Då ska vi se. I söndags tänkte Julia och jag var kulturella så vi satte oss på bussen in till Adelaide och vandrade mot Konstmuséet. På vägen dit hann vi med att spana lite efter lämpliga souvenirer och presenter till de där hemma, men det är svårt. Allt är både dyrt och kasst på samma gång. Eventuellt får ni inga presenter helt enkelt.

Väl på muséet så kom vi alldeles lagom till en guidad tur som började klockan 14. (Det är väldigt nimt och frikostigt att både inträde och turer på museumen i stan är gratis.) Det var vi och ett äldre par från Sydney samt guiden, en färgstark kvinna i femtioårsåldern. Vi började sen vår tur som bara varade en timme vilket betydde att vi inte hade tid att prata om alla tavlor och skulpturer och konstverk. Men en del hann vi med och jag tyckte det var skitintressant. Hon berättade liksom historierna bakom tavlorna och hur det australiska samhället såg ut just då. Eftersom jag inte vet någonting alls om konst i sig, så var det skönt att slippa det där “se hur penselstrecken skriker ut ångesten över hans döda labrador”. Ja, ni fattar.

Efteråt gick vi en sväng till i Adelaide innan vi satte oss ner på café och drack cappucino och grönt te. Och snackade bort några timmar. Hon är bra Julia, vi har samma syn på saker och ting, samma bakgrund. Det är något som håller oss européer samman, fast vi är från olika länder.

Ja, sen väntade vi lite på bussen och åkte hem. Lyckad söndag!

På bilderna syns tre olika verk av aboriginska konstnärer.