Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Resesugen exilsvensk

August 14th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (1 Comments)

Det tråkiga (en av många saker såklart) med att inte ha sin släkt och många av sina vänner i samma land som man bor i, är att man hela tiden “tvingas” resa dit. Missförstå mig nu rätt, vi åker liebend gärna till Sverige. Jag älskar att hänga med mina gamla kompisar, träffa min brorson Felix, snacka med syskon och deras partners, och såklart få vara i Sövde med mamma och pappa. MEN. Det är inte det roligaste att alla semesterdagar och alla semesterpengar alltid ska gå till Sverige. Jag älskar att resa och trakterna kring Sjöbo har jag ju faktiskt redan sett…
Hade vi varit rika hade vi tagit ungarna under armen och stuckit utomlands mycket oftare. Jag vill låta min gamla aupairfamilj i USA träffa barnen. Ligga på en paradisstrand nånstans i några veckor. UPPLEVA! Samtidigt så är jag tacksam för att vi faktiskt har råd att åka till Sverige, och att vi kan flyga för dyra pengar, och inte alltid behöva ta bilen. Så vi fortsätter väl med det, hälsar på ibland och försöker klämma in någon annan resa här och där. (Braubach med Izabella, Markus och Noah var till exempel så himla mysigt, inte så långt bort, och inte sååå fasligt dyrt. Om man inte frågar Markus.)

Har vi tur så blir det en liten tripp till Alicante i höst, mina föräldrar har ett hus där så då kanske man skulle kunna komma undan relativt billigt. Att Ryanair dessutom precis börjat flyga direkt dit är naturligtvis också ett bra tecken. Och Eric har ett par semesterdagar kvar, som skulle kunna läggas på spansk sol, framförallt eftersom vi ska fira jul i Tyskland i år och pengar eller dagar inte behövs till Sverige då.

Och så har vi ju såklart en Sydafrika-resa att se framemot nästa år, naturligtvis inte heller fy skam. Men förhoppningsvis förstår ni ändå vad jag menar. Fasiken, nu blev hela den här texten inte trovärdig och rätt förmäten, märkte jag. Sören också.

 

 

 

 

+

Shoppshopp från soffsoff

August 8th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

“Om man disciplinerar sitt sinne uppnår man lycka. Om man inte disciplinerar sinnet är det omöjligt att uppnå lycka.”

Dalai Lama

 

Skojar bara. Eller ja, det gör jag väl inte, för han ska verkligen ha sagt sådär. Men jag syftade mer på gårdagens inlägg då jag snackade om att bara ge ert ett citat och sen vara nöjd med dagens bloggning. Let me tell you this, om jag någon gång bara bloggar ett citat, då ska det iallafall vara ett citat av min favoritperson, Elsa. Eller Ville, men han kan inte säga så mycket klokt/roligt än.

Idag sitter jag mest på soffan och n ä t h a n d l a r. Alldeles för mycket saker handlar jag och det kommer paket i princip varje dag. MEN ofta är det också saker vi behöver som jag löser snabbt och lätt från soffan, typ blöjor, schampo, flugsmälla och sånt. För ofta är det billiga saker som HM reat ut för typ en tiondel av priset, de har ju så mycket fint, trots att jag vet att det är barn i Bangladesh som tillverkat det.

Zalando är en annan favorit. Skor, kläder, väskor till både mig och barnen. Eller ja, Ville behöver ju inte direkt nån ny väska.. Det bästa av allt är ju att alla ställen har fri frakt och fria returer. Det som inte passar damen åker alltså tillbaks ögonabums. Ja, jag vet mamma (= Greenpeaces största supporter) det är kasst för miljön också, såklart. Detta ständiga skickandet av saker. Men. Jag köper ekologiskt och tar superkorta duschar och sopsorterar som en galning. Så då unnar jag mig lite nätshopping istället. Att det sen är dumt av ekonomiska skäl är en annan femma. Trust me, jag vet vad jag gör. Typ.

Fina G utan tid?

August 7th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. | Jobb. - (0 Comments)

Jag är så kass på att skriva kort! Ett inlägg tar alldeles för lång tid, jag använder ju inte ens bilder!

Idag ska jag berätta om min nya hobby. En sådan behöver man ha, särskilt när man inte har så många vänner, är hemma med två små barn hela dagarna och egentligen gillar att använda hjärnan. Och anser sig själv vara rätt kreativ också. Jag ska bli lettering-expert. Alltså duktig på att skriva fina bokstäver. Det är inte kalligrafi, utan typ textande, fast på massa olika sätt. Så kanske lite kalligrafi också.

Man behöver en sorts handbok, några bra pennor och en massa tid att öva. Jag har köpt de två första på listan, nu ska jag bara ta mig tiden att öva också. Samtidigt som jag även hittar tid till att läsa mer böcker, motionera, blogga och helst också sköta min personliga hygien. Det känns som att tidsfördelningen kommer att gå i vågor. Just nu är bloggen prio, men om ett par dagar får ni kanske nöja er med typ ett Dalai Lama-citat och en nån låttext, om jag fått plötslig inspiration till att skriva coola Gn eller raka benen. Jag lovar ingenting, okej?

När jag är riktigt grym sen, på att skriva fint alltså, inte på att raka benen, så öppnar jag eget företag och hjälper rika tanter i Bad Homburg bjuda in varandra på te och så. Samtidigt som Izabella och jag står på vårt svenska café och kränger wienerbröd. Där har vi det, framtidsläget.

PS. Kolla in Lise (@inkandlise) på Instagram, det är hon som är min idol och inspiration. Hon är så fantastiskt duktig, PÅ ALLA STILAR!

Vårdeppig?

April 3rd, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Vet inte om en kan påstå att Ville sover dåligt om nätterna, men han vill iallafall äta ofta. För ofta för en liten människa som snart är nio månader gammal. Men vi kämpar på. Jag kämpar på.

Våren har kommit till Bad Homburg tror jag. Det var 18 grader idag och varmare ska det bli till helgen. Så vi försöker leka ute. Elsa har fått upp farten på sin springcykel nu och Ville älskar att titta på. Vi tänkte skaffa en cykelvagn så att jag kan ta med båda barnen på utflykter.

Påsken var okej. Vi serverade god mat och barnen fick påskägg och Eric var långledig. Vi planerar semester lite här och lite där och nu härnäst en tripp till Sverige, för Ville, Elsa och mig. Det blir nog bra. Fast jag helst vill spika igen fönstren från insidan, slå av all elektronik och sätta mig med min familj under en filt.

Jag vet inte vad som är fel. Men något är inte rätt.

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.

Kläder, kalender och kaffelugn

November 6th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Tyskland. - (0 Comments)

Jaha, då var helgen slut igen. Det var ju själve sören. Jag har spenderat min helg med att handla dyra saker till mig själv, pyssla adventskalender och hängt med mina nära och kära.

Jag beställde hem en massa saker som jag tyckte jag behövde: en vinterkappa, högklackade boots, vit blus och lite krafs till. När frakten och returen båda är gratis är det liksom lika bra att fläska på och testa olika modeller och storlekar. Väldigt smidigt när Elsa har andra nöjen i livet än att sitta i vagnen och glo på mig när jag testar tio par byxor. Ett par saker av det jag beställde fick stanna, men jag kände ändå att en shoppingrunda utan barn var på sin plats i lördags. Så jag stack ner på förmiddagen, med strosande och flanerande i åtanke. Tyvärr spöregnade det och stan var full av folk och jag kände mig tjock. Så det var endast mellan-harmoniskt. Men jag fick tag på några småsaker, så jag ska väl inte klaga. Och Eric höll ställningarna här hemma. Det var nog bra träning för både honom och Elsa, eftersom jag ju ska tillbringa 36 timmar i London nästa helg.

Nästa projekt för helgen var den adventskalender bestående av stuvbitar av tyg som legat här hemma och skräpat som jag håller på att pyssla ihop. Den blir… hemmagjord. Men ganska mysig ändå väl. Och målet är såklart att den ska bli klar tills 1 december. Elsa är exalterad och håller som bäst på att lära sig vad jultomten är för en filur. Jag frågade häromdagen vad tomten kommer med. Paket, svarade hon. Och vad är det i paketen, frågade jag. Gurka! utropade hon, skitglad, trots att hon inte är ett jättestort fan av gurka.

Och så har jag som sagt hängt med nära och kära. Eric har varit hemma och pysslat om oss. Fyllt hemmet med kaffedoft och sitt lugn. Jag har pratat med mamma på Skype och fått se tre dalmatiner ligga framför brasan som värsta Skåne-versionen av de 101 dalmatinerna. Vädret har som sagt inte levererat så det har blivit mycket bokläsning, pysslande och docklek. En sådan helg som man behöver ibland när Trump hotar att bli president och vår lilla unge har hostat lungorna ur sig på nätterna.

Må din väg gå dig till mötes,
må du alltid ha mod att uppfylla dina drömmar.
Må vinden vara din vän,
precis som en hel hög andra människor från olika världar och bakgrunder.
Må solen värma din kind,
och må du alltid känna dig älskad.
Må regnet vattna själens jord,
och må du alltid låta mig trösta när något gör ont.
Och tills vi möts igen,
när du vaknar från din sovstund och all tid efter det:
Må Gud hålla dig i sin hand.

Gräsänkans blues

March 10th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Mycket gräsänkekvällar den här veckan. I måndags stannade Eric kvar på den där spelkvällen jag snackade om. I tisdags jobbade han till jättesent. Igår jobbade han också till jättesent. Idag var han hemma i 20 minuter mellan jobb och spelkväll hos Kai. Det är alltid tråkigt för mig att inte träffa honom så mycket på kvällen, men sen Elsa kom är det ännu tråkigare. Det känns så sorgligt att de bara hinner ses en liten sväng på morgonen innan Eric går till jobbet. Och på helgen såklart. Men helgen är bara två dagar lång och arbetsveckan är fem.

Tyvärr finns det ingen lösning på problemet, som det ser ut nu. Den där trissvinsten har ännu inte infunnit sig. Det är tungt ibland också att vara själv med en ettåring hela veckan. Vi klarar oss ju fint, lillstrumpan och jag, men det är roligare när man är två om allt. Suck.

Men imorgon är det fredag och sen är det lördag och söndag och även om jag inte “jobbar” så längtas det ändå till helgen, just för att vi är samlade alla tre då. Lilla familjen. Jag älskar min stora tramsiga, snygga, smarta, skitroliga, omtänksamma och min lilla busiga, smarta, fina, matspottande, härliga så himla mycket. Och är så stolt att jag spricker över dem och det vi har.

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.