Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Lucka 11: En Lucia jag minns…

December 11th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Oh, ni skulle bara veta. Här har ni en människa som gått lucia i hela sitt liv. Mest med kören såklart, under Ingelas ledning hemma på landet. Jag tänker direkt på stearin i håret, strumpklädda fossingar på stenkalla golv, buxbomskransar i olika storlekar och så tågen med olika känslor i kroppen. På ålderdomshemmet kändes det viktigt och pirrigt, man visste aldrig vad som skulle hända, vi var artister inbjudna för att bjuda de gamla på underhållning de känner igen från förr. Varmt och syrefattigt, så bra för samvetet. Stora kyrkan, fullsatt stort och pampigt. Många ungar, gullig solosång från lillucian. Men hur mycket fint jag än haft tillsammans med sångsystrar i vitt, så har jag haft mer betydelsefulla luciadagar än så.

13 december 2008 träffade jag Eric. 13 december 2014 gifte jag mig med Eric.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 10: När jag ”tappade” det senast…

December 10th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Amen typ i… torsdags bröt jag ihop och grät en skvätt inför mina barn. Ville är inne i en riktigt lång åskmolnsperiod, sover dåligt och är bara glad när han får hänga på en axel. Elsa är världens bästa, hjälper till, är duktig på att leka själv och har så mycket tålamod med Ville. Men hon är fortfarande bara snart tre år och hon har också sina vredesutbrott. Som alltid följs av ett framhulkat “mamma krama mig”. Lille tjejen. Så stor och så liten på samma gång.

Så ja, vi hade en dag med mycket axel-kånkande, många utbrott, många skrikattacker och många “mamma krama mig”. Och däremellan försöker jag julpyssla, tvätta, plocka undan, laga mat. Ta samtidigt bort sammanhängande, djup sömn (inget särskrivningsmisstag) så får ni en människa som ibland har nerverna på utsidan. Så jag tappade det. Grät. Suckade. Kastade lite kläder onödigt hårt i tvättkorgen och brände ett gäng broccoliröschen, vad heter det på svenska, broccoli… buskar?

Kramade Elsa. Bet ihop. Och fortsatte göra allt som måste göras i en familj. Med unge på axeln.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 9: En bild som symboliserar hälsa för mig

December 9th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Min bild föreställer ett gäng generiska ungar som springer över en äng. Ungar som inte tänker på hälsa eller sina kroppar eller kalorier eller träning. För jag tycker att vi och samhället fokuserar alldeles för mycket på just kroppen. Barnen tar den för givet, den är där och så länge det går att springa med den och äta kakor med den. Eller iallafall borde det vara så. Fast nu ska ju till och med den minsta ungen bry sig om sin vikt. Jag orkar inte. Alla vet hur idealet ser ut och överallt visas det upp. De som inte passar in är fel. Man kan vara smal och onyttig, och tjock och hälsosam. Men hur insidan ser ut spelar ingen roll. Kan vi inte bara sluta fokusera på kroppen hela tiden? Kan den få vara oviktig? Åtminstone för alla andra? Så får man se till sin egen hälsa. Om man vill. Annars skiter man i det också. Vi lever bara en gång, ät lite hemmagjord fudge med karamelliserade nötter för tusan!

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 8: Instagramkonton jag älskar

December 8th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

… som ser perfekta ut. Så lyder rubriken i sin helhet. Men jag följer ju väldigt få konton som ser perfekta ut.

Därför kan jag tipsa om de här tre härliga människorna:

kaosyoga_lettering

När jag skulle skriva adresser och placeringskort till bröllopet så började jag intressera mig för kalligrafi. Köpte böcker och några pennor och har väl fått till en del som ser okej ut. Men alltså, jämför man med de som har talang så ser mina kråkor ut som en femårings. Lise som driver det här kontot är SÅ. GRYMT. BRA. på att handtexta. Hon gör en massa olika stilar och typsnitt, har roliga citat och jättefina layouter på sina verk. Så inspirerande.

annicadahlqvist

Är en tjej som jag halvkänner hemifrån Skåne, hennes moster är syster till en av mina föräldrars bästa vänner. (Puh!) Så vi har lekt lite på några fester när vi var små. Nu är hon dock DIY-drottning, fotograf och förebilds-mamma. Hon bor med sina barn och sambo i ett jättefint, egenbyggt hus och lägger upp en massa fina bilder från sin vardag.

fruvintage

Alltså, så fina gamla saker den här människan lyckas ta foto på. Väldigt snyggt och inspirerande, även om jag själv är dålig på att shoppa secondhand på det här sättet.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 7: En ofiltrerad bild

December 7th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Såhär ser min vy ut från soffan just nu. Varje kväll innan jag ammar Ville till sömns på soffan så kör jag ett race genom hall, kök och vardagsrum. Alla leksaker slänger jag bakom soffan. All disk trycker jag in i diskmaskinen. Alla kuddar lägger jag tillbaks och alla stolar rättar jag till. Sen ser här fint och ordentligt ut igen. Men så fort Elsa har varit vaken i mer än fem minuter ser det ut som ett bombnedslag igen. Hon drar fram allt från bakom soffan, slänger ner kuddarna på golvet och om jag har riktig tur, river hon sönder ett papper eller två för att göra godis/medicin/gurkbitar till sina dockor. Istället för att jag ska plocka hela dagen, allt eftersom hon plockar fram, så tar jag allt på kvällen. Ett system som funkar, men som också resulterar i att vardagsrummet ser ut så här hela dagen.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 6: En hörna i hemmet jag aldrig visat

December 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det är ju ganska lätt för mig som aldrig lägger upp bilder, att hitta en hörna ni inte sett tidigare. Men det kändes mysigt att just idag visa upp vår matplats i köket. En matplats där det just idag pysslades pepparkakshus för fulla muggar.

Först och främst är det väldigt lyxigt att ha ett köksbord. Det hade vi i Frankfurt också, men det var så litet att det inte fick plats mer än tre personer där samtidigt. Max. Nu kan vi äta i köket! Och slipper bära in allt i vardagsrummet, det är skönt. Lampan hänger lite fel för bordet stod inne vid väggen innan. Själva bordet har stod här när vi flyttade in och det har jag knäckt två ben på. Plastmattan är nämligen så gammal att den sög tag i benen när jag skulle flytta på bordet. Eh. Ja.

Stokkestolarna har barnen fått i present, älskar dem. Tavlorna blev så fina där. Ramarna stod i lägenheten redan och printen har jag köpt på Etsy. Shit, känner mig som en hel inredningsbloggare!

Vad mer? Här sitter vi och lever. Kämpar på. Älskar.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 5: Den perfekta middagen

December 5th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Potatissoppa med vit tryffel och nybakat bröd

Glödgrillad vildlax med rotfruktsgratäng överöst med parmesan,
därtill serveras färska ärtor och havssaltat smör

Hallonsorbet med chokladmousseklickar och marängsmulor

 

Joanna Gaines kommer, inredare och arkitekt som har tummen på det rätta stället. Hon har med sig ett antal skisser på ett perfekt hus som man kan bygga utan att ruinera sig. Hon sitter och berättar anekdoter från sin tid som TV-stjärna. Hon har tidigare haft sina skor på sig inomhus, som vanligt, men jag förlåter henne för hon har med sig en flaska vin som kostar lika mycket som vår bil. Och är väldigt gullig. Joannas hårscarves fladdrar i den ljumma sommarvinden. Hon beundrar uteplatsen vid sommarstugan där vi befinner oss och jag förklarar ivrigt hur vi tänkte när vi valde den gotländska sandstenen.

Bredvid Joanna, i en storblommig sommarklänning med vida armar, sitter Natashja Blomberg, Lady Dahmer. Hon har sitt långa underbara hår i en stor knut uppe på huvudet och hon pratar om sin konst och sina barn och om hur hon är säker på att patriarkatet snart kommer att vara ett minne blott. Vi diskuterar kroppspositivism och feministiska ikoner. Stämningen i rummet blir uppsluten och exalterad. Vi förstår att hon har rätt. Snart är det inte längre en nitlott att vara kvinna.

En av dem som lyssnar på Natashja är Adele Adkins, en hyfsat välbekant sångerska som släppt hjärtskärande och rörande musik i flera år nu. Hon är en tänkare av rang som hunnit med en del skit, trots att hon inte är så gammal. Hon blir en skarp contrast till amerikanska Joanna, men de två kvinnorna skvallrar om Meghan Markle och prins Harry och dricker massa cider från Kivik. Adele skriver en dikt på bordsduken som jag senare auktionerar ut och kan glädja Musikhjälpen med 85 000 kronor. Det är Emilia de Poret som köper den.

Sista gästen vid bordet är Märta Tikkanen, den finlandsvenska journalisten och författaren. Hon har rest hela vägen för ett one-night-only-inhopp på den här middagen och har såklart enormt mycket att diskutera med Natashja, även hon. Hon sätter nästan laxen i halsen när hon får höra om #metoo och hur citat från hennes dikter hittar ny publik på Instagram. Hon visar sig även vara ett fan av Fixer Upper, Joannas show, och de börjar direct snacka färgkoder och lapptäckestekniker.

I flera timmar äter vi av den underbara maten och låter perfekt tempererat vin slinka ner i struparna. Alla har så mycket att prata om och alla får komma till tals. Jag ömsom skrattar, ömsom gråter. Dessa fanastiska kvinnor delar med sig av sig själva och sina liv. Efter desserten dukar kockarna fram en liten buffé med de finaste schweiziska pralinerna som finns. Adele sätter sig vid flygeln, jag tänder en brasa i öppna spisen och så blir natten långsamt tidig morgon.

När alla gästerna gått hem ringer jag in städpersonalen med klockan bredvid kylskåpet och önskar dem en god natt. Jag tvättar av sminket, lägger på en dyr jädra ansiktsmask och kryper ner ii den renbäddade sängen. Ungarna sover hos sin mormor i natt, så jag har flera timmars ostörd sömn framför mig. Tack för maten!

 

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 4: Ett misslyckande i livet

December 4th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Jaha. Ett misslyckande i livet… Jag misslyckas hela tiden, om vi nu ska vara lite negativa och se på det från den mörka sidan. Jag misslyckades med att inte höja rösten till Elsa när hon skrek på mig för att hon inte fick kasta riven ost på golvet. Jag misslyckades med att inte äta en massa apelsin-Daim till efterrätt, trots att jag vet hur kassa de är för min kropp. Jag misslyckades tidigare med att gunga Vile till sömns och tog till bröstet igen, fast jag försöker lära honom somna utan boob. Jag har misslyckats med att prata med min man hela kvällen. Vi har bara suttit på soffan och tittat på Bosch och ätit chips respektive apelsin-Daim och nu är klockan efter 23 och vi kommer att misslyckas med att känna oss pigga imorgon bitti. Jag misslyckades återigen med en massa samtal jag skulle behöva ringa, men som jag aldrig får ro nog i kroppen att ta tag i. Kanske är imorgon dagen det sker?Jag misslyckas konstant med att gå på toaletten ensam och med dörren stängd. Det är verkligen en grej som jag trodde folk överdrev innan jag fick barn. Men se på fan, det är mycket enklare att uträtta sina behov om hela klanen får stå bredvid och ömsom klaga på lukten, ömsom äta på badrumsmattan. Jag misslyckas hela tiden, men jag står ut med det. En är ju bara människa.*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 3: En dröm jag vill uppfylla i livet

December 3rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Stärkt av det faktum att Bloggkommentatorerna länkade till mig i sin enormt stora blogg, tänker jag att jag ska ge er två drömmar of mine idag. Vi tar den klyschigaste först:

Springa maraton

(Såg att Angelica också hade det på sin lista.) Alltså, hur coola är inte de människor som orkar släpa runt sin kropp i 4,2 mil? I timmar?! En jag känner, Christian, han kör Ironman varje år. Då startar man sin lilla träningsdag med 4 kilometers simning, sen väntar 18 mil på cykel innan man tar benen med sig på en mara. Alltså. Va?

I mitt fall räcker det med ett maraton. Jag behöver inte ens vara särskilt snabb, bara jag får ta mig runt liksom. Kanske har det att göra med det faktum att jag hatat min kropp hela livet? Att den alltid varit så oduglig i mina ögon, ful och för stor och för mycket. Ett avklarat maraton skulle på ett sätt vara en bedrift och en slags upprättelse för kroppen. Att den inte ska behaga alla, utan mest vara stark och duglig. Kanske blir det svårare att hata den stackaren om den klarat sig helskinnad i 42000 meter?

Eller så är det något som kommit sen barnen. Båda min gullungar har ju inte banat väg genom snippan, utan hämtats ut genom ett uppsnittat hål i magtrakten. Blir det fler barn (hoppas!) så är det redan nu bestämt att de också kommer att anlända med kejsarsnitt. Och det går ju bra. Och är inget som jag bestämt själv, det är självklart en annan, rätt lång, historia om hur det blev så, men kontentan är att medicinskt är det snitt som häller. Och kanske har det blivit ännu en punkt listan över hur min kropp svikit mig? Hur den inte ens klarar av det enda verkligt viktiga uppdraget den fått av naturen. Ett maraton skulle återigen bli bevis på att den visst duger. Att jag visst duger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, högt uppe i mitt krångliga jäkla psyke, att det är fel att vilja springa ett maraton för att tycka om sin kropp mer. Blir det som ytterligare ett led av problemet eller? Jag bet inte. Och jag kan troligtvis orera vidare hela kvällen, men det ska antagligen ammas minst 17 gånger i natt, så jag får sätta stopp här.

Dröm nummer två: Skriva en bok.

En vacker dag ska den här lilla kvinnan klämma ur sig en bok. Den ska vara lagom pretentiös, rörande och spännande på samma gång. Den får inte vara förutsägbar och så ska den ha trovärdiga dialoger. Och gärna någon karaktär som tänker för mycket och gillar färgglatt godis. Som jag. Och folk ska köpa den och läsa den och recensera den i tidningen. Och diskutera den i Facebooks finaste grupp, Litteraturgäris. Den behöver inte dra in så mycket stålar. Jag får ändå inte lov att tjäna massa pengar så länge jag får föräldrapenning. Då blir tyska staten arg på mig. Men just det där med att få bekräftelsen på att en har en historia som människor vill läsa. Det måste vara en fantastisk känsla. Kanske däruppe med att springa ett maraton?

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 2: Ett barndomsminne

December 2nd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

När jag var liten var vi ofta i skogen och gick. Mamma har alltid gillat att driva omkring bland träden och vi barn fick hänga på. Jannicke och Jimmie var nog inte så svårövertalade, hon var ändå alltid hos sin häst och han stod ständigt i garaget och pillade med nåt. Men jag tyckte mest om hörnet av soffan, med en bok i knät. Mig fick de tjata ut, även om jag minns att när vi skulle ut på en längre vandring tyckte jag ändå det var rätt kul.

En vinterdag gav vi oss iväg mot Bjälkhult, mamma, lillasyster Jannicke, lillebror Jimmie och hunden.. Busan? Busan måste det väl ha varit. Solen sken, det var kallt men fint, en härlig vinterdag. Det är jobbigt att gå i vinterkläder och stegen längs med landsvägen, innan vi gav oss in i terrängen, var alltid så tråkiga. Förbi hästhagarna vid gården som bytte ägare stup i kvarten, förbi Langebos gård med festlokal och så uppför långa backen som var kul att cykla nerför och trist att gå uppför. En bit in i skogen kommer vi förbi en liten tjärn, frusen såklart med tjock klar is på svart vatten. Vi stannar till och tittar. Mamma varnar oss för att kasta ut stenar på isen, den håller säkert för dem, men hon är rädd att Busan ska springa efter och gå genom isen. Hon tittar Jimmie rakt i ögonen när hon förklarar varför vi inte ska hiva ut saker på isen. Han lyssnar. Men när mamma vänder sig bort för att studera den vackra vinterhimlen, en mossig sten eller liknande, så böjer Jimmie sig direkt ner efter en lagom stor sten som han sen kastar ut på isen. Den landar mitt på tjärnen och glider nån meter innan den stannar. Redan innan den landar är Busan efter den som en svart lurvig pil. Hon hinner springa ända fram till stenen innan isen går i sönder med ett aggressivt knak. Där ligger nu en hund i en vak i en tjärn i en skog. Mamma skriker till, “Amen!” och börjar direkt hämta större stenar. Hon förklarar ropandes planen för oss. Busan kommer inte framåt, hon simmar förtvivlat i hålet som hennes kropp nyss gjort. Isen runt om henne är för tjock för att gå sönder av hennes trampande framben, men för tunn för att hålla för ett räddningsförsök från oss. Mammas plan går ut på att vi ska hämta stora stenar att krossa isen med, hels vägen från torra land till den allt kallare hunden i mitten av det svarta vattnet. Vi är rädda, vi snabbar oss och det fungerar. Vaken blir till en ränna med vatten där Busan kan simma. Efter några minuter, långa läskiga sådana, har vi vår hund tillbaks igen. En hund som jag väl i ärlighetens namn aldrig känt ett jättestarkt band till. Men det betyder ju knappast att jag vill att hon ska frysa ihjäl slash drunkna i en skogstjärn. Men det gjorde hon alltså inte, lelle hunden. Och Jimmies olydnad gjorde dagen till ett barndomsminne, varsågoda. *Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.