Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!

Helgen är över igen. Tiden går. Igen. Barnen sover. Vi har haft några tuffa nätter nu då Ville velat äta hela tiden. Han har nog också haft lite ont i magen, vilket eventuellt beror på att jag ätit olika sorters kål tre dagar i rad.. Har slutat med sådana nyttigheter nu och satsat på choklad och Gummibärchen hela helgen. Skoja bara. Här är bantningen fortfarande i full gång. Så. Trist. Men välbehövligt. Så jag kämpar vidare.

Vi har varit ute och promenerat lite i helgen. Handlat. Gjort hemmagjord pizza. Min är alltid nästan fem centimeter hög med färska tomater, champinjoner, paprika, skinka och ruccola på toppen. Och gärna räkor också om jag känner för att lyxa till det. Det gjorde jag i lördags. Elsa har tränat på sin balanscykel. Jag vill tro att det går framåt, men hon orkar inte träna så långs stunder i taget så det är svårt att säga.

Idag har vi lekt och ätit lunch med Erics bror och hans son som var i stan över helgen.

Och på tal om stan! När vi var och handlade härliga krämer på stan i fredags så hände nåt rätt otrevligt. I en fullproppad affär med långa köer började Ville gråta. Jag älskar inte när han är ledsen och skriker så att jag inte hör vad kassören säger. Men samtidigt blir det så ibland när man handlar och får för sig att lämna huset med en bebis.

Jag vet också att handlingen och betalandet i kassan inte går snabbare med upprört barn på axeln. Så jag skyndade på, försökte vara effektiv och samtidigt hålla koll på Elsa och trösta Ville så gott det gick. När jag står och knappar in koden till kortet stannar en tant, med kryckor, kanske 60 år gammal, tittar in i vagnen och säger till mig: Vad är det för fel på dig? Varför tar du inte ut ditt barn? Hör du inte att han är ledsen?

Jag blev så himla paff och fick inte fram något slagkraftigt alls. Sa bara att jo, det var väl en toppenidé, det kanske man skulle prova. Kärringen gav dock inte upp utan gastade vidare om värdelösa föräldrar, stackars lidande barn och annat elände som inte borde få finnas. Jag var så arg. Alla kassornas köer hade såklart tystnat också och bevittnade spektaklet. Kom ut på gatan igen och mumlade för mig själv att det var ju också en riktig tantjävel. Och Elsa direkt: Vad gjorde tantjäveln?

När vi stod och samlade oss utanför kom det fram tre olika människor och visade sitt stöd, det var fint. De berättade att de var på min sida, att kvinnan var dum i huvudet och att man visst får handla med barn. En äldre herre sa: Du är den bästa mamman åt dina barn. Lite gråtig blir man ju av sånt. Ändå. Finns hopp om mänskligheten.

Sånt som är viktigt att tänka på ibland

January 25th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

Att lida av tsundoku

January 18th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Böcker. - (0 Comments)

Tsundoku betyder att man köper en massa böcker som man sen inte har tid att läsa. Jodå, det känner man ju igen sig i. Jag älskar att läsa och jag älskar fina böcker. Man blir klokare och en bättre människa av att läsa, det tror jag absolut på. Eller iallafall känns det så, skitsamma vad vetenskapen säger. Tyvärr blir läsningen ofta bortprioriterad här hemma, det är lättare att sitta med mobilen hela kvällarna istället. Den kräver kortare koncentrationspass än en hel roman. Men jag saknar ju dem, böckerna. Alltså har jag skaffat mig ett konto på Goodreads, laddat ner appen med samma namn och börjat hålla koll på mig själv där. Mitt mål är att läsa 33 böcker under 2018. Det känns som ett rimligt mål, inte en hel bok i veckan, men ändå nästan tre i månaden. 33 är dessutom en fin siffra för mig som gillar treor. Med Goodreads håller jag koll på vad jag har läst, vad jag vill läsa och vad andra läser. Så kul! Hittills har jag tacklat två svenska böcker som legat här hemma ett tag. Störst av allt av Malin Persson Giolito. Spännande om en ung tjej som i etapper berättar om vad som hände när hon hamnade som anklagad i en mordrättegång. Björnstad av Fredrik Backman. Jag älskar Backmans blogg och Instagram-konto, men hans tidigare böcker har jag mest tyckt var för pretentiösa och konstlad på ett frampressat vis. Men den här. En sån käftsmäll. Och en perfekt beskrivning av det röviga, patriarkala samhälle vi lever i. Den vill man dela ut till alla som skrattar åt #metoo och tycker att invandrare ska åka tillbaks där de kom ifrån. 2 av 33 är alltså avklarade. Nu kör jag vidare med Agaat av Marlene Van Niekerk.

Födelsedagskalas, gullungar och cravings

January 16th, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Lillebror - (0 Comments)

Idag har vi varit på 2-årskalas för Noah som håller på att bli stor. Vi fick chokladkaka och hemmagjord pizza och moster Izabella kånkade runt på Ville ett tag. Och så pratade vi så mycket vi kunde.

Nu sover ungarna i sovrummet, Ville vände sig lättat på sidan och somnade snabbt med min tumme i sin hand så fort jag kom in där. Elsa hävdade som vanligt att hon inte var trött och inte behövde sova. Hon hade som vanligt fel.

Eric lch jag sitter på soffan och tittar på Life in Pieces och skrattar högt. Spana in den mysiga lilla serien. Imorgon väntar en playdate till, också i Frankfurt. Jag tycker om att ha saker att göra, men vi trivs också bra här hemma, vi tre. På Elsas gympa finns förresten en tjej med två små barn som jag tänkte försöka bli kompis med. Hon är normal och inte så supergammal. Inte som Vaccinationsmotståndaren, Utlänningshataren eller Läppstiftsmissbrukaren, mina andra tre vänner på gympan.

Ja, jag svamlar mest. Jag är trött. Trött och sugen på Paradis-ask, stora Gott & Blandat och… nybakad kanelbulle. Men nu jävlar vänner, kör vi. Här ska bantas. Suck. Hejdå.

Ville 6 månader

January 14th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

Ja, jul och nyår kom och gick. Ville var med på båda. Han var också med på Yvonne och Tobias bröllop i Stockholm och skötte sig helt okej. Och idag är det alltså sex månader sen ett gäng doktorer och sjuksköterskor i Höchst bestämde sig för att hämta ut honom. Den där första veckan när vi pendlade mellan Elsa här hemma och Ville i sin plastlåda på sjukhuset är inte ett minne blott, men iallafall lite mer avlägsen nu.

Dagligen tänker jag på vilken tur vi hade, trots allt, och hur glad jag är att vår son verkar utvecklas som han ska, hittills. För utvecklas gör han, hela tiden.

Han snackar och gör andra ljud, ständigt. Ibland sitter han och spottar och fräser, ibland piper han och ibland vrålar han rätt ut, för att sen se sig omkring för att kolla om det hände nåt. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte pratar med honom på långa vägar så mycket som jag pratade med Elsa när hon var liten. Det finns helt enkelt inte tid på samma sätt. Men tyst är jag ju knappast, utan babblar konstant med Elsa. Så jag får hoppas att han snappar upp lite ord språk svenska den vägen.

Han sover ganska regelbundet och okej. Äter varannan timme dygnet runt. Sover mellan oss i sängen, nåt som jag tycker är supermysigt och Eric tycker är trångt. Han vill aldrig ammas till sömns som Elsa, utan ska skakas och gungas tills ögonlocken ramlar igen. Vi har dock börjat öva nu på att somna honom liggandes bredvid och sjungandes taktgosa honom mot sömn. Funkar rätt bra faktiskt. Han sover en halvtimme på förmiddagen, 1-2 timmar efter lunch och en halvtimme igen sen eftermiddag. Sen lägger jag båda barnen samtidigt runt 19 och då sover Ville, med amningspauser såklart, till 6-7 på morgonen.

Han äter i princip bara bröstmjölk, men har börjat få nibbla på gurkbitar, kokta morötter och ett och annat rån. Jag tänker att vi kör en avslappnad kombination av BLW och puréer så ser vi hur det går. Ingen brådska. Det har ändrats lite sen Elsa var liten. Dessutom sitter Ville mycket sämre än Elsa gjorde i samma ålder, så vi chillar lite med matstol till honom också.

Han älskar numera att bada, det har han gjort sen vi skippade babybadkaret och slängde honom i det stora tillsammans med Elsa. Och det gjorde vi helt ärligt för flera månader sen. Ville tycker också om att väsnas, få fluffet borstat och att bli kittlad under fötterna. Men mest av allt älskar han sin syster. När hon kommer in i bilden blir han så spralligt glad att han inte kan sitta still. Han skrattar åt allt hon gör och kastar sig fram för stt försöka fylla sina små knytnävar med så mycket Elsa som möjligt. När hon hoppar upp och ner skrattar han så att han kiknar. Och Elsa roar honom gärna. Syskon alltså. Bra skit.

Lucka 24: Vad julen betyder för mig

December 24th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Mys, mest. Nu för tiden betyder det också en chans att se någon bli riktigt förtrollad av julens färger, lukter och smaker. Allt som är tradition har blivit så mycket viktigare sen barnen kom in i bilden. Julen betyder att en umgås med sin familj, på gott och på ont. Jag tror faktiskt också, att jag brukar kunna reflektera och tänka efter lite under julen också. På de som inte har de lika bra, på Gud och Jesus såklart och på hur mitt år har varit. Och hur jag har varit som människa. Julen griper liksom tag i mig litegrann ändå, mellan skinkgriljering, mellandagsrea och väder-gnäll.

Julen är speciell helt enkelt.

Nu avslutar jag Johanna Kajsons julkalender och tackar för uppmärksamheten. God jul allihop, ta hand om er!

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 23: Det perfekta julreceptet

December 23rd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det här såklart, från Roy Fares, som jag gjort två gånger redan och som jag hoppas hinna göra en gång till idag, så att min familj kan njuta av det imorgon.

Chokladfudge med karamelliserade nötter och havssaltKaramelliserade nötter

85 g strösocker

25 g vatten (2 msk)

200 g rostade nötter

25 g smör

Chokladfudge

500 g mjölkchoklad

50 g smör

390 g sötad kondenserad mjölk (1 burk)

2 g salt (0,25 tsk)

200 g karamelliserade nötter, hackade

Karamelliserade nötter
Smält socker och vatten i en stekpanna tills sockret har fått en fin gyllenbrun färg. Häll i nötterna, rör runt och klicka i smöret. Blanda runt och häll ut allt på ett bakplåtspapper. Låt svalna.

Chokladfudge
Lägg bakplåtspapper i botten och på sidorna av en fyrkantig form 20×20 cm. Hacka mjölkchoklad och lägg i en bunke tillsammans med smör, kondenserad mjölk och salt. Värm på försiktigt i mikron eller över ett vattenbad tills allt har smält. Blanda i hackade nötter och häll över massan i formen. Jämna till och låt stelna i rumstemperatur minst 6 timmar eller till nästa dag.

Njut!

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 22: En person jag skulle vilja ringa idag

December 22nd, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag ringer inte. Gillar inte stt prata i telefon. Men kanske jag tänka mig att slå en signal till en arkitekt? En som är skandinav, duktig på budget och som råkar ha en trevlig liten tomt vi kan få köpa billigt. Vi drömmer stenhårt om det där huset, vi får väl se vad som händer på den fronten under 2018.

Eller så ringer jag Mariko, min housemate i Australien. Hon är hemma i Japan nu, jobbar och pluggar och lever på många sätt ett helt annorlunda liv än jag. Hade varit så fint att höra hennes röst. En dag ska jag dit och hälsa på också. Det är redan bestämt.

Eller så lyfter jag på luren och tar ett snacka med Eric, min käre man som jag hinner/orkar prata alldeles för lite med. Vi däckar skavföttes i soffan på kvällarna. Tittar lite på tv och håller varandra i handen en sväng. Innan nån kallar (Elsa) eller skriker (Ville) eller är törstig (Elsa och Ville) och vi rusar dit i ett halvsovande försök att avvärja katastrofen. På telefon är vi effektiva, lite gulliga och framförallt så kan vi ta det innan dagen dödat all vår energi. Så gör vi.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Hälsa! Nu är de första skälvande månaderna med bebis förbi. Vi sover för det mesta några timmar i sträck på natten och jag är redo att ta mig an min kropp. Jag måste gå ner i vikt. Jag har gjort det förr och vet att det finns olika metoder som funkar. Det kommer att gå igen. Om jag bara slutar med godis. Älskar godis.

Målet är att springa ett millopp med Izabella till hösten. Det orkar inte den kroppen jag har nu. Så jag gör som alla andra och satsar på träning, hälsa, moderation och balanserat matintag i början av året. 2018 här kommer jag.

*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.