Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Sticker och hämtar ungarna.

November 22nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Nu ska jag snart bege mig iväg och hämta ungarna på förskolan. Har fram tills nu mest suttit framför datorn och förberett en liten tiominuterspresentation om Australien som jag ska framföra på onsdag nästa vecka inför en bunke blivande utbytesstudenter. Jag har blivit ombedd att fokusera på kulturkrockar och hemlängtan så det känns ju inte som jag marknadsför Australien direkt.. Men.. Lite positivt får jag sagt ändå.

Det tar cirka en timme att ta mig till K och O’s förskola och de vill bli upphämtade runt 15. 30, så jag tar på regnjackan och sneakersna snart. Lite podcasts i lurarna och så kör vi. Fint så.

Hej!

Med Australien i bakhuvudet.

October 17th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

Imorgon är det exakt 8 månader sen jag åkte till Australien. Och ungefär 3 sen jag kom hem till Frankfurt igen. När jag tänker på Australien och min tid där så tänker jag på de fina människorna jag lärde känna, den fantastiska naturen och alla minnen från det som blev och var min vardag där. Det känns oerhört främmande och långt borta nu. Det känns som det hände för fem år sen, jag var en annan människa då och jag är en annan människa nu.

Men det är inte fem år sen. Och jag vill inte att min tid i Adelaide ska kännas främmande och orealistisk. För den var verklig. I fem månader bodde jag tillsammans med Lindsey, Mariko, Alicia och Sherlyn. Jag gick på bio och åkte in till stan med Julia, pluggade med Marleen, hängde med Ariane, Marleen och Antonio. Mitt australiska SIM-kort ligger invirat i en papperslapp i plånboken. Mina betyg från kurserna jag inte gillade har registrerats hos Malmö Högskola. De få klädesplagg jag hade med mig från början kastade jag innan jag åkte hem.

Min tid i Australien var fantastisk på så många sätt och jag ångrar ingenting. Men känslorna som sköljde över mig när jag äntligen gick genom dörrarna ut i ankomsthallen på flygplatsen i Frankfurt var mer fantastiska. Jag hade klarat det. Jag var hemma. Det går inte att föreställa sig hur det känns att inte få ta i sin älskade på fem månader, inte få pussa honom, inte känna hans starka, stora hand greppa tag i min, inte få kinderna värmda av hans mjuka andedräkt. Min kropp och min själ skrek efter fysisk beröring och närhet. Och trygghet.

Jag ångrar ingenting och jag tittar på foton från Adelaide, Sydney, Melbourne och Alice Springs och tänker att jag har varit där. Jag är så himla glad att jag har fått uppleva dessa coola platser, känt pulsen och smakat på luften. Australien var häftigt, men att jag klarade det är minst lika häftigt.

Kanske, eller ska jag säga antagligen, hade min tid i Adelaide blivit annorlunda om jag inte hade haft Eric. Det får jag aldrig veta och ville uppenbarligen inte veta eftersom vi fixade den här tiden ifrån varandra och kände oss starka och lyckliga med det vi har. Livet kan inte handla om att man ska gå runt och tänka “tänk om” hela tiden, då kommer vi ingen vart och blir galna. Jag är nöjd. Nöjd med Australienresan, nöjd med de stärkta banden mellan Eric och mig. Nöjd med mig själv. Mitt psyke och jag är starkare än vad jag trodde.

Nu går livet vidare, nya utmaningar väntar, nya mål, nya äventyr, nya människor, nya drömmar. Det som inte dödar dig gör dig starkare, you’ll know it when you see it.

Det blev väldigt babbligt och osammanhängande nu, en text som inga svensklärare hade godkänt. Men jag försökte bara berätta hur det känns och hur jag tänker och vad som påverkar mig.

 

Älta Australien.

September 27th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Filosoferande. - (0 Comments)

I tre dagar har jag tänkt mer på Australien än jag gjorde hela sommaren. Konstigt det där hur alla minnen och tankar direkt hamnade i en liten byrålåda i bakre delen av mitt huvud så snart jag la armarna runt Eric. Inte bra tror jag.

I tisdags var jag på sista obligatoriska mötet som hörde till min utbytestermin. Det var ett seminarium som handlade om vad som kan hända psykiskt när man kommer hem, vi pratade om våra olika upplevelse, visade foton som betydde något för oss samt diskuterade hur man blivit en bättre och attraktivare potentiell anställd efter det här.

Andreas från Internationella avdelningen vid Malmö Högskola pratade om shoe boxing och jag kände igen mig på pricken. Shoe boxing är när man tar både fysiska minnen (kort, souvenirer och liknande) och psykiska minnen och funderingar och stoppar i en skokartong och ställer undan. Precis som jag gjort.

Ännu mer känner jag nu att jag vill skriva något. Det kommer.

Idag fick jag iallafall prata en massa om Australien, på Malmö Högskolas mässa om utlandsstudier. I två timmar stod jag i Australienståndet och representerade Landet Därnere tillsammans med fem studenter från Australien som pluggar i Sverige nu. Det var skitkul! Massa olika studenter från olika länder och fakulteter som ställde frågor om livet i Oz, ekonomi, kurser, mat, dödliga djur och så vidare. Jag som var enda svensken fick snacka och snacka och snacka. Väldigt roligt.

Sen cyklade jag hem och det var också roligt, jag gillar att cykla. Och nu ska jag snart tillbaks till skolan för vin- och filmkväll. Också roligt.

 

 

 

Sista natten i Australien

July 2nd, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. - (3 Comments)

Klockan är 00.46. Jag har precis avslutat ett sista Skypesamtal mellan Tyskland och Australien. Ögonlocken är på väg ner av egen kraft men hjärnan surrar av tankar tillbaka i tiden och listor som måste bockas av.

Imorgon åker jag hem igen och fem månader av australiska äventyr är slut. Det är inte rätt läge att försöka sig på en summering, men fint har det varit, låt mig säga det. Fint har det varit. Kanske har bloggen mest fått ta skiten, när humöret varit i botten och pojkvänslängtan stark, men min tid i Australien har varit fantastisk, det ska ni veta.

Jag har ägnat idag åt att städa, packa, skriva ut papper och för sista gången, titta på Masterchef med Mariko. Vi hjälptes åt att väga mitt bagage och resväskan som egentligen inte är full alls, visade sig väga typ 7 kilo för mycket. Jag kastade en massa saker och packade om. Vägde igen. Inser att vi inte kan lita på vågen, så istället sätter jag min tro till högre makter och schysst flygplatspersonal imorgon.

En liten sväng in till Antonio och Marleen och gänget hann vi också med, snackade skit, slötittade på film och sa hejdå. Européerna kanske man kan tänka sig att jag träffar nån gång i framtiden, värre är det med övriga världsmedborgare.

Nu ska jag sova. Om bara tankarna vill lugna ner sig lite. Klockan ringer klockan sju imorgon och jag startar min sista morgon i Australien med en powerwalk som vanligt. Sen är det fullt ös tills taxin kommer och Den Stora Resan Hem kan påbörjas.

Vi hörs igen i Europa!

KRAM!

In English: Thank you Australia

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

This is a blog post that I wrote for the other two blogs that I have been active on while here in Australia. It’s sort of a chronicle of how I feel about my time here and the fact that it’s over very soon.

 

With only two nights left in this country before I head on a very long journey back to my loved one’s arms, I think it is about time to try and summarize my semester at Flinders.

But how do you paint a fair picture of the beauty of this country so far away from my own, the golden sunsets, the never-ending rolling of the waves, the trees and plants and flowers that look like they are props from Avatar?

How is it possible to explain the amazement you felt when meeting all the fantastic people life threw your way, the wonderfully culturally mixed group of international students sitting in the boat next to you (laughing, sighing, singing, dancing, crying and studying with you) and the friendly, warm Australians with their easy-going attitude and blinding smiles?

How do you put down in a blog post the incredibly meetings with animals that occurred since you arrived on this continent, the roaming sea lions of Kangaroo Island, the proud kangaroos hopping across the road without fear, the shy koalas eating eucalyptus in the trees on campus, the pale pink galahs keeping you company on your morning walk and the persistent millipedes that refuse to live your bathroom floor?

How can you make people understand the importance of the courses studied, the inspirational professors and the input from fellow students from all over the world without showing them the inside of your brain and your mind and explaining that it all grew in Adelaide, in Adelaide your mind improved?

How do you describe five intense months of ups and downs, sunshine and rain, awesomeness and boredom, Vegemite sandwiches and double-coated Timtams, echidnas and red-back spiders, international politics lectures and life lessons?

I don’t know. I just wanted to say thank you. Everything described above will stay in my heart for ever.

Finishing off in style with a picture of my two lovely house mates Lindsey and Mariko and I.

 

Nedpackning av Australien-livet

July 1st, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Australien. | Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Effektiva Jessica här. Dagen har varit väldigt bra. Vet inte riktigt vart den tog vägen bara, men massor har iallafall hunnits med. För nu förbereder jag hemresa på riktigt. Imorgon ska rummet storstädas så att jag sen bara kan sova där en natt till och sen (förhoppningsvis) bli godkänd på städkontrollen innan flyget går på tisdag och få tillbaks en fin deposition, lagom till att jag vill handla lite nya kläder.

Mariko är inte hemma ikväll så det är lite tomt här hemma. Jag ska snart köra in två kycklingfiléer i ugnen till kvällens och morgondagens middagar, titta lite på tv och se om hjärnan kommer på något bortglömt som måste fixas.

Jag har tvättat idag och torktumlat (trots att det är emot mina principer. Jag skyller på det opålitliga vädret). Jag har även diskat, packat, slängt en massa skit, rensat och gjort iordning. Mina lådor och garderober är tomma och kvar finns högar med saker. En hög heter “Kanske ges bort, kanske kastas”, en annan heter “ha på mig imorgon”, en tredje heter “ha på mig på hemresan”, en sista heter “sånt som ska packas så småningom men som jag fortfarande behöver”.

Resväskan blev fullare än jag trodde och tack vare/på grund av alla böcker så är den också rejält tung. Har inte vägt den än, men jag hoppas på det bästa. De är ju så snåla Qantas, 23 kilo får man ha med sig och då ska ni veta att min superbraiga resväska väger 6 kilo redan..

Nä. Det blir nog bra det där. Vi hörs kanske lite senare igen, jag får se hur jag mår.

Hejdå!

Burntside Village med holländskan

June 30th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Dagen har spenderats med Marleen i ett köpcentrum som ligger typ 45 minuter härifrån med buss. (Troligtvis närmre med bil.) Ett ganska fancy ställe med fina affärer, men för höga priser för oss båda. Som dessutom inte skulle shoppa alls utan mest ville ha något att göra.

Vi gick omkring litegrann och önskade att vi var rika tills vi hade sett allt och satte oss ner i en fancy soffa och pratade om livet, familjen, vännerna och framtiden, alla de där små, oviktiga sakerna ni vet. Sen gick vi och åt. Marleen käkade vegetarisk wrap och jag åt medhavda kokta ägg med majonäs. Båda drack te, förstod att ni desperat ville veta.

Sen tog vi nåt varv till, Marleen handlade lite mat, vi gick loss på den kylda ölen i en spritaffär och tog sen bussen tillbaks igen. Helt enkelt en väldigt trevlig dag med trevligt sällskap. Vi tycker lika om väldigt mycket, Marleen och jag, vilket gör konversationer och berättelser roligare att dra igenom.

 

De hade ett träd inne i gallerian.

Höstigt och fint var det här.

 

Laser i näsan

June 29th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. - (0 Comments)

Klockan 10.30 i förmiddags stegade en regnvåt svenska in i en liten hudvårdssalong cirka tjugo minuter härifrån, nöjd med att ha lyckats ta rätt buss, men samtidigt nervös för det som komma skulle. Damen, Meryl, som jobbade i lilla affären var världens trevligaste. Jag hade lovat Eric att vända på klacken bums om hon verkade oseriös eller smutsig eller sådär, men jag blev lugn direkt.

När jag stegade fram för att visa lilla pricken på näsan och liksom be lite om ursäkt för att det var en sån liten grej så blev jag hejdad av Meryl som upplyste mig om att hon hade sett fläcken redan när jag kom in genom dörren. Okej. Sen fick jag fylla i lite papper och Meryl undrade om jag ville sitta med bedövningskräm i tjugo minuter innan hon började, men jag sa nej tack och ville hellre vara effektiv och få det gjort.

På en liten brits i hennes behandlingsrum fick jag ligga och fläcken blev inspekterad och Meryl varnade för dåligt resultat första gången och jag kontrade med att det inte kan bli fler besök eftersom jag lämnar landet för gott på tisdag. Vi kom överens om att hålla tummarna för att denna enda session skulle vara nog.

Sen fick jag se laserpennan som skulle strypa det spruckna blodkärlet på min näsa, det såg ut lite som en minificklampa och Meryl varnade för en lätt smärta, satte på mig ett par mörktonade glasögon och körde igång.

Det var inte skönt. Det kändes som en eldupphettad nål väldigt fin nål kördes djupare och djupare och djupare ner i skinnet på mig. Jag bet ihop tänderna och knöt nävarna och låg still. Varje gång jag tänkte att nu jäklar går det inte mer, så flyttade hon strålen en macromillimeter och började om. Totalt varade det i fem minuter kanske och sen var Meryl nöjd och min näsa såg väldigt solskadad ut.

Medan Meryl berättade om sin son som hade problem med sin vattenräkning så fick jag hålla en ispack på näsan, vilket efter ett tag gjorde nästan mer ont än laserbehandlingen. Sen fick jag aloeverakräm på hela näsan och blev informerad om att ibland blir det som en liten brännblåsa precis där det största blodkärlet suttit, men den ska man låta bli.

Ja, sen var jag klar hos snälla australiska Meryl och vandrade mot bussen igen.

Nu ser näsan ganska rosaröd ut och är dessutom väldigt fräknig, så det är svårt att säga hur stor förändringen blev. Men jag tror nog att den ilsket röda pricken är borta och förhoppningsvis kommer den inte tillbaks heller. Ever.

Ni kan få en efter-bild om nån dag, när näsan inte ser ut som jordgubbsglass, okej?

Regnet det bara öser ner

June 29th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Fy fasiken vilket hemskt väder vi har nu ska ni veta! Det regnar och stormar och blåser och öser ner om vartannat. Varvat med fem minuter härlig höstsol innan det börjar spöregna igen. Jag försökte klara mig undan vattnet från himlen under min power walk imorse, men misslyckades ganska kraftigt. Efter ett varv av fyra så satte det igång och inom loppet av tjugo sekunder var framsidan av mina ben, från lår till skor dyngsura och jag började frysa. Körde ett varv till i stormen innan jag gav upp och gick hem. Inte roligt.

Skulle ju försöka visa er hur mycket det regnade, men det verkar omöjligt att fånga regn med iPhonen. Aja. Ni vet väl  hur skyfall ser ut, har ju hört att juni inte varit så himla soligt där hemma heller…

 

 

Efteråt besöket hos nattdjuren ville jag egentligen hem och spendera sista kvällen med Lindsey, men Diana ville bjuda på mat så det blev att vi stack in till Adelaide och slog oss ner på en italiensk restaurang. Jag hade planerat att inte äta pizza med dem och förberett kycklingfilé hemma, men nu skulle det ju dröja ordentligt med tid innan jag var hemma. Så jag tog beslutet att inte sitta hungrig med ett glas vatten och titta på fyra människor glufsa i sig smarriga pizzor, utan äta något som i och för sig inte var fakirkost, men väl vanlig LCHF. Det blev en sallad med rucola, gurka, marinerad paprika, kycklingfilé, parmesan och dillmajonäs. Extremt god! Och första gången jag åt grönsaker och mjölkprodukter på tio dagar. Underbart.

Sen satt vi kvar en lång stund och pratade om vår gångna termin vid Flinders, vad som var bra och vad som var dåligt. Diana är bra, för även om hon är australier så känns det ändå okej att kritisera det som jag tycker är dåligt med det här landet, och hon lyssnar och kommenterar utan att döma. Ja, sen hoppade vi in i hennes bil igen och hon var vänlig nog att köra oss hem trots att det var helt fel håll för hennes del. Vi överlämnade ett kort som jag skrivit några vänliga ord på, kramade om lilla damen och sen sa vi hejdå. Så nu ser jag nog aldrig mer henne, vilket känns konstigt och ganska dramatiskt, men är troligtvis sant.

Hemma igen fann jag Mariko i full färd med att baka morotspiroger efter japanskt recept. Klockan var 22.30 och jag bloggade lite snabbt. Julia kom förbi för att låna vår våg och Eric var inte på Skype. Jag sov istället.

 

Har glömt om jag visat den här bilden innan, men här är vi iallafall under ett möte på Dianas kontor. Från vänster: Matheusz från Polen, Marleen från Holland, svenskan och Alessandro från Italien.