Idag är jag skör. Det må vara ett slitet ord för de som läser många själfulla bloggar, men det är precis så det känns. Hela dagen har pendlat mellan melankoli och sorg, känns det som. Men jag är ganska bra på att bita ihop och har man två barn så är det bara att kämpa på med blöjor och hämtning och mackor och snacks och tupplurer och pyssel med kastanjer. Jag misstänker att en härlig gråtsession hade hjälpt, men av någon anledning har jag svårare för att gråta sen barnen kom. Vad är upp med det? Borde jag inte vara blödigare nu, mer som står på spel, mer att oroa mig för ju?
Ville ramlade ner för hela trappan imorse. Han slog volter, rullade i luften och dunsade säkert fem gånger innan jag skrikandes fick tag i honom. Min lille värdelösa stuntman som bara för två dagar sen skaffade sig en stor, blå bula när han ramlade på trottoaren och dunkade skallen i asfalten. Nu fick han några blåmärken till och jag fick hjärtat sönderkramat och gråten i halsen.
Sen slutade Elsas lärare så då fick vi säga hejdå till henne. Både Elsa och jag hatar att säga hejdå, det är en grej som hänger ihop med det här med att vara utlandssvensk. Många sorgliga avsked innanför våra bälten har vi.
Efter det rullade det ändå på ganska bra. Ville sov, Elsa och jag pysslade med de där kastanjerna och sen snackade vi med mamma/mormor en sväng.
Men sen började det spöregna så vi kunde inte cykla till biblioteket som det var tänkt. Fick istället nästla in vår världsrekordslånga bil i världens minsta, dyraste parkeringsgarage och sen gå därifrån till bibblan. Väl där hade vi böter att betala för att vi prioriterat bort låneböckerna alldeles för länge. Ville rusade sen runt och kastade böcker på golvet och flyttade på stolar, skyltar och CD-skivor, så att jag inte hade ro att hjälpa Elsa.
På vägen hem tog den 6 minuter långa bilresan 40 för att det hade hänt en olika bredvid rondellen där vi behövde köra igenom. Folk blir så själviska i sådana lägen också, när trafiken står still, och alla har bråttomast i världen. När vi kom hem stannade vår 16-åriga granne sin moped bredvid oss och berättade att det var en bilolycka där ett barn blivit fastklämd i en bil. Han hade kört där förbi och såg märkbart tagen och chockad ut. Tydligen var det en fruktansvärd scen.
När jag försökte göra teriyakiglaserad aubergine till middag hörde jag ambulanshelikoptern på samma ställe i säkert 30 minuter, på vägen där barnet kämpade för sitt liv. Och då fick jag nästan en panikångestattack och skar mig djupt i fingret. Sen Elsa började förskolan “känner” jag ju 65 barn till, utöver de ungar jag träffat på musiken och gympan och lekplatser här i stan. Tänk så fruktansvärt hemskt om det är någon av dem som fått sin lilla kropp mosade av vassa plåtbitar och tusentals hästkrafter och G-krafter och tänk om det är någon jag träffats familj som just nu sitter och gråter hysteriskt på ett sjukhus där en helikopter landade för nån timme sen. Orkar inte.
Jag skickade ett sms till Eric som kunde lämna jobbet direkt, en halvtimme tidigare, och så var vi plötsligt två som la barnen och nu får jag har mina fötter i hans knä medan Miriam Meisel drar skämt på tvn och teet kallnar bredvid mig.
Livet.
Så oförutsägbart.
Så fantastiskt.
Så skört.
