Jag loggade in för att skriva ett sammanfattande blogginlägg om Elsas dop, om maten vi åt och tårtorna vi smällde i oss och alla fina presenter hon fick, men så läste jag Aftonbladet medan jag väntade på att den här sidan skulle ladda och nu känns det fan inte okej i magen att berätta om fest och frosseri. Jag såg bilden på den lille pojken som drunknade på väg bort från kriget och jag läste om människor som lämnar allt, som chansar och sätter sig i en ostadig gummibåt för att de hoppas på nåt bättre. För att det inte kan bli sämre.

Jag tänker på hur överjävlig situationen måste vara för att man ska ta sina barn i handen, packa en liten väska med det som får plats från det gamla livet och sen ge sig ut på en resa som man inte vet hur den ska sluta. Och så sitter folk i Sverige och övriga välbärgade länder som inte drabbats av krig på ett tag på sina tjocka jävla rövar och gnäller om att “invandrarna tar deras jobb”. Som om de har ett val. Som om de sitter i sina hus medan bomberna smäller utanför och de riskerar livet varje gång de ger sig ut i jakt på något att mätta barnens munnar med och tänker att “nämen man kanske skulle ta sig till Sjöbo, i Sverige? Det verkar så trevligt där. Har ingen aning om vi kommer dit levande, vi kan inte språket, resan är snordyr och livsfarlig och sen kommer alla att hata oss när vi kommer fram, men det blir nog bra”.

VAKNA.

Vi borde istället vara så enormt tacksamma för allt vi har och för att det inte är vi som måste packa ihop våra liv och ge oss ut på dödens resa. Ni borde hjälpa dessa människor som förlorat allt. Ni borde må så fruktansvärt illa av bilder på drunknade treåringar att vi inte ens kommer på tanken att mumla något om förlorade arbetstillfälle och “blattar”.

FY FAN ALLTSÅ. Tänk efter lite era själviska rasistidioter. Jag orkar inte. Jag orkar inte med ert korkade, ogenomtänkta hat och era äckliga uppnäsor.

VAKNA.

Här kan man skänka pengar: http://www.vigorvadvikan.com

Det går snabbt och det kommer fram och varenda krona räknas. Gör det nu bara, innan du lägger dig för att sova. Med dina barn i säkert förvar i sina torra, mjuka sängar med magarna fulla av kvällsmat. Tänk på människorna som inte har ett val. Tänk på dem och håll dina lyckliga, ohotade tummar för att de klarar sig med livet i behåll.