Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vårdeppig?

April 3rd, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Vet inte om en kan påstå att Ville sover dåligt om nätterna, men han vill iallafall äta ofta. För ofta för en liten människa som snart är nio månader gammal. Men vi kämpar på. Jag kämpar på.

Våren har kommit till Bad Homburg tror jag. Det var 18 grader idag och varmare ska det bli till helgen. Så vi försöker leka ute. Elsa har fått upp farten på sin springcykel nu och Ville älskar att titta på. Vi tänkte skaffa en cykelvagn så att jag kan ta med båda barnen på utflykter.

Påsken var okej. Vi serverade god mat och barnen fick påskägg och Eric var långledig. Vi planerar semester lite här och lite där och nu härnäst en tripp till Sverige, för Ville, Elsa och mig. Det blir nog bra. Fast jag helst vill spika igen fönstren från insidan, slå av all elektronik och sätta mig med min familj under en filt.

Jag vet inte vad som är fel. Men något är inte rätt.

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.

Kläder, kalender och kaffelugn

November 6th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Tyskland. - (0 Comments)

Jaha, då var helgen slut igen. Det var ju själve sören. Jag har spenderat min helg med att handla dyra saker till mig själv, pyssla adventskalender och hängt med mina nära och kära.

Jag beställde hem en massa saker som jag tyckte jag behövde: en vinterkappa, högklackade boots, vit blus och lite krafs till. När frakten och returen båda är gratis är det liksom lika bra att fläska på och testa olika modeller och storlekar. Väldigt smidigt när Elsa har andra nöjen i livet än att sitta i vagnen och glo på mig när jag testar tio par byxor. Ett par saker av det jag beställde fick stanna, men jag kände ändå att en shoppingrunda utan barn var på sin plats i lördags. Så jag stack ner på förmiddagen, med strosande och flanerande i åtanke. Tyvärr spöregnade det och stan var full av folk och jag kände mig tjock. Så det var endast mellan-harmoniskt. Men jag fick tag på några småsaker, så jag ska väl inte klaga. Och Eric höll ställningarna här hemma. Det var nog bra träning för både honom och Elsa, eftersom jag ju ska tillbringa 36 timmar i London nästa helg.

Nästa projekt för helgen var den adventskalender bestående av stuvbitar av tyg som legat här hemma och skräpat som jag håller på att pyssla ihop. Den blir… hemmagjord. Men ganska mysig ändå väl. Och målet är såklart att den ska bli klar tills 1 december. Elsa är exalterad och håller som bäst på att lära sig vad jultomten är för en filur. Jag frågade häromdagen vad tomten kommer med. Paket, svarade hon. Och vad är det i paketen, frågade jag. Gurka! utropade hon, skitglad, trots att hon inte är ett jättestort fan av gurka.

Och så har jag som sagt hängt med nära och kära. Eric har varit hemma och pysslat om oss. Fyllt hemmet med kaffedoft och sitt lugn. Jag har pratat med mamma på Skype och fått se tre dalmatiner ligga framför brasan som värsta Skåne-versionen av de 101 dalmatinerna. Vädret har som sagt inte levererat så det har blivit mycket bokläsning, pysslande och docklek. En sådan helg som man behöver ibland när Trump hotar att bli president och vår lilla unge har hostat lungorna ur sig på nätterna.

Må din väg gå dig till mötes,
må du alltid ha mod att uppfylla dina drömmar.
Må vinden vara din vän,
precis som en hel hög andra människor från olika världar och bakgrunder.
Må solen värma din kind,
och må du alltid känna dig älskad.
Må regnet vattna själens jord,
och må du alltid låta mig trösta när något gör ont.
Och tills vi möts igen,
när du vaknar från din sovstund och all tid efter det:
Må Gud hålla dig i sin hand.

Gräsänkans blues

March 10th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Mycket gräsänkekvällar den här veckan. I måndags stannade Eric kvar på den där spelkvällen jag snackade om. I tisdags jobbade han till jättesent. Igår jobbade han också till jättesent. Idag var han hemma i 20 minuter mellan jobb och spelkväll hos Kai. Det är alltid tråkigt för mig att inte träffa honom så mycket på kvällen, men sen Elsa kom är det ännu tråkigare. Det känns så sorgligt att de bara hinner ses en liten sväng på morgonen innan Eric går till jobbet. Och på helgen såklart. Men helgen är bara två dagar lång och arbetsveckan är fem.

Tyvärr finns det ingen lösning på problemet, som det ser ut nu. Den där trissvinsten har ännu inte infunnit sig. Det är tungt ibland också att vara själv med en ettåring hela veckan. Vi klarar oss ju fint, lillstrumpan och jag, men det är roligare när man är två om allt. Suck.

Men imorgon är det fredag och sen är det lördag och söndag och även om jag inte “jobbar” så längtas det ändå till helgen, just för att vi är samlade alla tre då. Lilla familjen. Jag älskar min stora tramsiga, snygga, smarta, skitroliga, omtänksamma och min lilla busiga, smarta, fina, matspottande, härliga så himla mycket. Och är så stolt att jag spricker över dem och det vi har.

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.

Olycka i regnet

February 9th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Skit. - (0 Comments)

Idag har det spöregnat hela dagen, men Elsa och jag plastade ändå in oss i vagn och regnjacka och tog en snabb, hukande promenad till gågatan här i vår stadsdel för att handla mjölk, müsli och ägg. (Alltid, alltid, ALLTID ägg. Går aldrig in i en affär som säljer ägg och kommer ut utan ägg.) (Ägg.) 

På vägen hem igen upptäcker vi att stora korsningen, där vår tunnelbanestation och busstopp ligger, är avspärrad. Det står en massa polisbilar i olika färger och former där och under och bredvid en stor lastbil har man hängt upp plastskynke för att hålla regnet och människors nyfikna blickar ute. 

Senare läser jag på nätet att en gående kvinna blivit påkörd av en lastbil och dött. Hon låg kanske där under plasten, och var död. Så sjukt. Allt är så skört. Elsa fick således en extra godnattpuss ikväll. För att livet kan ändras när som helst vilket är så läskigt att man inte kan tänka på det. För att hon var så fin idag mot sin lille nyfödde kompis. För att Eric inte hann hem och leverera sin puss själv. 

February 9th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. | Skit. - (0 Comments)

Idag har det spöregnat hela dagen, men Elsa och jag plastade ändå in oss i vagn och regnjacka och tog en snabb, hukande promenad till gågatan här i vår stadsdel för att handla mjölk, müsli och ägg. (Alltid, alltid, ALLTID ägg. Går aldrig in i en affär som säljer ägg och kommer ut utan ägg.) (Ägg.) 

På vägen hem igen upptäcker vi att stora korsningen, där vår tunnelbanestation och busstopp ligger, är avspärrad. Det står en massa polisbilar i olika färger och former där och under och bredvid en stor lastbil har man hängt upp plastskynke för att hålla regnet och människors nyfikna blickar ute. 

Senare läser jag på nätet att en gående kvinna blivit påkörd av en lastbil och dött. Hon låg kanske där under plasten, och var död. Så sjukt. Allt är så skört. Elsa fick således en extra godnattpuss ikväll. För att livet kan ändras när som helst vilket är så läskigt att man inte kan tänka på det. För att hon var så fin idag mot sin lille nyfödde kompis. För att Eric inte hann hem och leverera sin puss själv. 

Det bitterljuva

January 28th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Jag ser framemot att sluta amma, kunna ha vilka kläder som helst, förhoppningsvis få sova mer om nätterna.

Men kommer också att sakna det så himla mycket. Det är otroligt fint att kunna mata sitt barn närsomhelst och att Elsa uppenbarligen känner trygghet och gos när hon får amma. Jag är tacksam över att det funkade så bra för oss.

Jag ser framemot att flytta in Elsas spjälsäng till hennes eget rum, få mer plats i sovrummet, förhoppningsvis få sova mer om nätterna.

Men kommer också att sakna det så himla mycket. Att ha Elsa precis bredvid mig när vi sover, kunna sticka in en hand och klappa lite på henne när hon eller jag behöver det. Det är lugnande att höra henne andas och göra små gulliga ljud i sömnen.

Jag ser framemot att ha barnvakt en kväll, gå ut och äta god mat och kanske dricka ett glas vin med min man, förhoppningsvis sova bra en natt.

Men jag kommer också att sakna vår unge så himla mycket. Egentligen är ju det bästa jag vet att vara med henne och det är, utan att skryta, jag som känner henne bäst. Det är nog nyttigt för alla inblandade att ha barnvakt ibland, men vi ska också vara redo.