Veckan har dragit igång igen, och det med buller och bång. För idag när jag hämtade Elsa på förskolan efter att väntat ett tag på hela hennes grupp som var på utflykt, så kom det en uppkörd tjej springandes mot mig. Det visade sig att hon hade vrickat järnet på sin lösa tand hela förmiddagen och nu hängde den ganska löst. Hon var dessutom fast besluten om att tappa den på förskolan och inte hemma. Men jag som redan hade väntat ett bra tag och Liva som var sugen på lunch ville hellre hem. Då kom Elsas lärare till undsättning och bad henne snurra en sista gång på tanden och då lossnade den med ett knarrigt plopp. Så glad hon blev! Och överväldigad och generad och rörd, rörd blev jag med. Min stora tjej, det här kändes som en riktigt tydlig milstolpe. Tänk att hon ska börja skolan nästa år, hon som nyss åkte med mig till Sverige i bärsele? Sjukt.

Nu ligger tanden i ett glas med vatten bredvid henne i barnrummet och jag får väl smyga in sen och byta ut den mot en euro. Här är traditionen annars att lägga tanden under kudden, plus att tandfen inte tar med sig tanden utan man får en burk att förvara de små jäklarna i. Men det tycker jag verkar onödigt, så jag tror att vår tandfe tar med sig tanden. Och sen slänger hon nog den lite diskret i soptunnan… Dessutom brukar de bortskämda små liven här få mer än en euro, ofta en sedel (vilket ju går bra eftersom det bara ska in under kudden och inte ner i ett glas med vatten), grejer, dockkläder, böcker, legosatser, modelltågbanor, surfbrädor. Okej, kanske inte. Men ändå, FÖR mycket. Det förklarade jag för Elsa att det inte kommer att hända och att tandfen bara lämnar en liten peng och sen är det barnens föräldrar som fyller på med det andra.

Annars då? (Som jag tänker hela tiden när jag skriver men anstränger mig för att inte skriva ner för ofta.) Jo, Liva är fortfarande snorig, i eftermiddags var hon också extremt gnällig. Kanske har förkylningen förvandlats till tandlossning? Jag vet inte, men så här gnällig borde hon inte vara och inte så förkyld heller för den delen, med tanke på hur längesen det som hon drabbades av detta dryga. Men jag är pigg! Och ganska glad. Vi jobbar på att barnen ska sluta slänga det de för tillfället håller i händerna rätt ner på golvet och sen gå vidare med sina liv. Det går sådär. Elsa tycker det är orättvist att vi har större krav på henne än på Ville och Ville tycker det är störigt att vi vill att han ska göra något annat än bara springa runt och gosa med Livas öron och galoppera med sina hästar. Ooh! Nu kom jag på att nästa blogginlägg får bli lite om barnen och var i livet de befinner sig just nu och vad de gillar och så. Det blir kul! För minst mig! Vihörshej!

När vi var hemma i Sverige gick pappa förbi mig vid köksbordet en dag, lutade sig fram och sa “11 juni”. Jag fattade ingenting innan han förklarade. “11 juni var dagen då du senast skrev i bloggen.” Snacka om att vara besatt. Den där mannen behöver skaffa sig ett jobb, det hör ju jag. Men han har väl kanske också en liten poäng, jag var så duktig där ett tag och lyckades skriva en gång i veckan och även om jag inte är helt säker på varför jag gör det, så kan jag eventuellt få ihop ett inlägg idag iallafall. Men det blir ingen genomgång om vad som har hänt sen sist, för så mycket tid har varken ni eller jag.

Men det har varit sommar, så mycket är säkert. Och vi har varit på semester i Sverige. Äntligen kom vi dit, efter att inte ha träffat folk på nästan nio nånader. FÖR länge. Mest hann vi träffa Jannicke och Morris, min syster och systerson. Och det var så fint. Aldrig har vi väl haft så mycket gemensamt som vi har nu och aldrig har det känts så viktigt att hänga och ses och umgås och vara med varandra som nu. Så att våra barn också får en relation med varandra och oss. Återgien är jag tacksam över att det inte är längre mellan Sverige och Tyskland, men också ledsen över att vi inte bor i samma land. Vi hann också äta mycket glass, paddla kanot, rida häst, köra runt på Österlen och äta grejer, samt såklart spendera massa tid med mormor och morfar, aka mina föräldrar. Och Emelie och Malena! Världens bästa bästisar.

Nämen alla våra tre barn hade en riktig drömsemester och var så glada och spralliga och somnade sent och vaknade tidigt och var skitiga och sockerhöga och l y c k l i g a hela tiden. Happy kids – happy mamma.

Nu har vardagen börjat igen och Ville har börjat föris! Förra veckans tre dagar gick topp, han är blyg men snäll och ganska glad. Jag gömde mig i personalrummet också och då åkte han rutschkana och klättrade på stenar med sina nya kompisar. Det blir säkert bra det där. Han är en annan unge än Elsa och skulle det behövas så kan jag alltid tänka på att de bara är där tre timmar varje dag.

Jaha. Annars då. Vi har snart sett klart säsong 9 av Shameless. Jag ska beställa lite barnkläder ikväll. HM har 20 % på alla barnkläder och jag sorterade precis in ärvegods från Elsa och Ville till Liva, men det saknas några kortärmade bodies och kanske två par tights typ. Däremot har hon ungefär 7 par jeans, så på den fronten är det lugnt.. Strumpor var där också, hur många som helst. Lite kul är det att Liva kan ha exakt samma kläder som Elsa hade sin första höst, fast Liva ju är tre månader äldre nu än vad Elsa var. (Hoppas ni hängde med där). Mm. Roligare än så blir det inte när man är hemmastannande trebarnsmor. Just ja! Förutom HM ska jag också slå till och köpa två soffar till vardagsrummet, mörkblåa! Fina! Nya! Och några nya kuddar till och kanske ett doftljus och lite fler bokhyllor. Mer saker ska in! Och gammalt, nedsuttet, fläckigt ska ut.

Där har vi det. Kvällens blogginlägg. Hej på er!

Ja, den här veckan lyckades jag inte få till ett söndagsinlägg. Och uppenbarligen inte ett måndags-, tisdags- eller onsdagsinlägg heller. Jag skulle kunna skylla på Liva som har blivit lite personlighetsförändrad på sista tiden. Kanske är det framtänderna som ska ut. Men hon är iallafall inte lika nöjd med tillvaron som hon har varit de senaste sju månaderna. Det är svårare att få henne att roa sig själv en stund, hon ligger inte gärna ensam på golvet och tittar på och hon är inte heller lika pigg på att mumsa i sig allt vi försöker mata henne med. Och får hon inte som hon vill så skriker hon och surar, precis som alla andra i den här familjen. Förutom Eric såklart. Men hon är fin och glad och busig också såklart, emellanåt. Jag skriver ändå detta med gårdagens katastroflunch färskt i minnet. Då hade jag lovat storbarnen pannkakor och Liva var skittrött och precis när smeten var klar och jag började steka med bebis på höften, så välte Elsa ut grädden som hon precis skulle vispa. Det stänkte grädde över precis h e l a köket. Väggar, stol, skåp, matta, barn och leksaker som låg på golvet. Så då fick jag lägga ner Liva för att torka och moppa upp allt och då skrek hon som en liten galning. Ville stod samtidigt bredvid och gnällde att han var hungrig och Elsa ropade från barnrummet att hon inte hittade de strumporna hon ville ha. Svetten lackade på mor Matthiesen, det vill jag lova. Men sen lugnade sig allt litegrann, grädden blev upptorkad, pannkakorna blev stekta och Liva tyckte också det var gott att peta in små bitar smörig pankis i den lilla munnen. Sen sov hon en lång stund – skönt för alla.

I måndags var Elsa på förskolan för första gången på tre månader typ. De har bestämt att alla som inte är i desperat behov av barnomsorg ska få skicka dit sina barn en gång i veckan för sällskapets skull. Elsa var spänd, men förväntansfull. De har en “nödgrupp” med barn som alltid är där för att deras föräldrar jobbar trots Corona och en vanlig grupp där barnen turas om att komma. Grupperna är i varsitt rum och får inte träffas. De turas om att vara ute på lekplatsen. Det finns tejpade pilar på marken utanför som visar hur man ska röra sig när man hämtar och lämnar. De ska bäras munskydd och spritas händer när man kommer. Men bortsett från det hade Elsa en fin dag. Hon träffade en ny kompis och fick till och med stanna på lunch (som hon inte åt, men ändå!) för att kompensera för att hon bara kan komma en dag i veckan. En hit alltså, även för oss här hemma som hade en lugn Ville hela förmiddagen, det fanns ju ingen han kunde fajtas med!

Idag är det Corpus Christi, Kristi lekamens dag, röd dag här. Så Eric är ledig och vi ska försöka hänga upp tavlor i barnrummet, igen, får ju aldrig upp de där jädra tavlorna, och sen ska vi köra och hänga med Lars och Linda i deras trädgård. Det spöregnar och är iskallt just nu och imorgon ska det bli 30 grader varmt. Nästan lite svenskt juniväder!

Veckans sämsta

I fredags hade vi en resa bokad, för hela familjen till Split i Kroatien där vi hade hyrt ett superfint hus med uppvärmd pool där Liva skulle lära sig simma och Elsa dyka efter guldskatter. Izabella och hennes gäng skulle också med. Men så kom Corona och husägaren ville ha resten av sin betalning och då valde vi att avboka, i tron att det världsläget inte skulle komma till att förändras så vansinnigt mycket innan det blev dags. Tyska utrikesdepartementet avråder från alla resor, fram tills 15 juni, minst. Kroatien välkomnar bara utlänningar med släkt i landet, bostad i landet eller stora, ekonomiskt viktiga affärsintresse i landet. Dit hör inte vi. Trots att vi hade bokat de billigaste biljetterna utan avbeställningsskydd eller nåt, hade vi ändå pungat ut med lite mer än 11 000 kronor. Vi är ju ändå fyra fullbetalande och en bebbe. Så gick tiden. Huset får vi tillbaks lite pengar för. Flyget till Sverige i april blev inställt. Och vi antog liksom litegrann att vi inte skulle kunna ta oss till Split hellre. I fredags var det dags. I torsdags fick vi reda på att flyget inte är inställt och då kommer vi alltså inte få tillbaks ETT PISS av biljettpengarna. Så enormt surt. Eric ringde kundtjänst och mailade konsumentverket och skickade in en reklamation, så vi får väl se vad de säger. Men det känns onekligen inte särskilt troligt att de kommer att betala tillbaks något som de inte behöver betala tillbaka. 11 000 kronor rätt ner i Corona-sjön helt enkelt.

Veckans bästa

I torsdags stack vi iväg med cyklarna, Elsa, Ville, Liva och jag. Elsa själv på sin egen cykel och Ville och Liva i cykelvagnen efter min cykel. Nere förbi bondgården, vid en liten torrlagd å pausade vi och Liva fick lite snacks medans de andra två spanade in tunneln som går under cykelvägen. Sen seglade vi vidare mot slutmålet: Jordgubbslandet. Det vimlade av folk och jag har aldrig självplockat i det här landet innan, men det är sådana barndomsminne för mig att vi bara var tvungna att stanna. Elsa var också riktigt peppad. Första problemet dök upp när vi såg alla andra självplockare anlända med skålar och spannar och grytor och jag plötsligt mindes att vi också brukade komma laddade med mammas rostfria bakskålar när vi plockade som barn. Som tur var kunde man köpa en stor grön spann i lilla ståndet. Tanten som jobbade där var väldigt skeptisk till den stora, breda cykelvagnen som vi rullade in Liva i, Ville ville gå. Hon menade att vi inte kunde komma någonstans med den inne i landet och bad oss komma tillbaks en annan dag. Det var redan tomplockat i den övre delen av raderna. Men jag tjatade lite, menade att jag bara ville ha lite tidsfördriv för barnen och till slut släppte hon in oss. Vi ställde Liva och cykelvagnen i början av raden och började sen plocka. Och kanske hade vi tur eller så hade tanten i kassan fel, för vi hittade så många fina bär. Jag letade nere i höet och behövde inte gå alls långt ner i raden för att få ihop massa jordgubbar. Ville hoppade mellan raderna och plockade av hjärtats lust. Alla som var helt röda stoppade han i munnen och de som var delvis vita la han i vår hink. Elsa vandrade långt ner på fältet, dit jag inte ville gå för att Liva var där uppe, och fyllde sin kjol. Sen tömde hon dem uppe hos mig innan hon stack iväg igen, glad som en lärka. Efter ett tag tappade Livis tålamodet och fick hänga på min arm istället när vi tog de sista. Tre kilo fick vi ihop, Elsa och jag, på typ 20-30 minuter. Och det var så härligt! Nostalgiskt, gott, soligt, gemytligt och ett lagom äventyrligt äventyr. Dessutom fick vi en massa goda jordgubbar med oss hem som nu är förvandlade till rårörd sylt och lemonad. Och vi har redan bestämt, Elsa och jag, att det blir en tur till innan säsongen är över. Sommar!

I måndags var jag med Liva på typ sexmånaderskontroll. Fast nu är hon ju snart sju. Men tyskarna har sitt eget system med koller som inte helt följer hur gamla de små bebisarna och barnen är. Iallafall. Liva blev godkänd, och charmade alla maskklädda sköterskor och doktorn med sin smilgrop och glada ögon. Hon väger mindre och är kortare än både Elsa och Ville när de var lika gamla. Men hon följer sin egen kurva och hon är väldigt glad för mat, smaskar glatt i sig allt vi stoppar i hennes mun. Så det är kul.

I tisdags var jag och handlade i vanlig ordning. I typ nio veckor eller nåt sånt handlade jag också till mina svärföräldrar som ju bor här i huset med oss. Men nu vågar de ge sig ut själva, så nu handlar jag bara till oss fem. Det är ändå rätt stor skillnad på hur lång tid det tar och hur full vagnen blir… Positiv grej med Corona är att jag verkligen bara handlar en gång i veckan, eftersom jag inte tar med mig barnen till affären. SÅ Eric måste vara tillgänglig för att jag ska kunna handla och då blir det rejäl storhandling och sen får vi klara oss på den maten i en vecka. Älskar att slippa stå handfallen vid 17-tiden på kvällen och inte veta vad vi ska ha till kvällsmat. Det är planerat för och inhandlat redan! Sen kan vi såklart vara spontana med vilken dag vi äter vad på.

I onsdags lekte vi faktiskt med kompisar! Vi träffade Mona och Marlon och deras mamma i deras kolonilott, deras trädgård som de kallar det. Barnen skötte sig väldigt bra, Ville tycker alltid det är så skönt att han och Marlon kan röja loss och vara galna med varandra utan känslig gnällig storasyster som inte vill leka lika hårdhänt som han. Liva var också på toppenhumör, låg på en filt på gräsmattan och spanade på de stora barnen innan hon sov en stund i vagnen och sen åkte vi hem. Det var även skönt för mig att få lite vuxensnack med Jenny. Det. Behövs.

I torsdags hade vi röd dag, preccis som ni i Sverige. Så då var Eric ledig och då har vi så lugna, sköna morgnar där alla har pyjamas i evigheter och jag får en massa gjort när Liva kan vara litegrann i Erics famn också. Det var dessutom fint väder i torsdags så då blåste vi upp poolen för första gången i år och alla tre ungarna plaskade av hjärtats lust. Säger man så? Alltså min svenska.. Ville är vild och galen och bryr sig noll om vatten i ögonen, Elsa gillar att ha en plan och en mer organiserad lek med typ spannar och vattenkannor som ska fyllas och transporters. Och Liva, den lilla fisken, satt vid ena kanten och skrattade och blinkade när vattnet stänkte. Hon älskade det och blev svinsur när hennes ben var isbitar och jag drog upp henne.

I fredags var Eric tillbaks på gästrumskontoret och vi andra hängde och lekte och tvättade och städade och spelade spel och gick på lekplats och åt snacks och allt sånt där annat som man gör. Och som jag ju älskar. Till kvällsmat blev det tacos vilket också är skönt för det gillar alla och då slipper det bli tjafs om det.

I lördags var Liva och jag ute och gick en sväng på morgonen. Jag har så många podcasts och innan Liva kom kunde jag lyssna på dem litegrann under dagen, även om barnen var med. Men nu, som trebarnsmor, är det omöjligt. Så jag har varje några podcasts som jag gärna vill höra mer än 20 procent av vad de säger och då passar en powerwalk perfekt! Jag hade tajmat den noga med Livas första tupplur för dagen, men hon sov bara i tjugo minuter så sen fick jag snällt stänga av podcasten igen och snacka duvor, snabba bilar och solsken med min yngsta dotter istället. Också mysigt såklart! Vi gick förbi en lada där de sålde jordgubbar och sparris på självplock och det var smockat med folk som kom ut med stora korgar med jordgubbar. Jag blev så sugen på att göra jordgubbssaft och rårörd jordgubbssylt så vi ska cykla dit i veckan hade jag tänkt, barnen och jag. Vi är så mobila nu, när Elsa cyklar själv och Ville och Liva trivs i cykelvagnen. Och är det inte så långt så får Ville ta sin springcykel och så åker Liva i vagnen. Älskar att vara out and about med mitt gäng.

Och idag är det söndag. Svärmor ska bjuda på lunch i trädgården, det är för kallt för att kasta ungarna i poolen, men en måltid med vårjackorna på ska nog gå bra. Vi försöker hålla avstånd från dem, så det är ett långt trädgårdsbord som dukas och sen sitter vi vid varsin ände. Och Elsa och Ville vid ett litet barn-picknickbord. Det går faktiskt bra. Vi är noga och ordentliga. Men hoppas såklart ändå att den har pandemin lägger sig ännu mer snart. Särskilt så att vi kommer iväg till Sverige i augusti. Vi får se. Som vanligt. Hej på er! Trevlig vecka!

Jaha, då var det ännu en vecka som vi kan lägga bakom oss. Den har varit bra, den här veckan, det måste jag ändå ge den. Det störigaste på hela veckan är den satans tapeten som jag försökt sätta upp på barnens säng. Det är nämligen en liten bit av den som har ramlat ner cirka fem gånger. Och inte nog med det, den har också krympt varje gång så att jag varit tvungen att slita ner de andra två som kom efter för att göra nya bitar och sätta upp igen. Nämen det är så intressant det här så ni håller på att dö, jag känner ju det. Amen iallafall så ramlade tapeten ner hela tiden och jag satte upp den fast jag egentligen inte orkade och nu sitter den uppe igen, peppar peppar, sen igår. Tänkte att jag ska slänga upp en bild på barnrummet sen när det är färdigt. När nu det blir. Vissa saker tar sådan tid när man försöker göra dem samtidigt som man har hand om tre barn.

Ibland blir jag jättefrustrerad när vi bara har klarat av vardagssysslorna på en dag, alltså typ lite tvätt lite disk lite barn på med kläder av med kläder. Utan att liksom beta av något på att göra listan. Men just nu sätter jag mitt hopp till nästnästa vecka då Eric ska vara ledig. Då hade vi ju bokat ett stort fint hus med pool i Omis i Kroatien, men i dessa tider blir resan inte av och Eric ska vara hemma och hänga med oss istället. Han är ju hemma mycket nu också, men han hänger inte med oss så mycket för han har massa att göra på jobbet. Så i den veckan ska jag till Ikea och fixa hemma och ordna massa.

För ja, även här nere har de börjat så smått att släppa på restriktionerna. Ikea har öppnat, bara en sån sak. Och lekplatserna, till barnens stora glädje. Som små kor på grönbete rusar de omkring där och pratar med andra barn och får nya kompisar vart vi än går. Det är så fint att se. Tänk, de har inte träffat nån annan än oss här hemma på över två månader. Sjukt när man tänker på det.

Så de är glada, de små liven och då är ju jag också glad.

Om det är nån som har ett förslag på svensk tv som jag kan kolla på när jag för nån gångs skull kollar utan Eric så får ni gärna meddela mig det via nåt sms eller en kommentar eller så. Just nu är det Bianca Ingrossos Youtube som får roa mig. Det är där jag har hamnat. Japp. Vi säger så. Jag har babblat fritt ur hjärtat en sväng. Det blir inte roligare idag.

Eric ska in till kontoret idag efter att ha fått till en deal där han är där två dagar i veckan och fortsätter med homeoffice resten av dagarna. Det är fint att se honom längre på morgonen när han inte måste köra till Frankfurt och det är även fint att han kan äta både lunch och oftast också middag med oss. Dock är han disciplinerad som sören däremellan, eller måste vara det, för han har att göra, och är inlåst på sitt lilla kontor i gästrummet. Eric har också, efter fem år som familjefar och familjeförsörjare och familjebesatt, skaffat sig en hobby och börjat spela datorspel inne på tidigare nämnda kontor. Det passar rätt bra att han gör det en timme typ när barnen somnat vid 19 för då kan jag läsa, sy, skriva eller kolla svensk tv och så ses vi på soffan sen för att sitta bredvid varandra och prata lite och titta på något tillsammans.

Elsa drömmer om Kolmården, dygnet runt, för tillfället efter att ha fått en karta över Bamses Värld i sin senaste Bamse-tidning. Hon har kommit upp lite ur sin depp sen de öppnade lekplatserna och hon fått leka med andra barn igen på typ två månader. Hon är fortfarande väldigt känslig och bryter ihop lätt, men har ändå mer gnista i ögonen och verkar ha lust att göra grejer igen. Det gör mig glad. Elsa har även börjat läsa böcker själv, eller delar av böcker. Hon skriver små brev hela tiden och har nu börjat öva på de små bokstäverna också. Hoppas det inte blir en nackdel i skolan sen, att hon redan kan läsa och skriva…

Ville träffade en flicka som hette Julia på lekplatsen häromdagen och de pratade och fnissade med varandra och bestämde vad de skulle göra. Det var så märkligt att se den här lilla ungen, som han nyss var, snickelisnacka med ett annat barn sådär. Han är mycket modigare och mer social än Elsa på ett sätt, samtidigt som han typ blänger surt och fräser åt folk om han inte är på humör. Ville har även bestämt sig för att skita i blöjan, vi tröttnade på att tjata på honom hela tiden och att han bara ignorerade oss och följde istället min favorit, barnpsykologen Louise Hallins, råd. Sa till Ville att vi lägger ner gnatandet och att han ska meddela oss när han vill sluta. Tre månader senare säger han plötsligt en dag vid frukostbordet “nu vill jag ha mina kalsonger istället”. Sen dess har han varit blöjfri, till och med nattblöjorna är torra när han vaknar på morgonen. Så. Skönt.

Liva har fyllt sex månader och börjat käka mat som ett proffs. Hon slukar numera allt man stoppar i munnen på henne, vilket Ville tycker är väldigt spännande att testa… Hon rullar fram över golven här hemma och undersöker det hon kommer över. Hon har två tänder och sittdelen på vagnen och storlek 74 i kläder och ett skratt som vi andra fyra i familjen lever för att locka fram. Liva har även börjat ställa lite krav på sin tillvaro, med all rätt och är inte längre nöjd med samma sked i handen i tjugo minuter utan vill ha action och uppmärksamhet och sång. Det får hon oftast också.

Jag tycker det är kul att laga mat igen, letar recept inför veckohandlingen och sådär. Sen Corona handlar vi bara en gång i veckan och det har gjort under för våra matkostnader att inte snabbt sticka iväg och köpa det vi plötsligt blev sugna på till middag. Jag har läst lite bra böcker, tittat på Normal People och blivit besviken, samt sytt en regnbågsbonad till barnrummet som fortfarande är i makeover-fas. Jag längtar hem till mina syskonbarn och mina bästisar och övrig familj och jag går fortfarande och håller tummarna för att vi ska kunna ta emot besök här hemma i mitten av juli, som planerat. Då kommer de isåfall från Hamburg och Berlin och kanske, kanske är det möjligt då. Om Merkel låter oss.

Jaha, då hann det visst bli onsdag innan den här exilsvensken fick tummarna ur och kunna få upp datorn. Helgen var ganska stressig, så jag får väl använda det som min ursäkt. Vi har nämligen målat om i barnens rum! I torsdags, när Eric fortfarande satt inlåst på sitt kontor här hemma, började Elsa och jag tömma rummet och fyllde istället upp vardagsrummet med böcker, tågbana, utklädningskläder och gosedjur. Sen fanns det en del hål att spackla igen, bland annat ett superstort som Ville hade pillat upp inne på väggen i hans säng. Det blev inte superproffsigt, helt ärligt, men bra nog när man ska snabbrenoverat ett rum i ett hus som är 70 år gammalt.

I fredags var det ju röd dag så då behövde inte Eric jobba utan kunde roa barn i tidigare nämnda vardagsrum, medan jag kämpade vidare. Slipade, spacklade, slipade igen och tejpade plast över hela golvet. Vi har ju heltäckningsmatta där och den skulle inte bli färgig, var tanken..

Ja, så himla kul är det inte att varken berätta eller läsa om hela målningshelgen i detalj, men det gick iallafall bra och är över nu. Att måla vitt på det redan vita var rätt tråkigt och svårt att se var man hadae kört redan. Det sitter dessutom strukturtapet där inne som sög åt sig färgen som en svamp, kändes det som. Men sen, i söndags, fick jag måla grått nedtill på två väggar, och det var roligt! Jag öppnade fönstren, stängde dörren och satte på en podcast och det blev en stunds egentid som var väldigt välbehövlig.

Så nu jobbar vi sakta men säkert med att flytta in alla saker igen. Eller inte alla, för jag passar på att rensa också och har redan donerat/slängt massa gosedjur, gamla Kinderäggsleksaker och kassa böcker som ingen av oss gillar. När det är dekorerat och fint där inne ska jag visa er, alla fyra trogna läsare av den här bloggen. (På tal om blogg så häftade Elsa ihop några A4-sidor häromdagen, skrev Ville på framsidan och illustrerade inuti vad som gällde. Sen lämnade hon över kompendiet till Ville och förklarade att det var hans blogg där han gärna fick skriva och rita om sitt liv, vilket favoritdjur han har och sånt. Ville var måttligt intresserad.)

Nytt på Corona-fronten är annars att de öppnat lekplatserna igen nu. Vi premierbesökte en igår tillsammans med Nina och hennes barn som nyss blivit våra, typ, grannar. Barnen sprang runt som kor på grönbete och visste inte vad de skulle göra först. Härligt att se. Men vi ska fortsätta vara försiktiga med att gå för nära andra människor, såklart, så det får bli mycket trädgårdshäng också. Ville har fått upp farten på springcykeln också, så nu kommer vi ganska långt allihop, på relativt kort tid. Då finns det fler ställen att utforska, även här i närheten. Så det känns väl skönt att tänka på, i och med att hela sommaren fortfarande ligger framför oss.

Vi säger så, för den här gången, så hinner jag vika lite tvätt också innan Eric och Liva vaknar och gör oss sällskap i vardagsrummet. Hej!

Tuff vecka har vi bakom oss, har jag bakom mig. Jag var riktigt deppig i torsdags och fredags. Det blir så lätt en ond cirkel med barnen också. När jag är på dåligt humör så märker de det och är bråkigare än vanligt så att jag blir på ännu sämre humör och då bråkar de ännu mer och då.. Ja, ni fattar. Jag vaknade med ont i huvudet i torsdags och sen gick det bara utför efter det. Kändes som att jag drunknade i hushållssysslor och Liva som snart har tryckt fram två tänder i underkäken var inte sugen på att ligga själv på golvet utan skulle hänga över min axel. De stora barnen var tjafsiga och otacksamma och Eric låste in sig på sitt “kontor” och tyckte att det var hans bidrag till familjen. Det ÄR det ju också och vi är tacksamma så länge han har något att göra och en inkomst, men ibland glömmer han liksom av att ta ansvar för sig själv och då blir jag hans hushållerska OCKSÅ.

På tisdag skulle vi åkt till Sverige, men vi bestämde redan för några veckor sen att inte åka eftersom rekommendationerna är att stanna hemma och inte ha kontakt med någon, i princip. Vi visste inte heller om flyget skulle gå och igår fick vi svart på vitt att båda flygen är inställda. Så det är väl det också som spökar och gör mig ledsen. Jag saknar Sverige, Skåne, familj och vänner. Men kanske framförallt mina syskonbarn som förändras så himla mycket när man inte träffas på ett halvår (!!!) Dessutom är jag ledsen för mina barns skull som inte får träffa mormor och morfar och sitt svenska sammanhang på så länge. PISS, är vad det är.

Jag hade helt enkelt behövt komma hemifrån, umgås med en vän ett par timmar, gjort något annat än sitta i den där jevra trädgården och glo, utan att få ett dugg gjort här hemma. Veckan som kommer ska vi försöka sticka iväg på nån skogstur för omväxling och så ska jag till biblioteket och låna massa böcker som vi kan läsa på gräsmattan tillsammans. Jag älskar att umgås med mina barn och de ger mig så mycket, men ibland blir det svårt att se någonting annat och när resten av världen också känns instängd, ÄR instängd, får jag ibland lite klaustrofobi. Märkte jag.

Iallafall. Nu blir det nya tag. Idag ska vi grilla och äta gott i nämnda trädgård och jag ska vara tacksam för att vi har den och möjligheten att gå ut. Vi är också friska och glada för att vi får vara tillsammans. Alles wird gut, allt kommer att ordna sig.

Då startar dag 200-någonting av den här karantänen. Det känns så iallafall, men det rör sig väl snarare om dag 40, tror jag. Vi är fortfarande på någorlunda gott humör. Eric jobbar fortfarande hemifrån och är tacksam för att han har något att göra överhuvudtaget. Jag sköter markservicen; medlar i bråk, roar bebis, byter massa blöjor, pysslar, fixar snacks och lagar mat, amen jag är väl den klassiska kvinnliga projektledaren som vanligt. Både trött på att tänka på det och trött på att vara det. Men nu är det som det är. Den som har lidit mest av isoleringen den gångna veckan har utan tvekan varit Elsa. Ville har, peppar peppar, lugnat ner sig litegrann och får inte fullt så många raseriutbrott om dagen som för en månad sen. Men Elsa har blivit så otroligt känslosam. Hon pendlar mellan vansinnesskratt och djupaste förtvivlan på noll sekunder och det är riktigt svårt att hinna med i svängarna. Det är också svårt att veta om hon överdriver av nån anledning, eller om hon verkligen blir ledsen ända in i hjärtat för att det var någon i en gammal Barbie-tidning som solade solarium för länge och blev för brun. Som hon grät över häromdagen.

Jag tycker liksom synd om henne, men blir såklart också lite avtrubbad när hon gråter så ofta. Men vi försöker att stötta, utan att alldeles för mycket “gå in” i hennes känslor. Hon får lov att vara ledsen, men det går också att tänka lite mer positivt… Dessutom börjar hon bli så stor så det känns fel att hänga ut henne rent för mycket här.

Som sagt, Ville har lugnat ner sig och börjat säga R supertydligt och låter numera som en liten gubbe när han kommenterar allt och alla på någon slags skånska. Han kör springcykel när vi ger oss ut på promenad och han klättrar klätterställning och bakar sandkakor i trädgården. Mina svärföräldrar kallade honom söt igår och då fick han direkt panik och blev svinsur, så rent harmonisk är han såklart inte.

Liva håller på att få tänder och är lite gnällig och lite mindre enkel att roa om dagarna. Hon har dessutom börjat skrika i panik så fort jag försvinner utom synhåll, det gör också vardagen lite krångligare. Men hon är även supergullig, babblar och har sig, rullar fram över golvet och har börjat träna tåhävningar.

Ja. Mer än så har jag kanske inte att säga om den förra veckans coronaläger här i huset. Idag ska vi grilla till lunch, jag är sugen på fluffig halloumi och grillade grönsaker med tzatsiki. Tack gode Gudrun för det fina vädret och för mitt sällskap här uppe. Det gör att jag håller mig någorlunda lugn och sund.