Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hemlängtan och Kulturkrock.

August 23rd, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (6 Comments)

Vet ni, det finns nåt som heter Hemlängtan. Det är en kompis till Kulturkrock. De går oftast hand i hand och bryter sig in hos människor som nyligen slagit sig ner på nya ställen. Frankfurt är inte så värst nytt för mig. Jag har bott här tidigare, i nästan tre år. Jag hittar till stadens smarrigaste drinkar och jag vet hur lång tid en springrunda i parken tar. Min bästa Eric bor här och de som från början var hans vänner som nu också är mina. De som har tålamod med min tyska, dricker öl flera gånger i veckan och aldrig har sett nåt annat. Även några svenska diamanter finns här, mina fina tjejer som passar runt mig som om de är kronbladen i en prästkrage och jag det där gula i mitten.

Trots det så misstänker jag att Hemlängtan och Kulturkrock har tagit sig in. På nåt sätt. Kanske råkade jag lämna ytterdörren olåst när vi fick reda på att den finaste lägenheten jag sett gick till nån annan. Kanske stod ett fönster på glänt den kvällen Angelica åkte och tog med sig sin del av prästkragen. Kanske jobbar de som jultomten, krånglar sig ner i skorstenen och kanske hände det precis när jag fick ännu ett nejtack-mail från ett jobb jag sökt. Kanske är det så att Hemlängtan och Kulturkrock utnyttjar sommarens avresa och är extra effektiva de här dagarna då solen skiner förrädiskt och luften är frisk, men man vet ändå att hösten är på väg. Med nystart och kängor och jobbpress och osäkerhet och kallt vatten från himlen. Kanske är det precis nu som nyinflyttade människors hus är extra lätta att ta sig in i.

Jag vet inte.

Jag vet bara att just nu känns Frankfurt och det tyska landet som ett irritationsmoment. Det känns svårt, krångligt och komplicerat. Det känns som att Frankfurt inte vill ha mig och jag blir sur och tänker “skit i det då, jag vill inte ha dig heller”. Jag saknar Sverige och svenskarna som jag tycker om, men det är inte så illa att jag kan skylla på det. Tror snarare att det handlar om ett klassiskt fall av Hemlängtan och Kulturkrock, som båda två också lyckades hitta mig i Australien och som Erics pappa också mindes efter deras år utomlands. De kommer alltid att lyckas ta sig in. Jag hoppas att de åker härifrån snart. Det finns ingen plats för dem och jag tänker stanna. Inte precis i den här lägenheten, men i det här landet och dess negativa och positiva sidor.

Jag härdar ut.

hemma

Magveck och leopardtrosor

August 5th, 2013 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (4 Comments)

Igår var jag på badet med Grace. Jag hade på mig en bikini som visade hela magen och ryggen. Magen är ganska lös, brer ut sig bra och hade stort rött myggbett bredvid naveln, och ryggen var svettig. Mina ben visades också upp. Trots att de är lite småhåriga, har celluiter och bristningar. Jag körde barärmat, gäddhänget fladdrade vagt i sommarvinden. När jag satt ner på min handduk så la sig magen i många veck.
Men vet ni, jag brydde mig ganska lite. För jag har gått ner en massa i vikt och den kroppen som jag har nu funkar bra.

Den orkar springa efter busiga barn på sommarjobbet, den orkar bära matkassar uppför trapporna till Erics lägenhet. Den svettas inte ihjäl på cykelturen in till stan. Den kan springa en massa kilometer, hoppa och dansa. Och jag är stolt över den.

Ingen ska få mig att känna mig ful eller tjock i min bikini. Visst finns det brunbrända tjejer med magrutor och slanka armar i poolen, men det finns också överviktiga tanter med bröst som täcker naveln. Det finns håriga ben och ryggar och bringor. Det finns kvinnor i leopardmönstrade tangatrosor de köpt på åttiotalet. Det finns de som har för små bikinis och för stora bikinis. De finns de som är gravida och anorektiska och sportiga och avklädda.

Jag är lika bra som alla andra.

Sitter och skriver uppsats fortfarande. Överraskning! Eller inte. Sceneriet har dock ändrats eftersom planet mot Tyskland gick tidigt i fredagsmorse. Jag mår bra här, det gör jag. Efter en helg med allehanda fritidsaktiviteter, alkohol, vänner och fint väder så har alltså verkligheten hunnit ikapp och datorn startats igen.

Idag har jag sprungit en runda nu på morgonen, skrivit massa tyskaläxa samt försökt kontakta min handledare. Vet ni, ska jag berätta hela handledarhistorian så får jag starta en blogg till, så det skiter vi i. Men nu har han iallafall hört av sig och vi har bestämt träff på Skype på onsdag. Det kommer vara skitkonstigt och obekvämt att skypa med sin lärare, men det är bättre än inget och jag BEHÖVER verkligen hans feedback för att veta vart jag ska gå härnäst med uppsatsen.

Så. Tills dess klöddar jag runt lite, skriver om, raderar, lägger till, analyserar, researchar och funderar. Det måste bli bra det här. Sommaren och målet och drömmen är nära nu.

Annars då? Vill ni höra lite om helgens fritidsaktiviteter? Alltså. Natten mellan torsdag och fredag sov jag bara tre oroliga timmar på grund av just handledaren och dryg stress, så på fredagskvällen var jag helt slut men gick ändå ut och åt mat med Linda, Lars, Maraike, Kai och Eric. Det var ganska trevligt, men hög musik och trött svensk gjorde att jag kände mig rätt trist.

Lokalbahnhof mai 2013

Hoppas alla på bilden är okej med att den nu finns på min blogg. Sonst musst ihr was sagen! 🙂

I lördagskväll träffade jag svenska tjejerna, var piggare och gladare och roligare. De är ju så fina också! Vi åt grekisk mat, drack vin, pratade om livet och avslutade med Vodka Cranberry på närbelagd bar. Fint så.

Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)

Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)

Igår körde Eric och jag en powerwalk genom stan i gassande solvärme, det var runt 25 grader varmt och väldigt fint. Vi hälsade på hemma hos hans släkting, hemma hos Tobi och åt italiensk glass på en liten stenbänk. På kvällen lagade vi thaimat till hela lägenheten, svängde ihop LCHF chokladmousse till efterrätt och satt på helspänn framför Tarantinos Django Unchained tills det blev dags att gå och lägga sig. Och där sluts cirkeln. Filmen som utspelar sig under slaveriets mörka dagar påminde mig naturligtvis om min kandidatuppsats och ångesten, självtvivlet och hårslitandet kom som ett brev på posten. Jag kör vidare nu helt enkelt, bara sådär. Så får vi se vad det blir av allt.

Kanske är det läge att skriva ett inlägg här på bloggen, Sveriges tommaste forum. Det flyter på med uppsatsen här borta. Nedräkningen har verkligen börjat och på torsdag i nästa vecka ska jag äntligen få träffa min handledare som jag sätter stor tro till. Tills dess är det bra om man har ett färdigt utkast av uppsatsen som läraren kan dissekera, kritisera och diskutera tills man får svar på alla frågor som bubblar och kanske till och med lite bekräftelse på att det man producerat inte är skit.

Just nu har jag nämligen ingen aning på den sista punkten. Jag jobbar enträget vidare med att fylla sida efter sida i ett word-dokument med akademiska meningar på engelska och hoppas på det bästa. Idag var jag på biblioteket tillsammans med Emma, Patrik och Jasmin. Vi var alla lite slitna, lite slöa, lite trötta och lite okoncentrerade. Man kan inte vara på topp jämt, men det hjälper att sitta där tillsammans, paussnacka lite och himla med ögonen åt högljudda lärarstudenter.

Jag fick avbockat det mesta på min att-göra-lista iallafall, skickade också iväg en massa papper åt Jannicke som den sekreterare jag är. Gick upp klockan sex imorse för att springa måndagsrundan innan dusch och promenad till universitetsbiblioteket avklarades. Kan ni förstå det, den här tjejen springer numera 5 km tre gånger i veckan!? Och mer ska det bli! För på fredag är mitt 8-veckors träningsprogram avklarat och då kommer jag starta ett nytt som ska ta mig mot milen! EN MIL. Tänker att jag ska kunna springa en mil tills i slutet av augusti. Senast.

Utöver träningspass på morgnarna hinner jag också med att umgås med Emelie och Malena, som förra veckans shoppingrunda med lunch i solen och gos med en lite olycklig (men också väldigt snäll) Miriam. I torsdags körde vi kursfest som började med vin och öl och Minttu på skolan och sen fortsatte på pub, men då gick jag hem för jag är fattig och ville kunna springa utan baksmälla dagen efter. Sån är jag. Dessutom trycker jag i mig sån megalyxig LCHF-mat hela tiden, att ni bör vara avundsjuka! Vi snackar tacosallad, lax, krämiga såser, bär och rysk yoghurt, rostade nötter, kycklingfilé, Brieost, kolsyrat vatten, gratinerad zucchini och massa mer. Så. Jädra. Smarrigt.

Samtidigt som allt det här händer, som livet pågår och uppsatsen tillverkas och vårsolen lyser och omeletterna avlöser varandra och tvn står dammig i ett hörn så saknar jag såklart min kille. Eric. Han som bor i Tyskland ni vet. Men, de goda nyheterna är att på fredag, dagen efter domedagsmötet med handledaren, så ska jag gå upp i ottan och sätta min gump på ett flygplan mot Frankfurt. Och sen tänker jag skriva uppsats därifrån. Inspireras av de tyska biblioteken och titta på film i sängen med Eric om kvällarna. Kanske dricka vin med tjejerna och krama om familjen Zimmermann som snart blir större. Det ska bli himla fint.

Första bilden föreställer en löpare i löpkläder.

Andra bilden föreställer två bästisar i vårsolen.

Tredje bilden föreställer stolt och svettig löpare som sprungit fem km för första gången i sitt liv.

Sista bilden föreställer tre klasskompisar på fest. (Jasmin, Emma och jag.) Den har jag snott från min klasskompis Emma! Hon i mitten!

Photo 2013-04-15 07 33 07

Photo 2013-04-17 11 58 10

Photo 2013-04-20 16 35 21

fest bild

Tankar och tacksamhet.

April 12th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Dagen har gått i tacksamhetens tecken. Först sprang jag 25 minuter i ett sträck imorse, kände mig stark och oövervinnerlig. Och glad att min kropp mår så mycket bättre och orkar så mycket mer nu än förra året.

Sen stack jag iväg och donerade blod, tittade på affischer inne på Blodcentralen på de som desperat behöver mitt blod för att bli friska. Tänkte också på Emelie och det som hände henne och hur människors blod hjälpte henne. Är glad att jag är frisk.

Efter det var det en kombination av lyxig fredagsmiddag, hemsk nyhetsrapportering från Syrien, lyckad pluggsession, samtal med mamma, blogginlägg från cancersjuk femåring, cellprovskontrollsinbjudan och gulliga sms från min älskade, uppskattade pojkvän.

Jag har det så jäkla bra. Jag har de finaste människorna omkring mig som stöttar och peppar och kramar och skrattar och gråter med mig. Jag är frisk. Jag har mat på bordet. Jag har tak över huvudet och pengar på kontot. Om en liten, fjuttig kandidatuppsats är det ändå som stör mitt ordnade liv så har jag det JÄVLIGT bra.

Jag är tacksam.

begrateful

“Om du har mat i kylen, kläder på kroppen, tak över huvudet och någonstans att sova, då är du rikare än 75 % av världens befolkning. Om du har pengar på banken och i plånboken och lite växel också, då tillhör du de 8 % som är rikast i världen. Om du vaknade i morse med mer hälsa än sjukdom, då är du mer välsignad än den miljonen människor som inte kommer att överleva den här veckan. Om du aldrig har upplevt stridens hetta, fängelsets plåga, tortyr eller de fruktansvärda känslan av svält, då har du mer tur än 500 miljoner människor som lever i lidande. Om du kan läsa det här meddelandet, är du lyckligare än 3 miljarder människor i världen som inte ens kan läsa.”

Öde och seg.

April 8th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

londgistance

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.

Vårlängtan och vemodan

April 5th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Hej. Jag är alltså tillbaks i Sverige. Den där flygplatsen som jag bloggade från sist kastade ut mig och jag hamnade på ett plan mot Köpenhamn och sen fick jag vänta nån timme på ett tåg tillbaks till mitt land men hem kom jag iallafall.

Vardagen har dragit igång och i princip all min vakna tid och min sovande tid går åt till att tänka på, oroa mig för och få panik över min kandidatuppsats. Om bara några få ynkliga dagar ska vi skicka in ett första utkast på vår uppsats och läraren spenderade gårdagens seminarium med att krossa allt jag hittills kommit på. Så. Tillbaks på ruta ett är det alltså som gäller här borta. Eller ja, ruta 1b kanske, jag kör fortfarande på mina romaner och jag kör fortfarande på något mammie-relaterat.

Men det kan ju inte vara så kul för er att höra mig tjata om detta så istället tänkte jag berätta att jag sticker till landet imorgon. Det ryktas om solsken och våriga vindar och då vill jag sitta under en filt i mamma och pappas trädgård och läsa kurslitteratur och få fräknar på näsan. Kanske lyckas jag även övertala Malena och Emelie om att vi ska ses, så att jag får gosa med bäbis och köra bästisprat tills jag blir hes.

Innan dess kör vi veckans sista löprunda, nåt ägg till frukost, en snabb bloggkoll och om jag har riktig, jäkla tur, ett kärlekssamtal till Frankfurttrakten. Helgen börjar när jag lämnat in veckans tyskaläxa. Livet pågår redan.

tumblr_mk337tmdjv1r8epnko1_400

Metaforer och magknip

April 3rd, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sitter återigen ensam på flygplatsen i Frankfurt och hatar det mer än någonsin. Hela min kropp skriker nej och mitt hjärta vrålar högern än de andra delarna tillsammans. Men huvudet tvingar iväg hela gänget ändå. Upp på spårvagnen, vidare med tåget, bort med bagaget, genom gaten och nu sitter jag här. Det räcker nu. Så känns det. Vi har gjort detta fram och tillbaka i snart tre år och jag vill inte vara med längre. Jag vill springa och gömma mig under ett täcke, som en liten unge som inte vill borsta tänderna. Gömma mig och komma fram lagom till sommaren, när kandidtuppsatsen är färdigskriven och jag åker hit utan returbiljett.

Eric är på jobbet idag, som vanligt nuförtiden. Vi sågs på en snabblunch i närheten av hans kontor i Offenbach, tryckte i oss varsin thairätt och pratade stelt om hur snabbt tiden kommer att gå. Den kommer såklart att gå snabbt, jag vet det, men det är ändå ytterligare fem veckor av mitt liv jag måste spendera utan honom.

Extra ångestladdat är avskedet den här gången också på grund av uppsatsen. Den måste skrivas. Jag måste skriva den. Beskrev den för Angelica igår som ett stort, insåpat, spetsigt berg. De finns dem som säger att jag ska klättra över det där berget, men jag är naken och såpan är hal och fötterna blöder. Men jag måste över. Jag måste.

Nu ska boardingen snart dra igång och jag har slut på wannabe-poetiska metaforer. Det är dags att irritera sig på folk som går på planet först fast personalen bara vill ha de som har plats längst bak. Jag biter väl ihop som barnsligt då? Och lyssnar på förnuftets röst fast jag hatar den.

Saknar honom så det skär i mig.

Det här med att Eric jobbar övertid är ju inte jätteroligt. Stack klockan 8 imorse och är fortfarande inte hemma och så upptagen och stressad att han inte hinner svara på sms. Aja. Då har jag iallafall inga ursäkter att inte plugga på.

Den där uppsatsen som jag snackade om sist som ska lämnas in ikväll blev till slut klar. Ska bara läsa igenom den en gång till och leta fel och stavfel och kassa meningar, sen skickar jag in skiten och hoppas på det bästa. Tills dess att ögonen har vilat klart lite från den uppsatsen tänkte jag göra veckans läxa i tyska som den här gången var ganska stor. Och krävande. Dessutom kan ju inte Eric hjälpa till så mycket när det handlar om grammatik och satsdelar, regler man som modersmålare inte har så bra koll på.

Igår tog jag oförtjänt pluggpaus och träffade Linda och hennes syster Lea och kusin Vivien på stan. Vi körde fika och snackade skit för att komma i fatt litegrann. Som grädde på moset upptäckte jag att världens bästa munkförsäljare slagit upp portarna mitt inne i Frankfurt: Dunkin’ Donuts! Vi gick förbi och det såg ut precis som i USA och jag blev nostalgisk och ville genast köpa på mig en grön te och en bowtie, min gamla vanliga order från tiden som aupair New Jersey. Men köerna var långa och dessutom är jag hyfsat säker på att en bowtie-munk innehåller liiite för många gram kolhydrater.

Min träning går svinbra annars. Jag älskar ju att springa nu, eller jogga är det väl, för det går inte så snabbt än. Har jag berättat detta redan? Kör ett program genom iPhonen som instruerar mig på bästa sätt så att jag snart kan köra fem kilometer utan att stanna. Efter det blir nästa mål att kunna springa 10 kilometer utan att stanna. Det ska gå!

Annars då? Ja. Det är onsdag. Om en vecka åker jag hem. Efter att dagens tyskläxa är inlämnad får jag kanske titta så smått på vad som behöver göras på det där research proposalet gällande min kandidatuppsats som ska in nästa vecka. Vore skönt att kunna ta långfredagen ledigt eftersom Eric också är ledig då.

Vi får la se. Tills dess får ni inga bilder och inget annat roligt heller. Hej hej!

Låtsasmoster och tankeomställning

February 18th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Malena och Tony har blivit mamma och pappa! De har fått en bebis! Jag har blivit låtsasmoster till en liten Miriam som jag ska få hälsa på på onsdag. Längtar ihjäl mig efter att få höra den troligtvis dramatiska historien om hur lilltjejen kom till världen. Jag är så väldigt glad för mina fina vänner, även om det känns skitkonstigt att Malena har en dotter nu. Skitkonstigt.

I övrigt så flyter livet på som det brukar. Det är mycket att göra och tänka på, som jag antagligen tjatat tillräckligt om. Jag försöker ta en dag i taget och lyckades häromdagen göra mig själv lite lugnare med en tanke. Såhär: Innan har jag tänkt att min belöning för att klara kandidatuppsatsen är att få flytta till Eric och Tyskland och köra igång mitt nya liv där. Detta har satt extra mycket press och stress på mig och den ouppnåeliga och läskiga kandidatuppsatsen. Nu har jag dock insett att det kvittar hur det går med uppsatsen, jag får ändå flytta till Eric! Bra va!? (Naturligtvis vill jag ändå få godkänt på skiten och få den ur världen, men skulle det bli så att jag misslyckas så gör det ingenting.)

Jättetyngd har lyft från mitt hjärta och min hjärna och min stressnerv.

Nu i veckan väntar som sagt besökt hos Miriam och hennes föräldrar, sen ska jag jobba på Jannickes ridläger en dag och sen skriva sista uppsatsen för denna kurs i helgen. Det blir inte lätt, men det måste göras.

Nu ska jag dock hälla i mig en kopp tranbärste med kokosfett och kanske slå på tvn en stund. Hejdå!