Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

My new blog and I

January 8th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Bloggbloggblogg - (4 Comments)

Testing the options that come with iPhone blogging. So far it is pretty good I would say, except for the fact that my farmer-sized thumbs don’t do well with avoiding the return button and instead hit the space button. But I’ll learn I guess, now that I intend to become a pro blogger lady, like Eric likes to call it.

Love is all you need

  • Sweden
  • Germany
  • USA
  • Australia?

puss

poo

I’m sorry this post sucks, but this is how I learn. Swedish newspaper

Now: Goodnight and goodbye!

20120108-010237.jpg

Att ha mycket på tallriken.

December 15th, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Plugg. | Skit. - (0 Comments)

Efter en aggressiv kommentar från Angelica (:P) tar jag nu tjuren vid hornen igen. Det var så att de senaste 6 dagarna, då bloggen varit tyst, så har jag hunnit med att umgås med Emelie och Malena, städa garderober, varit på två Halv 8 hos mig-middagar, skrivit två tentor i tyska, gått tre luciatåg, åkt buss och bil i sammanlagt 10 timmar, varit på Ikea, gått på föreläsningar och seminarier och sovit litegrann. Intensivt med andra ord. Dessutom är iPhonetäckningen på landet sämre än usel, varpå mobilbloggande är uteslutet. Men nu. Nu har jag några dagar av packningshets, flyttstädning och plugg innan Eric kommer och julen kan börja. Om 11 minuter ska det komma nån och kolla på min lägenhet, sen ska jag till högskolan för en föreläsning i akademiskt skrivande, och sen kommer jag väl hem igen. Då blir det fler blogginlägg.

Mallis och jag gick vårt sista luciatåg NÅGONSIN i Frenninge kyrka i tisdags.

Jag vet inte.

November 21st, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Filosoferande. | Kärlek. | Skit. - (2 Comments)

Framtiden. Jag vet inte mycket om den, men kan ändå inte sluta tänka på den.  Om fem år till exempel, jag har fyllt trettio och det är 2016. Fem år bort. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag gör om fem år, kanske är jag superstressad trebarnsmamma som skjutsar till fotbollsträning och steker plättar, kanske jobbar jag på en skabbig snabbmatsrestaurang, snäser åt kunder och har stekfett under naglarna. Jag vet inte.
Jag vet inte var jag är om fem år, kanske bor jag i mina föräldrars gamla hus på landet i Skåne, kanske sitter jag i en flashig skyskrapa i New York med Missonimattor på golvet. Jag vet inte.
Jag vet inte vem jag är om fem år, kanske har jag kortklippt hår, finnar och tandställning, kanske är jag knubbig, krokig och kalascool. Jag vet inte.
Jag vet inte hur världen ser ut, hur mycket pengar som finns på mitt konto, vem som är mina grannar, hur mycket jag gillar min chef, var jag handlar min mjölk, vilken färg mitt nagellack har, vem som är statsminister i Sverige, hur man bakar lyckade wienerbröd, om det har kommit en Sex and the City 3 eller om melodifestivalen är ännu sämre om fem år.

Jag vet bara en sak. Jag vill vara med honom.

Idag avslutas den här terminens två första kurser med inlämning av två uppsatser. Jag blev färdig igårkväll, nu måste jag bara ta mig till andra sidan stan och skolan och lämna in dem. I tisdags skrev vi tenta, före det har vi haft två muntliga redovisningar och en hemtenta, plus inlämningsuppgifter en gång i veckan. Det är mycket helt enkelt, mycket som ska göras, fast vi inte är i skolan så himla många timmar i veckan. Tyskakursen har jag tyvärr pausat lite också, ska försöka få nåt gjort på den nu i helgen innan vi kör igång med två nya kurser nästa vecka.

Eric kom alltså inte förra veckan. Det var riktigt hårt. Inget han kunde hjälpa naturligtvis, han blev sjuk och gick på penicilin tills igår, men det var ändå väldigt hårt. Det handlar om inställningen. Jag har varit utan honom längre än så, men när lägenheten är städad, bacon inköpt och middag med vänner inbokad så är det trist och hårt och sorgligt att han inte kom. However, jag fick sms efter tentan i tisdags med en bild på hans flightreservation som  han har gått och bokat, bara sådär! Så nu kommer han på onsdag, stannar tills på måndag och sen ska jag till Frankfurt fyra dagar senare! Känns mycket bra i magen.

Australienfixandet tar också mycket tid och energi. Min handledare på skolan är värdelös, har ingen koll på något och papperna tar över mitt liv känns det som.. Har iallafall kommit in på skolan nu, så så snart jag har mitt stipendium så ska jag boka en flygbiljett och sen finns det INGEN ÅTERVÄNDO! Och det känns bra, jag är exalterad och glad och spänd och jag kommer naturligtvis sakna Eric vansinnigt mycket, men också mina fina klasskamrater, Emelie och Malena och Gabriella och en massa andra gamla vänner, Frankfurtfolk och så vidare. Men det får jag tänka på sen, när jag är hos Eric i Frankfurt och väntar på att terminen i Adelaide ska börja. Nu en dusch och lite lunch!

Att ha en tejp som skydd.

October 11th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Att inte kunna somna förrän efter två på natten igår, det var lite irriterande. Så jag vaknade imorse väldigt trött och med grus i ögonen och ville inte alls gå upp. Eric är inte här. Han fattas.
Som tur är fick jag en pratstund med Ulrika som vägde upp min dåliga tisdagsstart och när Emma och Malin också var på plats bestämde vi presenationsämne och fick se Emma pussa en rödhårig kille. Jag kostade på mig en dagens i skolmatsalen och fick sejfilé och potatis, konstigt nog precis vad jag var sugen på.

Vi lyssnade på föreläsning, pratade skit och sen åkte jag hem med början på en huvudvärk bakom vänstra tinningen. Den har (nog) försvunnit nu tror jag.
Massa plugg att ta igen eftersom jag var en lat liten mask förra veckan, så helgens planer är bokade iallafall. Också morgondagen blir busy; gruppmöte, Australienmöte och barnpassning. Mina bollar är i luften.

Tur att Eric har lärt mig att man ska tejpa över sin webkamera så att ingen spionerar när kollar på Svenska Hollywoodfruar på TV3 Play. Min lilla tejpbit hälsar artigt.

Vi lämnade tillbaka mina snygga höstskor på Goertz för att de var för stora. Fick pengarna tillbaks trots att jag egentligen hade haft dem på mig en hel kväll på stan. Sen fick jag lite godis och en tonfiskmacka av Eric och vi tittade på två avsnitt av världens just nu roligaste tv-serie Outnumbered. Den får mig att längta ännu mer efter barn, men gör Eric rädd och uppkörd. Sen låg vi i hans säng i en timme och lyssnade på tystnaden och pratade om oviktigheter. Han klappade mig över håret som han brukar och jag klagade inte när hans skäggstubb rev mig på näsan. Efter ett tag blev han hungrig och gick och hämtade en tallrik pastarester från köket. Medans han åt dem tillsammans med ett glas ljummen cola kollade vi på en fin video med en liten amerikansk tjej som började gråta av glädje när hon fick reda på att hon skulle få åka till Disneyland. Sen tog vi min röda resväska, köpte biljetter till flygplatsen och åkte spårvagn tillsammans med världens gladaste lilla pensionär till centralstationen. Tåget var fullt men jag stod nära Eric och berättade om mina skumma klasskamrater och han lyssnade och rynkade ögonbrynen på de rätta ställena. Vi checkade in mitt bagage och gick hand i hand mot gaten, jag hade gott om tid och han med. När han tvättade händerna på en flygplatstoalett, fingrade jag på en dyr väska där min dator hade fått plats och tänkte på att jag saknade honom redan.
Vi skiljdes åt vid säkerhetskontrollen som vanligt, massa pussar och kramar och sen visade jag mitt boardingpass för en man i röd väst som nickade medlidsamt och släppte förbi mig. Eric på andra sidan och jag i en kö med bunke japanska turister framför mig. Fina fina Eric som står ut med mig och mina distansförhållandebeslut.
Flyget var försenat men sen gick det snabbt. Bagaget var försenat men sen gick det bra ändå. Tåget kom efter ett tag, äckliga backslickpojkar med öl i handen och en tjej med åtta bowlingklot i väskor med hjul delade ståplats med mig på öresundståget. Sen var det slut med kollektivtrafik, mamma hade propsat på taxikrav på väg mot osäkra Rosengård och jag ifrågasatte inte. Resväskan och jag och en dyr påse Ahlgrens från Pressbyrån, tio minuter i baksätet på en Audi och sen steg jag in genom dörren här hemma. Nu har jag tänkt på hur tomt och litet och ensamt det är här jämfört med hos Eric i kollektivet. Jag har bestämt träff med bästa klasskamraterna imorgon, jag har smsat med Emelie och Malena och kommit fram till att livet, i Tyskland eller i Sverige, faktiskt är rätt fint.
Nu skålar vi på det med de sista tre bilarna. Zum Wohl!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Att ha loppor och löss som grannar.

September 28th, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Skit. - (1 Comments)

Sitter och väntar på att tvätten ska bli klar. Man kan inte bara lämna sina fulla tvättmaskiner sådär på egen hand när man bor i Malmö Studenthus. Nä, man måste sitta i uppehållet ört utanför och vänta. Det är tomt, tyst och tråkigt här. Fast också väldigt skönt. Dessutom knappt några möbler kvar. Det var så att en uteliggare och hans loppor flyttade in och bodde här så sofforna blev hem åt ohyran efter att samhällets utstötte flyttade. Sen satt folk och hängde i de stoppade tygmöblerna och tog insekterna med sig upp till sina lägenheter, vilket medförde att anticimex i princip har en egen kaffemugg på boservice-kontoret. Nu är sofforna borta, kanske uppeldade eller bara hämtade av någon som behövde dem bättre och inte har råd att ta en avstickare till Ikea.

När jag kommer tillbaks till Malmö efter (eventuell) utlandstermin, vill jag nog bo vid Värnhem istället.

Ser ni den saknade soffan?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Att få samma fråga väldigt ofta..

September 16th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har varit ganska flitig idag och känner mig förvånad själv. Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa, på landsbygden, av praktiska själ. I morse till exempel behövde jag låna mammas bil för att kunna köra till Sjöbo, gå och få håret tolv centimeter kortare och färga bort den fula utväxten. Hann också med ett stop på vårdcentralen. Snäll sjuksköterska tappade blod från mitt armveck samtidigt som hon ifrågasatte mitt val av utbildning: “Men vad BLIR man då?!” Utan att överdriva kan jag säga att jag börjar tröttna på den frågan litegrann nu. Kanske för att jag inte har något bra svar. Vilket egentligen inte stör mig, men att folk ska fråga och bli upprörda, det stör mig. Jag har sen ägnat resten av eftermiddag åt att läsa tyska noveller och ta anteckningar från dem samtidigt. Ganska morsamt och ganska överkomligt svårt. Bara nån enstaka grammatisk företeelse som dök upp som jag inte kan förklara och tänker fråga Eric om ikväll. Tyvärr är det väldigt ofta så att han inte kan förklara sitt eget modersmåls grammatik och jag måste googla eller smsa Linda istället. 
Jag gjorde en snygg sallad till ikväll också. Vi får gäster ikväll. Mamma och pappas födelsedagar ska firas och det är praktiskt att vara hemma då, man kan slå flera flugor i en smäll; träffa alla oroliga släktingar på samma gång (oroliga för att man inte vet vad man ska BLI) och samtidigt äta god, hemlagad festmat. Det blir nog bra ska ni se.  

En fredag.

September 9th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Sitter här hemma och tänker på att det idag är exakt tre veckor tills jag flyger till Frankfurt och Eric igen. Längtar. Behöver jag ens nämna det?
Dagen har hittills ägnats åt tvätt, plugg, vädring av lägenhet också har jag dammsugit allt som inte har dammsugits sen jag flyttade in här för mer än ett år sen. Eww.
Ska snart gå och handla, jag har skrivit en väldigt extensiv och dyr handlelista men jag tänker ignorera studentbudgeten idag och faktiskt unna mig mat som är god och bra för mig. Vi pratar frysta bär, räkor, romanasallad, riktig fetaost och kanske också en bit mörk choklad med salt i..
Jag gillar att handla, men varorna ska hem också. Den här gången blir det dessutom ganska många tunga saker. Vi pratar diskmedel, tvättmedel, äpplen, Loka, wc-duck och fiskfilé. Saknar Eric som bärhjälp. Nåt av det mysigaste jag vet är när han kommer hem från jobbet, har inte varit ute på hela dagen och vi tar em promenad till billighetsaffären Netto som ligger närmast och handlar middagsmat, håller varandra i handen och redovisar dagens happenings.
Imorgon kommer världens bästa vänner på besök! Vi ska äta, prata, fnittra och prata lite mer typ hela natten! (Jag har tvingat dem att sova över!) Inser att förhoppningarna är skyhöga, så antagligen har vi avhandlat alla samtalsämnen redan klockan nio och de kör hem tio över. OM det blir så så är jag ändå glad att jag får se dem! 🙂

Verkar inte som elementmätarkillarna ämnar dyka upp så jag låser väl här och beger mig mot CityGross. Väntat länge nog på dem, “nångång mellan 8.00 och 18.00” känns inte sådär jättespecifikt.

Hejdå!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Intervju med dansk-Jan.

May 17th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)


Let’s få det ur världen: Jag saknar Eric som FAN.

Så, moving on. Igår var en spännande och händelserik dag i Jessicas liv. Jag var bjuden på en trevlig, rutinmässig intervju på amerikanska ambassaden i Köpenhamn, trodde jag iallafall. Allt har att göra med att jag ska (om intervjun gick bra..) jobba på en skola i Frankfurt i sommar som drivs av och ligger på amerikanska ambassaden i Frankan. Så istället för att jag var tvungen att transportera mig själv till den svenska versionen av deras ambassad i Stockholm, fick jag dispens och uppsökte dem igår. Amerikanerna är säkerhetsfreaks, av förklarliga skäl, så en bakgrundscheck har redan gjort och jag har fyllt i minst trettio papper, innan det alltså igår var dags för en face-to-faceintervju. Jag gjorde en sån i Stockholm en gång för lääängesen när jag sökte visum för aupairåret, det var en snabb fråga eller två genom en glasruta i ett väntrum och inte särskilt läskigt. Den igår var… annorlunda.
Jag anlände med tåget från Malmö i Österport i god tid och hittade ambassaden utan problem. Tack gigantiska star-spangled banner. När jag närmade mig gåendes på trottoaren cirka tjugo meter bort skriker en dansk Securitasman på mig och undrar vad jag har där att göra. Han kollar av mitt namn på listan och be mig slå av min mobiltelefon medans han tittar på, hålla den i handen och stå i en kö utanför byggnaden. Efter några minuter kommer en annan Securitasman ut (rödhårig och rätt söt), tar min väska utan ett ord och försvinner in i huset för att sen kalla in mig. Då fick jag dricka av vattnet de hittade i min väska, ta av mig alla metallföremål och checka in min iPhone i utbyte mot ett kvitto. Sen var första kontrollen över, inga röntgenmaskiner pep och ingen dansk krävde att jag slängde min knäckebrödslunch som låg i väskan. I nästa hus, ett steg längre in i den mystiska diplomatvärlden, satt en liten amerikansk pojke med ståtlig polishatt bakom en glasruta. Han gav mig en visitor’s badge i utbyte mot mitt pass (!!) och sen satte jag mig ner för att vänta på min intervjuare; Jan. Han kom efter bara några minuter, fast jag egentligen var tidig, så det ska han kanske ha en liten eloge för, men det vägde inte upp det faktum att han var en uppstoppad, tråkig, wannabe-viktig dansk med horribel dengelska.
Jag fick följa med upp till hans kontor och intervjun inleddes med orden: “Du behöver inte vara rädd, var bara ärlig, allt du säger stannar mellan oss.” Och allt jag kunde tänka på var Johan Ulvessons pedofilkaraktär i Yrrol. Han frågade sen om allt från min pojkväns namn, min pappas jobb, min utbildning, mina drogvanor, till min boendesituation och mina fritidsintressen. Vid två tillfällen kände jag att det gick lite knackigt. En gång var när det visade sig att jag hade glömt nämna att jag varit i Kina. Det fanns liksom inte plats att skriva det i frågeformuläret, så jag trodde inte det vara så stor grej. Men när han kom på det, för att jag berättade det, fick jag tillbringa de följande 10 minuterna med att beskriva vad jag gjorde där, med vem, varför, när, hur, exakt var och 89 andra frågor. Sen ville han säkerställa att jag inte glömt nämna något annat land som jag besökt och som USA har “problem” med. “Were you ever in Pakistan? Were you ever in Libya? Were you ever in Iraq? Where you ever in Afghanistan? Were you ever in North Korea?” Jag bara satt och skakade på huvudet. “Nej, nej, nej, nej och nej. Nordkorea? Really? Nej.”
Andra tillfället kom när han vägrade tro på att jag aldrig har använt droger. Han tjatade och tjatade om att det inte var någon fara att berätta och jag insisterade och vägrade ljuga för att han skulle bli nöjd. Alkohol däremot hade jag inga problem att erkänna att jag använder. Jan ville veta hur mycket jag dricker och använde rekommendationer från danska folkhälsoinstitutet som exempel, tydligen så rekommenderar de inte att man dricker mer än 14 glas vin i veckan. FJORTON! Jag talade om för dansk-Jan att jag varken har tid eller pengar att dricka så mycket (nämnde inte att jag gör det i Tyskland istället) och han fick så han teg! Sen avslutade vi intervjun, ambassadmannen erkände att det hade gått okej och att han ämnade rapportera tillbaks till Frankfurtkontoret att jag var en godkänd liten människa. Han följde mig ner och glodde sig blind på passet som jag fick tillbaks av Polishatten, kontrollerade antagligen mitt Kinavisum.. Jag lämnade sen byggnaden, checkade ut min mobiltelefon och sa tack detsamma till den trevliga rödhårige vakten som önskade mig en dejlig dag och skuttade tillbaks till Öresundståget och Sverige.
Nu väntar jag bara på positivt besked från sommarjobbet (har Jan hållit sitt löfte?) och sen kan jag slappna av och glädjas åt garanterad fast inkomst i sommar.
The End.