Imorse var vi på Ikea och köpte en säng till svärföräldrarna. Ville tyckte det var jättekul att leta reda på nästa guide-pil på golvet. Ikea alltså, det är pinsamt och banalt och stereotypiskt. Men jag gillar verkligen Ikea. De har fina saker och hyfsat trevlig personal och prisvärd mat. Barn får lov att röra sig och röra vid saker där. Det var en mysig morgon helt enkelt.

Väl hemma fortsatte en något tjafsig eftermiddag. Ville är superförkyld och Elsa är mest superotrevlig, men även supersur och superenvis med jämna mellanrum. Varje eftermiddag, när vilan är över, så ångrar jag att jag inte tvingat henne att sova. Hon är så jäkla tradig att försöka röra i någon riktning. Hon vill inte göra någonting, men gnäller ändå över att hon har tråkigt.

Idag lyckades jag ändå få ut oss allihop till lekplatsen, där vi träffade två kompisar med två barn som är i Villes ålder. Det kändes som skymning redan när vi kom fram till gungorna vid 16 och det blev inte ljusare. Konstigt nog. Men Ville fick grävt och klättrat lite och Elsa åkte rutschkanan nio gånger enligt egen utsago. I verkligheten var det nog snarare tjugonio. Jag snackade lite strunt med tjejerna, ungarna delade snacks och bytte basilusker och sen gick vi hem.

Ja, och så pratade vi med min kära, i dubbel bemärkelse, syster också. Hon är rolig hon. Torsdag imorgon. Det ska nog gå bra det också.

Vänner och släktingar får barn till höger och vänster, förlovar sig och visar bilder från sina bröllop. Kärleken flödar på alla håll och det är så fantastiskt att se och höra om. Livet är fantastiskt.

Idag har vi haft lördag, hela familjen tillsammans, hela dagen. Sen Elsa började förskolan är det liksom lyx att ha pyjamas hela förmiddagen, pyssla lite här och lite där. Lägga undan tvätt. Dricka varmt te till frukosten. Rita lite. Prata med mamma på Facetime. Titta på bebisbilder. Bygga legostall. Spela kort. Ville sov 2,5 timmar efter lunch så Eric och Elsa hängde och jag fick målat klart hela skylten jag pysslat till julmarknaden. Skönt. Nu ska den bara behandlas med något och få ett ben.

Det kommer nämligen bli ett snäpp tight om två veckor. Först Hamburg över helgen och sen dagen efter vi kommer tillbaks drar vi till Sverige, barnen och jag. Sen är det dekoreringsdags inför kyrkans julbasar direkt, samma tid som vi landar i princip. Och efter det är det 1 december och 48 julkalender paket ska vara klara. De senare är inköpta, men inte inslagna. Men ja, det ska väl lösa sig. Jag är på G. Som de säger.

I eftermiddags var vi sen på lekplatsen, efter att vi bjudit svärfar på fika och gratulerat på den 46-åriga bröllopsdagen. 46 år. Det skojar man inte bort.

Sen badade jag ungarna medan Eric städade köket. Elsa tränade ryggsim och Ville stoppade plastfiskar i olika muggar. Nu sover dem och vi tittar tv tillsammans. Och jag bloggar. Och Eric kollar på roliga memes på telefonen. Att en aldrig kan göra bara en sak nu för tiden?

Imorgon ska vi träffa Lars och Linda, det var alldeles för längesen som vanligt. Elsa längtar efter Mira, en av hennes stora idoler i livet. Det blir säkert bra detta.

Det fanns en lång reklamfilm för några år sen, som cirkulerade på Facebook och sådär. De intervjuade människor för ett jobb som, ju mer de berättade om det, lät helt fruktansvärt. Det ingick långa arbetspass, från åtta på morgonen, till åtta nästa morgon, alla dagar i veckan. En fick räkna med olika kroppsvätskor. Det var skrik och gnäll och mat som slängdes i ens ansikte. Det ingick organisation av en massa olika saker, taxitjänst och kocktjänst och så vidare. De som intervjuades kände sig mer och mer tveksamma, särskilt när lönen nämndes: Ingenting.

Jobbtiteln var förälder. Eller kanske till och med mamma. I vårt fall är det iallafall mamma. Var beredda, jag är på god väg att tycka väldigt synd om mig själv. Dagen i sig har inte ens varit särskilt tuff. Men såhär är det, en får visserligen inte betalt med cash, men den kärlek som barnen ger brukar vara nog. Varenda litet leende räknas, ett gapskratt är värt typ två vakentimmar. När de kramas eller pussas eller säger tack för maten eller håller mig i handen så är det nog för att jag ska orka kämpa vidare. Nästan alltid. Men idag har särskilt Elsa varit tuff. Hon är inne i nån rebellisk fas där allt jag säger ska ignoreras, vägras och i bästa fall diskuteras. Ville å andra sidan sover som en kratta och spenderar sammanlagt ett par timmar varje natt med att slåss, riva mig i ansiktet, skrika sig hes när jag försöker lugna honom, dra mig i håret och blir dessutom svinsur och bits när han inte får som han vill, till exempel när jag idag, efter 45 minuters intensivt blåsande, la ner såpbubbleburken.

Elsa vill inte gå till förskolan längre heller, så det diskuterar vi också varje morgon. Imorse tappade jag det och skrek på henne att det är ett jäkla trams och att hon har kul när hon väl är där. Sen tittade vi på tv på soffan tillsammans som ett treat och för att ha det mysigt ett tag utan Ville. Hon fick dessutom äta clementin och en Smarties-ask på soffan, vilket heller aldrig förekommer. Men det uppskattade hon inte heller utan skrek sen rumpan av sig när jag bad henne gå och slänga clementinskalet i papperskorgen. Lite senare kom hon med ett lek-strykjärn som hon ville stryka med på balkongen. (Bra tänkt eftersom det läckte vatten överallt.) Jag sa okej, men bad henne ta på sig mer kläder. NEJ vrålar hon då och stampar ut från köket igen. Sen lugnade hon ner sig och tog på sig grejer, gick ut. Jag lagade då mat med Ville på höften. Sen börjar hon vråla att jag ska hämta mer saker att stryka åt henne. Jag sa att jag inte kunde det just då och erbjöd henne kökshandduken. Den dög inte. Till slut blev hon iallafall klar, men när jag sa att hon skulle ta in sakerna från balkongen igen, brölade hon loss igen och sa att jag var elak som alltid tvingade henne att städa. Mhm.
Ville kontrade med att behöva en timmes aggressivt rullande, boxande, sparkande och knipande i spjälsängen, medan jag satt brevid och sjöng, höll honom i handen och försökte visa att han inte är ensam och att jag älskar honom.

Ja, jag vet att det är en treåring och jag vet att hon är en väluppfostrad unge, och att Ville fortfarande är pyttig och inte menar något elakt, men det är ändå rätt trist. Och några gånger om året kommer helt enkelt en överväldigande känsla av att ingen är tacksam för att jag försöker. Försöker hela tiden. Försöker laga god mat till dem, handla och tvätta deras kläder, planera deras julklappar, ta dem till doktorn, vaka över dem på natten, ta dem på aktiviteter, gå ut fast det spöregnar, borsta deras tänder, läsa samma bok tusen gånger om dagen.  Försöker göra mina barn till bra människor och försöker ge dem en rolig, busig, god, spännande, varm barndom.

Så. Imorgon kommer jag igen som den starka kvinna jag föredrar att vara. Tills dess väntar Netflix, havtornste och ett par drag iPhone-alfabet med mamma.

Jaha, då var datorn igång igen. Hej! Det är fullt ös nästan hela tiden här borta och jag orkar inte ofta slå igång den och jag orkar nästan ännu mer sällan blogga från telefonen. OM det nu var så att någon önskade sig en förklaring. Sen sist:

I fredags hade vi gäster på kvällen. Det var Jennie som jag träffat på lekplatsen och hennes två barn som är 1,5 och nästan 3 år. Och hennes kille som Eric drack öl och bekantade sig med. Vi gjorde hemmagjord pizza och till efterrätt blev det marängsviss och så drack morsorna vin och snackade. Sen somnade alla de vilda barnen så vi kunde prata ostört en stund innan de travade hem till sig igen. Det var trevligt. Vi kommer väldigt bra överens, Jennie och jag. Har samma åsikt om barnuppfostran, framförallt.

I lördags var vi hemma och pysslade omkring mest. Elsa hade en playdate hos Polly som varade i fyra timmar, de hann med lekplatsen och allt. Hon var lite nervös precis när jag skulle säga hejdå efter att ha hjälpt henne av med ytterkläderna, men jag hade skickat med henne två påsar lördagsgodis som en isbrytare och det verkade ju ha funkat. När vi var och hämtade hennes glömda halsduk idag beklagade hon sig över att hon inte fick stanna och leka. Så att. Under tiden körde jag och tvättade bilen i Frankfurt, det finns en grym biltvätt där där man avslutar med att ställa bilen på ett rullband, hoppa ut och sen låta ett team på sju personer städa och torka av och dammsuga varje centimeter på insidan. Så skönt att få det gjort. Av någon annan…
Sen hämtade jag en hel Ikea-kasse med saker som Ville ska få och få låna av Noah. Så snällt av Izabella, tjejen är ju typ min mest välklädda kompis och hennes son är lika välklädd. Fina saker med andra ord. Ville mannekängade lite idag och ville sen inte ta av sig overallen på typ 20 minuter. Så det får en väl ändå anse vara lyckat!

Idag har Elsa varit hängig. Hela dagen har hon velat sitta i mitt knä. Bara. Jag älskar henne djupt och det är gosigt ett tag, men jag vill ju göra saker också. Särskilt när Eric är hemma har jag ett gyllene tillfälle att klistra på en filttunika på en av de tre vise männen i min saltdegskrubba, eller vika tvätt, eller blogga. För den delen. Men det var alltså mest gos och kram, även om jag kunde pyssla lite med en hand när hon satt i mitt knä vid pysselbordet. I eftermiddags hade hon feber, men var ändå på ganska bra humör. Hon fick titta på lite SVT Play, läsa böcker och sitta och kramas med mig en sväng till. Ville och Eric spelade fotboll och läste om olika hjortar och lekte med brandbilen som vi ärvde av Noah. När Eric var och lämnade sin pappa på centralen i Frankfurt gick vi ut en sväng, jag sågade några lister och barnen satt på en fårskinnsfäll i trappan och tittade efter hundar. Sen gick vi en sväng. Men det var kallt! Fint väder, men mycket kallare än de 20 grader vi verkligen vant oss vid nu.
Nu sover de små liven, vi tittar australisk serie på Netflix och imorgon är det vardag igen.