Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Lagom fest på Laternenfest

September 2nd, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Tyskland. - (0 Comments)

Idag tillbringade vi en stor del av dagen på den i Bad Homburg så traditionsenliga Laternenfest, lyktfesten. Inte jättesvårt att gissa kanske. Det var en fin dag för alla inblandade.

Ville fick en heliumballong, åt en Bratwurst och tittade på blinkande karuseller.

Elsa fiskade upp 8 plastankor och vann en kikare, åt en halv meter godissnöre och åkte två karuseller.

Eric förundrades över hur mycket som förändrats sen han sist var på Laternenfest, åt en bit salamipizza och kände sig inte sugen på en karuselltur.

Jag njöt av en promenad på stan med familjen, åt resterna av Villes Brautwurst och suckade över karusellpriserna.

Sen röjde vi i trädgården i höstsolen, bjöd svärföräldrarna på bolognese och såg sista avsnittet av Younger. Nu ska jag sova. Imorgon väntar förskolan igen. Tänk på oss är ni snälla!

Teckenspråks-Ville

September 1st, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Precis som vi gjorde med Elsa, så använder vi teckenspråk med Ville. Det är så roligt! Och intressant! Och praktiskt. För plötsligt kan en 13-månaders kommunicera med oss och meddela iallafall en bråkdel av det han tänker och känner. Vi kan dessutom säga det som han vill säga, men bara har ett enstaka tecken för. OCH! Vi kan förstärka det vi säger med tecken, så att han förstår vad vi menar. Till exempel:

Ville är hungrig. Han tecknar mat.
Ville är törstig. Han tecknar vatten.
Ville letar efter något. Han tecknar “jag vet inte” (håller upp båda handflatorna mot taket. Inte officiellt teckenspråk, men därför desto tydligare.)

Vi ska sova. Jag tecknar sova. Ville gallskriker (han vill inte sova).
Vi ska äta. Jag tecknar mat. Ville härmar, blir skitglad och springer mot köket.
Vi ska gå ut. Jag tecknar skor. Ville härmar, blir skitglad och springer mot lådan där hans skor finns.
Eric åker och jobbar. Jag tecknar jobba. Ville säger baba och tecknar jobba. (Detta fortgår sen hela förmiddagen medan han gärna står bredvid ytterdörren.)
Vi ska göra gröt. Jag tecknar gröt. Ville härmar och bli exalterad

Dessa tecken plus alla djurläten som vi gör, plus de få ord han faktiskt kan säga (mamma, baba, boll, ost och alle alle (som betyder slut på tyska)), bidrar till att vi kommunicerar som riktiga proffs. Så härligt.

En vanlig dag hos familjen Matthiesen del 2

August 31st, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Nu följer fortsättningen av min redogörelse över hur en typisk dag ser ut hos oss.

14.30 Nu har alla ungarna vilat färdigt, garanterat, oftast tidigare än så. Elsa får titta på tv, ungefär varannan dag, ibland oftare, ibland mer sällan. Det blir nästan alltid något från Svt Play, som har lagom avancerade barnprogram där ett avsnitt inte varar mer än typ 10 minuter. Ville sitter och gosar hos mig på golvet så länge, och vi passar antingen på att läsa en bok som är för barnslig för Elsa, eller så leker vi i hemlighet med hennes koja bakom soffan. Som vi i vanliga fall inte har tillträde till.

15.00 vankas det snacks. I köket. Alltid en frukt med en kolhydrat till. Ibland smoothie. Ibland hemmagjorda glassar. Ibland ett Ballerina-kex, gurkstavar, ostbitar, morotsmuffins eller bara en Käsestange.

15.30 börjar sen eftermiddagsaktiviteten. Antingen så är det en tur till svenska kyrkan i Frankfurt. Eller så går vi till lekplatsen. Eller så träffar vi vänner hemma hos dem eller här hemma. Vi går alltid ut en sväng, särskilt om vi inte varit ute på förmiddagen. Regnar det så blir det en kort stund, även om jag är den som tröttnar fortast, ungarna störs inte märkbart av lite spöregn har jag märkt.

17.30 är min ambition att kvällsmaten ska serveras, men det brukar vi nästan aldrig kunna hålla så då blir det närmre 18 istället. Vi äter varm mat på kvällen och ofta förbereder jag lite på förmiddagen, om det går, så att det ska gå snabbare på kvällen. Ville får sen gröt direkt efteråt också, för att maximera våra chanser till en god natts sömn. Elsa är superkräsen, Ville äter det mesta. Elsa brukar få komplettera sin måltid med knäckemacka med smör när hon har smakat det som serveras.

18.15 börjar kvällsförberedelserna. Alla rusar runt som galningar. Elsa jagar Ville som kiknar av skratt, Elsa skriker nej när jag ber henne byta om till pyjamas, same procedure som på förmiddagen. Alla byter om, inklusive jag, och sen borstar vi tänder och hår, det sistnämnda älskar Ville. Sen läser vi först en bebisbok och sen en stortjejsbok. Ville får pyssla omkring lite i Elsas rum under stortjejsboken, den brukar han inte orka lyssna på. När vi är färdiga går jag in och lägger Ville i hans säng (som fortfarande står i vårt sovrum, en helt annan historia. Och väldigt olikt mot hur det var med Elsa. Men men.). Elsa får några böcker att läsa själv i sin säng. Sen gör jag en rond genom slagfältet lägenheten. Jag ställer in i diskmaskinen, plockar undan allt i vardagsrummet och sopar golvet i köket. Efter ett tag börjar Ville skrika. Det är konstigt, för på dagen somnar han själv nästan alla tupplurar, både på morgon och eftermiddag. Men på kvällen har det fortfarande aldrig hänt. Så då säger jag till Elsa att hon inte kan ropa på mig på en liten stund, men att jag ska kika till henne så snart Ville somnat. Sen håller jag Ville i handen och lägger en hand på hans rumpa. Jag sitter helt stilla och räknar till 100 inne i huvudet. Efter det har han i 90 % av fallen somnat. Annars räknar jag till 200, 300 och så vidare.
Om Elsa inte tagit en tupplur på dagen så sover hon nästan alltid när jag kommer ut från Villes rum. Om hon har sovit på dagen så väntar i värsta fall en timmes rop och hojt från hennes rum, liknande det under middagsluren. För tillfället duger dessutom bara jag och helst ska jag ligga och snacka en sväng med henne också, innan hon till slut slappnar av tillräckligt mycket för att kunna somna.

19.30-20.30 lite beroende på när Elsa har somnat, börjar min vuxenkväll. Här någonstans brukar Eric också komma hem från jobbet. Då äter han sin middag framför tvn, samtidigt som vi tittar på någon serie eller brittisk tv. Jag är så slut i huvudet efter att ha pratat konstant i mer än 12 timmar, att jag inte säger många ord. Jag måste ju blogga och uppdatera mig om vad som hänt på Instagram också! Och Facebook!

22.00 går vi och lägger oss. Eric läser tidningar och annat ovettigt och vettigt på sin telefon, men jag lämnar alltid min i vardagsrummet och somnar så fort huvudet landar på kudden. I värsta fall får jag bara sova typ 10 minuter innan Ville börjar gnälla och gny och skrika och slåss. Han somnar och vaknar tretusen gånger, tills jag resignerar och lägger honom i vår säng. Då sover han ganska fridfullt hela natten. Men då ligger jag så obekvämt att jag inte kan komma in i djupsömn på hela natten. Det fanns en tid då han inte hamnade i vår säng förrän runt 4 på morgonen. Igår var klockan 22.30 när gnällspiken började sparka mig i magen och klösa mig i ansiktet från sin älsklingsplats 2 cm från mig. Men ja, det är kanske egentligen en annan historia det också.

Slut på dagen.

 

En vanlig dag hos familjen Matthiesen del 1

August 30th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Angelica, min samiska vän som jag träffade i Frankfurt och som nu bor i Irland med sin man och två barn (som är nästan exakt lika gamla som Elsa och Ville), skrev nyligen om en vanlig dag borta hos dem på sin blogg. Och önskade att jag skulle göra samma sak. Så här kommer alltså en mellan-utförlig redogörelse över hur vi lever vårt liv här borta i utlandet.

5.00-6.00 Ungarna vaknar. Och tvingar upp sina föräldrar. Alltså, på något magiskt sätt så turas våra barn om att vakna riktigt jäkla svintidigt. Och när klockan slår sex är båda garanterat vakna. Garanterat. Så då börjar dagen. Vi brukar turas om att gå upp, Eric och jag, lite inofficiellt sådär. Erics blodtryck ligger dock på minus på morgnarna, så oftast är det jag som tar mig in i vardagsrummet med, oftast, Ville. Sen kommer Elsa lite sömndrucket, en stund senare. Vi leker, tömmer diskmaskinen, viker tvätt, ritar, läser böcker och lagar låtsasmat tills klockan är sju.

7.00 Vi väcker Eric som hinner äta frukost med oss, om vi har tur, annars hoppar han in i duschen direkt. Det serveras alltid joghurt till frukost, i olika former. Mina barn älskar mackor, kanske särskilt Elsa, så jag vill inte servera det hela tiden. På lördagar och söndagar får Elsa såkallad “pappa-müsli”, det är söta flingor, typ honungspuffar eller chokladpuffar. Men i veckan är det alltså joghurt med havregryn och frukt som gäller. Ville älskar det och äter en skål som är större än Elsas och min tillsammans, typ. Jag dricker te som jag aldrig hinner dricka klart innan ungarna är färdiga, så de får leka och busa en stund medan jag läser nyheterna på min telefon och sippar te.

7.30 Cirka. Är det dags för oss att klä på oss och göra oss i ordning. Jag lägger fram Elsas kläder på hennes säng och börjar tjata på henne att klä på sig. Jag klär på Ville och duschar sedan med dörren öppen så att Ville kan kasta toalettrullar i badkaret där jag står och Elsa kan berätta om den senaste utflykten hon och Lisa gjorde till månen.

8.00 Eric kör till jobbet. Ville gråter en skvätt för att han inte får kasta skor nerför trappan i trapphuset när hans far ändå redan har öppnat dörren. Och sen ja, är det dags för oss att stövla till förskolan. Och då lämnar vi Ville på bottenvåningen på vägen dit. I framtiden, när inskolningen är avklarad, är det tänkt att Eric ska lämna Elsa innan han sticker. Då kan Ville och jag stanna hemma och skumpa runt i pyjamas ett tag till. (Tills paket-människan ringer på dörren och jag får panik för att jag inte har på mig en BH.) Men just nu drar vi alltså iväg till föris och försöker roa oss där så gott det går. Ni har inte läst det sista av mina förskole-tankar än, det ska ni ha klart för er.

9.00 Innan förskolan tillbringade vi ofta morgonen med mys här hemma, alla tre. Elsa är dålig under stress och press, så henne passade det också perfekt att inte behöva klä på sig och borsta håret direkt efter frukost. Jag varvar hushållsarbete med bus med ungarna. Jag måste dock säga, peppar peppar, att de är ganska bra på att leka själva. Ville kutar förbi i korridoren med olika saker i händerna varje gång. Just nu älskar han att riva ut alla böcker han når ur hyllorna både i vardagsrummet. Elsa pysslar gärna, klipper, sprider ut pappersbitar över hela golvet, tejpar och limmar och tillverkar allt från tågbiljetter och konfetti till chokladbollar och läppstift. Allt ser dock likadant ut: vitt kopieringspappersströssel. Som jag sen måste plocka upp. Ville sover också, mellan 9 och 10 om vi har tur. Då spelar Elsa och jag kort, läser kapitelböcker utan bilder som Ville hatar, målar naglarna eller pärlar pärlplattor.

10.00 Ville vaknar och vi äter snack. Ville får nästan alltid en banan för han håller på att svälta ihjäl nästan hela tiden. Elsa är inte så hungrig och kör på ett par körsbärstomater och ett par salta kex.

10.30 Vi lekar och hushåller vidare. Barnen tar gärna en sväng på balkongen också. De har byggt en koja bakom grillen som båda älskar. Eller så leker de “mamma, pappa, hund” som idag. Då försöker Elsa binda fast Ville i ett flätat garnkoppel som jag tillverkat till hennes gosedjurshund. Ville kämpar emot, Elsa vinner, de joggar genom hallen, fram och tillbaks, tills någon skadar sig. 96 % av gångerna är det Ville. Han är lite svagare och mindre snabb i svängarna.

11.30 Lunch! Oftast knäckebröd, eller vanligt bröd, med pålägg. Ville älskar salami. Elsa älskar Vitam. Ibland festar vi till det med rökt lax, varma mackor, pannkakor, omelett eller en hög räkor.

12.30 Dags att vila igen. Alla lägger sig ner, efter två sagor; en för treåringar och en för ettåringar. Ville ligger och snicksnackar med sig själv innan han somnar, runt 13. Elsa somnar antingen bums, eller aldrig. Om det är aldrig så tillbringar hon sin tupplurstid med att kalla på mig var femte minut, gå på toaletten, kräva nya böcker, spilla vatten på sig själv, sakna nåt obskyrt gosedjur som ingen sett till på evigheter.

(Fortsättning följer. Det här inlägget har tagit runt fyra timmar att skriva. Säger bara en sak: Villes tänder. Återkommer imorgon.)

Tredje dagen på instutionen

August 29th, 2018 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Alltså, nu börjar jag nästan vackla lite i min övertygelse om Elsa verkligen behöver det här med förskola. Det känns mer och mer som att det bara är en förvaring, ingen av personalen är riktigt engagerad och ungarna är liksom… uttråkade. Det stod i papprena som vi fick innan inskolningen att man som förälder ska hålla sig i bakgrunden och inte prata med de andra barnen. Men vem kan hålla sig? Inte jag. Jag ritar och leker affär och spelar spel och snackar med så många små människor som möjligt. Kanske är det för att de bara är två lärare på 22 barn. Kanske är det för att jag är där och det är inskolningstid och många nya. Men de göööör liksom inget??!

Men ändå. Ett tag till får vi väl ge det hela. Idag gick iallafall bra. Jag gick och gömde mig i personalrummet ett tag, men Elsa som ledsen in tillsammans med sin ena lärare efter 30 minuter eller så. Hon hade varit sugen på att gympa i gymparummet och bytat om själv och allt, men sen börjat storgråta när det var dags att gå in i själva rummet. Så då sa vi tack och hej så börjar vi från början igen imorgon.

I eftermiddags var det dessutom ett möte på en lekplats här i närheten, dit barnen från stjärnfallsgruppen kom med sina föräldrar för att föräldrarna skulle kunna träffas och lära känna varandra och uppmana sina barn att vara vänner. Det var trevligt. Ville var lite all over the place, men jag träffade en trevlig mamma som visade sig bo 100 meter från oss. Hennes dotter har också nyss skolats in och är väldigt gullig.

Så ja, allt som allt var det väl en givande dag, även om jag är irriterad på förskolans slapphet och känner mig stressad över det faktum att vi aldrig är hemma och bara är nuförtiden. (Det kommer ju komma tillbaks när Elsa kan vara själv på föris, men just nu är förmiddagarna onekligen ganska inrutade.) Så imorgon ska vi strunta i kyrkan tror jag och bara vara hemma och strutta runt. Och tvätta och städa och mysa och kramas och dansa till Linda Bengtzing och kanske till och med göra en god smoothie!

Förskolans andra dag

August 28th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Familjeliv | Ungen - (0 Comments)

Ännu en dag på förskolan är till ända. Det gick bra idag också, med undantag för en liten stund då Elsa grät för att en annan vuxen än hennes egna lärare sa åt henne att ta på sig skorna. Hon var på något sätt inte beredd på att det fanns fler människor på plats. Men hon hämtade sig snabbt och sen spelade hon boll och lekte i ett cirkustält innan vi gick hem till Ville.

Ville ja, som har fått hänga med svärföräldrarna på förmiddagarna den här veckan. Jag saknar honom när vi är på förskolan, även om det är coolt och nyttigt att vara själv med Elsa också.

I eftermiddags mötte vi Anna och Mona på lekplatsen, Ville åt lite sand, Elsa körde grävskopa och vi fick snackat av oss lite mellan varven.

Det blev bacon, ärtor och potatismos till middag och sen somnade barnen som små stockar. Eller Elsa iallafall. Ville håller på att få två stora kindtänder och är så svullen och öm i munnen att han krånglar en hel del på kvällar och nätter. Typiskt när jag precis hade vant mig vid att få sova tre timmar i sträck ibland, efter att vi slutade amma.

Så. Nu väntar sängen på mig också.

Inskolning av liten nyfiken människa

August 27th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Ungen - (0 Comments)

Dagen har gått i ett. Men varit bra. Elsas första dag på förskolan. Fast nu i efterhand känns det kanske mer som hennes första dag när hon ska vara där själv. Nu var jag med, vi stannade i två timmar, och försökte hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt.

Elsa blev tilldelad en symbol som nu är hennes kännetecken på föris; ett par blåa byxor. Hahaha. Hon är superstolt över de där brallorna. Hon hängde upp sina grejer och fick ta på sig sina nyinköpta inneskor.

Det finns frukost uppdukat hela morgonen utanför de tre “klassrummen”, så där satte vi oss. Elsa åt en salamimacka och tittade storögt på tre killar som spelade fotboll med en pappersboll. Sen lekte hon i lekköket med sin ena lärare, klättrade upp på andra våningen i en borg som står i klassrummet och sen var det samling.

Alla barnen satte sig på varsin stol i en cirkel och för Elsa var både det och uppropet som följde helt nytt. Men hon klarade sig bra och fattade snabbt galoppen. När läraren sa hennes namn vågade hon dock bara nicka. Alla barnen tittade nyfiket på Elsa och var imponerade av hennes namn, som alla tidigare bara hört i Disneyfilmen Frost. De lekte en lek och sjöng en sång, innan vi gick ner till gymparummet och hängde en sväng där. När Elsa behövde gå på toa sa hon till sin lärare och så gick de två tillsammans upp igen till toaletterna.

Vi avslutade med en runda på lekplatsen, innan vi tog springcykeln och gick hem igen. Det kändes jättebra idag. Elsa var mindre blyg än jag trodde och pratade obehindrat med alla lärare. Inför barnen är hon mer återhållsam, men det kommer ju säkert. Vi övar vidare imorgon, då jag också ska vara med hela tiden. På onsdag sker sen första separationen. I’ll keep you posted.

Söndagen den 26 augusti 2018

August 26th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)
  • Min helg som ensamstående är över och jag är glad att jag inte är ensamstående. Av så många anledningar. Återkommer på den punkten tror jag. Idag har vi iallafall hunnit med att skypa med moster Jannicke hemma i Sverige, träffa nyfödd bebbe, cykla en sväng med cykelvagnen och sen hänga med kusin Filip och hans pappa hela eftermiddagen. Till slut beställde vi thaimat, hämtade upp svärföräldrarna också och åt söndagsmiddag tillsammans på det viset.
  • Eric är hemma igen, ordningen är återställd. Ville håller på att värka fram två kindtänder, främst på nätterna, och Elsa ska börja förskolan imorgon. Och jag ska gå och sova nu, förra natten blev det nämligen max 3 timmars sömn pga mardrömmar tänder envishet obekväma sängar. Jag överlever det med.
  • Stora inlägget om skärmtid

    August 25th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Filosoferande. - (2 Comments)

    Okej, gör er redo, här kommer stora inlägget om skärmtid. Det rör sig alltså om mina egna åsikter och tankar om barn och tv-/app-tittande. Alla får göra som de vill, jag dömer ingen, men så här tänker jag.

    Som människa och som mamma är jag en sådan där som gärna läser på. Beställer hem böcker, forskar, googlar, frågar experterna när jag träffar dem och tar reda på så mycket fakta som möjligt innan jag bestämmer något. När Elsa var liten var min inställning från början att det skulle bli 0,0 procent tv och skärm tills hon blev typ 5 år. Så blev det naturligtvis inte. Men det var faktiskt inte förrän vi flyttade hit, i maj förra året, när jag började bli ganska höggravid med Ville och var såå trött, som tv-tittandet kom in regelbundet i Elsas liv. Då var hon lite mer än 2 år. Innan dess hade hon visst fått se ett Babblarna-klipp (3 minuter) här och där, och tittat på filmer på telefonen där hon själv spelade huvudrollen älskade hon. Men inte mer. Sen blev det att hon fick titta ungefär 7 minuter, så långt är ett avsnitt av diverse olika tecknade barnserier från SVT Play, typ varannan dag. Och nu för tiden, när hon är 3,5 år, får hon titta på 2-3 avsnitt av samma serier, varannan dag. Alltså typ 15-20 minuters tv varannan dag. Det vi gillar från SVT Play är bland annat Djur med Julia, Greta Gris, Abel och Fant, Alfons, Mamma Mu, Daniel Tiger, Bing, Doktorerna och Voffa, Kvittra och Len.

    Hon tittar aldrig på kvällen. Vi tycker att hon blir alldeles för uppkörd och kommer inte till ro sen. Dessutom vill hon gärna diskutera allt hon sett i evigheter, och det är minst sagt frustrerande att behöva göra det precis innan läggdags. Ibland får hon titta en stund på förmiddagen istället, när Ville sover, men då faller eftermiddagstittandet bort. Om det har blivit lite mer tv, till exempel flera dagar i rad istället för varannan, märker vi även att beroendet ökar och hur hon kan ligga i sängen efter sin middagsvila och kräva att få se på tv. Det känns inte okej.

    Vi är dessutom otroligt noga med vad hon tittar på, mycket för att hon är så himla känslig och blir rädd för väldigt mycket. Bus, storvuxna figurer, för snabba figurer, eld, listan kan göras lång på sådant som hon upplever som läskigt, fast det kanske inte ens är tänkt att vara det. Av samma anledning sitter vi alltid med och tittar tillsammans med henne. Alternativt kan hon titta själv om det är avsnitt som vi redan sett och vet vad som händer. Det beror såklart dels på att vi vill veta vad hon tittar på så att det inte är skit, och dels för att vi ska kunna hänga med i diskussionerna som följer. Det är svårt att svara på frågan “varför hoppade Greta rätt ner?” om man inte har en aning om vad hon glott på.

    Ville är ett annat kapitel. Han har fått skärmtid mycket tidigare än Elsa, för att hon tittar och han är med. Men som tur är så brukar han tröttna efter några minuter och passa på att gå och leka med sånt som Elsa inte gillar att han leker med. Man får ju inte vara dum! Han älskar dock djurprogram, så när moster Jannicke skickar filmer från sin gård hemma i Sverige sitter han och pekar och blir alldeles sprallig i kroppen.

    Samtidigt som jag försöker begränsa och hålla tillbaks på tv-tittandet så förstår ju jag också att dagens samhälle styrs av datorer, appar, skärmar och teknik. Naturligtvis går det inte att undvika allt sådant i evigheter. Men mina barn är 3 och 1 år, det finns ingen anledning för dem att spendera timmar framför tvn varje dag. Jag är ju här. Jag vill prata med dem och leka med dem och läsa böcker för dem och sjunga med dem. Det behöver ju inte tvn sköta.

    I Sverige är det främst barnläkaren och professorn Hugo Lagercrantz som varit uttalat negativ till att små barn får se för mycket på tv. Hans är artikel från 2013 är väldigt enkel att förstå och ta till sig, tycker jag. Forskning i Sverige och i USA visar att skärmtiden kan leda till koncentrationssvårigheter, försämrad läs- och skrivförmåga, försämrad språkförståelse och övervikt. Det största problemet är dock att om ungarna sitter framför tvn hela dagen så leker de mindre. Och leken är det som utvecklar fantasin och stimulerar kreativiteten. Dessutom har ett barn som tittar på tv inget utbyte med andra människor, jämfört med de som får leka mer istället. Lagercrantz avslutar dessutom den med att lista ett gäng riktlinjer. Bland annat håller han med amerikanska barnläkarförbundet om att barn under 2 år inte ska kolla på tv alls, barn över 3 år bör inte se mer än 1-2 timmar på dag. (För mig låter det mycket, men det är ju såklart inget måste.) Man bör också “välja program som är berättande” och sitta med som vuxen. Tvn ska inte alltid vara påslagen i bakgrunden och barnen ska inte äta framför den (inte vuxna heller, men det är en annan fråga).

    Jag är dock inte helt svartvit i frågan. Jag förstår och har upplevt själv att det kan vara praktiskt att låta tvn vara barnvakt. Men i flera timmar? För mig är det också helt otänkbart att Elsa, 3 år, skulle se en hel Disney-film. De varar ju ofta i över 1,5 timmar och är JÄTTELÄSKIGA! Lejonpappor dör, fiskrom kommer bort, styvmödrar är mordlystna, valpar ska bli klädesplagg, freaking trafficking händer! Det finns enligt mig ingen mening med att låta henne se något som hon inte förstår till iallafall 90 %. Hugo Lagercrantz har mjuknat lite sen 2013, visar det sig en artikel i Sydvenskan från 2016. Han berättar om hur just Babblarna har fått hans barnbarn att lugna ner sig lite. Men han påpekar samtidigt att för språkutvecklingens skull är det superviktigt att man pratar med sitt barn och ser dem i ögonen, iallafall några timmar om dagen. Eh, ett par timmar om dagen? Jag pratar med Elsa (Elsa pratar med mig) från 5.30 på morgonen till 19.30 på kvällen. No worries där Hugo.

    I samma artikel i Sydsvenskan försöker även en förälder och app-intresserad, Fredrika Bursell, påstå att “det är viktigt att barn får lite skärmtid när de är små för att de ska klara skärmtiden när de blir äldre”. Nej. Jag tror absolut att ungar klarar av en iPad eller en laptop utan problem, den dagen det krävs av dem, utan att de måste utsättas för skärmtid från spädbarnsåldern.

    Så. Nu ska jag sluta raljera. Jag är inte guds bästa barn. Jag har kanske inte ens rätt. Men så här säger min magkänsla och det är den som får bestämma när jag uppfostrar mina barn. Och försöker göra dem till bra människor med empati och fantasi.

    Vad är väl en bal på slottet?

    August 24th, 2018 | Posted by Jess in Friends. | Lillebror - (1 Comments)

    Det är fredag, men Eric som har jobbat övertid hela veckan, plus hela förra söndagen, fick faktiskt ledigt idag. Så det är vi glada för, speciellt med tanke på att han sen kommer att vara borta på det där bröllopet hela helgen. Och jag ska stanna hemma. Vi tog det beslutet tillsammans med svärföräldrarna som inte känner sig bekväma och säkra nog att klara av Ville ensamma över hela helgen. Elsa hade inte varit några problem, kanske att hon hade varit lite ledsen på kvällen som hon ibland när hennes mormor har passat henne, men annars lugnt. Men Ville är inte glad för att låta någon annan jag söva honom. Dock så har vi övat flitigt, Eric, Ville och jag, och nu funkar det helt okej att Eric lägger honom. Så det där med svärföräldrarna kommer väl också snart, förhoppningsvis.

    De är inte heller de yngsta längre och det är svettigt att springa efter en ettåring som nyss upptäckt att benen kan ta honom på nya upptäckter, överallt och ingenstans. Hade bröllopet varit i Frankfurt så hade vi chansat, eller tagit med lillsnöret. Men nu är det en bilresa på fem timmar som krävs och vi kan inte köra hem spontant mitt i natten och rädda Ville (eller barnvakterna). Och han är inte så bra på att åka bil, så det känns inte schysst att släpa med honom. Dessutom blir det inte samma fest för mig, speciellt, om jag ska underhålla min son hela helgen.

    Vissa kanske föreslår att vi ska åka och hoppas på det bästa. Och det skulle vi kunna göra. Han överlever naturligtvis, det handlar ju bara om en enda natt. Men jag står inte ut med tanken på att han skriker sig hes efter mig i timmar. Han är för liten för att förstå att jag ämnar komma tillbaks. Dessutom är det inte så kul för mina svärföräldrar heller.

    Det blir alltså ingen egentid med min man i bilen, ingen festmat, ingen galendans med vänner, ingen hotellövernattning, inga festkläder, inget knalligt läppstift. Men det blir barnmys, kusinhäng, god mat och lördagsgodis. Och det får gå bra det också, det kommer säkert fler bröllop och fler fester och jag känner att detta är rätt. För Villes skull.