Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Skör

September 21st, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Idag är jag skör. Det må vara ett slitet ord för de som läser många själfulla bloggar, men det är precis så det känns. Hela dagen har pendlat mellan melankoli och sorg, känns det som. Men jag är ganska bra på att bita ihop och har man två barn så är det bara att kämpa på med blöjor och hämtning och mackor och snacks och tupplurer och pyssel med kastanjer. Jag misstänker att en härlig gråtsession hade hjälpt, men av någon anledning har jag svårare för att gråta sen barnen kom. Vad är upp med det? Borde jag inte vara blödigare nu, mer som står på spel, mer att oroa mig för ju?

Ville ramlade ner för hela trappan imorse. Han slog volter, rullade i luften och dunsade säkert fem gånger innan jag skrikandes fick tag i honom. Min lille värdelösa stuntman som bara för två dagar sen skaffade sig en stor, blå bula när han ramlade på trottoaren och dunkade skallen i asfalten. Nu fick han några blåmärken till och jag fick hjärtat sönderkramat och gråten i halsen.

Sen slutade Elsas lärare så då fick vi säga hejdå till henne. Både Elsa och jag hatar att säga hejdå, det är en grej som hänger ihop med det här med att vara utlandssvensk. Många sorgliga avsked innanför våra bälten har vi.

Efter det rullade det ändå på ganska bra. Ville sov, Elsa och jag pysslade med de där kastanjerna och sen snackade vi med mamma/mormor en sväng.

Men sen började det spöregna så vi kunde inte cykla till biblioteket som det var tänkt. Fick istället nästla in vår världsrekordslånga bil i världens minsta, dyraste parkeringsgarage och sen gå därifrån till bibblan. Väl där hade vi böter att betala för att vi prioriterat bort låneböckerna alldeles för länge. Ville rusade sen runt och kastade böcker på golvet och flyttade på stolar, skyltar och CD-skivor, så att jag inte hade ro att hjälpa Elsa.

På vägen hem tog den 6 minuter långa bilresan 40 för att det hade hänt en olika bredvid rondellen där vi behövde köra igenom. Folk blir så själviska i sådana lägen också, när trafiken står still, och alla har bråttomast i världen. När vi kom hem stannade vår 16-åriga granne sin moped bredvid oss och berättade att det var en bilolycka där ett barn blivit fastklämd i en bil. Han hade kört där förbi och såg märkbart tagen och chockad ut. Tydligen var det en fruktansvärd scen.

När jag försökte göra teriyakiglaserad aubergine till middag hörde jag ambulanshelikoptern på samma ställe i säkert 30 minuter, på vägen där barnet kämpade för sitt liv. Och då fick jag nästan en panikångestattack och skar mig djupt i fingret. Sen Elsa började förskolan “känner” jag ju 65 barn till, utöver de ungar jag träffat på musiken och gympan och lekplatser här i stan. Tänk så fruktansvärt hemskt om det är någon av dem som fått sin lilla kropp mosade av vassa plåtbitar och tusentals hästkrafter och G-krafter och tänk om det är någon jag träffats familj som just nu sitter och gråter hysteriskt på ett sjukhus där en helikopter landade för nån timme sen. Orkar inte.

 

 

Jag skickade ett sms till Eric som kunde lämna jobbet direkt, en halvtimme tidigare, och så var vi plötsligt två som la barnen och nu får jag har mina fötter i hans knä medan Miriam Meisel drar skämt på tvn och teet kallnar bredvid mig.
Livet.
Så oförutsägbart.
Så fantastiskt.
Så skört.

9/9-2018 – En sorgens dag?

September 9th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

1932 gick det tyska folket till val, precis som vi svenskar gör idag. Många var trötta på den sittande regeringen och ville ruska om i grytan, väcka politekerna genom att rösta på ett nazistiskt parti. De tänkte att de skulle försöka få ordning på saker och ting på den vägen, för att sen kunna rösta på ett annat parti nästa val fyra år senare. Det blev inget val fyra år sen. 1933 kommer Adolf Hitler till makten och börjar utrotningen av judar, handikappade, homosexuella, romer, krigsfångar, polacker, sovjetmedborgare och alla andra som tänker annorlunda eller ser annorlunda ut.

Är det dit vi vill ta Sverige? Jag skiter fullständigt i att många andra europeiska länder också har sett främlingsfientliga partier bli större och få fler anhängare. Sverige ska inte landa där. Vi som har kommit så långt med jämställdheten, med teknik och medicin och är duktiga på musik och barnböcker och köttbullar och möbeltillverkning och som har ett multikulturellt samhälle som fler borde upptäcka och faktiskt dra nytta av. Vi kan väl för sören inte rösta in rasistiska nazistsympatisörer i regeringen? Det vore ju helt sjukt.

Det är omöjligt för mig att förstå hur man som vuxen människa kan rösta på ett parti som gång på gång kommer med extremt främlingfientliga uttalande. De hatar alla som inte är vita män. Om de kommer till makten vill de bland annat sluta ta emot människor på flykt och istället hjälpa folk på plats. (Hur lätt det är att hjälpa dem när hela deras land är sönderbombat vet jag inte riktigt.) De vill sänka abortgränsen. (Kvinnohat.) De vill ta bort samkönades rätt att adoptera. (Vidrigt.) De vill ändra på föräldradagarsreglerna. (Kvinnor hör ju hemma vid spisen, med en unge på höften, precis som 1894.) De vill dessutom att vi lämnar EU, låser in asylsökande som väntar på svar, försvåra för utlandssvenskar att flytta tillbaka osv. Listan fortsätter i evighet. Det blir inte bättre.

Om lite drygt två timmar börjar de räkna rösterna. Jag hoppas för min egen skull, för mina barns skull och för hela Sveriges skull, att vi inte vaknar imorgon till ett rasistiskt parti med majoritet i regeringen. Det vore förödande.

Idag var Elsa på förskolan helt själv från 8.30 till 10.30. Jag gick hem och vek tvätt medan Ville vilade middag och sen var det dags att hämta henne igen. Hon var lite ledsen när jag skulle säga hejdå och ville inte riktigt släppa min jacka. Men så skulle de fira ett barns födelsedag och det vankades eventuellt onyttiga matprodukter, så hon bet ihop.

När jag kom och hämtade stod de uppradade i hallen, på väg ut. Och då blev hon väldigt glad att se oss, men ändå lite sur för hon hade tänkt gå ut och “jaga killarna” på lekplatsen, tydligen. Imorgon får hon stanna ännu längre, så då kanske hon hinner det då.

Medan jag sen ordnade med lunchen här hemma passade Ville på att klättra upp på matbordet i vardagsrummet. Där hittade han en sådan där take-away-kaffe-pinne, en tunn, smal sak av trä som Elsa och jag pysslade med imorse. Med den i handen ramlade han sen baklänges ner, välte en stol i fallet och skrek så att mitt blod frös till is i köket. Jag rusade in och svepte upp honom från golvet. Hans panna hade då redan en enorm bula, svullen, med blod nära ytan i ett härligt mattmönster. Och den där jäkla kaffe-pinnen hade gått igenom pyjamasen vid hans arm! Jag ryckte av bodyn, men som tur är hade den inte gått in i armen på honom! Herregud alltså. Galningen.

Nu sover han, Elsa lyssnar på ljudbok i sitt rum och jag bloggar. Tänker. Är kissnödig. Lyssnar på diskmaskinen i köket. Tittar på mer tvätt som behöver vikas. Vid 15 ska vi ut på promenad med Anna och hennes dotter, som jag nämnde igår. Till kvällsmat serveras blomkål med pestosås, Elsa kommer att jubla.

Stora inlägget om skärmtid

August 25th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Filosoferande. - (2 Comments)

Okej, gör er redo, här kommer stora inlägget om skärmtid. Det rör sig alltså om mina egna åsikter och tankar om barn och tv-/app-tittande. Alla får göra som de vill, jag dömer ingen, men så här tänker jag.

Som människa och som mamma är jag en sådan där som gärna läser på. Beställer hem böcker, forskar, googlar, frågar experterna när jag träffar dem och tar reda på så mycket fakta som möjligt innan jag bestämmer något. När Elsa var liten var min inställning från början att det skulle bli 0,0 procent tv och skärm tills hon blev typ 5 år. Så blev det naturligtvis inte. Men det var faktiskt inte förrän vi flyttade hit, i maj förra året, när jag började bli ganska höggravid med Ville och var såå trött, som tv-tittandet kom in regelbundet i Elsas liv. Då var hon lite mer än 2 år. Innan dess hade hon visst fått se ett Babblarna-klipp (3 minuter) här och där, och tittat på filmer på telefonen där hon själv spelade huvudrollen älskade hon. Men inte mer. Sen blev det att hon fick titta ungefär 7 minuter, så långt är ett avsnitt av diverse olika tecknade barnserier från SVT Play, typ varannan dag. Och nu för tiden, när hon är 3,5 år, får hon titta på 2-3 avsnitt av samma serier, varannan dag. Alltså typ 15-20 minuters tv varannan dag. Det vi gillar från SVT Play är bland annat Djur med Julia, Greta Gris, Abel och Fant, Alfons, Mamma Mu, Daniel Tiger, Bing, Doktorerna och Voffa, Kvittra och Len.

Hon tittar aldrig på kvällen. Vi tycker att hon blir alldeles för uppkörd och kommer inte till ro sen. Dessutom vill hon gärna diskutera allt hon sett i evigheter, och det är minst sagt frustrerande att behöva göra det precis innan läggdags. Ibland får hon titta en stund på förmiddagen istället, när Ville sover, men då faller eftermiddagstittandet bort. Om det har blivit lite mer tv, till exempel flera dagar i rad istället för varannan, märker vi även att beroendet ökar och hur hon kan ligga i sängen efter sin middagsvila och kräva att få se på tv. Det känns inte okej.

Vi är dessutom otroligt noga med vad hon tittar på, mycket för att hon är så himla känslig och blir rädd för väldigt mycket. Bus, storvuxna figurer, för snabba figurer, eld, listan kan göras lång på sådant som hon upplever som läskigt, fast det kanske inte ens är tänkt att vara det. Av samma anledning sitter vi alltid med och tittar tillsammans med henne. Alternativt kan hon titta själv om det är avsnitt som vi redan sett och vet vad som händer. Det beror såklart dels på att vi vill veta vad hon tittar på så att det inte är skit, och dels för att vi ska kunna hänga med i diskussionerna som följer. Det är svårt att svara på frågan “varför hoppade Greta rätt ner?” om man inte har en aning om vad hon glott på.

Ville är ett annat kapitel. Han har fått skärmtid mycket tidigare än Elsa, för att hon tittar och han är med. Men som tur är så brukar han tröttna efter några minuter och passa på att gå och leka med sånt som Elsa inte gillar att han leker med. Man får ju inte vara dum! Han älskar dock djurprogram, så när moster Jannicke skickar filmer från sin gård hemma i Sverige sitter han och pekar och blir alldeles sprallig i kroppen.

Samtidigt som jag försöker begränsa och hålla tillbaks på tv-tittandet så förstår ju jag också att dagens samhälle styrs av datorer, appar, skärmar och teknik. Naturligtvis går det inte att undvika allt sådant i evigheter. Men mina barn är 3 och 1 år, det finns ingen anledning för dem att spendera timmar framför tvn varje dag. Jag är ju här. Jag vill prata med dem och leka med dem och läsa böcker för dem och sjunga med dem. Det behöver ju inte tvn sköta.

I Sverige är det främst barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz som varit uttalat negativ till att små barn får se för mycket på tv. Hans är artikel från 2013 är väldigt enkel att förstå och ta till sig, tycker jag. Forskning i Sverige och i USA visar att skärmtiden kan leda till koncentrationssvårigheter, försämrad läs- och skrivförmåga, försämrad språkförståelse och övervikt. Det största problemet är dock att om ungarna sitter framför tvn hela dagen så leker de mindre. Och leken är det som utvecklar fantasin och stimulerar kreativiteten. Dessutom har ett barn som tittar på tv inget utbyte med andra människor, jämfört med de som får leka mer istället. Lagercrantz avslutar dessutom den med att lista ett gäng riktlinjer. Bland annat håller han med amerikanska barnläkarförbundet om att barn under 2 år inte ska kolla på tv alls, barn över 3 år bör inte se mer än 1-2 timmar på dag. (För mig låter det mycket, men det är ju såklart inget måste.) Man bör också “välja program som är berättande” och sitta med som vuxen. Tvn ska inte alltid vara påslagen i bakgrunden och barnen ska inte äta framför den (inte vuxna heller, men det är en annan fråga).

Jag är dock inte helt svartvit i frågan. Jag förstår och har upplevt själv att det kan vara praktiskt att låta tvn vara barnvakt. Men i flera timmar? För mig är det också helt otänkbart att Elsa, 3 år, skulle se en hel Disney-film. De varar ju ofta i över 1,5 timmar och är JÄTTELÄSKIGA! Lejonpappor dör, fiskrom kommer bort, styvmödrar är mordlystna, valpar ska bli klädesplagg, freaking trafficking händer! Det finns enligt mig ingen mening med att låta henne se något som hon inte förstår till iallafall 90 %. Hugo Lagercrantz har mjuknat lite sen 2013, visar det sig en artikel i Sydvenskan från 2016. Han berättar om hur just Babblarna har fått hans barnbarn att lugna ner sig lite. Men han påpekar samtidigt att för språkutvecklingens skull är det superviktigt att man pratar med sitt barn och ser dem i ögonen, iallafall några timmar om dagen. Eh, ett par timmar om dagen? Jag pratar med Elsa (Elsa pratar med mig) från 5.30 på morgonen till 19.30 på kvällen. No worries där Hugo.

I samma artikel i Sydsvenskan försöker även en förälder och app-intresserad, Fredrika Bursell, påstå att “det är viktigt att barn får lite skärmtid när de är små för att de ska klara skärmtiden när de blir äldre”. Nej. Jag tror absolut att ungar klarar av en iPad eller en laptop utan problem, den dagen det krävs av dem, utan att de måste utsättas för skärmtid från spädbarnsåldern.

Så. Nu ska jag sluta raljera. Jag är inte guds bästa barn. Jag har kanske inte ens rätt. Men så här säger min magkänsla och det är den som får bestämma när jag uppfostrar mina barn. Och försöker göra dem till bra människor med empati och fantasi.

Resesugen exilsvensk

August 14th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (1 Comments)

Det tråkiga (en av många saker såklart) med att inte ha sin släkt och många av sina vänner i samma land som man bor i, är att man hela tiden “tvingas” resa dit. Missförstå mig nu rätt, vi åker liebend gärna till Sverige. Jag älskar att hänga med mina gamla kompisar, träffa min brorson Felix, snacka med syskon och deras partners, och såklart få vara i Sövde med mamma och pappa. MEN. Det är inte det roligaste att alla semesterdagar och alla semesterpengar alltid ska gå till Sverige. Jag älskar att resa och trakterna kring Sjöbo har jag ju faktiskt redan sett…
Hade vi varit rika hade vi tagit ungarna under armen och stuckit utomlands mycket oftare. Jag vill låta min gamla aupairfamilj i USA träffa barnen. Ligga på en paradisstrand nånstans i några veckor. UPPLEVA! Samtidigt så är jag tacksam för att vi faktiskt har råd att åka till Sverige, och att vi kan flyga för dyra pengar, och inte alltid behöva ta bilen. Så vi fortsätter väl med det, hälsar på ibland och försöker klämma in någon annan resa här och där. (Braubach med Izabella, Markus och Noah var till exempel så himla mysigt, inte så långt bort, och inte sååå fasligt dyrt. Om man inte frågar Markus.)

Har vi tur så blir det en liten tripp till Alicante i höst, mina föräldrar har ett hus där så då kanske man skulle kunna komma undan relativt billigt. Att Ryanair dessutom precis börjat flyga direkt dit är naturligtvis också ett bra tecken. Och Eric har ett par semesterdagar kvar, som skulle kunna läggas på spansk sol, framförallt eftersom vi ska fira jul i Tyskland i år och pengar eller dagar inte behövs till Sverige då.

Och så har vi ju såklart en Sydafrika-resa att se framemot nästa år, naturligtvis inte heller fy skam. Men förhoppningsvis förstår ni ändå vad jag menar. Fasiken, nu blev hela den här texten inte trovärdig och rätt förmäten, märkte jag. Sören också.

 

 

 

 

+

Shoppshopp från soffsoff

August 8th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

“Om man disciplinerar sitt sinne uppnår man lycka. Om man inte disciplinerar sinnet är det omöjligt att uppnå lycka.”

Dalai Lama

 

Skojar bara. Eller ja, det gör jag väl inte, för han ska verkligen ha sagt sådär. Men jag syftade mer på gårdagens inlägg då jag snackade om att bara ge ert ett citat och sen vara nöjd med dagens bloggning. Let me tell you this, om jag någon gång bara bloggar ett citat, då ska det iallafall vara ett citat av min favoritperson, Elsa. Eller Ville, men han kan inte säga så mycket klokt/roligt än.

Idag sitter jag mest på soffan och n ä t h a n d l a r. Alldeles för mycket saker handlar jag och det kommer paket i princip varje dag. MEN ofta är det också saker vi behöver som jag löser snabbt och lätt från soffan, typ blöjor, schampo, flugsmälla och sånt. För ofta är det billiga saker som HM reat ut för typ en tiondel av priset, de har ju så mycket fint, trots att jag vet att det är barn i Bangladesh som tillverkat det.

Zalando är en annan favorit. Skor, kläder, väskor till både mig och barnen. Eller ja, Ville behöver ju inte direkt nån ny väska.. Det bästa av allt är ju att alla ställen har fri frakt och fria returer. Det som inte passar damen åker alltså tillbaks ögonabums. Ja, jag vet mamma (= Greenpeaces största supporter) det är kasst för miljön också, såklart. Detta ständiga skickandet av saker. Men. Jag köper ekologiskt och tar superkorta duschar och sopsorterar som en galning. Så då unnar jag mig lite nätshopping istället. Att det sen är dumt av ekonomiska skäl är en annan femma. Trust me, jag vet vad jag gör. Typ.

Fina G utan tid?

August 7th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Jobb. - (0 Comments)

Jag är så kass på att skriva kort! Ett inlägg tar alldeles för lång tid, jag använder ju inte ens bilder!

Idag ska jag berätta om min nya hobby. En sådan behöver man ha, särskilt när man inte har så många vänner, är hemma med två små barn hela dagarna och egentligen gillar att använda hjärnan. Och anser sig själv vara rätt kreativ också. Jag ska bli lettering-expert. Alltså duktig på att skriva fina bokstäver. Det är inte kalligrafi, utan typ textande, fast på massa olika sätt. Så kanske lite kalligrafi också.

Man behöver en sorts handbok, några bra pennor och en massa tid att öva. Jag har köpt de två första på listan, nu ska jag bara ta mig tiden att öva också. Samtidigt som jag även hittar tid till att läsa mer böcker, motionera, blogga och helst också sköta min personliga hygien. Det känns som att tidsfördelningen kommer att gå i vågor. Just nu är bloggen prio, men om ett par dagar får ni kanske nöja er med typ ett Dalai Lama-citat och en nån låttext, om jag fått plötslig inspiration till att skriva coola Gn eller raka benen. Jag lovar ingenting, okej?

När jag är riktigt grym sen, på att skriva fint alltså, inte på att raka benen, så öppnar jag eget företag och hjälper rika tanter i Bad Homburg bjuda in varandra på te och så. Samtidigt som Izabella och jag står på vårt svenska café och kränger wienerbröd. Där har vi det, framtidsläget.

PS. Kolla in Lise (@inkandlise) på Instagram, det är hon som är min idol och inspiration. Hon är så fantastiskt duktig, PÅ ALLA STILAR!

Vårdeppig?

April 3rd, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Vet inte om en kan påstå att Ville sover dåligt om nätterna, men han vill iallafall äta ofta. För ofta för en liten människa som snart är nio månader gammal. Men vi kämpar på. Jag kämpar på.

Våren har kommit till Bad Homburg tror jag. Det var 18 grader idag och varmare ska det bli till helgen. Så vi försöker leka ute. Elsa har fått upp farten på sin springcykel nu och Ville älskar att titta på. Vi tänkte skaffa en cykelvagn så att jag kan ta med båda barnen på utflykter.

Påsken var okej. Vi serverade god mat och barnen fick påskägg och Eric var långledig. Vi planerar semester lite här och lite där och nu härnäst en tripp till Sverige, för Ville, Elsa och mig. Det blir nog bra. Fast jag helst vill spika igen fönstren från insidan, slå av all elektronik och sätta mig med min familj under en filt.

Jag vet inte vad som är fel. Men något är inte rätt.

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.