Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Inställd resa

April 12th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

De senaste veckorna på jobbet har varit stressiga och jobbiga och lite trista emellanåt och samtidigt fullproppade. Vi har planerat för den mini-affär som företaget tänkte starta i Täby utanför Stockholm. Jag skulle vara där en vecka. Jag skulle åka ikväll, bo på hotell i 8 nätter och sen åka hem och vara med på Miras dop.

Men så blev det ingenting.

Igår, på förmiddagen, runt 30 timmar innan flyget skulle gå, ställer vår högsta chef in allting. Hon får kalla fötter och ångrar sig.

Därför ägnades gårdagen åt en massa samtal till människor som planerat om sina liv för att jobba i vår affär de närmsta tre månaderna. Jag var så jädra besviken, arg och ledsen. Det känns skit att vända ut och in på sig själv, jobba 14 timmar i streck i flera veckor och lägga ner energi på att översätt emailkonversationer fram och tillbaks, ringa, koordinera, fixa, dona, kolla upp, skriva, planera och kontrollera. Och sen blir allting inställt. SURT.

Idag är jag gladare. Det gör inget att jag inte måste fira påsk på ett hotellrum i Täby. Jag får två helgen tillsammans med Eric och vänner och Frankfurt istället. Livet går vidare. Och jag börjar kanske (kanske!) få lite mer skinn på näsan. Det är så här det går till i verkliga livet. Glöm pluggtider på Malmö Högskola och år som nanny i privata familjer. Arbetslivet är tuffare än så.

 

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Londontripp och lättnadskänslor

February 4th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (2 Comments)

Hej världen!

Jag körde en kniv i fingerspetsen under kvällens bolognese-lagande, så om bokstäverna haltar idag tänker jag skylla på det.

Läget är alltså, som oftast, under kontroll. Jag överlevde en sanslöst ansträngande, men rolig helg i London. Vi bodde på ett fint hotell bredvid flygplatsen, åt god mat och jobbade MASSOR. Våra kunder bodde på samma hotell så det fanns liksom inte nån riktigt fritid, utan så fort vi var ute i “offentligheten” skulle det pratas och svaras på frågor och varas trevlig. Men det gick bra, det är trevliga kunder vi har i England och jag kände att jag hade nytta av mina dagar som nanny åt rika människor. Bra på att le och vara trevlig fast jag vill slå människor med dålig andedräkt och aggressivt sätt i ansiktet.

Dessutom lystes tiden på jobbresa upp av J från Finland och E från P, båda vansinnigt eleganta damer som varit i företaget en tid, hade massor av historier att berätta från både privat- och yrkessliv. När själva huvudseminariedagen var över på söndagskvällen satte vi oss i Js rum och drack vin och blev lite glada i hatten och hade skitkul.

Även om högsta hönset också var med och vrålade och skrek och gav befäl och gnällde, så var våra kunder nöjda. Och jag var mest glad att det var över. Dock sa högsta hönset, minst tre gånger, att hon var väldigt imponerad av att jag, som inte har jobbat i firman alls länge, gjorde ett så fantastiskt jobb och att hon var väldigt nöjd med min insats. Sänkta axlar på den liksom.

Efter ett möte med en PR-agentur på måndagen, snabb shoppingtur runt Leicester Square och en mycket skumpig taxiresa tillbaks till flygplatsen, lämnade vi London och England som en grupp trötta, men nöjda smyckesförsäljare.

Min första riktiga affärsresa gick alltså väldigt bra och det känns så skönt inför nästa. I can do it liksom.

Migränmos och presentationspress

January 23rd, 2014 | Posted by Jess in Ego. | Jobb. - (2 Comments)

Hej!

Nu ska jag berätta om min migrän som kom igår. Så här var det:

Jag kom hem från jobbet och gjorde min nya favoriträtt till middag, för femte gången den här veckan: spenatsallad med fetaost och LCHF-krutonger och avocado. YUM.

Sen pratade jag med min fina mamma i telefon och fick då under tiden en ganska retsam huvudvärk. Så snart jag lagt på luren och avslutat samtalet med Sverige så blev huvudvärken värre. Sen fick jag ont innanför ögonen. Sen domnade lillfingret på vänster hand och sen gick det snabbt utför. Efter ytterligare fem minuter domnade hela vänster sida bort, halva tungan, halva ansiktet, vänster arm och vänster ben. Mina fötter blir dessutom direkt ISkalla.

Eric rotade förtvivlat efter mitt superdyra migränpiller som jag sparat just för detta tillfälle. Stoppade snabbt i mig det och gick och la mig i sängen och frös så jag skakade. Det blixtrade framför ögonen, jag var jätteyr trots sängläge och blev inte varm trots filtar och kläder och raggsockar.

Efter kanske en halvtimme somnade jag, vaknade när Eric kom och la sig och då gick jag och borstade tänderna. Imorse kändes det som att jag blivit överkörd av en buss eller tre. Piss. Gick ändå till jobbet och det funkade, jag var mör och trött i kroppen, men det funkade. Så mycket att göra nu inför London. I eftermiddags satt vi kvar och filade på presentationen till klockan sju, fast jag började klockan 8 imorse. Livet som yrkesarbetande alltså.

Konstigt nog känns migränen inte stressrelaterad, jag tycker verkligen inte det. När jag kom hem ikväll blev jag för några minuter av med lillfingret igen, tog snabbt som sören ett par smärtstillande och nu lyssnar jag på Filip och Fredrik i mörkret. Och bloggar. Eric är på väg hem och livet är helt okej.

Trots migrän. Tips på migränbotning mottages tacksamt.

Tyska jobbetraditioner och svenska ögonbryn

January 23rd, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Så jädra fina fredagstraditioner vi har på jobbet. Iallafall på min våning, där kundtjänstare och projektcoordinatorer och arbetsledare sitter. Vi dricker sprit. Så jädra tyskt. När klockan börjar närma sig fyra och det är hyfsat lugnt i korridorerna går finska Ella och hämtar glas på en bricka som hon fördelar mellan skrivborden. Sen kommer antingen vin, sekt, likör eller liknande. Förra veckan var det en bärlikör som hette Ficken (fult ord för sex på tyska) och nu senast en flaska vitt vin som stod och skräpade i köket.

Det arbetas sen vidare. I tystnad. Produktionen sjunker antagligen inte mer än den gör på måndag morgon. Första gången höjdes min ögonbryn, jag är svensk. Jag har dessutom inte haft ett enda kontorsjobb tidigare, men jag kan ändå förstå att det antagligen inte är kutym hemma i Svedala.Det är någon sorts AW, after work, som liksom kör igång innan jobbet slutar. På så sätt sparar man tid och slipper ses i offentligheten med sina kollegor.

Det gäller att ta seden dit man kommer. Så jag trivs, slappnar av, hinner bli varm i kroppen innan jag sätter mig på cykeln nån timme senare för att hålla helg. Ändå rätt nöjd med jobbet som började med en motvillig intervju och slutade med trivsel och bra magkänsla.

Jobbresor och chefspress

January 20th, 2014 | Posted by Jess in Annat. | Jobb. - (0 Comments)

Alltså. England nästa helg. Troligtvis. London. Event med jobbet. Jag var sugen innan jul, nu blir jag mest stressad bara jag tänker på det. Jag tycker om att kunna planera och att kunna förbereda mig, både mentalt och praktiskt. Jag tycker inte om sista minuten-grejer och jag känner mig dessutom inte helt redo att svara på komplicerade frågor om provisionssystem och försäljningsbonusar.

Men så får det bli. Jag tänker hinna med att handla en jobbeblus eller liknande i veckan så kan jag kanske iallafall se ut som att jag vet vad jag gör. Mer än att själva eventet är på söndag nästa helg vet jag heller inte. Inte hur länge vi stannar eller när vi åker eller hur allt ska gå till. Däremot vet jag att PD ska med. Högsta hönset. VDn. Chefen. Hon är hård som stål, otålig, otrevlig och osympatisk. Hon suckar, viftar och skriker gärna. Hon är ingens favorit.

Så jag andas. Mediterar och försöker tänka att det enda jag kan göra är mitt bästa. Det får räcka.

Hen och hen.

January 19th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (4 Comments)

Jag håller på med en hemlig kampanj på jobbet. En kampanj som går ut på att byta ut alla pronomen i alla översättningar jag gör mot ‘hen’. Alltså kanske inte exakt alla, men på ställen där alternativet är att skriva ‘hon eller han’ så kör jag på hen.

Det är ingen som märker det. Ingen kontroll läser de texter jag skriver på svenska och ingen av våra svenska kunder som fått till exempel email där ordet används har hört av sig. Jag tänker att man kanske inte märker det? Jag tänker att ‘hen’ påminner så mycket om ‘han’ och ‘hon’ att ögat inte ens hinner registrera det?

Det är dags nu Sverige och världen och Tyskland och Mitt företag. Var inte rädda för lite förändring, ‘hen’ är ett ord, inget kön. ‘Hen’ är tänkt att underlätta för oss, språket utvecklas ständig och det är nästan tramsigt att hata ett ord av princip.

‘Hen’ alltså. Snart i en smyckeskatalog nära dig. Varsågod.

Affärsresor och svenska städer

January 11th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (2 Comments)

Min första affärsresa är bokad! Om man inte räknar de gånger som jag åkt med som nanny när familjen Rik för några år sen drog runt mig i världen. Jag besökte Nya Zeeland, Österrike, Skottland, England med mera tillsammans med dem, men som affärsresa tror jag inte att det räknas.

Men i mars är det alltså dags, tillsammans med företaget jag nu jobbar för. Jag ska åka i början av mars, tillsammans med min svensktalande kollega som har haft om hela den svenska marknaden själv och litegrann tillsammans med min företrädare. Vi ska hålla i en kataloglansering, några seminarier och visningar av nya smycken som kommer ut i slutet av februari. Först ska vi till Östersund, och sen till Stockholm. Alltså på samma helg. Det blir hotellfrukost och själv på hotell och flygande och några taxiresor och säkert mycket stå och le och svara på dumma frågor och dreglande gubbar som är jobbiga, men det ska ändå bli roligt. Känns vuxet och fint att de litar på mig. Jag ska försöka göra bra ifrån mig.

Nu vet ni, jag är vuxen! (Det ska även bli fint att se Östersund, om vi nu hinner se nåt, har aldrig varit där och tycker ju egentligen om Sverige. På avstånd liksom. Men det kan vi prata om en annan dag.)

Jag har ett jobb. Jag har ett skrivbord och ett användarnamn och en nyckel till ytterdörren och en tekopp i jobbeköket och min egen emailadress som slutar med företagets namn.

Jag känner mig som en riktig vuxen.

Jag jobbar på ett företag som säljer smycken genom återförsäljare ute på fältet, alltså lite som Oriflame och Tupperware och sådana där ni vet. Det är ett tyskt märke som har sitt huvudkontor här i Frankfurt. Det jobbar ungefär 60 personer där nu, för tre år sen var de nio. Hela huset är fullt av IT-människor, grafiker, designteam, lagerarbetare och så vidare.

Jag jobbar som Sverige-coordinator. De är fortfarande ganska små i Sverige, men enorma i Finland så i skandinaviska teamet är vi nu fem finnar och en svensk. Jag. Jag svarar i telefon och på email, alltså typ kundtjänst. Jag översätter produktmaterial, kataloger och broschyrer. Senaste veckan slet jag som ett djur med att översätta hela hemsidan från tyska till svenska och hann fanimig bli klar i fredags eftermiddag. Så coolt. 55000 ord senare.

Jag ska så småningom resa till Sverige för att hålla i möten, events och kurser. Jag korrekturläser även engelska texter, översätter från tyska till engelska och svarar i kundtjänsttelefonen när ordinarie snubbe är borta.

Och jag trivs vet ni. Alla är väldigt snälla och hjälpsamma och har tålamod och är glada och stämningen är bra. Det är lite stressigt, som jag nämnde igår och mycket nytt att lära sig konstant, men jag försöker göra mitt bästa och jag fick beröm av högsta chefen igår, för ett bra jobb med hemsidan. Nöjd.

Så, nu vet ni vad jag sysslar med alla de timmar jag inte bloggar, pinterestar eller tänker på hur livet blidde såhär.

Plastbitar och cheeseburgare

October 24th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Om JOBB.

Jag är kräsen. Jag har ingen lust att ta ett jobb, vara där i några veckor och sen hata mig själv och jobbet och allt runt omkring. Jag förväntar mig inget mirakel och heller inte ett jobb dit jag längtar, men önskar ett som iallafall inte får mig att må dåligt.

Därför har jag hittills tackat nej till tre jobberbjudande, på grund av att magkänslan skrek nej.

1. På hotell. Det har jag kanske redan berättat, att min svenske vän Pontus, som har ett mycket fancy och välbetalt jobb som nån form av ekonomi-manager på en stor hotellkedja, fixade en intervju åt mig. Det var min första jobbintervju på lääänge och den första på tyska och jag var väldigt rädd. Men det gick bra och jag fick jobbet. Efter lite tänkade och diskuterande så tackade jag nej. Det var för mycket dåliga arbetstider. För lite betalt och inte rätt för mig.

2. I kundservice. Ett intervju som jag fick via en personalförmedling, på en megastor firma utanför Frankfurt som tillverkar plastbitar och bildelar. Jag intervjuades av två tyska gubbar och briljerade med min tyska och min engelska. Jobbet gick ut på att svara i telefon och se till att kunderna köpte så många plastbitar som möjligt. Kändes tråkigt och för stort och opersonligt. Lönen var okej. Men nej tack.

3. På förskola. Och när jag säger förskola så menar jag det som vissa kallar dagis, trots att detta ord är politiskt inkorrekt. Det var ett jobb som engelsklärare i en grupp med barn mellan 3 och 6 år. Montessoriförskola där det mesta kändes rätt, även lönen och min potentiella kollega. Men chefen var konstig och jag vill ju egentligen inte  ha ett förskolejobb. Än iallafall. Så det blev ett nej där också.

 

Jakten går alltså vidare. Vissa dagar känner jag mig stark och klok, andra dagar tvivlar jag på allt och är beredd att slå McDonalds en signal. Tror jag skulle vara bra på att servera cheeseburgare till fulla sjuttonåringar klockan tre på morgonen och plocka gamla pommes från coca-cola-klistriga golv.

Men än är jag inte där. Än letar jag.