Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Trött själ och sugen hund.

August 14th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Har det lite tungt idag. Ingen större hemlängtan och inga kroppsliga plågor direkt (mer än väldigt mätt efter dagens lunchknäcke med färskost och kalkon). Bara sådär energilös och nere och ledsen, som man kan vara ibland. Det är småtrist på jobbet också, för tillfället. Alla är stressade och otrevliga och en vanlig dag består bara av en massa småbränder som ingen vill hjälpa mig att släcka. Eller så stampar de litet slött på dem och sen blossar de upp igen nästa dag, eller i värsta fall redan nån timme senare. Jag orkar liksom inte kämpa ibland. Jag vill också bara skita i allt, skippa min vänliga attityd och skrika åt allt och alla.

Men jag inser väl att det inte är så klokt i längden, och den ska man väl tänka på, den där längden.

Jag hoppas att dagens planerade kvällsmat kan pigga upp. Det väntas stekt fisk med ärtor och smält smör. En av mina absoluta favoriträtter. Eric får rester från igår. Jag ska bara cykla förbi delikatessaffären på vägen hem och köpa saltat smör. De är de inte så glada för, tyskarna. Och jag menar till fisk måste man ha saltat smör. Och massor av det.

Kanske kan vi kolla film sen, Eric och jag. Jag tänker något sorgligt så att jag får gråta loss. Eventuellt 12 Years a Slave som vi fortfarande inte sett. Den ska vara hemsk, på ett hemskt bra sätt. Ja. Annars då. Går och tänker lite på systers dalmatiner som försöker bli gravid, eller ja, lät inte som att Akilla var så sugen på själva sexakten, men den blivande farsan var med på noterna. Det känns i alla fall spännande med småttingar i familjen! Funderar också på hur hundar är dräktiga i 63 dagar, lite mer än två månader, medan människor går och ruvar i 9 månader! Så är ju vi lite smartare än en voffsing också.. Aja, jag hör av med babblandet nu. Ha det fint mina vänner!

 

Kära dagbok,

Idag har varit en helt okej dag på jobbet. Så länge tiden går så får man vara nöjd, även om de åtta timmarna arbetstid vanligtvis innehåller minst ett ekonomi-avdelningsproblem, minst två galna tanter som skriker och minst tre översättningstexter som bara består av ord och uttryck man redan översatt. Mina kollegor är dock trevliga och jag jobbar precis bredvid en stor mataffär där man kan köpa Marabourullar och lyxig mögelost. Idag höll jag mig till mögelosten.

Även helgen har varit fin. Eric var på svensexa hela lördagen så jag skulle vara ensam hemma. Som jag sett framemot denna dag ensam, framför mina tv-program med en stor kopp te under näsan. Men när Eric väl lämnade mig så slog hemlängtan över mig som den inte gjort på länge. Jag ville plötsligt inte vara hemma själv och kolla på Küchenschlacht utan hänga med Emelie och Malena och deras goa ungar och gå på skogspromenad med mamsen och kanske köra hem till Jannicke och fnittra lite med henne i hennes hus.

Så småningom sjönk det där suget efter Skåne och svenskhet och häng med dem som känner mig bäst undan lite och jag hade ändå en rätt trevlig kväll i vår lägenhet. Jag älskar liksom fortfarande vår lägenhet, så väldigt mycket.

Eric och han som ska gifta sig kom inte hem så sent heller, men jag hade hunnit bädda åt honom på soffan och till och med lagt ett litet mini-Mars på hans kudde. Värsta hotellet ba’.

Dagen efter gick jag ut och frukosterade med min fästman (!!!), brudgummen och två av hans andra vänner och vi åt brunchbuffé men jag blev mätt efter min första tallrik så grabbarna fick hjälpas åt att äta upp mina pengar också. Tänkte avsluta med att klämma ner en liten amerikansk pannkaka, men den smakade bittert och då saknade jag krabbelurer och scouterna och insjöar och lägerlåtar igen.

När alla sen stuckit hem och vi fått skjuts i Toms BMW som låter som en väldigt högljudd motorcykel, spenderade Eric och jag resten av vår söndag med att kolla på tredje säsongen av Homeland (kommer tydligen en fjärde till hösten!) och översatte dokument som ska användas för hindersprövning i Sverige så att vi får gifta oss! Wihoo.

Ja, och nu är det tisdag och snart är det helg och sen ska jag jobba i Darmstadt lördag-söndag och sen går det nån dag och sen ska vi till Aachen och säga hej till Tom och Jaana och sen blir det affärsresa till Stockholm och efter det åker vi hem till Skåne för att kramas med alla de fina som bor där och sen är det snart november och då ska vi till USA och efter det kommer julen som detta år firas i Frankfurt. Sen är 2015 här och då skulle man ju redan nu kunna konstatera att livet är för jädra bra ändå. Trots långtråkighet och hemlängtar och hindersprövning.

Photo 2014-07-29 18 01 49 Photo 2014-07-29 18 02 16Det kan ha regnat en aning när jag cyklade hem från jobbet idag. Alltså en aning bara.

Tiden rusar iväg som vanligt. Klockan är nu 23.10. Eric jobbar lite framför datorn och jag pysslar runt här hemma. Vi har ätit kvällsmat, städat lägenheten och varit och handlat sen vi kom hem från jobbet. Imorgon får vi fint besök från Sövde-trakten: min bästa vän (av två) kommer tillsammans med sin unge och sin kille. Älskar dem alla tre. Ska bli så härligt att ha dem här tills på söndag. Få visa dem vårat hem och våran stad och bjuda tillbaks så gott det går för alla de gånger som de har hostat oss.

Jag längtar.

Helgen som gick var jag i Sundsvall och i Stockholm och träffade arga återförsäljare tillsammans med min finska kollega. Det gick sådär om jag ska vara helt ärlig, stämningen var inte mycket mer positiv när vi åkte därifrån, men det kändes iallafall skönt att ha försökt. När de som tjänar pengar på våra smycken tycker att de blir orättvist behandlade är det inte lätt att lugna dem.

Jag tänker ofta, när folk står upp och viftar med båda armarna och skriker så att de får hostattacker, att det ju faktiskt bara rör sig om smycken. Vi säljer inte livsnödvändiga mediciner som tagit ihjäl folks gamla mammor. Vi bidrar till kapitalismen med smycken i rostfritt stål som i bästa fall ger lite extra i semesterkassan.

(Fast det är inte sant för det finns folk som får ut över 100 000 kronor i månaden bara i provisioner. Fast de bor inte i Sverige.)

Men ja. Annars så är allt bra. Nästa vecka ska jag till Mallorca, sen jobba några få dagar och sen åker vi till Sverige för två veckors slappande och löprundor på asfalterade Sövde-vägar. Lillebror åker till Tyskland för att köpa ALK till sin storasyster om fem timmar. Bästa bror. Ska bara prata med honom om Sverigedemokraterna också. Min kille är liksom utlänning. Jag är utlänning i Tyskland. Vi kan inte bara gå runt och hata utlänningar bara sådär. Så jävla obehagligt random.

 

Ljumheten och tankeverksamheten

March 31st, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag tänker inte lova något nu och jag kommer att vara försiktig med att säga för mycket. Men, det känns ändå litegrann som att det fina vårvädret som Frankfurt bjuder på ger lite mer energi i kroppen. Det är härligare att cykla hem från jobbet kl. 18.30 på kvällen när det fortfarande är ljust och mössan ligger kvar i handväskan och det blåser milt om näsan. Det är fint att inte behöva höra dynamon kämpa för att lysa vägen, inte ha kappan knäppt och inte skynda mig in för att inte bli regnad på. Vi har haft 23 grader idag, säger de som jobbar utomhus. Inne på kontoret var det stressigt och ösigt som vanligt, min rast kunder jag inte ta förrän 15.30 och då var det liksom inte lönt att äta nån mat så sen fick magen vänta tills Eric och jag varit på posten samt handlat två stora bitar fetaost i en billig liten affär på Berger Strasse.

Det blev sallad med yoghurtdressing och friterad fetaost till middag. Vi tittade på Hannibal samtidigt och jag fick blunda emellanåt för att kunna svälja den salta, mjuken osten samtidigt som Will Graham upptäcker en totempåle fylld med halvtförmultna människokroppar.

Det är måndag och veckan har kört igång. Mina tankar är hos sommaren och de planer som håller på att ta form. Kanske blir det två midsomrar i år?

Helgens bästa stund

March 13th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Sverige. - (0 Comments)

Jag vaknar av att svenska solstrålar silar in genom de tjocka gardinerna jag dragit för bara några timmar tidigare. Det är måndagmorgon i Stockholm och mitt trötta huvud vilar ännu tungt på en Scandic-kudde, en likadan som det vilade på i Östersund natten innan. Helgens två konferenser är över. Jag har stått upp i tio timmar och pratat om marknadsföringplanser, provisionssystem och aktivitetsregler. När arga damer med tysta män har skrikit om missade fakturor och sura återförsäljare har beklagat sig över lås som går upp så att miljontals kunder tappat sina armband har jag lyssnat tålmodigt, antecknat och lagt huvudet på sned. “Jag förstår.” I fikapauserna har jag sörplat i mig en snabb te medans mina ögon haft konstant kontakt med både upprymda, pratglada deltagare och ett armbandsur som påminner om att rasten snart är slut.

Men nu är det måndagsmorgon och konferensdeltagarna är inte i mitt hotellrum. Rasten har precis börjat. Jag stiger upp ur sängen med sand i ögonen och duschar snabbt för att spara tid. På vägen hem måste kläderna inte vikas och allt ska bara få plats. Bokaffären jag besökte i Jämtland några dagar tidigare försåg mig med svensk deckare när de är som bäst. Jag tar den halvt utlästa boken under armen och springer ner till frukosten. Matsalen är nästan tom. Det är jag och en man som läser DN och kvinna och hennes man som pratar lågmält om charterresor och besprutade tomater. Frukosten frestar.

Det är jag, min svenska deckare och en assiett med mat. På hotell görs undantag. Belöningen får de två avdomnade tårna, min hesa röst och den känsla av utmattning som tynger mina axlar stavas svensk frukost. Det blir stenugnsbakat knäckebröd med ett tjockt lager leverpastej, inlagd, räfflad gurka som bara Sverige kan få till och en jättekopp med svart te. Min diet tillåter inte knäckebröd, men mitt förstånd tillåter dieten av ta en paus. Det smakar som avkoppling, frid och stolthet. Den tjugoåttaåriga tjejen som sitter i Scandics frukostmatsal och mölar i sig leverpastej som om hon bor på ett ställe där det inte finns har precis klarat två konferenser på egen hand. Hon är vuxen. Ingen har frågat om hon vill föreläsa om regler och bestämmelser. Om hon vill flyga sex gånger på tre dagar. Om hon vill släpa med sig smycken och handböcker och kataloger och broschyrer och presenter och namnskyltar och fan och hans moster (och hennes granne.) Det är livet. Det är jobbet. Och det är enormt utvecklande, tufft och roligt.

Lagom tills att hjältinnan i boken lyckas få slut på batteri i mobilen, bli påkörd av mördarens bil samtidigt som ett barn kidnappas hämtar jag och min sinande aptit ännu en tallrik från buffén. Färska hallon ovanpå krämig yoghurt, överrösta med nötter och frön. En kopp te som ryker ånga på min kind när jag böjer mig över skålen för att få fler pumpakärnor i tänderna medan ögonen inte lämnar mitt modersmål på boksidan.

Det är måndag och buffén stänger redan klockan nio. Tre besvikna norrmän får vända i dörren och jag får lite dåligt samvete för de renskrapade tallrikarna brevid mig. Men jag var där i tid. Jag hann få i mig två tallrikar svensk lycka, läsa min bok och andas lite. Utan att någon drog i mig. Efter ett tag är boken slut. Jag ögnar igenom författarporträttet och utdraget ur nästa bok och baksidans text, men sen är verkligen alla orden lästa, min tekopp är tom och på Arlanda står ett flygplan som ska ta mig och min finska kollega tillbaks till verkligheten. Med leverpastej i magen och svensk sol i ögonen och en varm känsla av lugn i magen.

(Helgens andra bästa stund: 18 grader i Frankfurt, Eric har köpt blommor och möter mig med en stor kram i den fina lägenheten som är vår i min hemstad Frankfurt.)

Resestress och kvällstankar

February 9th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.

 

Förbered er på mycket fint.

I gårdagens inlägg nämndes en rad fina händelser, dock har jag väl fortfarande inte berättat det absolut finaste som hänt denna sidan jul?! Jag har fått en liten systerdotter till! Dock är det inte Jannicke som likt Maria i hemlighet fött en liten gosse i nåt stall, utan min bästaste vän Emelie och hennes man Martin som fått en bäbis! En liten Knopp! En liten varelse som jag än så länge bara sett bilder på men som ser ut att vara precis så mjuk och sötluktande och gosig som alla bebisar är. Och jag tänkte lite extra på honom och hans föräldrar när jag i lördags var hemma hos G (fem år) och lillasyster O (4 månader). Lilltjejen är också himla go, men när hon efter nio timmar i min famn fortfarande inte vill somna, då börjar liksom söthetens positiva laddning långsamt trappas ner.

Så fort hon sen hade slutit sina stora mörka ögon och somnat på min hand, återkom hennes söthet med 200 procent. Bebisar alltså. Sån bra uppfinning.

Tillbaks till Knoppen. Honom ska jag få lära känna i helgen för då bär det av till Sverige och Skåne på en väldigt kort och väldigt dyr resa. En sån som jag lovade mig själv och alla nära att jag skulle åka på ibland, för att jag vill. Inte för att det passar bra i jobbschemat, är billigt, eller särskilt praktiskt. Utan för att jag vill snusa på nya medlemmen i familjen Persson/Lasson, stryka honom över det mörka håret, kramas med de nyblivna föräldrarna, gå på ett ettårskalas och bara känna att jag också hör hemma där. Trots att jag missar så mycket och saknar så mycket. Fina händelser alltså. Livet är fullt av dem.

Reseprat och känslopladder

October 31st, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

allhelgona

I läsande stund sitter jag ganska långt fram i ett mellanstort flygplan på väg från Frankfurt mot Köpenhamn. Vi vet ju alla att tiden går fort och att de flesta har problem med att förstå hur sekunder blir till dagar som blir till månader, allt utan att man alltid hänger med i svängarna. Det är nästan exakt fyra månader sen jag var i Sverige senast. Det känns däremot både som två veckor och ett år.

Malena och Tonys lilla tjej har hunnit fördubbla sin ålder och jag har missat allt. Henne ska det bli kul att se igen. Och Emelies bebismage såklart, som troligtvis också har fördubblat sin storlek (?) sen i juli. Det blir middag med de där vännerna som har känt mig så länge. Sen blir det middag igen med människor som känt mig ännu längre, familjen Sjöstedt. Kanske har mormor och morfar tid att träffa mig en sväng. Kanske får tandläkaren återbud och vill ge sig i kast med mina gaddar. Kanske hinner jag in till Sjögrens för att kolla på tapeter som inte är tyskfula. Jag ska också njuta av Skåne, det ska jag.

Fick ont i magen imorse när jag sa hejdå till Eric. Kroppen tror direkt att det är dags för sex veckors abstinens och ensamsovande i en studentlägenhet i Malmö och hjärna lyckas inte få fram att det rör sig om tre nätter utan honom. Det är inte klokt så snabbt man vänjer sig. Vi är en familj nu, vi bor ihop i den här lägenheten och det är konstigt att lämna honom, trots att det har varit vardag de senaste tre åren. Får alltså sakna Eric litegrann nu så att jag kan åka hem och kramas med svenskarna.

Jag tänker att det är dumt att bo i ett annat land än dem man älskar. Man missar så mycket och man är borta så mycket och man saknar så mycket. Men vet ni, det finns ingen annan utväg. För jag har ju människor jag älskar i två länder. (Minst.) Och fastän jag blir avis på Emelie som får träffa Miriam ofta ofta och avis på Malena som får se Emelies mage växa och avis på de båda två som har varandra så nära och avis på folk som har sina mammor sisådär en bilhalvtimme bort, så vet jag ändå att de här är rätt. Jag ska bo här nu. Med Eric. Vi ska vara tillsammans.

Men inte över helgen, för då ska jag återse Sveriges finaste människor, äta en bit ädelost på hemmagjort knäckebröd och njuta av den tysta skogen i Sövde och luften som smakar skånskt.

spöke 2005

Happy Halloween mina vänner!

I internationella Frankfurt är tradition hyffsat stor, skulle jag vilja påstå. Men det är väl också fallet att Halloween har växt som sören de senaste åren och numera också firas rätt bra hemma i Sverige? Jag flyger till Sverige ikväll och tänkte inte vara varken läskig (inte mer än vanligt) eller sexig (inte mer än vanligt) på planet mot Köpenhamn. Däremot minns jag en halloween i USA, när jag jobbade där för… åtta år sen. Ungarna hade klätts ut till M&Ms med stora kuddar på mage och rygg som jag och pappa Scott knypplat ihop för hand. En annan gång var Matthew brandman och Lauren nån version av Princess Jasmin från Aladdin.

Själv var jag spöke. I ett kasserat lakan med huvudhål och en massa vitt puder i ansiktet. Håret hade jag sprejat så vilt jag kunde och så hade jag målat mörka ringar som konturer i ansiktet.

Jag tog min kostym och åkte på Halloweenfest hos min kontaktperson, hon som skulle se till så att min aupairfamilj inte misshandlade mig. Där hade traktens alla aupairtjejer samlats. Många tyskar och polacker och rumäner. Många häxor med svarta peruker, sexiga poliser med plastpistoler, städerskor i korta kjoler och nån pirat med urringing till naveln. Och ett svenskt spöke med styvt hårsprejshår och kajal under ögonen.

Vi käkade en massa godis, lekte nån lek, men mest stod alla i sina landsgrupper och diskuterade den senaste collegefesten de varit på och hur mycket de fått hångla i nån McDonalds-arbetares bil. Jag pratade med min kontaktperson, Kathy, berättade för henne hur mycket jag trivdes i min familj. Så fort tårtan och spindelkakorna började sina delades det ut pris för bästa kostym som jag direkt vann. Fick en fotoram från Target som jag blev omotiverat glad över. Slängde den i baksätet på min lilla bil och stack hem till de människorna som gjorde USA så fint. Kramade mina små M&Ms och tog med dem på en riktig trick or treat-runda i grannskapet tills deras plastpumpor var fyllda med godis och pennor och clementiner och annat skräp som folk kastat ner. Jag hängde i bakgrunden, tittade in i folks varma hus och önskade mina amerikanska grannar en Happy Halloween.

Och skrämde slag på ungarna med mina läskiga kajalögon.

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.