenda kotte hade slutat tidigare från jobbet för att ta sig någonstans. Resan hem till Erics morbror, som normalt tar typ tre timmar, tog över fyra. Riktigt drygt.

Men ja, vi kom fram och de hade väntat uppe och sen satte en live-cooking-show igång. Uppe i gästvåningen där de inkvarterade oss fanns nämligen ett kök med bardisk och extrabekväma stolar så att gästerna kunde sitta och titta på medans värden lagade mat. Det blev en massa smårätter, en efter en, som dukades upp och så avslutade vi med pannkakor och svensk hjortronsylt vid 23 på kvällen. Sen stupade vi i säng.

Dagen efter sken solen och det var superfint och varmt. Vi åt en lång frukost på verandan, inne vi tog bilen till golfbanan och gick en mastig runda runt själva banan. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag hade ytterligare ett sånt där ”axel-sjunksmoment” som jag uppskattar så mycket. När vi kom tillbaks tände morbrorn grillen, slängde på varsin lammfilé, rostade potatis och serverade oss ute på verandan igen. Väldigt smarrigt. Vi pratade om hans samlingar (bland annat apelsinpapper har han dille på) och mysigt. Sen körde Eric och jag, mest Eric medan jag satt bredvid och rapade, mot Berlin. Vi kom fram till hans föräldrars lägenhet i lagom tid på kvällen. Fräschade till oss och stack hem till hans bror Arved och hans flickvän Freda.

Där fanns också syster Theda och en kompis till henne. Vi bjöds på stek, sötpotatis, sås och sallad. Fruktsallad och glass. Det blev vin och prat och fniss innan vi, som ganska utmattade gäster, körde hemåt i Berlin natten. Alltså tillbaks till lägenheten vi skulle sova i.

Ja, sen tillbringades resten av helgen tillsammans med dessa fina människor. Vi åt frukost, spanade in Potsdam och gamla kungapalatset Sanssouci, vandrade flera mil genom slottsparken och åt argentinsk mat på kvällen. Vi brunchade på en massa kiwis, jobbade på Fredas hemsida, spelade iPhonespel och avslutade sen hela kalaset med att beställa pizza och kolla på Tatort på söndagskvällen. Tatort är den tyska versionen av en Wallander-film. Alltså inte så bra, men ändå bekvämt på nåt sätt.

Måndagen satt vi mest i bilen. Eric körde tappert hela sträckan från Berlin till Frankfurt, det tar fem timmar om man bara kör. Vi åt på McDonalds en gång och tankade en gång, så oss tog det kanske 6. Hade lite svullna fötter där på slutet, men det är ändå så mysigt att åka bil med min man och det var bra träning inför novembers USA-trip. Då blir det också mycket bilåkande.

Och nu. Nu är det vardag igen. Jobbdagarna rusar förbi eftersom min engelsktalande kollega har semester och jag varje dag överröses med emails och telefonsamtal och problem och fakturor som inte är rätt och provisioner som inte betalts ut och översättningar av rättsliga texter som jag egentligen inte vill ta i. Men ja, hellre det än att rulla tummarna och dricka te hela dagarna.

I helgen ska jag försöka få luggen ansad på nån salong i stan, vi ska hänga med Lars, Linda och Mira på söndag (alldeles för länge sen). Och sen, på tisdag, då ska vi förhoppningsvis få se väldigt coola bilder inneifrån min mage. Som jag längtar.

Nerviga resan till Sverige

September 19th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Tillbaks i verkligheten nu sen ett par dagar. Helgen i Sverige var väldigt fin på många sätt. Det kändes som att vi kom, såg och segrade. Redan på fredagkväll, trots att timman var sen och alla var lite slitna efter jobbeveckan och flygresan, satte Eric och jag oss ner med mamma  och pappa framför köksbordet och berättade vår stora nyhet. De blev glada. Glada och kanske lite överraskade, men det var säkerligen välkommet. Det har jag förstått på mammas hintar de senaste åren, om inte annat.

Vi avslutade kvällen med ett långt och hackigt videosamtal till London, där Erics bröder och blivande svägerska satt och drack goda drycker och firade livet med oss. Även om de mest var förvirrade över att vi verkade skulla sova i en bastu.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost hemma hos Malena och Miriam. Emelie, Martin och Ebbe dök också upp. Tony var ute och fiskade och missade både oss och vårt besked, men han fick på telefon lite senare och hämtade sig snabbt. Vi käkade svensk ost, kramades, lekte med barnen på golvet och försökte uppdatera varandra lite snabbt på vad som hänt sen sist.

Sen tog Eric, mamma och jag bilen och körde på en liten Skåne-tur för att spana in bröllopslokaler. Nu blir det väl antagligen inte stor fest i Sverige nästa år som planerat från början, utan nästnästa, men att ändå ha lite koll på vad som finns och vad vill gillar, känns bra. Checklistan som tillhör den perfekta lokalen är lång, även om jag tror att vi kom hyfsat nära i söndags. Då tittade vi på en herrgård med tillhörande festlada och övernattningsrum utanför Landskrona. Långt bort från mina trakter, men fortfarande Skåne och så himla fint på många vis. Vi får väl se.

Med lite dåligt samvete lämnade jag sen Eric framför tvn hemma hos mamma och pappa för att åka med Malena till Emelie och bara prata bort lite tid. Det blev hämtpizza (svensk sådan rockar!) och lite bus med Ebbe och så en jäkla massa prat. För första gången på länge, kände jag i alla fall, blev samtalen djupa och långa och rotande och uttömmande. Jag fiskade mest information om mitt nya äventyr, som ju båda mina bästisar redan gått igenom, men vi hann också avhandla lite snusk och lite skvaller och lite sånt där som man tänker men inte vågar säga till så många.

Bara helt fantastiskt härligt var det.

Och Eric hade klarat sig fint, visade det sig, när jag var hemma igen typ 8 timmar senare.

Söndagen ägnades åt en lokal till och sen en stor bullrig middag på kvällen med barndomsvänner till mamma och pappa samt deras numera vuxna barn. Mycket att snacka om där också och jag fick även träffa mina egna syskon som nog blev glada även de.

På måndagen hängde vi hemma hos mormor och morfar en sväng, fick köttfärspaj och glass. Uppdaterade dem och fick ännu en gång dela vår glädje med nån som också ser framemot allt som komma skall. Känns fint att folk fröjdas tillsammans med oss.

Sen fick vi skjuts av mamma till bussen, sa hejdå, kom till Lund, tog tåget till flygplatsen, åt dyr middag där, handlade ett wienerbröd och flög hem. Att ta sig upp till jobbet dagen efter var inte lätt, kändes nästan som att man var bakfull. En helg med massa intryck och känslor och nervositet var över. Nu fortsätter vardagen. Och det känns helt okej.

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Två änglar i Nepal

August 8th, 2014 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

image

Jag har två samaritvänner som heter Josefin och Christian Kirsch och som är gifta med varandra. Hon är svensk och han är tysk och där startar egentligen en lång lista på saker som vi har gemensamt och som jag tycker om hos dessa två. Josefin är ett supergeni och pluggar till läkare, på tyska, en utbildning som tar ungefär 300 år att slutföra och som innebär tentor där man bara får misslyckas en gång annars flyger man ut från programmet med huvudet före och kan glömma den där läkartiteln.

Just nu gör Josefin en del av sin praktik på ett sjukhus i Katmandu i Nepal och Christian, för att han är Christian, tog ledigt från sitt jobb på en fancy bank för att åka med och volontärjobba på ett barnhem.

De två körsbären har varit iNepal en gång tidigare, då på bröllopsresan som även gick till Indien. De lärde då känna landet och människorna där litegrann och bestämde sig för att de tyckte så mycket om det att de vill tillbaks. De berättade om ett land som innehar plats 19 på listan över världens fattigaste länder. 25% av befolkningen lever under fattighetsgränsen och tjänar mindre än en dollar om dagen. Dock var människorna de mest osjälviska, generösa, fridfulla och vänligaste de någonsin träffat. När de försökte dricksa en städerska eller en servitris (som tjänar runt en dollar om dagen plus mat) fick de höra att ”jag är lycklig, jag har ett jobb. Ta era pengar och ge till ett barnhem eller nån som har det sämre”. På hela resen var det ingen som försökte lura dem eller ta mer betalt av dem. De kände sig så trygga att de lämnade sitt bagage på bussen under pauserna.

Nu är de alltså på plats för att kunna hjälpa till så mycket som möjligt så har de en insamling som man som rik och välmående svensk kan bidra till. De tänker satsa på hjälpa bland annat patienterna som Josefin träffar, de måste nämligen tas om hand om av släktningar eftersom sjukhuset varken kan dela ut mediciner eller mat. Till barnhemmet tänker de fixa mediciner, filtar, bindor, tvål och annat sånt som vi tar för givet. Det fina är det är mina vänner som tar emot pengarna och jag vet att de är världens ärligaste. Ingen Röda Korset-chef står emellan och ska ha årsbonus, utan alla pengar som de får in går till att hjälpa ett av världens fattigaste folk. Och ni kan också hjälpa till! Är inte det härligt?

Här kan ni följa dem på Facebook: https://www.facebook.com/groups/820388787974364/

Här kan skänkta pengar deponeras: Nordea, banknummer: 1722 31 46680 Namn: Project Nepal 2014 / Josefin Kirsch

TACK för att ni ställer upp! Kram från Frankfurt

He put a ring on it!

July 8th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (6 Comments)

Världens lyckligaste

Vet ni, jag är förlovad nu. Eric och jag ska gifta oss. Jag ska bli hans fru.

Det känns helt fantastiskt! Det finns inget jag hellre vill, i denna värld, än att tillbringa resten av mitt liv med honom. Han är bäst helt enkelt.

 

Och eftersom han är så himla bäst, så var ju frieriet perfekt. Rosblad och dyr champagne och storslagna resor till paradiset och flygplan som susar förbi med banderoller passar inte oss. Det är inte vi. Så Eric struntade i att boka en resa och han köpte inte en enda ros. Men det var perfekt.

Vi var hemma i Sverige i tio dagar. Vi njöt av de timmar som solen visade sig med frukost på altanen i stugan som vi fick låna av mamma och pappa. Vi gick på promenader i den där skogen som får min axlar att sjunka ner på riktigt och andades in den där luften som betyder semester och tillsammans-tid. Vi åt jordgubbar och lösgodis och grillat och hängde med våra vänner och gosade med barn och firade midsommar. Det var väldigt bra.

När andra veckan kom så började vi förbereda. För på fredagen, sista helgen i landet, kom ett gäng tyskar till oss. Nära vänner från detta som ju är mitt andra hemland. Vi visade dem Köpenhamn först, åt smarrig räk- och kräftsmörrebröd och tittade på båtarna och fikade och pratade ikapp oss.

På lördagen blev det fest. Jag hade förberett massa mat och bakat och köpt in och fick hjälp av våra tyska gäster som blandade sig med de svenska tills hela gräsmattan var folk som pratade tysksvenskengelska och spelade kubb och diskuterade fotbolls-VM och drack öl och solade sig. Det var den första gången på hela semestern som det inte regnade en droppe. Så på eftermiddagen tog vi hela gänget på promenad ner till sjön, två varmblodiga själar badade och de andra förundrade sig över den svensk sommarnaturen och det fenomen som kallas ”bastubåt”.

Väl tillbaks i stugan igen, innan stora buffén skulle öppnas, och jag stod i köket och svor för att jag glömde slänga i dillkvistarna i färskpotatisen, så meddelar Eric att han vill hålla ett litet tal. Tacka de som kommit och hjälpt till och sådär. Jag visste om detta och tyckte det var fint. Fint att karren tar ansvar liksom.

Så vi står där i en cirkel på gräsmattan och barnen leker runt våra fötter och solen lyser fortfarande. Eric ber mig komma översätta det tal han uppenbarligen förberett på svenska till tyska, så att alla ska förstå. Jag hinner tänka att google translate gjort ett väldigt bra jobb för talet är perfekt och hans Silvia-svenska så gullig så gullig. Han meddelar att han vill säga tre saker. Först tackar han mamma och pappa för att vi fått inte bara bo i deras stuga, men också bjuda in våra vänner för fest där. Sen tackar han Jimmie, min lillebror, som kört till Tyskland och handlat öl och vin för att festen inte ska bli så torr. Sen tackar han våra vänner för att de kommit och för att det finns. Jag översätter hela tiden flitigt.

Sen nämner han att det visst fanns en fjärde sak också. Den börjar med ”Jessica.” Jag översätter. ”Tack för att du vill bo med mig i Tyskland”. Jag översätter men blir samtidigt väldigt rörd och rösten stockar sig och jag blir så glad och tänker att det ju är jag som ska tacka, för att han vill bo med mig i Tyskland! Så fortsätter han: ”Nu undrar jag om du vill bo med mig i Tyskland som min fru?”. Här börjar jag böla. Jag heular. Mina ögon producerar inte så många tårar men jag liksom kvider med händerna framför ansiktet. Han fortsätter: ”Vill du gifta dig med mig?”

Och vad svarar man på den frågan? När den man älskar mest i världen står framför en med sina beniga knän och sitt yviga hår och sina glittriga, snälla, intelligenta ögon?  När han ber en på svenska som är formell och knagglig och det charmigaste språk som finns? När de finaste människorna från Tyskland och Sverige står där i cirkel och har våta kinder och till och med min pappa får pipi i ögonen? När man bara kan tänka på en sak: “Tänk om jag hade vetat när jag pussade honom på kinden den där blöta kvällen på Frankfurts mysigaste och rökigaste pub för snart sex år sen?”

Det finns bara en sak att säga: ”Menar du allvar? Menar du allvar? Are you serious?” Och sen tar man bara ringen och trycker fast den på sitt finger och konstaterar att den är helt för stor så att man måste gå runt resten av dagen med knuten näve av rädsla för att tappa beviset på stundande giftemål. Och när folk grattar och kramar och ringer och så, då fattar man det fortfarande inte. Det har varit vi två så länge, nu har vi bestämt att vara vi två för evigt. Helt perfekt.

See for yourself:

Vänbesök och solresa

June 3rd, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Det blev en så jädra härlig helg. Massor av fniss och promenader och lite sightseeing och kolhydrater och en liten Miriam-hand i min. Vi tittade på Frankfurt från ovan, beställde pizza, svalkade oss med glass och röjde på HM. Sötnöten gåtränade som bara den, säkrare och säkrare på de små benen pinnande hon mellan oss och kramades kort innan hon vände sig om för att köra samma sträcka igen. Däremellan sorterade hon om mina böcker, lekte med en kortlek, sov utanför sin hundbädd och var bara ett jädra stort solsken. Älskade att ha dem här alla tre.

Vi drack vin och gick på zoo och åt brunchbuffé och hade middag med mina vänner här i stan. Det kändes viktigt för mig att Izabella och Josefin och Kai fick se de som jag ofta pratar om och att Tony och Malena och Miriam fick se dem som håller mig vid liv i Tyskland.

När vi sagt hejdå vid säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats (detta traumatiska ställe) så trillade bittra, ledsna tårar ner för mina kinder. Jag vet att det är rätt att bo här. Jag ska vara med Eric och på mitt jobb och i denna stan, men det är ju själva sören att inte alla som jag tycker om, från hela världen, också kan vara här.

Dock dröjer inte så länge innan vi ses igen, i den svenska sommaridyllen om nån vecka eller så.

Men först ska jag åka till Mallorca. Redan imorgon. För att vara hälsosam och fräsch och kanske dricka nåt glas vin och ha sol i ögonen och sand mellan tårna. Ett gäng svenska tjejer med Frankfurt-band ska alltså bo hemma hos Ivon i Palma och umgås. Jag kommer hem igen på söndag, får ha en pingstmåndag ledigt med Eric innan jag jobbar i fyra dagar.

Efter det väntar semester och Sverige och midsommar.

Nu ska jag gå och packa, kanske gurgla lite halsbakteriedödare och hoppas att jag blir frisk från denna förkylning snart.

Kram på er!

Jag tappade min pincett i toaletten i morse, den halkade ur min hand när jag stod på tå framför spegeln och plockade ögonbrynen. Bortsett från det är läget helt okej.

I torsdags blev det klart att jag får jobba kvar på Företaget (6 månaders prövotid är över i slutet av maj) och det känns bra. De höjde även min lön med mer än vad vi hade pratat om så jag tackar och tar emot, även själva jobbet har ups and downs.

Igår var vi först ute i vårt hood. Handlade plastkrukor och blomjord hos vår lokala mini-byggmarknad. Handlade mat för veckan på Penny. Handlade ägg från lyckliga höns på torgmarknaden. Handlade jordgubbar och Aleworscht (“gammal korv”) och sparris på samma marknad.

Sen cyklade vi hem med våra fynd och mötte Lars och Linda och Mira hemma hos dem för lite slött snack, en promenad runt kvarteret en kopp te på café och sen pizza när lilltjejen hade somnat. Så himla fin unge det där Mira-hjärtat. Jag åt sallad som gjorde mig smärtsamt onöjd. (Måste jag sitta och glo när mina vänner äter pizza måste jag iaf ha en sallad som gör mig mätt.)

Vi avslutade en lugn lördagskväll med mer snack, Yatzy och Eurovision Song Contest i bakgrunden. Tycker för övrigt det känns bra i magen att en man i långklänning och skägg vann.

Idag har jag tränat, som vanligt, ätit goda ägg med citronmajonäs till frukost och uppdaterat min telefon. Eric har spelat dataspel och vi har både pratat med hans bror i London. Det blir ingen svenskalektion för Eric idag, så vi kan laga middag tillsammans, kyckling, kryddsmör och grillad sparris.
Jag har dessutom gjort LCHF-müsli som luktar gott, men den får jag nog spara till en annan dag.

I övrigt läser jag en mycket bra bok av Jodi Picoult som heter The Storyteller. Gillar alla hennes böcker, trots att de inte är “finlitteratur”. Hon skriver intressant och bewegend, vad nu det heter på svenska… vänta… rörande!

Jag tänker på de roligheter som är inplanerade. Denna vecka är min enda fem-dagars innan semestern. Nästa helg är lugn, helgen efter det åker jag till Stockholm och Sundsvall med jobbet, sen kommer Tony och Malena och Miriam (läääängtar), sen sticker jag till Mallorca på tjejhelg, sen åker vi till Sverige för sommarsemester, midsommar och German invasion.

Ni ska veta att jag uppskattar mitt liv, min vänner, min familj, min lägenhet, mitt jobb, mina saker och min hälsa. Jag har absolut ingenting att klaga på.

Perfekt helg i Skånetrakten

May 7th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. - (0 Comments)

Jag har haft en mycket bra helg i Sverige. Den började med att Eric och jag tog oss till flygplatsen på fredagsförmiddagen. Jag älskar att resa ensam, men jag älskar ännu mer att resa tillsammans med min man. Vi tog oss fram till Sövde, åkte med en mycket dyr och skurril taxichaufför, fick sno pengar av mamma och pappa för att betala honom och bäddade sen på golvet i deras vardagsrum. Efter nån timme kom Mallan och Miriam och hämtade mig och vi åkte hem till Emelie och Ebbe och Nessa. Där återförenades tre bästisar och två gullungar och en hund och det blev några fina timmar med tjejsnack och hämtmat innan våra partners joinade oss och kvällen fortsatte med snäx och mer snack. Dessa barn som mina bästa vänner skapat, så himla perfekta. Och så perfekta föräldrar de är, alla fyra. Lugna och säkra och coola och kärleksfulla. Barnen blir där efter, sådana som man bara vill vara med hela tiden. Det är otroligt bra människor som jag har i mitt liv och det känns lika skönt i magen varje gång jag inser att ingenting har förändrats, trots att vi inte setts sen januari. Vi är fortfarande vi.

På lördagen började Eric och jag med en shoppingrunda i Sjöbo. Vi fick tag på både ett päronträd, en spardosa, rysk joghurt, rökt korv, några avocados och en burk bostongurka. Vi hälsade även på hos mormor och morfar som turligt nog var hemma och bjöd oss på kaffe och hembakade kakor. Jag unnade mig ett halv vaniljhorn som smälte i munnen, min mormor kan hon.
Väl hemma i Sövde igen tog vi en skogsrunda på en timme, lät axlarna sjunka ner i Skåneluften och höll varandra i handen på en bänk vid en sjö i en skog. Mysigt var det. När kvällen närmade sig kom mina småsyskon över på middag och vi hade det trevligt med högt och lågt, sorgligt och vackert. Det bjöds på god mat även där, chokladmousse LCHF-style och kycklinggryta med mycket peppar.

Jannicke skulle lämpligt nog på hopptävling i närheten på söndagsmorgonen, så jag fick upp Eric i tid och vi stack dit. Parkerade bilen på en klöveräng och fick flashbacks till tiden då jag och lillebror blev medsläpade på ponnytävling varje helg, mutade med korv i bröd och kioskgodis. Jag med en snuskig Jackie Collins-roman under armen och Jimmie med en traktor eller tre i en plastpåse.
Syster gjorde skitbra i från sig och det gjorde hennes för dagen något sparkiga häst också. De hade ett nedslag tyvärr, så fyra fel, annars hade de vunnit hela skiten eftersom de var snabbast av alla. Stolt och nervös stod jag där och strålade i morgonsolen, hon är så grym min siz.
Efter succén på tävlingsbanan körde vi hem igen, duschade och lastade in päronträdet i bilen. Ebbe döptes i en miniliten kyrka i Björka och alla var så fina. Storebror Viking hällde stolt upp vattnet i dopfunten, de rakryggade föräldrarna läste bön och rabblade namn som att de inte fanns en morgondag. Vi fick lyssna på Dessans ljuva stämma och titta på en gullig liten bäbbe som lugnt tog emot sina namn. Efteråt bjöds det på urgod smörgåstårta med lax och tonfisk och räkor och en fin våningstårta i blått med silverstjärnor. Jag fick ha Miriam i knät en lång stund, lukta på henne fjuniga huvud, fnissa olämpligt mycket med Emelie och Malena, och bara känna mig jädrigt nöjd med livet.

Dagen avslutades sen med årets första grillning. Köttig korv och hemmagjord vitlöksmajonäs med grönsakspaket och sallad. Trevligt så. Vi kollade sen Beck-film och Eric förstod nästan vad det handlade om och mamma gick och la sig och pappa var kvar.

På måndagen tog mamma och jag en kraftpromenad genom skogen igen, pratade om allt möjligt och sådär. Sen körde hon oss till Hyllie och vi tog flyget hem igen. Hem till hem två liksom.