Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Förbered er på mycket fint.

I gårdagens inlägg nämndes en rad fina händelser, dock har jag väl fortfarande inte berättat det absolut finaste som hänt denna sidan jul?! Jag har fått en liten systerdotter till! Dock är det inte Jannicke som likt Maria i hemlighet fött en liten gosse i nåt stall, utan min bästaste vän Emelie och hennes man Martin som fått en bäbis! En liten Knopp! En liten varelse som jag än så länge bara sett bilder på men som ser ut att vara precis så mjuk och sötluktande och gosig som alla bebisar är. Och jag tänkte lite extra på honom och hans föräldrar när jag i lördags var hemma hos G (fem år) och lillasyster O (4 månader). Lilltjejen är också himla go, men när hon efter nio timmar i min famn fortfarande inte vill somna, då börjar liksom söthetens positiva laddning långsamt trappas ner.

Så fort hon sen hade slutit sina stora mörka ögon och somnat på min hand, återkom hennes söthet med 200 procent. Bebisar alltså. Sån bra uppfinning.

Tillbaks till Knoppen. Honom ska jag få lära känna i helgen för då bär det av till Sverige och Skåne på en väldigt kort och väldigt dyr resa. En sån som jag lovade mig själv och alla nära att jag skulle åka på ibland, för att jag vill. Inte för att det passar bra i jobbschemat, är billigt, eller särskilt praktiskt. Utan för att jag vill snusa på nya medlemmen i familjen Persson/Lasson, stryka honom över det mörka håret, kramas med de nyblivna föräldrarna, gå på ett ettårskalas och bara känna att jag också hör hemma där. Trots att jag missar så mycket och saknar så mycket. Fina händelser alltså. Livet är fullt av dem.

Reseprat och känslopladder

October 31st, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

allhelgona

I läsande stund sitter jag ganska långt fram i ett mellanstort flygplan på väg från Frankfurt mot Köpenhamn. Vi vet ju alla att tiden går fort och att de flesta har problem med att förstå hur sekunder blir till dagar som blir till månader, allt utan att man alltid hänger med i svängarna. Det är nästan exakt fyra månader sen jag var i Sverige senast. Det känns däremot både som två veckor och ett år.

Malena och Tonys lilla tjej har hunnit fördubbla sin ålder och jag har missat allt. Henne ska det bli kul att se igen. Och Emelies bebismage såklart, som troligtvis också har fördubblat sin storlek (?) sen i juli. Det blir middag med de där vännerna som har känt mig så länge. Sen blir det middag igen med människor som känt mig ännu längre, familjen Sjöstedt. Kanske har mormor och morfar tid att träffa mig en sväng. Kanske får tandläkaren återbud och vill ge sig i kast med mina gaddar. Kanske hinner jag in till Sjögrens för att kolla på tapeter som inte är tyskfula. Jag ska också njuta av Skåne, det ska jag.

Fick ont i magen imorse när jag sa hejdå till Eric. Kroppen tror direkt att det är dags för sex veckors abstinens och ensamsovande i en studentlägenhet i Malmö och hjärna lyckas inte få fram att det rör sig om tre nätter utan honom. Det är inte klokt så snabbt man vänjer sig. Vi är en familj nu, vi bor ihop i den här lägenheten och det är konstigt att lämna honom, trots att det har varit vardag de senaste tre åren. Får alltså sakna Eric litegrann nu så att jag kan åka hem och kramas med svenskarna.

Jag tänker att det är dumt att bo i ett annat land än dem man älskar. Man missar så mycket och man är borta så mycket och man saknar så mycket. Men vet ni, det finns ingen annan utväg. För jag har ju människor jag älskar i två länder. (Minst.) Och fastän jag blir avis på Emelie som får träffa Miriam ofta ofta och avis på Malena som får se Emelies mage växa och avis på de båda två som har varandra så nära och avis på folk som har sina mammor sisådär en bilhalvtimme bort, så vet jag ändå att de här är rätt. Jag ska bo här nu. Med Eric. Vi ska vara tillsammans.

Men inte över helgen, för då ska jag återse Sveriges finaste människor, äta en bit ädelost på hemmagjort knäckebröd och njuta av den tysta skogen i Sövde och luften som smakar skånskt.

spöke 2005

Happy Halloween mina vänner!

I internationella Frankfurt är tradition hyffsat stor, skulle jag vilja påstå. Men det är väl också fallet att Halloween har växt som sören de senaste åren och numera också firas rätt bra hemma i Sverige? Jag flyger till Sverige ikväll och tänkte inte vara varken läskig (inte mer än vanligt) eller sexig (inte mer än vanligt) på planet mot Köpenhamn. Däremot minns jag en halloween i USA, när jag jobbade där för… åtta år sen. Ungarna hade klätts ut till M&Ms med stora kuddar på mage och rygg som jag och pappa Scott knypplat ihop för hand. En annan gång var Matthew brandman och Lauren nån version av Princess Jasmin från Aladdin.

Själv var jag spöke. I ett kasserat lakan med huvudhål och en massa vitt puder i ansiktet. Håret hade jag sprejat så vilt jag kunde och så hade jag målat mörka ringar som konturer i ansiktet.

Jag tog min kostym och åkte på Halloweenfest hos min kontaktperson, hon som skulle se till så att min aupairfamilj inte misshandlade mig. Där hade traktens alla aupairtjejer samlats. Många tyskar och polacker och rumäner. Många häxor med svarta peruker, sexiga poliser med plastpistoler, städerskor i korta kjoler och nån pirat med urringing till naveln. Och ett svenskt spöke med styvt hårsprejshår och kajal under ögonen.

Vi käkade en massa godis, lekte nån lek, men mest stod alla i sina landsgrupper och diskuterade den senaste collegefesten de varit på och hur mycket de fått hångla i nån McDonalds-arbetares bil. Jag pratade med min kontaktperson, Kathy, berättade för henne hur mycket jag trivdes i min familj. Så fort tårtan och spindelkakorna började sina delades det ut pris för bästa kostym som jag direkt vann. Fick en fotoram från Target som jag blev omotiverat glad över. Slängde den i baksätet på min lilla bil och stack hem till de människorna som gjorde USA så fint. Kramade mina små M&Ms och tog med dem på en riktig trick or treat-runda i grannskapet tills deras plastpumpor var fyllda med godis och pennor och clementiner och annat skräp som folk kastat ner. Jag hängde i bakgrunden, tittade in i folks varma hus och önskade mina amerikanska grannar en Happy Halloween.

Och skrämde slag på ungarna med mina läskiga kajalögon.

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.

Hemlängtan och Kulturkrock.

August 23rd, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (6 Comments)

Vet ni, det finns nåt som heter Hemlängtan. Det är en kompis till Kulturkrock. De går oftast hand i hand och bryter sig in hos människor som nyligen slagit sig ner på nya ställen. Frankfurt är inte så värst nytt för mig. Jag har bott här tidigare, i nästan tre år. Jag hittar till stadens smarrigaste drinkar och jag vet hur lång tid en springrunda i parken tar. Min bästa Eric bor här och de som från början var hans vänner som nu också är mina. De som har tålamod med min tyska, dricker öl flera gånger i veckan och aldrig har sett nåt annat. Även några svenska diamanter finns här, mina fina tjejer som passar runt mig som om de är kronbladen i en prästkrage och jag det där gula i mitten.

Trots det så misstänker jag att Hemlängtan och Kulturkrock har tagit sig in. På nåt sätt. Kanske råkade jag lämna ytterdörren olåst när vi fick reda på att den finaste lägenheten jag sett gick till nån annan. Kanske stod ett fönster på glänt den kvällen Angelica åkte och tog med sig sin del av prästkragen. Kanske jobbar de som jultomten, krånglar sig ner i skorstenen och kanske hände det precis när jag fick ännu ett nejtack-mail från ett jobb jag sökt. Kanske är det så att Hemlängtan och Kulturkrock utnyttjar sommarens avresa och är extra effektiva de här dagarna då solen skiner förrädiskt och luften är frisk, men man vet ändå att hösten är på väg. Med nystart och kängor och jobbpress och osäkerhet och kallt vatten från himlen. Kanske är det precis nu som nyinflyttade människors hus är extra lätta att ta sig in i.

Jag vet inte.

Jag vet bara att just nu känns Frankfurt och det tyska landet som ett irritationsmoment. Det känns svårt, krångligt och komplicerat. Det känns som att Frankfurt inte vill ha mig och jag blir sur och tänker “skit i det då, jag vill inte ha dig heller”. Jag saknar Sverige och svenskarna som jag tycker om, men det är inte så illa att jag kan skylla på det. Tror snarare att det handlar om ett klassiskt fall av Hemlängtan och Kulturkrock, som båda två också lyckades hitta mig i Australien och som Erics pappa också mindes efter deras år utomlands. De kommer alltid att lyckas ta sig in. Jag hoppas att de åker härifrån snart. Det finns ingen plats för dem och jag tänker stanna. Inte precis i den här lägenheten, men i det här landet och dess negativa och positiva sidor.

Jag härdar ut.

hemma

Magveck och leopardtrosor

August 5th, 2013 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (4 Comments)

Igår var jag på badet med Grace. Jag hade på mig en bikini som visade hela magen och ryggen. Magen är ganska lös, brer ut sig bra och hade stort rött myggbett bredvid naveln, och ryggen var svettig. Mina ben visades också upp. Trots att de är lite småhåriga, har celluiter och bristningar. Jag körde barärmat, gäddhänget fladdrade vagt i sommarvinden. När jag satt ner på min handduk så la sig magen i många veck.
Men vet ni, jag brydde mig ganska lite. För jag har gått ner en massa i vikt och den kroppen som jag har nu funkar bra.

Den orkar springa efter busiga barn på sommarjobbet, den orkar bära matkassar uppför trapporna till Erics lägenhet. Den svettas inte ihjäl på cykelturen in till stan. Den kan springa en massa kilometer, hoppa och dansa. Och jag är stolt över den.

Ingen ska få mig att känna mig ful eller tjock i min bikini. Visst finns det brunbrända tjejer med magrutor och slanka armar i poolen, men det finns också överviktiga tanter med bröst som täcker naveln. Det finns håriga ben och ryggar och bringor. Det finns kvinnor i leopardmönstrade tangatrosor de köpt på åttiotalet. Det finns de som har för små bikinis och för stora bikinis. De finns de som är gravida och anorektiska och sportiga och avklädda.

Jag är lika bra som alla andra.

Sitter och skriver uppsats fortfarande. Överraskning! Eller inte. Sceneriet har dock ändrats eftersom planet mot Tyskland gick tidigt i fredagsmorse. Jag mår bra här, det gör jag. Efter en helg med allehanda fritidsaktiviteter, alkohol, vänner och fint väder så har alltså verkligheten hunnit ikapp och datorn startats igen.

Idag har jag sprungit en runda nu på morgonen, skrivit massa tyskaläxa samt försökt kontakta min handledare. Vet ni, ska jag berätta hela handledarhistorian så får jag starta en blogg till, så det skiter vi i. Men nu har han iallafall hört av sig och vi har bestämt träff på Skype på onsdag. Det kommer vara skitkonstigt och obekvämt att skypa med sin lärare, men det är bättre än inget och jag BEHÖVER verkligen hans feedback för att veta vart jag ska gå härnäst med uppsatsen.

Så. Tills dess klöddar jag runt lite, skriver om, raderar, lägger till, analyserar, researchar och funderar. Det måste bli bra det här. Sommaren och målet och drömmen är nära nu.

Annars då? Vill ni höra lite om helgens fritidsaktiviteter? Alltså. Natten mellan torsdag och fredag sov jag bara tre oroliga timmar på grund av just handledaren och dryg stress, så på fredagskvällen var jag helt slut men gick ändå ut och åt mat med Linda, Lars, Maraike, Kai och Eric. Det var ganska trevligt, men hög musik och trött svensk gjorde att jag kände mig rätt trist.

Lokalbahnhof mai 2013

Hoppas alla på bilden är okej med att den nu finns på min blogg. Sonst musst ihr was sagen! 🙂

I lördagskväll träffade jag svenska tjejerna, var piggare och gladare och roligare. De är ju så fina också! Vi åt grekisk mat, drack vin, pratade om livet och avslutade med Vodka Cranberry på närbelagd bar. Fint så.

Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)

Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)

Igår körde Eric och jag en powerwalk genom stan i gassande solvärme, det var runt 25 grader varmt och väldigt fint. Vi hälsade på hemma hos hans släkting, hemma hos Tobi och åt italiensk glass på en liten stenbänk. På kvällen lagade vi thaimat till hela lägenheten, svängde ihop LCHF chokladmousse till efterrätt och satt på helspänn framför Tarantinos Django Unchained tills det blev dags att gå och lägga sig. Och där sluts cirkeln. Filmen som utspelar sig under slaveriets mörka dagar påminde mig naturligtvis om min kandidatuppsats och ångesten, självtvivlet och hårslitandet kom som ett brev på posten. Jag kör vidare nu helt enkelt, bara sådär. Så får vi se vad det blir av allt.

Kanske är det läge att skriva ett inlägg här på bloggen, Sveriges tommaste forum. Det flyter på med uppsatsen här borta. Nedräkningen har verkligen börjat och på torsdag i nästa vecka ska jag äntligen få träffa min handledare som jag sätter stor tro till. Tills dess är det bra om man har ett färdigt utkast av uppsatsen som läraren kan dissekera, kritisera och diskutera tills man får svar på alla frågor som bubblar och kanske till och med lite bekräftelse på att det man producerat inte är skit.

Just nu har jag nämligen ingen aning på den sista punkten. Jag jobbar enträget vidare med att fylla sida efter sida i ett word-dokument med akademiska meningar på engelska och hoppas på det bästa. Idag var jag på biblioteket tillsammans med Emma, Patrik och Jasmin. Vi var alla lite slitna, lite slöa, lite trötta och lite okoncentrerade. Man kan inte vara på topp jämt, men det hjälper att sitta där tillsammans, paussnacka lite och himla med ögonen åt högljudda lärarstudenter.

Jag fick avbockat det mesta på min att-göra-lista iallafall, skickade också iväg en massa papper åt Jannicke som den sekreterare jag är. Gick upp klockan sex imorse för att springa måndagsrundan innan dusch och promenad till universitetsbiblioteket avklarades. Kan ni förstå det, den här tjejen springer numera 5 km tre gånger i veckan!? Och mer ska det bli! För på fredag är mitt 8-veckors träningsprogram avklarat och då kommer jag starta ett nytt som ska ta mig mot milen! EN MIL. Tänker att jag ska kunna springa en mil tills i slutet av augusti. Senast.

Utöver träningspass på morgnarna hinner jag också med att umgås med Emelie och Malena, som förra veckans shoppingrunda med lunch i solen och gos med en lite olycklig (men också väldigt snäll) Miriam. I torsdags körde vi kursfest som började med vin och öl och Minttu på skolan och sen fortsatte på pub, men då gick jag hem för jag är fattig och ville kunna springa utan baksmälla dagen efter. Sån är jag. Dessutom trycker jag i mig sån megalyxig LCHF-mat hela tiden, att ni bör vara avundsjuka! Vi snackar tacosallad, lax, krämiga såser, bär och rysk yoghurt, rostade nötter, kycklingfilé, Brieost, kolsyrat vatten, gratinerad zucchini och massa mer. Så. Jädra. Smarrigt.

Samtidigt som allt det här händer, som livet pågår och uppsatsen tillverkas och vårsolen lyser och omeletterna avlöser varandra och tvn står dammig i ett hörn så saknar jag såklart min kille. Eric. Han som bor i Tyskland ni vet. Men, de goda nyheterna är att på fredag, dagen efter domedagsmötet med handledaren, så ska jag gå upp i ottan och sätta min gump på ett flygplan mot Frankfurt. Och sen tänker jag skriva uppsats därifrån. Inspireras av de tyska biblioteken och titta på film i sängen med Eric om kvällarna. Kanske dricka vin med tjejerna och krama om familjen Zimmermann som snart blir större. Det ska bli himla fint.

Första bilden föreställer en löpare i löpkläder.

Andra bilden föreställer två bästisar i vårsolen.

Tredje bilden föreställer stolt och svettig löpare som sprungit fem km för första gången i sitt liv.

Sista bilden föreställer tre klasskompisar på fest. (Jasmin, Emma och jag.) Den har jag snott från min klasskompis Emma! Hon i mitten!

Photo 2013-04-15 07 33 07

Photo 2013-04-17 11 58 10

Photo 2013-04-20 16 35 21

fest bild

Tankar och tacksamhet.

April 12th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Dagen har gått i tacksamhetens tecken. Först sprang jag 25 minuter i ett sträck imorse, kände mig stark och oövervinnerlig. Och glad att min kropp mår så mycket bättre och orkar så mycket mer nu än förra året.

Sen stack jag iväg och donerade blod, tittade på affischer inne på Blodcentralen på de som desperat behöver mitt blod för att bli friska. Tänkte också på Emelie och det som hände henne och hur människors blod hjälpte henne. Är glad att jag är frisk.

Efter det var det en kombination av lyxig fredagsmiddag, hemsk nyhetsrapportering från Syrien, lyckad pluggsession, samtal med mamma, blogginlägg från cancersjuk femåring, cellprovskontrollsinbjudan och gulliga sms från min älskade, uppskattade pojkvän.

Jag har det så jäkla bra. Jag har de finaste människorna omkring mig som stöttar och peppar och kramar och skrattar och gråter med mig. Jag är frisk. Jag har mat på bordet. Jag har tak över huvudet och pengar på kontot. Om en liten, fjuttig kandidatuppsats är det ändå som stör mitt ordnade liv så har jag det JÄVLIGT bra.

Jag är tacksam.

begrateful

“Om du har mat i kylen, kläder på kroppen, tak över huvudet och någonstans att sova, då är du rikare än 75 % av världens befolkning. Om du har pengar på banken och i plånboken och lite växel också, då tillhör du de 8 % som är rikast i världen. Om du vaknade i morse med mer hälsa än sjukdom, då är du mer välsignad än den miljonen människor som inte kommer att överleva den här veckan. Om du aldrig har upplevt stridens hetta, fängelsets plåga, tortyr eller de fruktansvärda känslan av svält, då har du mer tur än 500 miljoner människor som lever i lidande. Om du kan läsa det här meddelandet, är du lyckligare än 3 miljarder människor i världen som inte ens kan läsa.”

Öde och seg.

April 8th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

londgistance

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.