Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Lucka 5: Den perfekta middagen

December 5th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Potatissoppa med vit tryffel och nybakat bröd

Glödgrillad vildlax med rotfruktsgratäng överöst med parmesan,
därtill serveras färska ärtor och havssaltat smör

Hallonsorbet med chokladmousseklickar och marängsmulor

 

Joanna Gaines kommer, inredare och arkitekt som har tummen på det rätta stället. Hon har med sig ett antal skisser på ett perfekt hus som man kan bygga utan att ruinera sig. Hon sitter och berättar anekdoter från sin tid som TV-stjärna. Hon har tidigare haft sina skor på sig inomhus, som vanligt, men jag förlåter henne för hon har med sig en flaska vin som kostar lika mycket som vår bil. Och är väldigt gullig. Joannas hårscarves fladdrar i den ljumma sommarvinden. Hon beundrar uteplatsen vid sommarstugan där vi befinner oss och jag förklarar ivrigt hur vi tänkte när vi valde den gotländska sandstenen.

Bredvid Joanna, i en storblommig sommarklänning med vida armar, sitter Natashja Blomberg, Lady Dahmer. Hon har sitt långa underbara hår i en stor knut uppe på huvudet och hon pratar om sin konst och sina barn och om hur hon är säker på att patriarkatet snart kommer att vara ett minne blott. Vi diskuterar kroppspositivism och feministiska ikoner. Stämningen i rummet blir uppsluten och exalterad. Vi förstår att hon har rätt. Snart är det inte längre en nitlott att vara kvinna.

En av dem som lyssnar på Natashja är Adele Adkins, en hyfsat välbekant sångerska som släppt hjärtskärande och rörande musik i flera år nu. Hon är en tänkare av rang som hunnit med en del skit, trots att hon inte är så gammal. Hon blir en skarp contrast till amerikanska Joanna, men de två kvinnorna skvallrar om Meghan Markle och prins Harry och dricker massa cider från Kivik. Adele skriver en dikt på bordsduken som jag senare auktionerar ut och kan glädja Musikhjälpen med 85 000 kronor. Det är Emilia de Poret som köper den.

Sista gästen vid bordet är Märta Tikkanen, den finlandsvenska journalisten och författaren. Hon har rest hela vägen för ett one-night-only-inhopp på den här middagen och har såklart enormt mycket att diskutera med Natashja, även hon. Hon sätter nästan laxen i halsen när hon får höra om #metoo och hur citat från hennes dikter hittar ny publik på Instagram. Hon visar sig även vara ett fan av Fixer Upper, Joannas show, och de börjar direct snacka färgkoder och lapptäckestekniker.

I flera timmar äter vi av den underbara maten och låter perfekt tempererat vin slinka ner i struparna. Alla har så mycket att prata om och alla får komma till tals. Jag ömsom skrattar, ömsom gråter. Dessa fanastiska kvinnor delar med sig av sig själva och sina liv. Efter desserten dukar kockarna fram en liten buffé med de finaste schweiziska pralinerna som finns. Adele sätter sig vid flygeln, jag tänder en brasa i öppna spisen och så blir natten långsamt tidig morgon.

När alla gästerna gått hem ringer jag in städpersonalen med klockan bredvid kylskåpet och önskar dem en god natt. Jag tvättar av sminket, lägger på en dyr jädra ansiktsmask och kryper ner ii den renbäddade sängen. Ungarna sover hos sin mormor i natt, så jag har flera timmars ostörd sömn framför mig. Tack för maten!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 4: Ett misslyckande i livet

December 4th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Jaha. Ett misslyckande i livet… Jag misslyckas hela tiden, om vi nu ska vara lite negativa och se på det från den mörka sidan. Jag misslyckades med att inte höja rösten till Elsa när hon skrek på mig för att hon inte fick kasta riven ost på golvet. Jag misslyckades med att inte äta en massa apelsin-Daim till efterrätt, trots att jag vet hur kassa de är för min kropp. Jag misslyckades tidigare med att gunga Vile till sömns och tog till bröstet igen, fast jag försöker lära honom somna utan boob. Jag har misslyckats med att prata med min man hela kvällen. Vi har bara suttit på soffan och tittat på Bosch och ätit chips respektive apelsin-Daim och nu är klockan efter 23 och vi kommer att misslyckas med att känna oss pigga imorgon bitti. Jag misslyckades återigen med en massa samtal jag skulle behöva ringa, men som jag aldrig får ro nog i kroppen att ta tag i. Kanske är imorgon dagen det sker?Jag misslyckas konstant med att gå på toaletten ensam och med dörren stängd. Det är verkligen en grej som jag trodde folk överdrev innan jag fick barn. Men se på fan, det är mycket enklare att uträtta sina behov om hela klanen får stå bredvid och ömsom klaga på lukten, ömsom äta på badrumsmattan. Jag misslyckas hela tiden, men jag står ut med det. En är ju bara människa.*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 3: En dröm jag vill uppfylla i livet

December 3rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Stärkt av det faktum att Bloggkommentatorerna länkade till mig i sin enormt stora blogg, tänker jag att jag ska ge er två drömmar of mine idag. Vi tar den klyschigaste först:

Springa maraton

(Såg att Angelica också hade det på sin lista.) Alltså, hur coola är inte de människor som orkar släpa runt sin kropp i 4,2 mil? I timmar?! En jag känner, Christian, han kör Ironman varje år. Då startar man sin lilla träningsdag med 4 kilometers simning, sen väntar 18 mil på cykel innan man tar benen med sig på en mara. Alltså. Va?

I mitt fall räcker det med ett maraton. Jag behöver inte ens vara särskilt snabb, bara jag får ta mig runt liksom. Kanske har det att göra med det faktum att jag hatat min kropp hela livet? Att den alltid varit så oduglig i mina ögon, ful och för stor och för mycket. Ett avklarat maraton skulle på ett sätt vara en bedrift och en slags upprättelse för kroppen. Att den inte ska behaga alla, utan mest vara stark och duglig. Kanske blir det svårare att hata den stackaren om den klarat sig helskinnad i 42000 meter?

Eller så är det något som kommit sen barnen. Båda min gullungar har ju inte banat väg genom snippan, utan hämtats ut genom ett uppsnittat hål i magtrakten. Blir det fler barn (hoppas!) så är det redan nu bestämt att de också kommer att anlända med kejsarsnitt. Och det går ju bra. Och är inget som jag bestämt själv, det är självklart en annan, rätt lång, historia om hur det blev så, men kontentan är att medicinskt är det snitt som häller. Och kanske har det blivit ännu en punkt listan över hur min kropp svikit mig? Hur den inte ens klarar av det enda verkligt viktiga uppdraget den fått av naturen. Ett maraton skulle återigen bli bevis på att den visst duger. Att jag visst duger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, högt uppe i mitt krångliga jäkla psyke, att det är fel att vilja springa ett maraton för att tycka om sin kropp mer. Blir det som ytterligare ett led av problemet eller? Jag bet inte. Och jag kan troligtvis orera vidare hela kvällen, men det ska antagligen ammas minst 17 gånger i natt, så jag får sätta stopp här.

Dröm nummer två: Skriva en bok.

En vacker dag ska den här lilla kvinnan klämma ur sig en bok. Den ska vara lagom pretentiös, rörande och spännande på samma gång. Den får inte vara förutsägbar och så ska den ha trovärdiga dialoger. Och gärna någon karaktär som tänker för mycket och gillar färgglatt godis. Som jag. Och folk ska köpa den och läsa den och recensera den i tidningen. Och diskutera den i Facebooks finaste grupp, Litteraturgäris. Den behöver inte dra in så mycket stålar. Jag får ändå inte lov att tjäna massa pengar så länge jag får föräldrapenning. Då blir tyska staten arg på mig. Men just det där med att få bekräftelsen på att en har en historia som människor vill läsa. Det måste vara en fantastisk känsla. Kanske däruppe med att springa ett maraton?

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 2: Ett barndomsminne

December 2nd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

När jag var liten var vi ofta i skogen och gick. Mamma har alltid gillat att driva omkring bland träden och vi barn fick hänga på. Jannicke och Jimmie var nog inte så svårövertalade, hon var ändå alltid hos sin häst och han stod ständigt i garaget och pillade med nåt. Men jag tyckte mest om hörnet av soffan, med en bok i knät. Mig fick de tjata ut, även om jag minns att när vi skulle ut på en längre vandring tyckte jag ändå det var rätt kul.

En vinterdag gav vi oss iväg mot Bjälkhult, mamma, lillasyster Jannicke, lillebror Jimmie och hunden.. Busan? Busan måste det väl ha varit. Solen sken, det var kallt men fint, en härlig vinterdag. Det är jobbigt att gå i vinterkläder och stegen längs med landsvägen, innan vi gav oss in i terrängen, var alltid så tråkiga. Förbi hästhagarna vid gården som bytte ägare stup i kvarten, förbi Langebos gård med festlokal och så uppför långa backen som var kul att cykla nerför och trist att gå uppför. En bit in i skogen kommer vi förbi en liten tjärn, frusen såklart med tjock klar is på svart vatten. Vi stannar till och tittar. Mamma varnar oss för att kasta ut stenar på isen, den håller säkert för dem, men hon är rädd att Busan ska springa efter och gå genom isen. Hon tittar Jimmie rakt i ögonen när hon förklarar varför vi inte ska hiva ut saker på isen. Han lyssnar. Men när mamma vänder sig bort för att studera den vackra vinterhimlen, en mossig sten eller liknande, så böjer Jimmie sig direkt ner efter en lagom stor sten som han sen kastar ut på isen. Den landar mitt på tjärnen och glider nån meter innan den stannar. Redan innan den landar är Busan efter den som en svart lurvig pil. Hon hinner springa ända fram till stenen innan isen går i sönder med ett aggressivt knak. Där ligger nu en hund i en vak i en tjärn i en skog. Mamma skriker till, “Amen!” och börjar direkt hämta större stenar. Hon förklarar ropandes planen för oss. Busan kommer inte framåt, hon simmar förtvivlat i hålet som hennes kropp nyss gjort. Isen runt om henne är för tjock för att gå sönder av hennes trampande framben, men för tunn för att hålla för ett räddningsförsök från oss. Mammas plan går ut på att vi ska hämta stora stenar att krossa isen med, hels vägen från torra land till den allt kallare hunden i mitten av det svarta vattnet. Vi är rädda, vi snabbar oss och det fungerar. Vaken blir till en ränna med vatten där Busan kan simma. Efter några minuter, långa läskiga sådana, har vi vår hund tillbaks igen. En hund som jag väl i ärlighetens namn aldrig känt ett jättestarkt band till. Men det betyder ju knappast att jag vill att hon ska frysa ihjäl slash drunkna i en skogstjärn. Men det gjorde hon alltså inte, lelle hunden. Och Jimmies olydnad gjorde dagen till ett barndomsminne, varsågoda. *Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 1: Mitt perfekta liv

December 1st, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Bloggaren (och skåningen!) Johanna Kajson har en julkalender i sin blogg som går ut på att man ska blogga med hennes rubriker i tjugofyra dagar. Jag kan inte lova att jag får till det varenda dag, men jag ska iallafall försöka. Angelica är också med!Mitt liv är faktiskt rätt perfekt, perfekt för mig. Såklart dyker det upp i-landsproblem emellanåt, men jag har faktiskt inte mycket att klaga på. Jag har två fantastiska barn. Ett som bakade lussekatter med mig idag och la alla våra juldekorationer att sova middag i sin säng. Och ett som låg och snackade med en tyggiraff på golvet när storasyster och jag rev ost och ordnade kvällsmat tillsammans. Min man är fin han med, han är visserligen ite med sina polare ikväll, men det har han också förtjänat. Allt jobbigt pappersarbete sköter han, bara en sådan sak. Och så är han väldigt bra på att tala om för mig att han älskar mig och att jag är en grym mamma och att han uppskattar allt jag gör. Det betyder supermycket efter en lång dag med kidsen. Jag har också ett gäng människor i mitt liv, vänner och familj, som gör mig stark och klok och trygg. Dessutom har vi en ny bil! Som är bara vår, som jag får köra när jag vill och där bilstolarna alltid är installerade! Och som om det inte vore nog har jag nybakade lussekatter i frysen, en resa till Sverige om tre veckor, ny säsong av Real Housewives of Beverly Hills som väntar på att köra igång, en mysig cashmerekofta som jag köpte för Black Friday-pris och imorgon ska jag till svenska kyrkan och volontära på julmarknaden. Så ja. Perfekt för mig. Sa ju det.

Längtan efter jul

November 27th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Samarbete

Det är mindre än en månad kvar till jul, men jag har redan börjat längta till den. Det finns så mycket med just julen som är så mysigt. Att pynta och sätta upp adventsstakar och stjärnor till första advent. Pyssla med julkalender till barnen. Då är det små paket, ett att öppna varje dag i december. Julkalender är ett trevligt sätt att räkna ner dagarna till jul, både för barn och vuxna. Det finns ju färdiga att köpa, så väl som att det går julkalender på tv: n. Sedan finns det ju julkalendrar för vuxna med, som till exemplen på casinon. Läste att Mr Green brukar ha en (källa). Chokladkalendrar finns ju med, och det blir faktiskt en till mig och en till barnen i år.

Vi kommer ju att åka till Sverige över julen. Det ser jag fram emot, inte minst för all den goda maten. Just julmat är en favorit, skinka, gravad lax och svenska köttbullar. Glögg längtar jag efter med, men det kan man ju unna sig redan till advent! En annan sak jag tänkte passa på att göra när vi är hemma i Sverige är att gå på julmarknad. Det ger verkligen den där härliga känslan av jul, särskilt skånska julmarknader. Det är då man kan hitta fina julklappar till släkten och barnen.

Det ska bli mysigt att även julpynta, ju närmare det kommer till själva julafton. En del börjar ju med allt redan lagom till advent, men jag tycker att först är det adventspyntet, sedan någon vecka innan jul, är det dags för resten. Ta in granen, pynta den, hänga upp glitter och annat. Uppesittarkväll kvällen innan julafton är mysigt med. Ibland har jag spelat bingolotto, ibland har vi pysslat. Undra om det finns uppesittarmys på nätet med? Ibland kan ju casinon ha extra erbjudanden denna dag, då får man kanske leta upp ett som har det, som på denna sajten.  Julgodis är förresten en annan viktig sak. Brukar göra och frysa in. Dock är det inte sällan det får göras flera satser, då det har en förmåga att försvinna innan julafton är här. Förstår inte alls varför.

Ja, julen den är härlig och det finns mycket att längta efter. Hela december är ju fantastiskt. Hoppas på att det blir rejält med snö, så att det verkligen blir en perfekt julstämning när vi är hemma. Sedan är det ju mysigt att bygga snögubbar, göra ljuslyktor och sånt med, som lyser upp i vintermörkret.

Drömsömn på 6-7 kvadratmeter

October 27th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det blir en klassisk tidigmorgonblogg idag och den ska handla om det där som gör det värt det.

I Sverige sov barnen och jag tillsammans i den gamla gäststugan på tomten. Den är inte större än 6-7 kvadratmeter så Elsa fick en madrass på golvet och Ville och jag delade en 90-säng. Varje kväll somnade Elsa inne i mina föräldrars säng och sen bar jag ut henne när timmen var slagen.

Sen rullade jag in Ville i en filt och bar över honom också. Och sen låg vi där ute i mörkret, mina två avkommor och jag. Utanför gungade träden, vinden visslade och ibland krafsade något okänt på taket. Också andades mina varn. Lugna, långa andetag. Rofyllda små ljud som nästlade sig in i hjärtat på mig och gav mig gåshud och endorfinkick på samma gång. Efter dagar fyllda med action, besök hos olika vänner, bebisskrik, ständigt matande, bokläsande och diskussioner om vem som egentligen bestämmer, så är det skumbad för själen att ligga i ett mörkt gästhus och lyssna på sina barns sovljud. Jag kände hur mina axlar sjönk ner i den obekväma sängen och stressandet kring pannan försvann. Det är det absolut bästa som finns i denna värld, att veta att barnen har det bra. En sov med huvudet i min armhåla och klarade sig på färre amningspauser än hemma. En annan vaknade inte alls lika mycket som hon gjort sen lillebror kom. Vi tröstade och lugnade nog varandra där ute. På 6-7 kvadratmeter är tryggheten nära.

Spara till barnen

September 20th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Alla vill ge sina barn en bra start i livet. Vi ger dem kärlek, trygghet och kunskaper, men vare sig vi gillar det eller inte kommer de också behöva pengar – till studier, resor, sin första bostad. Ja, vilka drömmar de än har krävs det pengar för att förverkliga dem. Ge därför barnen kunskaper om pengar. Lär dem att förstå deras värde och att inte slösa bort dem. Och börja spara!

Kom igång – och fortsätt

Man brukar säga att den bästa träningen är den som blir av, och samma sak gäller för sparande. Skjut inte upp det till efter semestern eller gör ett nyårslöfte av det. Börja nu! Det går bra att börja i liten skala, men se till att komma igång med ett regelbundet sparande till barnen nu på direkten.

Och precis som med träning gäller det att bygga en realistisk plan man klarar av att hålla långsiktigt. Det är bättre att spara tvåhundra kronor i månaden än att spara en tusenlapp i början av månaden för att sedan ta ut den en vecka innan löning för att VISA-kortet är tomt.

Hjälps åt

Bäst är att börja spara redan när barnet föds, och när det väl finns ett sparkonto – låt omvärlden veta det! Mor- och farföräldrar älskar att hjälpa till. Ge släkt och vänner möjligheten att swisha över sina doppresenter. Både du och barnen (och antagligen givaren också) kommer att vara oändligt tacksamma över att slippa ytterligare än designad vas ingen har nytta av.

Hur och var?

Ska man öppna ett konto i barnens namn eller i sitt eget? Att spara till omyndiga barn är lite knepigt, och det riskerar att bli ännu värre när de plötsligt fyller arton och kanske bestämmer sig för att använda pengarna till något riktigt dumt. Enklast är därför att spara i en kapitalförsäkring i eget namn med barnen som förmånstagare. En del banker tar ut en avgift för kapitalförsäkringar. Om din bank gör det – byt bank!

Och hur ska man spara? Sparkonton ger praktiskt taget ingen ränta och börsen sägs ju krascha vilken dag som helst om man får tro löpsedlarna. Räntefonder eller Trisslotter?

Börsen inte bara riskerar att gå ner – den kommer att göra det. Men tittar vi på de senaste hundra åren har börsen varit överlägsen på lång sikt. Spara i breda indexfonder med låga avgifter. Låneförmedlaren Consector har fler tips om barnsparande, läs dem och börja spara. Idag!

Igår hade vi besök av delar av Elsas mammagrupp. Den består av fem mammor och deras döttrar, tjejer som är födda runt Elsas födelsedag. Nu är vi dessutom två som har fått andra barnet, en liten tjej till och så Ville, mannen på täppan.

Det är jobbigt att få besök. Särskilt om man som jag gärna bjuder på något hembakat och inte vill att gästerna ska få en allergisk reaktion av allt damm som ligger överallt. Men det är också trevligt och ger förhoppningsvis lite energi. Jag mår bra av att prata med människor som inte är 2,5 år eller snart 6 veckor.

Så vi åt lunch igår, barnen och jag, och sen gick Elsa och sov middag. Då var tanken att Villle och jag skulle dammsuga, men han trivdes inte i bärsjalen så vi satte oss och kollade på Real Housewives of Orange County istället. Och sen fick vi brått. Sovande Ville murade jag in med kuddar på soffan och sen for jag runt som en virvelvind och dukade, plockade upp leksaker, kokade kaffe och dammsög i princip samtidigt. Sen var de två vännerna med barn såklart försenade så att jag hade tid att sitta på soffan i tjugo minuter, läsa böcker för Elsa och svara på frågan “när kommer de?” femtioelva gånger.

Men sen kom de, och Elsa fick Pixi-böcker och såpbubblor i storasysterpresent. Ville fick jättefina kläder. En grå, supermjuk tröja med en stjärna på bröstet och ett svartvitt set med “Little brorher” på tröjan och coolt grafiskt mönster på byxor och mössa.

Vi fikade på en saftig tigerkaka ala Roy Fares och snackade ikapp oss. Elsa tog S i handen och de gick till hennes rum. Vi mammor tittade på varann och tänkte att nu händer det, men sen började de bråka om en docka som båda ville ha så vi satt inte själv i vardagsrummet i mer än tre minuter. Men ändå!

Ja, sen blev det kväll och våra vänner begav sig tillbaks mot Frankfurt. Medan Eric sen la Elsa och ville tog en powernap i babysittern, städade jag vardagsrummet och köket. Och tänkte att hur jobbigt det än är att för- och efterbereda, så är det ändå väldigt fint att få besök. Och få prata med vuxna. Och se Elsa trevande försöka leka. Det ger energi, helt klart. Nästa vecka sätter vi oss på tunnelbanan och hälsar på våra vänner i stan. Basta.

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.