Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Roadtrip Tyskland – Sverige

August 6th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (0 Comments)

Roadtrip låter ju så fritt och härligt och galet på ett bra sätt, på pappret alltså. Eller kanske mer om man gör det med ett par kompisar än två barn i åldrarna 1 och 3 år. Att köra härifrån hem till mamma och pappa tar runt 10 timmar ren bilkörning, plus färjan över på antingen 4 eller 6 timmar, beroende på var man åker ifrån. Vi startade en tidig morgon, med siktet på Berlin, där Erics bror bor tillsammans med sin familj. Det gick faktiskt över förväntan. Ville somande, som vi hade räknat med, och sov en timme. Det är han som är det största orosmomentet. Han har aldrig gillat att åka bil. Sover aldrig några längre stunder i bilen. Kan inte mutas med godis. Uppskattar inte ljudböcker. Och är inte så bra på att roa sig själv med två duplodjur och en docka, som sin syster.

Efter 2,5 timmar på vägen stannade vi och pausade, länge, på ett McDonalds med stor lekplats. Barnen fick springa av sig och jag lät samtidigt en man i lederhosen, som var på en väldigt ölstinkande svensexa, tvätta våra bilrutor för några cent. Sen åt vi mat, kissade och lekte lite igen. När vi körde vidare somnade både Elsa och Ville, i omgångar och vips så hade ytterligare 2,5 timmar gått och vi var framme i Berlin. Där sov vi i två nätter, innan vi körde mot färjan i Sassnitz.

Vi kom iväg i bra tid, hade räknat med lite yrkestrafikskö som det heter på tyska, innan vi kommit ut på autobahn. Men sen hände något och vi fick lite brådis på slutet. Elsa behövde kissa, vi hamnade långt bort från vår route och förlorade några minuter. Men ungarna behövde senare verkligen en paus och vi gick in på en annan hamburgerkedja för att snabbt äta något och försöka få bort några myror ur brallorna iallafall. GPSen meddelade att vi hade en timme kvar till färjan (som vi ju hade biljetter till och var tvungna att hinna med), så vi räknade ut att kunde stanna i 20 minuter och sen hinna med god marginal. När vi kom ut igen, efter några pommes, hade GPSen dock ångrat. Nu sa den att vi hade 1,5 timmar kvar till färjan. Och om det stämde så skulle vi komma att bli försenad. Sen tog det bara längre och längre tid. Vi hamnade i en bilkö som knappt rörde på sig alls, sen i en karavan efter en tung-last-bil. Senast 12.30 var vi tvungna att checka in på båten, 12.55 sladdade vi in på terminal, hetsigare än ett par biltjuvar kom vi fram till luckan, fick våra papper och var sen de sista på båten innan de i princip smällde upp bogvisiret (eller vad sören det heter) i kofferten på oss. Puh.

Båtturen var sen lugn. Vi hängde i lekrummet. Ville sov middag i vagnen och Elsa och jag gick en tipspromenad som handlade om Östersjön. Sista timmens körning, från Trellerborg till Sövde, var inte rolig. Alla ville hem. Alla var trötta på bilen. Och alla fick fri tillgång till böcker, musik, chokladkex och leksaker. För er som undrar, vi äger ingen iPad och jag är en aggressiv motståndare till skärmar för så små barn. Alla får göra som de vill. Det här är ett helt annat blogginlägg känner jag, Elsa får visst kolla på tv, ganska regelbundet till och med, och Ville kollar sannerligen mycket mer än Elsa gjorde när hon var 1. Men vi klarar oss också utan, och det är snarare undantag och något spännande om hon får se. Jaja, jag återkommer i frågan! Jag tog dock till mitt ess i rockärmen, såpbubblor. Men det hjälpte knappt på slutet och Ville fick skrika de sista 15 minutrarna innan vi till slut nådde Fältvägen. Vi hade klarat det.

Hemfärden gick sen över Rostock istället. Då tar färjan 6 timmar och vi hade bokat en hytt där Ville tog dagens första tupplur. Även den överfarten gick smidigt, tack vare lekrum och olika hållpunkter som nya böcker, snacks, lunch och besök på däck. Sen körde vi typ 1,5 timmar hem till Erics syster som bor i Hamburg. Kvällsmat och nattning där innan vi vuxna tog igen oss på balkongen. Morgonen efter körde vi direkt efter frukost, för att kunna dra nytta av Villes morgonnap igen. Det gick som planerat och han tog sig en tuppis till i sin bilstol. Vi pausade en gång snabbt för toabesök och tankning, innan vi körde vidare mot lunch utanför Göttingen. Även där körde vi lekplatslek i nästan en timme innan maten för att alla skulle ha rört på kroppen lite. Efter maten tupplurade båda barnen och vi där framme kunde njuta av tystnaden.

Sista timmen var rätt kämpig även denna gång. Vi sjöng. Vi åt snacks. Jag blåste upp ett par ballonger som underhöll i nästan 20 minuter, iallafall den lille. Men Elsa var också trött, hade ont i ryggen och ville hem. Och till slut kom vi hem. Så. Skönt. Direkt tömde vi bilen, som var fullproppad, inte bara av vårt bagage, utan också av en massa svenskheter som jag hade smugglat med mig hemifrån. (Mest Loka och smörgåsrån.) 2018års roadtrip var officiellt avslutad. Den gick på det stora hela fantastiskt bra, Eric är en trygghet bakom ratten, jag rätt bra på att underhålla barnen framifrån och barnen riktiga troopers som står ut med hur mycket som helst. Team Matthiesen!

Jaha, då var det bara 363 inlägg kvar då, innan jag kan slappna av med det här bloggandet igen. Om man ändå hade kunnat tjäna någon liten slant på detta skrivande, då hade motivationen varit en annan, misstänker jag. Men den är fortfarande där, den här gången, oroa er inte!

Idag, söndag, har vi mest satsat på att överleva värmen. Vi är ju vakna så himla tidigt alltid, på grund av barn av olika slag, så det går att få gjort en del iallafall, innan solen steker sönder orken. Eric var ute i garaget i förmiddags och rensade bland alla grejer där och lyckades bära ner mycket av vårt mög, sulky, barnkläder i plastlådor, liggdelen till vagnen och liknande, i vårt nya lilla källarförråd som vi äntligen fått tillgång till. Det känns skönt att ha ordning, märkte vi, så rensandet och ordnandet fortsatte här inne sen.

Elsa och Ville sprang mellan rummen också och lekte här och där. Ville, som länge varit rätt kinkig och missnöjd, har blivit en helt annan kille sen han lärde sig gå. Innan ville han helst bli buren hela tiden, nu puttrar han själv fram, bär omkring på grejer och är allmänt mysig. Det är skitkul dessutom, att se vad han har hängt upp sig på för pryl för dagen. Idag var det två sådana där fond-gelé-klumpar som han hittade i skafferiet. Elsa tyckte synd om sig själv för att ingen hade tid att leka med henne, men så hade hon plötsligt byggt en koja bakom soffan i vardagsrummet och höll på att organisera en fiskedamm för Lisas vänner där.

Till lunch bjöd vi upp svärföräldrarna på lunch och försökte göra en plan för den helg, som inträffar väldigt snart, då de ska barnvakta och Eric och jag ska på bröllop. Men vi får väl se hur det blir med det där, jag känner mig medelpositiv till planen just nu.

Nu sover barnen och Eric och jag ska fortsätta plöja Orange is the New Black.

Ville 1 år

August 4th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror - (1 Comments)

Ville 1 år. Tänk att det var ett helt år sen som vi låg och väntade på sjukhuset. Väntade på att operationsteamet skulle ha tid att öppna min mage för att plocka ut det vi misstänkte var en son. På morgonen skulle det ske, så vi var supertidigt på plats på sjukhuset. Men sen kom det akutfall efter akutfall och min epidural fylldes på och fylldes på. Klockan blev nästan 15 innan han till slut föddes, klumpen. Jag fick ha hans lilla halvkladdiga kind på min ett par minuter medan glädjetårarna rann på både Eric och mig. Men sen skulle han kollas igenom och då tyckte den ansvariga barnmorskan att han var rätt slö. Läkare tillkallades och det visade sig att han inte syresatte blodet som han skulle. Det var nåt fel på hans lungor. Snabbt som ögat rusade de iväg med honom, och kvar fanns vi, i samma rum där vi väntade på operationen innan, fortfarande utan vår bebis. Senare berättade barnsjuksköterskan som tog emot honom att hon inte trodde att han skulle klara sig, så dåliga var hans värden och så kass såg han ut.

Det var fruktansvärt. Ryggmärgsbedövningen började släppa och jag fick problem med yrsel och det svartnade framför ögonen på mig ett par gång. En läkare kom in och förklarade att Ville, som vi vid det laget hade bestämt att han skulle heta, var nere på barnintensiven och att Eric fick gå ner och säga hej till honom.

Jag flyttades till ett rum på avdelningen där en kvinna från Marocko låg och grät konstant, hennes bebis hade inte klarat sig, förstod jag senare. En annan kvinna bodde där med sin kärnfriska bebis. Och jag som var mittemellan, med bebis på våningen under. Eric kom tillbaks från sitt besök där och var så chockad och uppskakad över hur dåligt Ville mådde. Han visade bilder och en film på en liten liten bebis, trots att alla sagt att han var så stor, som låg alldeles ensam i en kuvös och kämpade för sitt liv. Vi försökte tänka positivt ändå och jag tvingade Eric att köra hem till Elsa.

Natten blev för jäklig. De glömde epiduralingången i min rygg och jag fick en natt där jag vaknade exakt var tionde minut för att byta sovsida. Detta med ett färskt ärr över hela magen.

Sen väntade snabb bättring för mig, eget rum som plåster på såren för deras slarv och Ville blev bättre och bättre. I en vecka åkte vi till sjukhuset flera gånger om dagen, jag pumpade ut bröstmjölk och vi bad till alla gudar som finns att han snart skulle få komma hem och att han inte hade fått några men av syrebristen.

Och hem fick han komma, och så här ett år och två veckor senare, kan vi konstatera att han utvecklas precis som vilken ettåring som helst. Än har vi inte sett några som helst tecken på att han skulle ha fått skador av sin tuffa start. Detta är vi så tacksamma över såklart, och det känns som att vi blir extraglada när han lär sig nya grejer, bara för att vi tänker på hur det skulle kunna vara.

Nu kan han en hel massa, vår envisa, kortstubinade, gosiga son. Han älskar fåglar, särskilt hönor. Så vi kallar honom för Orni, som en variant av ornitolog. Han gillar djur överlag, och härmar både hundar, grisar, hästar, kor, får och så då hönor. Och tupp naturligtvis. Han säger tittut och mamma och babba (pappa). Hans första ord var dock Ball, boll på tyska. Bollar är, förutom fjäderfän, hans stora intresse i livet. När vi är iväg och badar spenderar han all sin tid i barnbassängen med att jaga efter andras bollar, trots att vi senaste gångerna har haft med en egen.

Han tycker också om mat och äter mycket bättre än Elsa. Särskilt nu när amningen har reducerats kraftigt och jag bara ger honom en slurk mjölk vid sänggående på kvällen. Han gillar särskilt kött, vilket gör mig lite nervös, eftersom vi äter mycket vegetariskt och det gillar han också, men så fort det serveras kött så vräker han i sig.. Han uppskattar också pommes, ost, sura hallon, hummus och avokado med citron på.

Han sover, peppar peppar ta i freaking trä, bättre än någonsin sen vi slutat nattamma. Han vaknar fortfarande några gånger varje natt, men är hyfsat lätt att söva om. Så glad för detta. Han sover fortfarande en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Jag ser till att gosa massa extra på dagen så att han inte ska sakna kroppskontakt. Han är också ett mycket keligare barn än Elsa var. Men han blir också förbannad på nolltid om något inte passar.

Ville är överlag ett 100 % mer krävande barn än Elsa. Han vill helst bli buren at all times, även om det blivit lite bättre sen han lärde sig gå. Han kastar grejer och testar bus om och om igen, fast man ser på honom att han vet att han inte får. Elsa behövde man säga till ett par gånger, sen gav hon upp. Ville bara fortsätter, fast man tjatar och till slut också blir lite arg på honom.

Han älskar Elsa och vill helst sitta i hennes knä samtidigt som han drar henne i håret med ena handen och kniper henne på armen med den andra. Hon har förvånansvärt mycket tålamod med honom fortfarande, trots att han är riktigt jobbig ibland och förstör för henne. Elsa vill gärna leka rollekar med Ville som han inte riktigt går med på. Det är så gulligt att smyga sig upp på dem och höra Elsa försöka kontrollera honom: “Nu har du ont i halsen Ville, sitt still så ska jag ta tempen på dig”, “det är dags för oss att åka till Sverige, sitt ner i flygplanet Ville, nej, inte kasta kaffekoppen, sitt ner, ta på dig ditt bälte”, “är du trött Ville, jag ska sjunga en godnattsång för dig, hallå, Ville, inte spela fotboll nu, det är natt!”

Som jag tycker om de här två, syskonen Matthiesen, som vi skapat. Världens finaste, roligaste, klokaste ung-jäklar.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Helgen är över igen. Tiden går. Igen. Barnen sover. Vi har haft några tuffa nätter nu då Ville velat äta hela tiden. Han har nog också haft lite ont i magen, vilket eventuellt beror på att jag ätit olika sorters kål tre dagar i rad.. Har slutat med sådana nyttigheter nu och satsat på choklad och Gummibärchen hela helgen. Skoja bara. Här är bantningen fortfarande i full gång. Så. Trist. Men välbehövligt. Så jag kämpar vidare.

Vi har varit ute och promenerat lite i helgen. Handlat. Gjort hemmagjord pizza. Min är alltid nästan fem centimeter hög med färska tomater, champinjoner, paprika, skinka och ruccola på toppen. Och gärna räkor också om jag känner för att lyxa till det. Det gjorde jag i lördags. Elsa har tränat på sin balanscykel. Jag vill tro att det går framåt, men hon orkar inte träna så långs stunder i taget så det är svårt att säga.

Idag har vi lekt och ätit lunch med Erics bror och hans son som var i stan över helgen.

Och på tal om stan! När vi var och handlade härliga krämer på stan i fredags så hände nåt rätt otrevligt. I en fullproppad affär med långa köer började Ville gråta. Jag älskar inte när han är ledsen och skriker så att jag inte hör vad kassören säger. Men samtidigt blir det så ibland när man handlar och får för sig att lämna huset med en bebis.

Jag vet också att handlingen och betalandet i kassan inte går snabbare med upprört barn på axeln. Så jag skyndade på, försökte vara effektiv och samtidigt hålla koll på Elsa och trösta Ville så gott det gick. När jag står och knappar in koden till kortet stannar en tant, med kryckor, kanske 60 år gammal, tittar in i vagnen och säger till mig: Vad är det för fel på dig? Varför tar du inte ut ditt barn? Hör du inte att han är ledsen?

Jag blev så himla paff och fick inte fram något slagkraftigt alls. Sa bara att jo, det var väl en toppenidé, det kanske man skulle prova. Kärringen gav dock inte upp utan gastade vidare om värdelösa föräldrar, stackars lidande barn och annat elände som inte borde få finnas. Jag var så arg. Alla kassornas köer hade såklart tystnat också och bevittnade spektaklet. Kom ut på gatan igen och mumlade för mig själv att det var ju också en riktig tantjävel. Och Elsa direkt: Vad gjorde tantjäveln?

När vi stod och samlade oss utanför kom det fram tre olika människor och visade sitt stöd, det var fint. De berättade att de var på min sida, att kvinnan var dum i huvudet och att man visst får handla med barn. En äldre herre sa: Du är den bästa mamman åt dina barn. Lite gråtig blir man ju av sånt. Ändå. Finns hopp om mänskligheten.

Syskonkärlek del 1

November 14th, 2017 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Herregud. Livet alltså. Det finns så mycket jag vill berätta, dokumentera. Och gärna bli påmind om av Facebook om ett år. Elsa har blivit stor och säger så kloka grejer hela tiden, min inställning till TVn, Emelie och Ebbes besök, syskonrelationen som jag får se växa fram här hemma, Villes utveckling och mina drömmar om att en vacker dag ha en trädgård. Men det finns knappt någon tid och ännu mindre ork. Vi sover för jäkla dåligt nu för tiden.

Allt började förra veckan med att barnen utvecklade varsin ordentlig förkylning. Elsa hostar lungorna ur sig på natten och Ville kan bara sova om han sitter i mitt knä, med ena handen i mitt hår och näsan tryckt mot min hals. Jag sover dock mindre bra i den positionen. Så fort jag långsamt och försiktigt försöker lägga mer den lille snörvlaren så vaknar han och börjar skrika. Under de 10-15 minuter i timmen som Ville sover själv mellan oss, vaknar Elsa och vill gosa. Så snart man ligger på plats i hennes säng och får hennes hosta i ansiktet så börjar Ville korva och gny och det är dags att gå tillbaks till honom. Livet som tvåbarnsföräldrar i ett nötskal? Kanske är lösningen ändå att ha Elsa på en madrass på golvet i vårt rum? För att efterapa stugan i Sövde där hon sov så gott. Men när vi föreslog det för Elsa häromdagen blev hon tårögd och sa att hon ville sova i sin säng. Så ja. Vi kämpar väl vidare. Och hoppas att allt blir bättre efter att förkylningarna läkt bort.

Men det är fasiken inte lätt alltid, inte dagarna heller då båda barnen ska ha sitt. När Ville är sjuk vill han gosa ännu mer, sover inte en minut själv och kräver båda mina händer hela tiden. Då är det svårt att bygga Duplotorn och rulla ler-sniglar. Men det får gå ändå. Elsa har tålamod som en ängel. Hämtar leksaker till Ville, “mamma han gråter, kom ta honom!”, klappar honom på pannan och försöker torka bort kräks samtidigt som han fäktar med sina små knubbiga armar. För några dagar sen låg han och magtränade på golvet i hennes rum medan hon ritade huvudfotingar på ett papper framför honom. Hon pratar som jag gör då, med honom. Upprepar saker och kallar honom för Villson och bannar mjukt när han dreglar på hennes gosedjur. Han drar henne i håret ibland och då gråter hon utan att bli arg, säger med klump i halsen att så får man inte göra. Och han i sin tur ler med hela ansiktet när han får syn på sin syrra. När han inte orkar sitta och vänta längre vid matbordet, tar jag honom i knät så att han får hålla mig i tummen och se på Elsa samtidigt. Med hennes glada ögon som iakttas av liten bebis köper jag mig tid att äta upp min mat. På gympan idag hängde han med i sjalen. Tittade intresserat på alla barn som klättrade och ålade omkring. Men lös som en sol när Elsa kom in i hans synfält. Det är lätt att ana vad som komma skall, vilken lillebror som kommer att krypa efter en storasyster genom lägenhetens alla rum. Hoppas hon kommer att stå ut ibland iallafall.

Det är sant som de säger, hjärtat har inga problem med att älska två barn istället för ett. Särskilt inte när de är så fantastiska som mina.