Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Fyra familjemedlemmar och en vardag

August 7th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Tyskland. - (1 Comments)

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.

Dagen när vår son föddes

July 23rd, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Ja ni. Det blev ett barn till slut. Hela grejen med att åka till sjukhus för ett planerat kejsarsnitt är vansinnigt surrealistisk. Att sova natten innan är dömt att misslyckas och att tänka längre än själva skalpellen som ska öppna dörren för bebisen omöjligt.
Men mot sjukhuset körde vi ändå, Eric och jag, förra fredagen. Med fjärilar i magen, en proppspruta i benet och ett par fula tofflor som de rekommenderade att man hade med till eftervistelsen. Det gick snabbt att få lavemang, bli rakad innanför trosorna och få en kanyl i armen. Man är inte så stor i orden när man lämnar över sig själv och sin kropp till sjukvården. Sen satte de en epidural som var väldigt obehaglig, Eric fick gå ur rummet och med två sköterskor som pressade ner mitt huvud och en fumlig läkare med jättenål mot min rygg kände jag hela kroppen krampa och det svartnade för ögonen flera gånger om. Det svors då, där bakom ryggen och nya försök gjordes. Till slut satt den och sakta ökade de styrkan tills jag inte längre kände skillnad på kallt och varmt, men ändå kunde röra mina ben.
Sen började en väntan som blev ovanligt lång då det dök upp ett par akuta kejsarsnitt som självklart fick gå före. Vi väntade och väntade och försökte föreställa oss att vi snart skulle ha en jättestor son i famnen. Naivt vågade jag tänka att det värsta kanske till och med var över?

Till slut anlände narkosläkare och sängen rullades mot operation. Man drog och ryclte i mig, skällde på mig för att jag inte hade håret uppsatt och tvättade till slut hela mig med orange tvål. Där låg jag bakom ett skynke med armarna utspända som Jesus på korset och med benen i gyn-byglar, helt olikt Jesus på korset.

Eric kom in, utklädd till sjukhuspersonal i munskydd, mintgrön hätta och en rock som skrek JD och Turk. Han klappade mig på kinden och tog plats bredvid mitt huvud.

Det fäktades och trycktes där bakom min gröna ansiktsridå, vid ett tillfälle låg två människor på min mage och tryckte upp så mycket blod i ansiktet på mig att jag trodde ögonen skulle lämna sina hålor. Tio minuter efter att narkosgubben ropat "Oj! Nu har de visst redan kommit halvvägs!" fick jag höra ett gurgligt babyskrik från min son för första gången. Han lindades i en handduk och hamnade bredvid mitt huvud, varm, kladdig och full av pysande gnäll. Eric följde sen med honom ut, medan läkarteamet hämtade ut moderkakan och började sy ihop alla lager som skyddat den nya pojken från omvärlden.

Jag låg där och tänkte på livet och kärleken och fick baddas i ögonen med jämna mellanrum för att få bort allt saltvatten. Till slut kom bebis och Eric tillbaks och jag försökte titta på dem, men mitt huvud gick inte att vända så mycket och sen ville barnmorskan ha tillbaks honom.
Sängen rullade de till slut in på ett rum där lillkillen hamnade i mina armar, men de var oroliga för honom. Det märkte vi. Och då blev vi oroliga för honom. Till slut kom en pragmatisk barnläkare förbi, förklarade att syresättningen inte var optimal, tog barnet från mig och skyndade mot barnintensiven.
Kejsarsnittet var visserligen över. Men det där rosa lilla knytet som jag skulle få i present rycktes snabbt bort. Två nyblivna tvåbarnsföräldrar lämnades kvar i ett rum. Ensamma, ledsna och rädda. Det var helt fel, alltihop. Och hela tiden tittade jag på klockan, såg minuterna ticka bort från oss. Inga nyheter från bebisen. Och samtidigt mindre och mindre tid kvar innan Eric skulle köra hem till Elsa igen. Det hade vi lovat henne.

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

Gäster med uppdrag

July 13th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Lillebror - (0 Comments)

Ja, nu har tiden sprungit iväg igen, utan att jag har orkat plocka fram datorn och blogga loss. Förra helgen var vi en snabb sväng på Ikea och köpte på oss det sista stora som verkligen “behövdes” i vårt nya hem: 5 köksskåp som bildar en superlång “byrå” i hallen. Där ska vi snart trycka in allehanda krafs som inte får plats någonstans. 

Samma dag kom Erics bror med fru och ettåring på besök och flyttade in i gästrummet. De stannade tills igår så vi har hunnit med massa långa frukostar, pyssel här hemma och lek med barnen. Broren var sugen på projekt och action och eftersom Eric jobbade så lät vi honom hållas. Han skruvade ihop alla skåpen i hallen till exempel. Dessutom märkte han att diskmaskinen läckte så samma dag, några timmar senare, stack han och jag och köpte på oss en ny diskmaskin som han sen installerade. Den gamla bar han ner till sophögen framför huset. Perfekt! Vi har tänkt på ny diskmaskin ett tag, men inte fått tummarna ut rumpan, så det var skönt att kunna stryka från listan. 

Elsa har också fått en liten försmak på hur det kan vara med yngre barn i huset. Hon har lekt fint med lilla Edda, men också surat då hon velat ha nåt som kusinen hade först. Att få en lillebror blir en stor omställning, såklart, men jag hoppas att hon ska acceptera honom och tycka om honom ändå. Imorgon är det ju faktiskt dags. 

Idag ska vi alltså ägna åt tvätt och pack och plock och fix. Allt för att vara så praktiskt förberedda som möjligt.  

Den enda sak hon ägde det var en…

July 3rd, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem - (1 Comments)

Jag hade länge en ganska billig symaskin som mina svärföräldrar hittade åt mig i en lågprisaffär. Jag tror inte att den kostade mer än en 600-700 kronor. Den var lite plastig och krånglade en del. Ofta ville jag slänga ut skiten genom fönstret och skrika alla svärord jag kan åt den. Men den kämpade på, så då gjorde jag det också. Att lägga upp gardiner, laga armhåls-hål i tröjor och sy kuddfodral klarade den oftast, om än med lite strul emellanåt för principens skull.

Men sen en dag så kraschade hela frammatar-grejen. Alltså, det kom ett vrål och sen ett vin och sen kom hela symaskin. Typ så. Den sydde fortfarande, men bara på samma ställe eftersom de små “taggarna” som drar fram tyget vägrade röra på sig. Jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att laga: 800 kronor. Mhm. Alltså inte värt det. Så jag gjorde som jag ofta gjorde i stan, ställde ut den med sina tillbehör och en lapp som förklarade läget på gatan. Elsa och jag gick och och handlade och när vi kom tillbaks tjugo minuter senare var den borta. Eric säger att det är olagligt, jag tycker det är trevligt.

I samband med att vår nya lägenhet behöver gardiner och kuddfodral så kollade jag runt lite på nätet efter en eventuell ny symaskin. Och hittade en. Som var okej prissatt och hade vunnit lite tester och sådär. Eric hejade på från andra soffan och så slängde jag iväg en beställning. Och nu står den här och glänser i all sin prakt. Och jag har ärligt talat inte hunnit testa den på något riktigt projekt än, men kört ett par vändor på en bit tyg ändå. Den går som en blixt! Är tyst, smidig, automatisk på många fronter och digital med en liten display. Och den matar fram tyget själv!

Snart ska här sys!

Långväga besök från Schweden

July 1st, 2017 | Posted by Jess in Friends. | Sverige. | Tyskland. - (0 Comments)

Vi har haft besök i dagarna två, här nere i en del av Europa som de flesta kanske inte direkt tänker på när man säger semester. Men min ena bästa kompis Malena kom alltså förbi tillsammans med Tony och två vilda ungar, Miriam och Elliot. Det har alltså varit fullt hus och fullt ös sen de dök upp lite reströtta i onsdags. Vi har tyvärr inte haft så bra väder, vilket gravida jag har uppskattat, men det var svårt att vara ute så mycket med barnen, fast de kanske skulle behövt det. Men vi har iallafall fått pratat massor, ätit mat och lekt. Igår drog alla på sig gummistövlar och regnbyxor och så lekte vi nån timme på en väldigt blöt lekplats. Där bidde högpunkten en trebent katt som kom förbi och strök sig mot våra ben.

Sen kom Eric också hem och grillade åt oss och när barnen hade somnat i husvagn och lägenhet så snackade vi vuxna några timmar i lugn och ro. Det blir trots allt ett lite annorlunda samtal när ingen skadar sig/behöver gå och kissa/bråkar om en legobit samtidigt.

Och sen drog de alltså vidare, efter frukosten på fredagen. Husvagnen kopplades och alla pinaler och ungar lastades in. Slutmålet för dem är Kroatien! Ändå rätt långt kvar, men de stannar på vägen och pausar och rastar ungarna.

Det var himla kul att ha dem på besök. Vi fick visat upp vår nya lya och minnas gamla tider och låtsas som att det funkar hur bra som helst att inte ses mer än några gånger om året.

Jag är supergravid!

June 29th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Alltså, mitt i den här flytten och den här varma sommaren och den här härliga tiden med tvååringen som upptäcker och utvecklas varje dag, så är jag ju faktiskt gravid också. Väldigt gravid nu för tiden. Och det är en bjässe som ligger i magen, enligt ultraljud som jag får varannan vecka. Den 8 mars fick vi reda på att det var en lillasyster som skulle joina oss till sommaren, det kändes symboliskt fint att få reda på den nyheten på kvinnodagen och alla var glad. Sen, för några veckor sen, stelnar gynekologen plötsligt till. “Eh… Jag ser en snopp.” mumlar hon. Men det ska bli en tjej, propsar jag. “Nej, det är en kille.” Sen visade hon lelle snoppen från femtioelva olika håll tills jag också fattade att nu var det dags att slopa världens finaste namn och börja lära känna en hane istället.

Jaja, det är ju inte det viktigaste såklart, vad för nåt kön som väntar på oss därinne. Men lite snop(p)et och överraskande var det allt.

Nu är det bara fyra veckor kvar. Och det kan jag säga med säkerhet eftersom han är så enorm kommer man inte låta mig gå över tiden. Elsa kom 15 dagar efter sitt bf, beräknad födsel. Men det blir alltså inget sånt. På toppen av kakan har jag också fått graviditetsdiabetes, testat mitt blodsocker fyra gånger om dagen och sprutat insulin i låret om kvällarna. Kanske är det därför han är en stor en, kanske beror det på att mina syskon och jag alla vägde över fyra kil och Eric och två av hans syskon också.

Nästa fredag ska jag till sjukan för att träffa läkare och barnmorska och diskutera igenom läget. Elsa kom ju med kejsarsnitt efter en tredagars kamp där värkarna kom från ingenstans och sen öppnade jag mig inte och sen gled inte ungen närmre utgången som hon skulle. Den här gången vill jag gärna försöka utan snitt i magen, men naturligtvis inte till vilket pris som helst. Gynekologen rekommenderade lite försiktigt ett kejsarsnitt, särskilt som man inte vet vad som/om något är fel på ungen.

Samtidigt ska man ha i bakhuvudet att deras lösa markeringar på en sprattlande, svartvit bebis på insidan av min mage inte är 100 % tillförlitliga och de kan naturligtvis ha räknat fel. På båda hållen. Antingen är han inte så tung som de tror, eller så är han ännu tyngre. Det får vi väl förhoppningsvis reda på inom 31 dagar. På datumet Elsa skulle födas var jag hos gynekologen som varnade mig för att gå för länge över tiden, “hon väger redan nu över fyra kilo”, hette det. Femton dagar senare, när lilla damen tvingades ut under operationssalens hårda ljus, vägde hon 3600 gram. Så. Ja, de gör så gott de kan, de där vitrockarna.

Jag känner mig iallafall lugn, under omständigheterna. Långsamt börjar jag känna mig nöjd med graviditetens varaktighet. Jag är tung, stor och otymplig. Mina händer och fötter är svullna till oigenkännlighet. Jag har halsbränna och svettiga bröst. Jag tillbringar helt för mycket tid på golvet, eller kanske mer med att resa mig och sätta mig. Elsa är världens finaste såklart. Pratar med och om lillebror. Kramar magen. Hjälper mig upp från det där golvet jag nämnde. Berättar om allt hon ska visa honom när han väl kommer.

Vi kämpar helt enkelt på här hemma, tar insulinsprutor, svettas och är så himla nyfikna på klumpen som stretchar och sparkar där inne. Vi längtar efter att bli fyra!

Midsommar 2017

June 27th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Man kan lugnt säga att midsomrarna har förändrats en del, men kanske inte sen Elsa kom utan sen jag flyttade till Tyskland. Fredagen är en vanlig arbetsdag här och fastän Ikea kämpar på med allehanda midsommar-kampanjer så förblir tyskarna rätt oinsatta när det kommer till vår sommarhögtid nummer ett. Såg en bild på Facebook för inte så länge sen där de listade jul, påsk och midsommar som typ samma högtid: 8 grader varmt och regn, sill, snaps och ägg.

Vi firade dock i år i 27 grader varmt solsken med massa god mat och goda halvsvenska vänner. Det fanns köttbullar och skagentårta och röror och bröd och såser. En sallad med granatäpplen och tomater, grillat från bondgården här i närheten, potatissallad, gräddfil och gräslök. Smask. Elsa trivdes som fisken i vattnet och det blev alldeles lagom röjigt.

På eftermiddagen tog männen barnen till lekplatsen medans vi kvinnofolk pysslade ihop varsin krans. Jag hade velat göra en midsommarstång till bordet, men orkade inte. Man är inte bara mer än gravid människa.

När ungarna hade somnat kalasade vi andra på marängsviss med jordgubbar på balkongen, som en snabbare variant av jordgubbstårtan liksom. Sen spelade vi spel och snackade tills klockan slog sängdags för gänget med gäspande småbarnsföräldrar.

Inget alls att klaga på med andra ord.

Elsa 2 år och 3 månader

June 22nd, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite om Elsa? Som nu är 2 år och tre månader gammal. Första året i hennes liv dokumenterade jag varje månad hennes framsteg här i bloggen. Sen krävde hon mer och mer och jag började jobba med att skriva onödiga texter till internet och tiden sprang iväg. Nu är hon alltså en ganska stor tjej. Iallafall om man frågar henne själv. Och jag misstänker, vilket många flerbarnsföräldrar även redan bekräftat, att när barn nummer två föds om nån månad, så kommer hon att växa ännu mer.

Elsa snackar numera både tyska och svenska. Svenska mest, men hon kan om hon funderar ett tag även omformulera sig så att till exempel farföräldrarna fattar. Som tur är jag gift med en man som tragglat svenska ett bra tag nu och som hänger med i svängarna. Så när Elsa säger till honom: “Jag vill inte ta på mig strumporna, jag vill leka med lego.” Så svarar han: “Du möchtest die Socken nicht anziehen, sondern mit Lego spielen?” Sen upprepar hon det på tyska och så startar lego-leken. Det är så fascinerande hur mycket hon vet och kommer ihåg. Mycket har hon också lärt sig från olika böcker. Och många av mina uttryck slänger hon tillbaks till mig på perfekta ställena. Hon kan till exempel säga, “vad snackar du nu om?” till både mig och sig själv. “Pappa är en riktigt bra kille”, “du ge mig ett plommon för att du älskar mig?” och “jag springer snabbt som enhörning” är några av meningarna som kommit de senaste dagarna. Hon återberättar också gärna saker. Som när hon fick utslag på ryggen i Sverige och mormor sa till henne att inte klia sig. “Mormor sa, Elsa, försök att inte klia dig på ryggen”.

Hon går själv på pottan nu för tiden, hojtar bara att hon måste kissa, går sen dit, drar ner brallorna och sätter sig och filosoferar med en bok. Värmen och det faktum att hon inte har på sig så mycket jobbiga kläder såklart.
Hon gillar också att bre sin egen macka, kommer det smör på fingrarna är det snabbt löst med tungan. Man får inte heller hjälpa till att ta på tofflorna, borsta håret eller ta loss klistermärken från papper. Eller, efter ett tag får man, men hon vill gärna tro att hon kan själv.

Hon gillar djur. Vår granne här har en liten vit terrier som heter Lulu som Elsa gärna pratar med och tittar på. Annars är det Alba hemma hos mina päron i Sverige som hon pratar mest om. När vi skypar med mamma så säger hon knappt hej till sin mormor innan hon vill “titta på Alba”. Därför är det bra med semester i Sverige ibland då vi också får hälsa på på vår egen 4H-gård utanför Tomelilla, moster Jannickes hästgård. Sist fick vi se både ett föl, en massa vilda hästar och ett gäng kor som glodde. Dessutom har Jannicke också två dalmatiner att klappa på och mata. Lyckan är gjord.

Hon ser framemot att få en lillebror. (Ja, doktorn hade sett fel i tre månader, men nu dök snoppen upp på den svartvita ultraljudsskärmen. Det blir alltså en påg och ingen tös. Ja, jag har tagit tag i shoppingen inför detta.) Hon klappar på magen, påstår att han sparkar henne när hon sitter i mitt knä och skrattar när hon hör att han inte äter med munnen, utan med naveln. “Det är lite komisch (konstigt)”. Hon berättar om hur hon ska hjälpa honom att komma upp på soffan, hur de ska läsa böcker tillsammans, att hon ska lära honom hur man tar bort tåludd, hur man skalar banan och hur man bygger med lego. Hon återberättar också gärna hur det gick till när vi ändrade från syrra till brorsa: “Dokton tittade på tvn. ‘Hooooo! Oj! En snopp! Jag såg fel, det blir en tille!'”

Elsa gillar även sötsaker och ber ofta om “dodis”. Vi försöker ändå begränsa den varan så gott det går och faktum är att hon fortfarande blir överlycklig över fem naturligt sötade gummibjörnar en gång i veckan. En annan av sommarens highlights, hittills, var när vi i Sverige hängde med Emelie och Malena och deras barn. Största tjejen Miriam tog med sig en godispåse ut till studsmattan och delade sen frikostigt med sig till Ebbe och Elsa. Det pratar Elsa fortfarande om.

Allt som allt så är det fortfarande fantastiskt att vara mamma till den här lilla kloka, funderande, roliga, luriga, argumenterande ungen. Hon ger oss så himla mycket varje dag, utmanar mig med sina omständliga rutiner som ska följas alltid, men gör mig också rörd med sina kärleksförklaringar och revolutionerande slutsatser. Sådan himla tur att hon finns alltså. Vår Elsa.