Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Ville 2 månader

September 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Att tiden går vet ni ju redan. Lillebrorsan här hemma är visst redan två månader och jag har inte ens märkt att han fyllt en månad. Det bör rimligen vara ungefär en månad sen nu.Han växer och har sig, vilket är trevligt. Tyvärr kan han fortfarande inte gå, till Elsas stora förtret. Men han kan le, och det gör han så fort man kommer tillräckligt nära. Han snackar också loss då, gurglar och gaggar och nästan trallar, om han är på det humöret. Han gillar att sitta i bärsjalen, vilket är tur. För där hamnar han flera gånger om dagen när jag behöver ha händerna fria för att till exempel kunna laga middag eller rita massa fiskar som ska klippas ut och klistras på samma papper. Vagnen är också okej, men bara om han somnar efter en stund. Vi var hos läkaren igår för att ge honom en riktig vaccinationscocktail, men läkaren tyckte han var för krasslig så vi väntar till nästa vecka. Han snörvlar på rätt bra i mitt knä just nu, men det finns inget att göra mer än att vänta ut det. Och han verkar som tur är inte lida nämnvärt.

Ville. Vår lille påg som får godnattpuss av sin syster varje kväll, som växer ur sina kläder snabbare än ögat och som tagit en självklar plats i vår familj. Han är bäst.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.

Uppdatering: Bönhörd

September 5th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

För alla som med spänning följer följetongen om sömn i vårt småbarnsliv kommer här nu en uppdatering, en väldigt positiv sådan.

Och alla som hade ännu en usel natt och eventuellt blir väldigt avundsjuka på de som snackar positivt om sömn, bör sluta läsa nu.

För i natt, och fråga mig inte varför, har alla sovit som små pungråttor på starka sömntabletter.

(Sleep like a baby, sova som ett barn, säger man på engelska, och menar att nån sover bra. Eh, va? Bebisar sover ju sämre än de flesta?)

Vi gick och la oss med lite ångest igår, beredda på att natten skulle bli en kamp igen. Det är ingen skön känsla att ha när man är helt slut i kropp och huvud, att misstänka starkt att återhämtningen inte kommer att komma.

Men som sagt, i natt kom den. Ville sov mellan oss i sitt babynest från 21.30 till 1.30, 4 timmar i ett sträck!!! Och dessutom utan ett ljud. Inget korvade, inget grymtande. Redan där kände jag mig pigg och redo att tackla dagen. Jag ammade och la sen ner den lilla gull-munken i nestet igen. Så sov vi från 2 till 4, ammade/var vakna en halvtimme och sov sen från 4.30 till 6.30. Notera även att Elsa hela tiden var tyst som en mus, hon fick penicillin av mig strax innan 2, sen sov hon vidare. 6.45 vaknade Elsa och ropade på oss från pottan. Då var morgonen kommen för oss päron och Elsa. Ville sover fortfarande i mina armar.

Det enda som var ändrats sen igår är att han också fått den förkylning som vi andra (förhoppningsvis) snart är av med. Men inte fasiken brukar de små liven sova bättre när de är krassliga? Jag fattar alltså ingenting. Men besvärar mig inte! Inser även att det kanske inte kommer att hända igen på sex månader, men det gör inget. Det här var precis vad vi behövde. Jag är pånyttfödd. Mina böner blev hörda. Det finns hopp.

Och tack alla som kommit med pepp, tips och medlidande. Ni är fina!

Älskade jobbiga ungar

September 4th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Nätterna blir sämre och sämre här borta. Jag trodde att vi hade nått botten när Elsa hade urinvägsinfektion och förkylning häromnatten, samtidigt som Ville var väldigt hungrig och ville äta en gång i timmen och sen ligga och grymta medan solen gick upp. Det innebär att natten blev väldigt kort för oss föräldrar när barnen turades om att kalla på oss, typ en gång i kvarten. Natten efter var Eric på personalfest och kvällen började stressigt tills han ramlade in vid 2-tiden. Läggningen var okej, men sen vill Ville gärna äta nonstop framför Game of Thrones och kamomillte och Elsa hostade och snörvlade och kallade hela tiden och ville att jag skulle ligga en sväng hos henne. Då gjorde jag det en stund, tills ljudstyrkan från yngsta familjemedlemmen nådde farliga decibelnivåer i vardagsrummet. Det var svettigt, men nyttigt. Tvåbarnsmamma japp!

Som sagt tänkte jag lite naivt att det bara kan bli bättre. Det kan ha varit det dummaste jag någonsin fått för mig. Nu har Elsa fått penicillin mot urinvägsinfektionen så hon sover lite bättre, men ska ändå få en dos medicin vid 2 och sen vill hon oftast dricka vatten några gånger per natt också. Men Ville. Han är inne i en sådan åskmolnsperiod så det finns inte. Han sover inte på natten, han äter och korvar. Hela. Tiden. Tror jag har ammat 10 gånger i natt och däremellan legat nära nära och försökt lugna orolig bebis som hade ont i magen och inte kom till ro, på hela natten. Så fort jag plockar upp honom och håller honom i famnen så somnar han. Så fort jag lägger ner honom så börjar han åma sig och stöna och halvskrika och vifta med armar och ben, tills han blir hungrig igen och kräver bröst med höga rop. Herregud alltså.

Dessutom, som grädde på klag-moset, är jag superförkyld, har ont i huvudet och hostar. En åkomma som troligtvis inte kommer försvinna förrän 2019 då jag eventuellt kan få sova mer än 20 minuter i sträck.

Allt visade sig dock än en gång vara värt det när Ville vid 6-tiden, efter att ha fått sova en timme i mitt knä medan jag googlade zoodles och gick vilse på Instagram, tryckte ut en enorm kladd med gult bajs och sen log mot mig, öra till öra.

Älskade jobbiga ungar.

Tvååringen tisdagstränar

September 1st, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vilken natt alltså. Elsa har feber och är förkyld och har krävt vår närvaro hela natten. Hon var dessutom vaken, varm och snackesugen från typ 12 till 3.30. När hon somnade tog brorsan över och började klaga på att magen gjorde ont. Så han ömsom ammade, ömsom gnällde och korvade från 4 till nu, 7. Nu sover han i mitt knä. Eric och Elsa sover också. Jag bloggar. Internet blev jag färdig med för några timmar sen…

Elsa har börjat på gympa! Varje tisdagsförmiddag sticker hon och jag iväg till en liten gympahall här i närheten. Det är den lokala gymnastikföreningen som håller i det och det kostar 350 kronor OM ÅRET! Läraren är en tysk Britt Persson som ställer i ordning salen och sen bryskt, men kärleksfullt, kommenderar iväg ungarna. Gruppen är rätt liten också, vilket passar Elsa bra. Hon är så försiktig och blyg och tyst när vi är där, iallafall den första halvan innan hon fått koll på vad hon klarar av och gillar. En tjej som är ett halvår äldre och har storasyskon och har varit med i gamet ett tag har blivit Elsas idol. Storögt följer hon henne med blicken och noterar imponerat hur hon gör. Hur snyggt hon slår kullerbyttor. Hur modigt hon kryper upp för bänken som blivit en rutschkana. Hur snabbt hon springer ifrån sin mamma för att ivrigt testa nästa grej.

Själv smyger Elsa mellan de olika stationerna, testar lite och om jag har tur så får jag henne att göra hela som man ska. Om hon inte känner att hon har 100 % koll på situationen så vill hon sen inte prova fler gånger. Men om det var lätt så kan hon tänka sig att köra igen.

En timme håller vi på, innan en tondöv lärare sjunger hejdå-sång och vi går hem igen.

Elsa älskar det. Såklart. Hon får träffa andra barn, det är allt som räknas. Jag tror ärligt talat att hon lika gärna kunnat sitta i typ väntrummet hos läkaren och kollat på ungar där och varit lika nöjd. Men jag vill inte att hon ska bli smittad eller att doktorn ska tycka vi är konstiga, så det är bättre vi sticker på gympa då. Dessutom skadar det inte för Elsa, som är ganska duktig på språk, räkning och bokstäver, men som inte kan gå upp för en trappa utan att hålla nån i handen, att göra något fysiskt.

Ville då? Första gången lämnade jag honom och en flaska utpumpad mjölk hos farmor här hemma, men det kändes faktiskt inte bra, så sist fick han följa med. Tanken var att han skulle somna i vagnen på vägen dit och sen sova i liggdelen inne i gympasalen. Men han hade missförstått den planen och var vaken när vi kom dit, låg sen och snackade ett par minuter i liggdelen under en ribbstol, innan han började gallskrika som bara en riktigt ensam spädis kan. Då fick han hänga i sjalen resten av sessionen och där somnade han så småningom.

Elsa ropade hela tiden på honom, “Kolla Ville! Jag kryper!” “Ville! Se här, en tunnel!” Så gulligt.

Gympa alltså. Vårt tisdagsnöje.

Vänner som ger energi (och presenter!)

August 23rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Friends. | Lillebror - (0 Comments)

Igår hade vi besök av delar av Elsas mammagrupp. Den består av fem mammor och deras döttrar, tjejer som är födda runt Elsas födelsedag. Nu är vi dessutom två som har fått andra barnet, en liten tjej till och så Ville, mannen på täppan.

Det är jobbigt att få besök. Särskilt om man som jag gärna bjuder på något hembakat och inte vill att gästerna ska få en allergisk reaktion av allt damm som ligger överallt. Men det är också trevligt och ger förhoppningsvis lite energi. Jag mår bra av att prata med människor som inte är 2,5 år eller snart 6 veckor.

Så vi åt lunch igår, barnen och jag, och sen gick Elsa och sov middag. Då var tanken att Villle och jag skulle dammsuga, men han trivdes inte i bärsjalen så vi satte oss och kollade på Real Housewives of Orange County istället. Och sen fick vi brått. Sovande Ville murade jag in med kuddar på soffan och sen for jag runt som en virvelvind och dukade, plockade upp leksaker, kokade kaffe och dammsög i princip samtidigt. Sen var de två vännerna med barn såklart försenade så att jag hade tid att sitta på soffan i tjugo minuter, läsa böcker för Elsa och svara på frågan “när kommer de?” femtioelva gånger.

Men sen kom de, och Elsa fick Pixi-böcker och såpbubblor i storasysterpresent. Ville fick jättefina kläder. En grå, supermjuk tröja med en stjärna på bröstet och ett svartvitt set med “Little brorher” på tröjan och coolt grafiskt mönster på byxor och mössa.

Vi fikade på en saftig tigerkaka ala Roy Fares och snackade ikapp oss. Elsa tog S i handen och de gick till hennes rum. Vi mammor tittade på varann och tänkte att nu händer det, men sen började de bråka om en docka som båda ville ha så vi satt inte själv i vardagsrummet i mer än tre minuter. Men ändå!

Ja, sen blev det kväll och våra vänner begav sig tillbaks mot Frankfurt. Medan Eric sen la Elsa och ville tog en powernap i babysittern, städade jag vardagsrummet och köket. Och tänkte att hur jobbigt det än är att för- och efterbereda, så är det ändå väldigt fint att få besök. Och få prata med vuxna. Och se Elsa trevande försöka leka. Det ger energi, helt klart. Nästa vecka sätter vi oss på tunnelbanan och hälsar på våra vänner i stan. Basta.

Vakandes över bubblig bebismage

August 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Klockan är 04.16. Jag vill inte blogga så här dags. Jag vill inte heller sitta vaken med en sovande bebis i famnen. Jag vill ligga ner och drömma något härligt. Men lill-korven i min famn kommer inte till ro i sin säng. Han grymtar och gnäller och sparkar och ålar omkring och andas stötigt och pipande. Så fort jag tar upp honom så slappnar han av och andas ut. Och sover som en liten ängel. Hans mage försöker fortfarande smälta mjölken han fick för en timme sedan. Det bubblar så mycket därinne att jag känner det under min handflata på utsidan.

På dagen är det inga problem, vilket ör så konstigt. Han korvar runt litegrann, såklart, och magen är spänd och verkar öm emellanåt. Men den här grymt-konserterna slipper vi på dagarna. Då skriker han mest när han vill ha mat. Nu märker man att han verkligen har ont i magen. I de där små tarmarna som fått näring i navelsträng tills för fem veckor sen.

Vi fick droppar av läkaren för det här, droppar som ska ta bort gaserna. Men de gör i princip ingen skillnad, förutom att ungen håller på att bli galen varje gång han måste vänta på att jag fått ut 15 droppar på en sked. Så vi sitter här ett tag till tror jag, innan jag återigen testar att långsamt sänka ner honom i det där mysigt babynestet i sängen.

Jag kan ju sova en annan natt.

“Mormor, vad gör vi nu?”

August 18th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

I tisdags, efter en försening på grund av oväder här hos oss, landade mormor Anette på flygplatsen och Elsa och jag körde och hämtade henne. Jag har fått låna en handpump av min svägerska som jag använder en gång om dagen för att kunna ge Ville magmedicin (blandar pulver i mjölken). Så jag pumpade en flaska och ställde i kylen, ifall hungersnöd skulle uppstå här hemma medan vi satt i en bil på autobahn.

Vi hittade mamma och kom hem till en fridfull lägenhet. Ville hade sovit hela tiden i Erics famn och inte saknat mig eller mjölkbaren alls. Skönt!

Nu har vi alltså en inneboende barnvakt här som främst underhåller Elsa, men som också har två händer som kan vyssa en bebis eller köra en vagn. Det är så skönt! Och eftersom det är min mamma, som jag har lärt mig alla mina principer och pedagogiska knep av, så älskar jag hur hon hanterar Elsa. Och Elsa älskar det ännu mer. De busar och springer genom lägenheten, går till lekplatsen, läser böcker, ritar och spelar spel och kramas. Vi får skicka in henne till mormor i gästrummet så fort hon vaknar och mamma tar även över läsandet av godnattsaga. De har pysslat två pappersloppor som nu är Elsas käraste ägodelar och högsta prioritet.

Där emellan går hon omkring med Ville när min rygg är trött eller jag behöver byta en kräkig t-shirt. Han uppskattar också att hon är här, det vet jag. En lugn, svensk röst som pratar med honom när han är vaken och en lugn, varm famn som han får sova i när mat-koman är ett faktum.

Idag blir det våfflor och bondgård och grill på balkongen. Imorgon åker hon hem igen, men inte förrän på kvällen.

Så lyxigt att mamma vill lägga nästan en vecka av sin semester på att prata och leka med Elsa från 5.30 på morgonen till 20 på kvällen. Vi uppskattar det så.

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.

Matmaraton och kaninjakt

August 13th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Hej där ute! Här går livet sin gilla gång. Det är verkligen fullt ös, fast vi inte direkt gör så mycket. Lillen vill äta mat hela tiden, fortfarande. Han fyllde en månad i fredags och växer då det knakar. Han är en ganska nöjd unge, så länge han får äta när han vill och hänga i någons famn resten av tiden. Detta gör att jag blir lite frustrerad ibland. Det är svårt att få någonting gjort med en bebis i armarna. Det är till och med svårt att leka med lego, klä på en docka eller rita en sköldpadda med lila vingar. Men Elsa har tålamod med mig och är ofta rätt nöjd om jag bara sitter med och pratar med henne och gungar Ville samtidigt.
Därför är jag också väldigt trött när det blir kväll. Då märks det liksom att jag sovit fem upphackade timmar och sen spenderat hela dagen med att prata prata prata med en 2,5-åring som kräver att få veta allt om allt. "Varför har jag ingen pung? Vad betyder hinna ikapp?" "Vem är snabbast av mamma och pappa?" "När ska vi till Ibiza igen?" "Gillar Mira bacon?"

Trots ammningsmaratonen och konstant-gosandet har vi ändå lyckats ta oss för ett par grejer. Det är också skillnaden mot när Elsa var färsk, då satt vi mer hemma och väntade på att hon skulle bli förutsägbar och klara sig längre utan boob. Nu kör vi bara. Jag har också kommit fram till att mina bröst får skymta fram om de måste, är ungen hungrig så är ungen hungrig liksom, även om det är på Ikeas köksavdelning eller på en bänk på lekplatsen.
Detta betyder att vi i veckan tog en tur till djurparken med hela gånget (= våra två barn). Ville sov i vagnen hela besöket, med två amningspauser (hos grodorna och hos antiloperna) och Elsa sprang och letade efter kaninerna. Och när hon hade hittat dem letade hon efter en lekplats. Tveksamt om det var värt 14 euro per vuxen för kaniner och lekplats, men det var ändå en mysig dag.
Vi har också bakat kakor, sytt en kudde till dockan Lisa, lagt upp gardiner, slipat träplatta och lekt doktor i timmar. Ville och jag har varit en sväng på Ikea, själva! (Himlen!) Och idag ska vi bjuda farföräldrarna på våfflor. Action med andra ord!!

Så när stora barnet gått och lagt sig (och verkligen somnat) så däckar jag på soffan med lilla barnet i knät. Där sitter vi sen i några timmar, tittar på serier och kollar vad som hänt på Instagram under dagen. Sen är det tid att "sova" igen. Ny blöja på bebben och in i sovrummet. Nästan lite ångestframkallande, det där rummet där jag sitter ensam vaken i märket, så många stunder varje dygn.
Men samtidigt är jag så jädra lycklig. Så himla glad för min familj som jag aldrig kunde drömma om skulle bli så här fin. Två friska barn och en man som visserligen har minus 5 i blodtryck på morgonen, men som kompenserar med humor och värme och beredskap under resten av dagen. Så stolt över dem alla tre. Och över mig själv, som fixar detta. Livet alltså.