Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Granhuggardag och gratis granpynt

December 20th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. - (1 Comments)

I söndags hade vi en mysig, idyllisk dag på landet. Typiskt nog tycker lantisen i mig att så fort vi lämnar stan så blir det automatiskt mys. Detta trots att jag egentligen var både förkyld och lite irriterad i söndags. Vi tog bilen som vi lånat av svärmor och körde långt ut i skogarna utanför Frankfurt. Ett tryckeriföretag som Erics agentur jobbar med hade ordnat julgranshuggning för sina kunder och vi hängde på. Så mysigt var det fixat, där ute i ingenstans. Först fick man parkera bilen och gå de sista 300 metrarna, något som många tyckte var fruktansvärt traumatiskt. Sen fanns det dessutom bara baja-maja att kissa på, så då blev det droppen för de där riktigt snobbiga. Men vi trivdes!
Man fick låna en såg och arbetshandskar och ge sig in i granplanteringen för att hitta den finaste granen. Eric gjorde lumpen som grannedsågare (bland annat) så han var förvånansvärt bra på det, sen vi väl hade hittat vårt träd. Sen packade de in den till oss och la den på en lastbil för hemkörning senare på dagen. Praktiskt!

Sen fick man ta plats i de uppvärmda tälten som hade både fönster, juldekorationer och bekväma bord och stolar. Vi fick potatisplättar, gulasch, flammkuchen och linssoppa att äta. Elsa fick en goodiebag med choklad, nötter och en clementin. Utomhus kunde man hämta sig en färdigtäljd pinne och grilla lite pinnbröd över en öppen eld. Mys!

Sen blev Elsa trött och vi var nöjda. Så då körde vi hem till Kristina och Jörg. Där sov Elsa en stund och vi pratade. Sen gick vi genom hundratals lådor med julgranspynt och det allra finaste tog vi med oss hem. Nu står det alltså en färdigklädd gran här hemma i vardagsrum. På lördag blir det svenskt julbord för fem, innan vi åker till Berlin för häng med kusiner och annan släkt. Sverige får vänta tills nästa år.

Då börjar vi väl ännu ett blogginlägg i den här bloggen med en kommentar om hur snabbt tiden går och hur länge det var sen sist:

Men gud vad tiden rusar fram och förlåt för att jag inte tittat in här på ett tag. Det är mycket nu. Mycket jobb, mycket Elsa och mycket som händer hela tiden.

Förra helgen var mina föräldrar här och levererade en hel påse med matvaror som vi i princip redan konsumerat, en papperskasse med julklappar som vi ska försöka spara en vecka till och en massa uppmärksamhet och kärlek till Elsa. Det tog cirka fem minuter i bilen efter att vi hade hämtat dem på flygplatsen, innan Elsa ändrade sitt mantra från “titta mamma” till “titta mormor” och “titta morfar”. Vi gick på julmarknad, åkte en runda till den tomt som vi fortfarande hoppas få köpa, fikade hos svärföräldrarna och hade det allmänt lugnt och mysigt.

På lördagskvällen ville Eric och jag ha dejtkväll och mamma och pappa ställde glatt upp som barnvakter. Det gick jättebra här hemma, Elsa är så himla trygg med dem. Plus att det säkert hjälpte att hon fick somna i sin egen säng och så vidare.
Tyvärr kom vi iväg lite sent och hade inte bord förrän 19.30. Sen visade det sig att alla filmer som vi kunde tänka oss att se började antingen 20 eller 23.15. Så vi åt istället. Och som vi åt. Hade bord på ett ganska litet, men grymt, steakhouse nere i stan. Och som vi åt. Sa jag det redan, att vi åt? Kött. Jag åt filé mignon med grillad paprika och kryddsmör. Och grillade räkor till förrätt! Och allt var av toppklass! Så. Gott.

Sen gick vi en snabb sväng i en kall stad innan vi åt efterrätt på ett annat ställe. Och sen lyxade vi till det med taxi hem. Fin kväll ändå.

Ja, sen åkte dem hem och vi kastades in i vardagen igen. Alltså, jag kanske har sagt det innan, men det som gör mig tröttast just nu är att Elsa pratar så mycket. Hela tiden. Och hon ger inte upp förrän man bekräftat det hon sagt, sagt hela meningen som hör till eller till och med berättat hela historien som hon vill höra när hon till exempel säger “knacka, mormor??!” (= Ja, det var ju tidigt på morgonen så knackade vi på dörren och tittade bort mot soffan. Det var ingen soffa längre utan en säng. Men den var tom! Var var mormor och morfar? Vart hade de tagit vägen? Då hörde vi ett litet ljud bakom oss och där, bakom dörren, hade mormor och morfar gömt sig! Så busigt. Och sen hjälpte dem dig att öppna ditt julkalenderpaket och det var en bok om Bobos morfar.”) Ni förstår, vår vardag består av miljontals sådana här samtal som jag förstår utvecklar Elsas språk och skapar ett litet geni, men inte är det konstigt att jag är rätt slut om kvällarna.

Jaja. Det står jag ut med. För hon är så rolig. Och har minne som en häst.

 

Världens bästa stjälpreda

December 6th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Julstädningen är i full gång här hemma och jag måste erkänna, den blir inte direkt snabbare gjord med min lilla hjälpreda i hälarna. Jag måste liksom hitta på saker för henne att “hjälpa till med”, som sen blir till mer jobb för mig att städa upp. Men så länge hon har roligt och vi lyssnar på julmusik tillsammans och skrattar åt konstiga bubblor i diskmedlet så är jag nöjd. Idag har jag frostat av frysen, bakat lussekatter, städat badrummet och sorterat byrån i hallen. Elsa har ätit is från frysen och hällt ut vatten i de tommar fryslådorna. Gjort Alba-bilder i mjölet på spisplattorna och stuckit pekfingrarna i degen konstant. “Diskat” med en svamp och en sked i handfatet i badrummet och använt toaborsten som verktyg för att få rent överallt annars. Samt hjälpt mig sortera vantar, mössor och halsdukar i tre lådor: min, Erics och Elsas. Det sistnämnda gjorde hon faktiskt riktigt bra.

Hon kan ju vara till nytta också. Bär till exempel gärna saker från köket till matbordet. Även om hon klagar när majonäs-tuben är “uuuung” och vattenglasen “nass” (våta). Hon är bättre än Eric på att ställa upp sina skor i skohyllan och fälla ner locket när hon kissat. Hon hänger gärna sin haklapp på stolen som ett tecken på att hon känner sig färdig med måltiden. Hon har dessutom stenkoll på alla sina böcker, trots att de är utspridda över hela lägenheten. Dyker det upp en liten ödla i bakgrunden i nån saga så måste hon direkt rusa och hämta en annan bok där det finns en ödla i ett träd bakom ett löv under ett moln bredvid en papegoja nånstans.

Älskade unge. Hon tycker det är så kul att hjälpa till att jag låter henne så långt det bara går. Så skapar vi en vardag tillsammans som funkar för båda.

Imorgon ska vi till Brit och sjunga och försöka få rent i köket och alla skåpen. Men först ska jag ta igen mig. Precis som Elsa redan gör.

Gråbruna Polen och återföreningarnas återförening

December 4th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

Morsan på (dyr) vift

November 24th, 2016 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Efter många om och men så hamnade jag till slut här, på Emporia i Malmö med en kopp te och min dator. Lufthansa strejkar i dagarna så den spa-resa med mina bästisar som skulle ta sin början idag med en flygning från Frankfurt till Köpenhamn blev mer dramatisk än önskat. Igår fick jag ett sms från Lufthansa att de hade ställt in min flygning. Jag fick inte boka om online, utan skulle ringa till dem. Tillsammans med alla andra 350 000 resenärer som plötsligt stod utan flyg. Det var inte det lättaste. Jag hamnade liksom inte ens i en evig telefonkö, utan de lade bara på luren efter att ha upplyst mig om att för många ringde samtidigt.

Så jag slet mitt hår och våndades. Hur skulle jag lösa det här? Eftersom vi ska vidare med en färja från Ystad ikväll, var jag tvungen att vara i tid till den. Tåg skulle ta 13 timmar och kosta runt 2000 kronor. Flygen som fanns kvar minskade i rask takt och kostade minst 5000 spänn. Plötsligt blev vår smidiga lilla spa-resa väldigt väldigt dyr. Men att ställa in kändes inte heller rätt. Väldigt aniklimatiskt såklart, efter att Eric tagit semester och Malena och Emelie och jag lyckats enas om den här helgen.

Så jag bet i det sura äpplet och länsade sparkontot och köpte en biljett med AirBerlin. Imorse flög jag först till Berlin och sen till Köpenhamn. Det gick okej. Smockfullt plan så jag tvingades checka in min väska i Frankfurt och var osäker på om den skulle förstå att vi skulle vidare till Skandinavien, men det gick bra.

Så jag kom fram med många timmar till godo innan jag ska träffa vännerna på middag i Ystad innan båten går. Jag har handlat hörlurar, en Pelle Svanslös-bok till Elsa och nån pocket till mig själv. Och så har jag jobbat, som jag skrev i början. Nu börjar det dock bli dags att stänga ner datorn för att leta upp pågatåget som tar mig vidare.

Jag tycker om att vara själv. Att kunna läsa och tänka och titta på människor. Det är julmusik och mys här. Men naturligtvis saknar jag Elsa så att det svider i magen. Dessutom hade hon feber imorse och har en rälig hosta. Men det blir nog bra det här. På måndag är jag hemma igen. Förhoppningsvis.

London II: vallmoblommor, solsken och shopping

November 17th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

När vi vaknade i London efter en natt i trång lyxhotellsäng var klockan 8 hemma i Tyskland så det får väl räknas som sovmorgon. Madde skulle åka hem en timme senare så vi tog oss sakta över till deras hotellrum för att säga hejdå.

Sen väntade en frukost bokad på mysiga Cote Brasserie. Jag fick en väldigt ostig croque monsieur och de bästa fattiga riddarna jag ätit i mitt liv. Så. Gott. Som tur var vädret finare den här dagen så vi strosade omkring i väntan på att affärerna skulle öppna. Vi hade ju lyckats pricka in en helg då britterna kommer ihåg de soldater som stupat i alla krig och för att hedra dem bär de vallmoblommor på kavajslagen. Väldigt fint faktiskt. Så på Sloane Square där vi började shoppingen hade de en minnesgudtjänst med marschband, scouter och kör. Pampigt! Plus att en massa rika människor vandrade omkring med sina perfekta kläder och perfekt sminkade ansikten och perfekta små barn. Solen sken och stämningen var på topp!

Så vi shoppade loss! Jag köpte en klänning, en tröja, ett par tights och ett par fluffiga inneskor till Elsa. Och en halsduk till Eric. Och en väldigt fin plånbok till mig själv. Sen gick vi längs med King’s Road, tittade på människor och fina saker. Antropology alltså, där ville vi ju handla allting.

Jag hann också med att prata med Elsa och Eric i telefon. Jippi! Sen var vi i princip tillbaks på hotellet så då sa Izabella och jag hejdå till Angelica och åkte mot flygplatsen. Vi hann med en sen lunch där innan ett fullproppat plan lyfte mot Frankfurt.

Eric hade fått instruktioner att lägga Elsa om hon verkligen var supertrött, men att det var okej för mig att hon var uppe lite extra länge så att jag skulle hinna träffa henne… Vi landade nån kvart tidigt och sprang sen genom hela flygplatsen för att hinna med ett tåg som vi hade bestämt skulle hinnas med. Vi hann. Men sen missade vi tunnelbanan på Konstablerwache och fick vänta där i nio minuter.

Snacka om att tiden gick långsamt när man var så nära hem och små knubbiga armar kring halsen och världens godaste doft, den av min familj. Men sen kom vi äntligen hem och Elsa satt nybadad på soffan och tittade på Mamma Mu och blev glad att se mig.

Helgen i London var väldigt härlig. Vi hann med smarrig mat, bokläsning, höga och låga diskussioner och mycket skratt. Oavsett hur mycket jag saknade Elsa så vet jag att det är bra för mig att få vara själv lite ibland. Nästa helg händer det igen, då jag ska på spa i Polen. I FYRA nätter!!

Busiga barn och koncentrerade barn

November 16th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Innan vi skulle ge oss av mot musiktimmen idag så var det lite av en kamp att få på Elsa kläder. Hon tramsade hela tiden och brydde sig inte nämnvärt när jag sa till henne att jag ju då skulle bli tvungen att åka själv till musiken. Kunde ju inte direkt kasta upp en nakenfis på cykeln i november. Men hon fick på sig kläderna till slut, efter att jag blivit ömsom arg och ömsom diskret fnissig åt hennes minspel, och vi kom iväg till musiken. Återigen, jag älskar musiken. Elsa med. Idag var det dock två väääldigt “busiga”/störiga barn där som inte gjorde mycket rätt. Deras mammor försökte desperat hålla efter dem.

I vanliga fall är lärar-Brit ganska tolerant och tycker att det är okej att barnen själv bestämmer villkoren de medverkar på. Det är okej att sitta på bänken och titta. Det är okej att inte klappa, inte sjunga, inte vilja spela på en maracas eller vifta med en sjal. Men det är inte okej att springa omkring och skrika som galningar, sparka på gitarren eller klättra på borden.

Och det visade Brit idag. Tydligt. Elsa märkte det inte så mycket. Men hon märkte att två barn var busigare än vanligt. Och det gjorde henne också lite rebellisk. Men bara medan Brit bytte skiva mellan två låtar. Sen kom hon omedelbart tillbaks igen och grabbade tag i träpinnarna och började spela.

När vi kom hem pratade vi om de busiga barnen. Om hur de hade stört oss andra så att vi knappt kunde sjunga. Och om hur man bör lyssna på sin mamma och sin pappa och sin Brit. Elsa var så koncentrerad och lyssnade med allvarliga ögon och halvöppen mun. “Älsa?” frågade hon. “Älsa tamsa?”. Nej, intygade vi, du tramsade inte. Du lyssnade och spelade och klappade och dansade. Såklart. Men att man kan vara sådär tramsig som de andra barnen alltså och att folk blir arga då. Där lärde hon sig något nytt.

Kanske blir det lättare att få på kläderna imorgon?

Vår 20 månader gamla papegoja

November 15th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”

London: märgsmulor, fönstershopping och vuxenhäng

November 14th, 2016 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Lördagen startade 5.00. En tid som jag inte längre måste vara vaken, oftast inte iallafall. Men ni vet kanske hur det är? När man ska ut på äventyr så är det mest spännande att gå upp så tidigt. Jag hade förberett allt kvällen innan för att kunna vara så tyst som möjligt för att inte väcka Eric och Elsa. Det gick bra. När jag var färdig kastade jag ut mina stövletter i trapphuset och tog på mig det sista där. Sen mötte jag Izabella vid tunnelbanan och åkte mot flygplatsen.

Vi hade alltså en helg i London framför oss. På grund av arbetande män och små ungar kunde vi inte vara borta hur länge som helst. Så istället la vi allt krut, både ekonomiskt och känslomässigt på två dagar och en natt i en av Europas dyraste städer. Vi landade efter en bekväm flygning (Lufthansa levererar ju nästan alltid) och tog tunnelbanan till vårt hotell. Det var konstigt, men härligt att kunna läsa bok på planet. Att inte konstant behöva underhålla en liten tjej som vill läsa säkerhetsinstruktionerna femtioelva gånger. Det var lagom mycket saker att hålla reda på och inga blöjor att byta.

Hotellet var lyx. Och kostade därefter. Dörrvakter och bagagekillar som var väldigt hjälpsamma och gentlemanniga. Och receptionister som tyvärr inte förstod engelska. Vackert och pampigt nere i lobbyn, men tyvärr lite i minsta laget uppe i rummet. Jag delade med Izabella, och det blev så småningom en väldigt intim natt i den 135 cm breda sängen. Medan det fortfarande var morgon åkte vi upp för att hej-kramas med Angelica och Madde som hade kommit kvällen innan och låg och drog sig i sitt rum.

Sen började dagen med en stadig brunch på Tom’s Kitchen. Jag åt omelett och fruktsallad. Men det bästa var den färskpressade äppeljuicen, mild och fin. Sen shoppade vi lite i spöregnat. Tog oss mest mellan olika stora varuhus, spanade in julskyltningen på Harrod’s till exempel. Till slut hamnade vi på café för att kunna prata prata prata.

På kvällen tog vi en Uber till restaurangen vi hade bokat. Det är en himla bra uppfinning, det där med Uber. Det är som en taxi som körs av privatpersoner. Man kallar på dem via en app i telefonen, får reda på pris och allt innan och det är mycket billigare än taxi. Dessutom himla trevligt att snacka lite med de trevliga människorna som kör London runt med sina bilar för att tjäna lite extrapengar.

Maten på restaurangen kräver egentligen sitt eget blogginlägg. För den var fantastisk. Det var en sjurätters avsmakningsmåltid som innehöll allt från pumpapuré, märgsmulor, chokladmousse, rödbetstartar, svartrot, brittiska ostar och inlagd rödlök. Alltså vi satt och oade och aade i tre timmar. Så. Sjukt. Gott. Det är liksom mat på en helt annan nivå när sött, salt, syrligt, hårt, mjukt och varmt och kallt kramas i munnen samtidigt. Omöjligt att försöka förklara i ett fattigt blogginlägg. Jag önskar bara att alla fick chansen att äta en sådan måltid. Capricciosa och falukorv är gott som tusan ibland, men detta definierar liksom vad mat kan vara och hur avancerad vår lilla mun är. Den kan ta emot smakupplevelser som får det att brusa i huvudet.

Efter att vi njutit klart tog vi en annan Uber tillbaks till hotellet och satte oss i baren där för att låta kvällen klinga ut som man säger på tyska. Det blev alldeles för sent med tanke på vår tidiga starttid, men det var det värt. Det är ju inte varje dag man är i London utan barn. Natten var kort, men okej. Sen körde vi igång igen i den pulserande storstadens solsken.

Plötsligt både blind och stum

November 10th, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Efter att Elsa och jag cyklat staden runt och gjort ärende kom vi hem för att laga middag. Vi hade i förmiddags lyckats komma över ett paket kycklingfiléer för halva priset eftersom de gick ut idag. Då fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet. Sen kom en bekant känsla i vänsterhanden. Fingrarna domnade bort. Jag fick svårt att se. Huvudet pulserade och snart var också ansiktet bortdomnat på vänster sida. Elsa pladdrade på som aldrig förr och var superglad att vi hade lyckats tillverka is i frysen. Hon tjatade om att hon ville äta isen. Jag låg på sängen i sovrummet och försökte förklara att jag hade ont i huvudet. Då hämtade hon sin bok med fordon där en kille blir hämtad av ambulans för att han har ont. Jag sa att jag inte behövde ambulans. Men det kändes nästan som det.

Eric ska vara ledig imorgon och därför kunde jag räkna ut att han troligtvis skulle jobba över idag. Också. Messade honom och fick detta bekräftat. Då frågade jag mamma om inte hon kunde komma förbi och ge Elsa kvällsmat och lägga henne. Det ville hon gärna, men det hade ju tagit över tio timmar för henne att komma så vi nöjde oss med ett Skypesamtal istället.

Då hade jag så ont i huvudet att jag grät. Dessutom såg jag bara typ 30 % av det jag normalt ser. Och kunde inte prata heller. Nu började jag oroa mig för att det var en stroke. Jag hittade inte orden. Till slut ringde jag Eric och försökte förklara att jag inte kunde prata. Han fattade allvaret och kastade sig på cykeln.

När han kom hem hade jag precis tryckt i mig 1000 mg paracetamol och började känna mig bättre. Nu är jag trött och lite tjock i huvudet, men kan se och prata igen. Skönt.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon och framförallt i helgen då en TJEJHELG i LONDON väntar. EXALTATION. (Ja, det är ett ord.)