Livet handlar litegrann om att hitta balansen. Just nu känns dagarna långa och tiden tills jag får se Eric igen väldigt lång, trots att det ju för varje dag som går kommer lite närmre.

Jag tror, efter lite tänkande och självanalys, att detta beror på två saker: 1. Skolan och pluggandet är så himla tråkigt. Ingen av kurserna som jag tar har något att göra med det jag pluggar i Malmö och är intresserad av. Förutom kanske lingvistikkursen, men den handlar bara om kulturella skillnader mellan japaner och australier och ger mig inte heller så mycket. Jag har dessutom fått “dåliga” resultat på de uppsatser vi fått tillbaks hittills och med “dåliga” menar jag sämre än vad jag brukar få i Sverige. Detta tillsammans med kassa lärare och allmänt ointresse gör att pluggandet går trögt. Det är inte ens särskilt lång tid kvar i skolan, fyra veckor i princip, men usch vad trist det är. Och jag måste ju ändå göra det och så tvingas jag tvinga mig själv och uppsatserna blir kassare än någonsin.

2. Jag har ingen balans. Jag pluggar och tränar och äter LCHF. Det är typ det. Jag har känt mer än någonsin den sista veckan att jag måste ta tag i mig själv och träffa lite folk utanför huset också och inte bara konstant tänka på morgonpromenader, kokta ägg och inlämningsuppgifter. Här kan man ju tro att det är praktiskt att bo med folk, men va fan, det verkar inte som att vi hänger i vardagsrummet samtidigt längre.

Denna veckan ska jag plugga, träna, äta LCHF men också träffa Julia på middag på måndag, städa tillsammans med mina house mates på tisdag och gå på Lindsey’s area event, en pizzakväll som hon organiserar för de hushållen hon har hand om som coordinator. På fredag sticker jag till Alice Springs över helgen, ska se The Olgas och Ayers Rock som man bör kalla Uluru, aboriginernas namn på den stora röda stenen.

Så förhoppningsvis blir denna veckan lite bättre och tiden tills den fjärde juli går snabbare och är finare än den varit på sistone. Ville bara berätta det för er.