Kallt ridhus.
Tja alla bloggläsare, what’s up?
Har precis tryckt i mig en smarrig tallrik broccoli- och ädelostssoppa med LCHF-knäcke vid sidan av. Skitgott. Och perfekt efter att ha stått och frysit i ett ridhus hela förmiddagen. Det var syster som anordnar ridtävling igen och mamma och jag stod i kiosken och gjorde varma mackor och sålde glögg. Det var inte så mycket folk som vågat sig ut med hästtransport på de snöiga vägarna, men de som var där verkade nöjda. Tyvärr var det -9 grader ute och även min superjacka blev så småningom otillräcklig, även om jag mest frös om fötterna.
Sen fick jag skjuts av mamsen till bussen och nu är jag alltså tillbaks i Malmö. Resten av kvällen kommer jag ignorera mitt skolarbete och istället fokusera på att se serier, vara varm och slö, samt kanske äta några nötter. Så. Nu vet ni.
Bloggat från jobbet.
Jag sitter hemma hos en barnvaktsfamilj och lyssnar på ösregnet utanför. Det regnar katter och hundar och det har det kort i princip hela dagen. Jag försökte mig på en promenad hit innan idag, det tar cirka en timme. Jag var dyngsur efter femtio meter. Mina gympaskor funkar helt enkelt bäst inomhus.
Ja. Så jag och L har lekt mamma, pappa, barn oavbrutet. Jag var storebror Pontus samt prinsessan Klara på slutet. Nu sover barnet i familjen och föräldrarna har precis smsat besked om att de tänker vara hemma 21.30. Fina pengar.
Det drygaste just nu är att jag måste ta på mina våta sneakers och bege mig ut i regnet igen. Tänker åtminstone ta bussen hem.
Min dag började klockan 11 i St Pauli Kyrka här i Malmö. Det visade sig vara familjegudstjänst med nattvard (det bästa av två världar) och kyrkan var full av gulliga bebisar, barn och förälskade unga par. Det värkte rejält i livmodern ett tag kan jag avslöja. Skön start på dagen som sen bestod av återuppvärmning hemma och regnig promenad till jobb.
Som en motvikt till gårdagens sockerintag har jag idag kört detox med grönsaksjuice, buljong och örtte. Känns bra i kroppen.
Vi säger så så länge. Morgondagen blir stressig och tight, måste hem till föräldrarna för att kunna åka med Emelie och Malena till Ullared på tisdag.
Hörs!
Mitt torsdagsjobb har dragit igång.
Lättad svensk kom hem för ett tag sen efter första riktiga barnvaktstillfället hos K och O. Jag var där i tisdags för att bekanta mig mer med ungarna (snart 4 år och 15 månader) och lillebror O var inte särskilt imponerad av mig. Han var ledsen och arg om vartannat och krävde att bli buren av sin mamma för att inte hamna i mina läskiga klor.
Idag hämtade jag de små liven på förskolan kl. 15.30, efter att alltså bara ha träffat O en gång innan, och det gick skitbra! Han ogillar förskolan vilket nog är till min fördel och blev mest förvånad över att se mig där. Vi bytte bajsblöja på förskolan innan vi tog på oss ytterkläder, grabbade tag i tvillingvagnen och begav oss hemåt.
Efter en halvtimmes lek på lekplatsen så kom vi hem och fortsatte busa med Duplo och två djur på hjul. Det gick så himla bra. Inte en tår från lillebror. Jag värmde spagetti och köttfärssås i mikron till middag och de åt med god aptit och fint bordsskick båda två. Sen lekte vi lite till, K fick ett utbrott för att vi inte kunde gå ut igen och sen kom mamma hem. Hon hade nog varit lite orolig, jag är deras första utomfamiljsbarnvakt någonsin, men det gick ju skitbra, vilket jag försäkrade henne om ett par gånger innan jag fick lite cash och lämnade huset.
Ungarna var nöjda, mamman var nöjd och då är jag också nöjd. Känns bra att det gick så bra. Detta är nu ett återkommande inslag på mina torsdagar, hämta två fina barn på förskolan och leka lite med dem.
Bit av kaka.
Ska man bli lärare kanske?
Har funderat en del på vad som ska hända med min framtid idag. Jag har ju börjat bli lite lite småsugen på att eventuellt kanske någon gång i framtiden potentiellt bli lärare. Även om jag alltid bestämt har hävdat att det yrket inte är något för mig och att jag skulle känna mig nöjd om jag en dag fick egna barn, så lockar det ändå litegrann.
Nu har jag googlat en massa fram och tillbaks och försökt ta reda på hur man snabbast kan bli lärare. Det verkar som att den snabbaste vägen dit också är den dyraste. Vi pratar online-kurser via amerikanska skolor. Långsammast är det i Tyskland då jag hade behövt plugga i fyra år för att bli grundskollärare. Där är man dessutom tvungen att undervisa i tre ämnen varav två måste vara tyska och matematik. Vill jag inte.
I Sverige finns en tilläggsutbildning man kan lägga på sin kandidatexamen för att få lärarlicens, men den tar också tre år och innefattar praktik som gör att man inte kan fixa den online via distansstudier.
Nu tänker jag att jag ska försöka få en tid hos en syokonsulent på skolan som kanske kan hjälpa mig vidare eller iallafall säga något klokt. Jag är ju heller inte hundra procent säker på att jag vill bli lärare, men det känns praktiskt att ha kollat upp mina alternativ ändå. Har jag riktig jäkla tur så kanske jag kan få jobb på skola/förskola i Frankfurt även utan lärarutbildning och på så sätt skjuta den delen av pluggandet på framtiden?
Nu vet ni.
Jobbintervju
Jobbintervju idag. Föräldrarna som jag träffade hade flera stora kollegieblockssidor fulla med kluriga och typiska arbetsintervjufrågor. Jag försökte svara så positivt, men samtidigt ärligt, som möjligt. Tror dock inte att jobbet är något för mig eftersom det inte kändes 100 procent i magen. Ibland är det så bara. Dessutom lät det lite som föräldrarna nog behöver mer hjälp än vad jag har tid till och då är det ju bättre att de hittar någon som passar bättre. (Gud vad politiskt korrekt man kan låta då.)
Imorgon ska jag träffa en annan familj, med ett barn, som bor nere i Västra hamnen. Kanske är det en bättre fit? Och sen ska jag ringa dagens föräldrar och berätta att jag hoppar av skeppet. Ja. Så gör vi.
Ja, ni förstod väl kanske att det är barnvaktsjobb det rör sig om? Det är allt jag duger till.
Sista kvällen med gänget a.k.a. LCHF-fusk
Efteråt besöket hos nattdjuren ville jag egentligen hem och spendera sista kvällen med Lindsey, men Diana ville bjuda på mat så det blev att vi stack in till Adelaide och slog oss ner på en italiensk restaurang. Jag hade planerat att inte äta pizza med dem och förberett kycklingfilé hemma, men nu skulle det ju dröja ordentligt med tid innan jag var hemma. Så jag tog beslutet att inte sitta hungrig med ett glas vatten och titta på fyra människor glufsa i sig smarriga pizzor, utan äta något som i och för sig inte var fakirkost, men väl vanlig LCHF. Det blev en sallad med rucola, gurka, marinerad paprika, kycklingfilé, parmesan och dillmajonäs. Extremt god! Och första gången jag åt grönsaker och mjölkprodukter på tio dagar. Underbart.
Sen satt vi kvar en lång stund och pratade om vår gångna termin vid Flinders, vad som var bra och vad som var dåligt. Diana är bra, för även om hon är australier så känns det ändå okej att kritisera det som jag tycker är dåligt med det här landet, och hon lyssnar och kommenterar utan att döma. Ja, sen hoppade vi in i hennes bil igen och hon var vänlig nog att köra oss hem trots att det var helt fel håll för hennes del. Vi överlämnade ett kort som jag skrivit några vänliga ord på, kramade om lilla damen och sen sa vi hejdå. Så nu ser jag nog aldrig mer henne, vilket känns konstigt och ganska dramatiskt, men är troligtvis sant.
Hemma igen fann jag Mariko i full färd med att baka morotspiroger efter japanskt recept. Klockan var 22.30 och jag bloggade lite snabbt. Julia kom förbi för att låna vår våg och Eric var inte på Skype. Jag sov istället.

Har glömt om jag visat den här bilden innan, men här är vi iallafall under ett möte på Dianas kontor. Från vänster: Matheusz från Polen, Marleen från Holland, svenskan och Alessandro från Italien.
Hur jag mår bra.
I höstas hade jag några riktigt stressiga perioder. Jag pluggade 150 procent, jag organiserade inför Australienresan, jag sökte stipendiepengar för glatta livet, jag förberedde en flytt från Rosengård och dessutom försökte jag att hinna träffa både Eric, uni-vänner och gamla kamrater från Sjöbotrakten. Det blev ibland lite mycket helt enkelt.
Jag fick migränanfall som började med att jag tappade känseln i lillfingret, något som sen snabbt spred sig till hela vänster kroppshalva. Jag låg hemma på heltäckningsmattan på Thomsons väg och blundade med en våt handduk över ansiktet och tänkte att det kändes som om jag var på väg att försvinna upp i rymden. På ett dåligt sätt. Huvudet dunkade så mycket att jag knappt stod ut och det kändes som om någon vred runt med knivar i mina ögon. Jag funderade allvarligt på att ringa ambulans, fast jag på något logiskt sätt ändå visste att det inte var rätt, jag hade ju bara ett migränanfall. Det var inte skönt iallafall, kanske ska jag stanna där och nöja mig med att sammanfatta det så.
Jag insåg att jag behövde ta kontroll över livet innan migränen tog kontroll över mig. För mig är det viktigt med kontroll, med struktur, scheman, listor och en kalender. Jag behöver kunna kontrollera mitt liv och min vardag, annars åker jag bara med lite halvdant på sniskan tills jag trillar av och måste hoppa på igen i farten. En sak i taget-tänk är också bra. Tittar man uppifrån på situationen kan man lätt bli överväldigad och apatisk eftersom det är så mycket som måste göras. Men tar man tag i en liten del i taget så går det lättare att få något gjort varje dag.
Jag mår bra då. Jag mår bra när jag har läget under kontroll, när det är jag som bestämmer vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras. Det låter kanske tråkigt, men det är det inte. Tack vare att jag betar av saker från livets att göra-lista så har jag ju tid för spontana utflykter, pubrundor och annat skit, utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något vettigare.
Ville bara säga det. Och påminna mig själv om hur jag mår bra.
Översättarjobb, yes?
Men. Nu får jag ju leva snålt om jag ska fixa livhanken fram tills september och det var det, plus ett inlägg av coola Husvagns-Stephanie, som fick mig att anmäla mig till en massa översättarjobb-sidor. Ena halvan av mig tänker “amen herregud, du är har ju bara ett modersmål och din tyska är inte grammatiskt perfekt”. Andra halvan tänker “så många kassa översättningar av filmtextning som det finns måste ju du kunna göra ett bättre jobb, du pluggar ju för tusan engelska!”.
Det hade ju varit perfekt som extrajobb, sitta framför datorn och formulera meningar några timmar om dagen. Hoppas att jag kan få in en fot eller två där. Stefanie, som i och för sig är grym, erfaren, har tagit test och allt och trespråkig sen länge, tjänade till exempel 2800 kronor för fyra timmars jobb. Detta med två småbarn i närheten också! Där har vi en tjej att se upp till! Vi får väl se vad som händer i min översättarkarriär..
Migrationsmuséet.
Vårt, mitt och Alessandros, möte med chefsintendenten på The Adelaide Migration Museum gick bra. Hon heter Catherine och är en riktig Adelaidare som snackar så fort att man missar ungefär vart tionde ord. Alternativt uttalar hon inte ens vart tionde ord eftersom det tar för lång tid. Vi fick en snabb genomgång av de nuvarande utställningarna och det var superintressant! Ska försöka skriva om detta allvarliga och stora någon dag i framtid för det är verkligen en viktig del av Australiens historia. Alla som inte är aboriginer är ju från början immigranter och migranter. Det finns en massa hemskheter och fina historier att berätta från tiden då immigrationen var som värst/störst.
Efter genomgången fick vi träffa två av hennes kollegor också inne på kontoret. Vi fick veta att vi ska delta i arbetet med att katalogisera pappersdokument genom att lägga in dem i ett datorsystem. Dokumenten rör människor som kommit till Australien de senaste två hundra åren, deras historia, tillhörigheter och signalement. Förhoppningsvis kan Alessandros italienska och min tyska vara till nytta.
Påsklovet från Uni varar två veckor och en av dem, cirka trettio timmar ska vi alltså jobba på muséet. Jag är ganska förväntansfull och tycker att det ska bli roligt, det enda som jag oroar mig lite grann för är om vi verkligen kan göra riktig nytta under den korta tiden vi är där. Hoppas det, annars känns det inte så himla kul att lägga tid på det.
Läs mer om Migration Museum på deras egen hemsida!
Burpees!
Linnéa kommenterade och frågade hur det egentligen går med det där burpeesen och jag kan väl påstå att jag har ganska goda nyheter att komma med. För ungefär två dagar sen gjorde jag cirka tretusen burpees och situps och Russian twists för att komma ikapp. Det var skitjobbigt och assvettigt och inte särskilt roligt, men det skulle ju göras. Så igår var jag för trött för att göra några överhuvudtaget och måste alltså göra extra idag med. Lite av en ond cirkel tänker jag, nu när jag ser det i klarhet nedskrivet och allt.
Men sen ska jag inte glömma eller försumma utan göra som jag ska. För nu börjar det bli väldigt många. Väldigt väldigt många. Och jag är fortfarande lika jäkla otränad som förr och det har inte blivit lättare. Om det nu var nån som trodde det.
Bild härifrån: http://rlv.zcache.com/stick_figure_sit_ups_sticker-p217388211131898245z85xz_400.jpg








