Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Sjuklingar, inredningar och Pettson

February 1st, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Vi är lite krassliga idag, här hemma. Eller ja, sämst är det väl för Ville som ligger och snusar med 40 graders feber i detta nu. Elsa lyssnar på Bamse och är piggast av oss, medan jag mest har ont i halsen och känner mig lite orkeslös. Men så satt jag ju också på en barnstol bredvid Villes säng halva natten och försökte få honom att somna om. Det var hela tiden cirka 25 minuters vyssande och handhållande för cirka 15 minuters sömn innan det började om igen. Inte så lönt. Vid halv 3 gav jag upp så fick han komma in i min säng. Trångt, varmt, obekvämt men bättre sömn ändå.

Ja. Slut på beskrivning av sömn. Roligast igår var annars när Emelie bad om inredningstips till deras nyköpta och nyrenoverade hus, alltså så kul. I väntan på ett eget hus att inreda är jag glad när jag får kreativa loss på andra ställen istället.

Igår var vi på teater. Pettson och Findus. Till och med Ville satt still i nästan 40 minuter och tittade storögt på när Findus busade med mucklan och Pettson pratade med hönorna. Elsa satt hundra procent koncentrerad och levde sig in i allt som hände, pratade med dem på scenen och ropade svar på frågor de ställde. Efteråt kissade hon i typ 10 minuter… Hållt sig much?

Helgen är annars planlös. Vi ska ut i skogen och grilla korv imorgon har vi bestämt, och marshmallows som Elsa önskat sig. Det finns en krok jag ska hänga upp och så ska vi göra klart kalasinbjudningarna till Elsas kompisar. Bra så. Hejdå!

Kärt återseende

January 28th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Idag har vi varit en sväng i storstaden Frankfurt och hälsat på min gamla arbetsgivare, familjen L. Där passade jag äldsta barnet Grace när hon var en liten bebis, men det är snart tio år sen och hon är nu i princip en tonåring med grymma matteskills och 40 i skostorlek. Men fortfarande min lilla extratjej. Elsa och Ville fick leka med alla deras saker, medan vi uppdaterade varandra på vad som har hänt sen sist.

Älskar att vi fortfarande har så bra kontakt. Det är likadant med min aupairfamilj i New Jersey, som jag också pratar med ibland. Känns bra i själen att ha ett litet öga på de barn som grävde sig in i mitt hjärta först av alla. En som inte jobbat så tätt tillsammans med någon annans ungar kan kanske inte förstå hur starka band som faktiskt uppstår. Man blir som en extramamma, på gott och ont.

Iallafall, efter en massa snack kom vi därifrån med två stora säckar kläder som Elsa och Ville fick ärva av deras tjejer. Ja just det, det finns ju en lillasyrra också, som jag faktiskt också passade en sommar när Elsa var nyfödd och hängde med hem till dem om dagarna. Massa fina saker fanns i de här kassarna, märkeskläder och amerikanska kläder, klänningar, coola tröjor och sköna byxor. Och ett gäng barnböcker som de också vuxit ifrån. Jag har inte ens hunnit kolla genom allt och lovade Elsa att vänta tills hon är vaken imorgon, men jag hoppas också på lite sommarkläder inför Sydafrika. Vi får se! Evigt tacksamma är vi iallafall, för den värdefulla leveransen.

(Var tvungna att köra en liten omväg genom Frankfurts diplomatkvarter, enormt fina, enormt enorma hus, och Elsa utbrister: “Vinner vi pengar på en marknad nån gång så kunde vi ju flyttat hit, mamma!” Mm. Om vi vinner typ 75 000 gånger, så kanske. Hon känner såklart till min längtan efter hus och trädgård och är alltid noga med att muntra upp mig när det går.)

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag

January 24th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Försökte ni sjunga rubriken och så gick det inte? Haha! Ville skriker halsen av sig inne i barnrummet, men hans kära far är där och försöker övertyga honom om att det går hur bra som helst att somna utan mammas hand. Vi får väl se hur länge dramat pågår.

Vi har varit i svenska kyrkan idag. Det har kommit ännu en ny präst. Ingen verkar vilja jobba här nere för de hittar varken präst eller kantor och skickar istället hit en massa korttidsvikarier. Och dessutom bara präst då, så spela instrument till sångstunden får vi göra själv. Men kvinnan som ska vara där och prästa sig fram till sommaren var iallafall hur go som helst. Varm, intelligent och trevlig. Blir nog bra. (Den här paragrafen är kanske intressantast för de som överhuvudtaget känner till svenska kyrkan i Frankfurt, men ja.)

Det har snöat idag också och genast inbillade sig alla barnen på förskolan att det gick att göra snögubbar och glida ner för backar på rumpan. Det var med andra ord ett väldigt lerigt barn som hämtades idag.

Paus i skrikeriet ett par minuter, men nu började han precis igen.

Vi har också hunnit med lite gympa, lite handling, lite lekplatser och lite rens här hemma. Imorgon är det fredag och då ska Ville och jag storhandla på förmiddagen. Sen återstår det väl att se om snön kommer att växa under natten eller om den är borta igen imorgon eftermiddag. Jag kan inte minnas att jag någonsin gillat snö, men så är jag också en riktig stuesittare som tillbringat hela min barndom med en bok i soffan. Blev uttvingad av mina föräldrar med jämna mellanrum, men tror inte att jag älskade det.

Ja. Nu går jag in och håller den där lilla handen dådå.

Helgernas helg är havd

January 21st, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Malena och Emelie, mina bästa kompisar sen drygt 33 år tillbaka, bestämde sig lite hastigt och lustigt för att komma och hälsa på oss/mig! Och det gjorde de med råge, i helgen som gick. Så. Mysigt. Inga barn med, bara en supergullig liten unge som heter Valdemar och är Emelies son och snart min gudson! Bara en sådan sak. Avsaknaden av avkomma gjorde att vi var så himla duktiga på att prata utan att bli avbrutna. Och det händer fasikenimig inte ofta.

Jag hämtade dem på flygplatsen i fredags så åkte vi hem och hängde här hemma. Det blev oxfilé och rödvin till kvällsmat innan vi la både mina barn och min man för att kunna fortsätta prata prata prata. Hela lördagen tillbringade vi inne i Frankfurt, det var kallt, men soligt så vi åt lunch, promenerade omkring och avslutade med kaffe och kaka. Massa folk, men jag hade naturligtvis bara ögon för mina två vänner. Det är så lätt att prata med dem om allt, vi delar så mycket referenser och historia och vi är liksom på samma plats i livet, iallafall på några sätt. Ingen får mig att skratta så jag gråter som de och ingen förstår mig så bra som de.

Hela söndagsförmiddagen slappade vi på soffan, alla läste böcker för ungarna utom jag, det bidde storfrukost till lunch och sen ännu mer pyjamashäng i vardagsrummet. Världens gulligaste bebbe fick vara med och var så nöjd och go hela tiden. Efter vilor gick vi ut och promenerade i friska luften, hängde på lekplats och fortsatte återigen det där pratandet.

Pasta till middag, packning och åktur till flygplatsen och så var helgen över. Den bästa helgen på länge.

Måndag!

January 14th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Solen skiner, rakt in i ögonen på Elsa och mig faktiskt, när vi åt lunch vid köksbordet innan. Ville hade redan däckat i barnvagnen på väg till föris, det blir ofta så. Men jag har börjat förutse det lite och ger honom ofta lunch redan vid 11, så är han mätt och nöjd när vi rullar mot förskolan.

Jag snackade kalas med Elsas lärare idag. Det är visserligen ett tag kvar tills Elsa blir 4 i slutet av mars, men kalaset har i princip planerats sen i somras. Dessutom ska vi ju ut och resa och är borta precis innan. Med andra ord, inbjudningarna måste snart ut! Frågan är alltså vilka som ska bjudas. Elsa berättar jättemycket från förskolan och nämner vilka hon lekt med varje dag. Men en kan liksom aldrig veta hur mycket dessa vänskaper betyder för de andra barnen. En självskriven gäst har vi ju i Polly, som Elsa lekte hemma hos senaste igår. Och nu, efter snacket med läraren, står nog två till klara. Sen blir det en liten kompis till som vi lärt känna på gympan och sen är vi färdiga med gästlistan. Det räcker långt, känner jag, med fyra gäster plus Elsa. Och Ville. Och gympagästens lillebror.

Paw Patrol-tema önskar hon sig, den blivande fyraåringen. Känns som en utmaning att få till en Skye-tårta som inte ser ut som en överkörd grävling, men jag ska naturligtvis göra mitt bästa.

Ja. Så då var det bestämt. I eftermiddag tar vi en tur till Ikea. Älskar att ha Ikea så nära. De har ju så praktiska grejer! Vi har även nio påsar utsorterade kläder som jag skulle vilja lämna på H&M, men vet inte riktigt hur det ska gå till rent praktiskt… Där får man en värdecheck när man lämnar in gamla textilier!

Ville har varit vaken sen 4.30 imorse och var lagom glad under förmiddagen, men jag fick ändå lite gjort. Mutade honom med sprayflaskelek, diskning och en strumplåda som jag gömde plastdjur i. Han skriker livet ur sig emellanåt, men har ändå på något sätt (iallafall ibland) blivit så stor att det går att säga till honom att lägga ner så lugnar han sig igen. Det går liksom inte alltid att få som en vill här livet, och ofta förstår han precis varför vi inte kan gå ut direkt när han vill. Om jag först ska ta på mig skor till exempel, så galer han först och sen inser han det realistiska att min skor först måste på och lugnar sig. Ändå ett framsteg, även om det som sagt, inte alltid är så lätt.

Nu. Återgår jag till CSN-inbetalningar (bara 160000 kvar på den skulden!) och På Spåret.

Jaha, då var det 2019

January 12th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Och jag har inte bloggat på år och dag, SOM VANLIGT. Det rusar ju på hela tiden, SOM VANLIGT, livet. Sen sist har vi mest firat jul, inte firat nyår och nu håller vi på att rensa ut hälften av allt vi äger så det tar ju lite tid. Men barnen mår bra och är gulliga iallafall. Sen förra helgen sover de tillsammans i ett rum! Vårt stora sovrum fick vi offra, vilket jag var mer intresserad av än Eric, men han gick med på det ändå. Lite jobb har det såklart varit att flytta över allt, men nu ligger de där sida vid sida. Ville fortfarande i sin spjälsäng och Elsa i sin stora säng bredvid. På grund av detta blev golvytans storlek något av en besvikelse, men tanken är att vi ska ordna en våningssäng till Elsa, med Ville på madrass på golvet där under, så snart hon är redo att sova utan oss bredvid emellanåt och han inte tänker springa lägenheten runt så fort han slipper sitt sänggaller.

Tills dess får vi nöja oss med ett stökigt, småmysigt barnrum där Ville faktiskt sover lite bättre än tidigare. PEPPAR PEPPAR. Det tar evigheters evigheter och en närvarande mamma för att han ska kunna somna, men Elsa snarkar som tur är glatt på, fast han ibland vrålar i en timme. Sen är han dock som sagt ganska bra på att ta sig igenom natten. Ofta ropar han på nån gång vid 12 och nån vid 2-3, men hinner ändå somna om själv innan jag är på plats. Runt 5 har han vaknat varje morgon och ibland hoppar Elsa upp då också och ibland lyckas hon somna om. Det får vi helt enkelt ta. Och Eric och jag sover i gamla gästrummet, och kommande gäster får således ta igen sig i Elsas gamla rum. Ja, ni som har varit här fattar kanske lite bättre.

Imorgon ska vi fixa vidare, framförallt med alla barnkläder som svämmar över i lådor och garderober. De växer ju ur allt så fort hela tiden och sen skickar vi dem till kusin Edda i Berlin och sen får vi tillbaks och sen har vi lånat lite av Noah och sen ska nåt kastas och ja. Det är en evighetsmaskin.

Samtidigt håller jag på att få lite härligt resedarr inför Sydafrika som är typ 5 veckor bort. Har precis betalt den sista räkningen för hotellen, flygresorna är bokade sen länge och nu ska vi (jag) bara försöka göra vad vi vill se och göra när vi är där. Vi kommer att mellanlanda i London och sen nattflyga därifrån till Kapstaden. Det tar 11 timmar och 35 minuter. Så det ska bli kul. Ville i mitt knä, förhoppningsvis sovande, kommer att kräva min kropp på all känsel innan vi är framme, men det får det vara värt! För sen väntar mysiga hotell, sol, bad kultur, god mat som jag inte måsta laga själv, spännande möten, nya människor och bäst av allt, massa tid med världens bästa familj.

Efter fyra dagar i Kapstaden ska vi hyra bil och sen köra längs den berömda Garden Route. Där har vi massor av stopp inplanerade i småstäder längs vägen, bland annat i Stellenbosch som är mitt i vinregionen! Alla boenden ska vara barnvänliga och med pool så vi räknar med att ta det lugnt, mysa mycket kring Guesthousen och bara ta det lugnt och på barnens villkor.

Roadtrippen avslutas i Port Elizabeth där vi lämnar tillbaks bilen och sen flyger vi tillbaks till Kapstaden och sen direkt på nästa plan tillbaks till London och sen direkt på nästan plan till Frankfurt. Snacksen som krävs för den resan alltså, blir en utmaning. Men sen är vi hemma igen, förhoppningsvis glada och semesterlugna och fyllda med nya intryck.

MEN! Innan dess ska vi få besök, av mina bästisar plus bebbe redan nästa helg och sen mamma några helger efter det. Det ska bli så härligt, särskilt eftersom det kommer gå några månader till innan vi kan ta oss till Sverige nästa gång. Sådär, då tror jag väl att pappa, mormor, morfar, Madde och Angelica bör vara nöjda med uppdateringen. Vi hörs om nån månad! Hehe.

Nämen, hej! Er favoritbloggare är tillbaks i etern. Kräkfri. Det har varit mycket spya sen sist alltså, det kan man inte sticka under stolen med. Det började vår sista natt i Hamburg när Ville spydde ner hela sin hotellspjälsäng mitt i natten. Elsa tog vid vid frukostbuffén och äcklade ett helt gäng med japaner som försökte äta Nürnberger i godan ro. Sen kräktes hon också på tågperrongen när vi stapplade dit, svaga och illamående, hela familjen. Ville kräktes sen på tåget hem, när vi bara hade 20 minuter kvar av den fem timmar långa resan.

Morgonen efter kände sig hela familjen utom jag piggare. Då väntade också en flygresa till Köpenhamn, så det var ju ändå tur. Mhm. På vägen till flygplatsen kräktes Ville i bilen och använde upp sina handbagage-ombyteskläder direkt. Han fick lite anti-kräkmedicin i rumpen och så hoppades vi på det bästa. Men det blev tyvärr det sämsta. En halvtimme in i flygningen vaknar han till från sin tablettdåsighet, satte sig upp i mitt knä och kaskadspydde. I flera omgångar. Under cirka 20 sekunder lyckades han fylla allt i sin väg med vämjelig, stinkande, kletigt kräk. Mina rosa mockaskor täcktes av saker Ville ätit flera dagar tidigare. Allt blev nerspytt. Vi pratar säten, byxor, ryggsäckar, gosedjur, tröjor, säkerhetsbälten, armar, händer, urringning och flyglektyr. Personalen, två unga killar, tyckte så synd om oss och ordnade massor av våtservetter samtidigt som de turades om att sprita sina händer och spreja doftsprej borta i lilla köket. Stackarna kommer inte vilja skaffa barn på många år nu. Ville fick på sig Elsas extratröja, han hade ju redan spytt ner sin egen i bilen. Och så fortsatte flighten. Strax innan landning somnade Ville igen, Elsa grät och skrek för att hon hade ont i öronen och jag satt och tömde min egen mage i en kräkpåse.

Jodå. Resten av resan: en lång vandring på Kastrup, en tågresa med två sjuka ungar, två resväskor, två ryggsäckar och en barnvagn, en bilfärd hem till mamma och pappa, förlöpte i ett töcken. Men det blev som tur är inte mer spya. Inte just då.

För sen fortsatte i princip alla våra nio dagar i Sverige med att antingen jag, mamma, pappa, Elsa eller Ville kräktes eller diarreade. Vi fick ställa in MASSA planer och kom inte iväg och träffade min mormor och morfar till exempel, vilket var så himla synd. Mitt under myskväll med mina bästisar börjar Elsa kräkas ute i gäststugan på tomten så de fick fly i panik, särsklit med lille V, som bara är en spädis. Två nätter senare börjar Ville hulka och fyller sin säng med kräks. Allt detta i en stuga utan vatten och såklart mitt i natten. Alltid mitt i natten. Suck.

Men. Vi hade iallafall massa tid med mamma och pappa, i all misär. Vi var på julmarknad och jag köpte en fin julbock som var dyr, men svensk och nu bor i vårt vardagsrum och är döpt till Magnus. Jag fick hälsa på gängets nya medlem, nyss nämnda V. Han var så fin. Och Emelie en väldigt cool trebarnsmamma. Vi hängde i stallet hemma hos Jannicke och Martin som inte var rädda för magsjuka och fick klappat hästar och barnen red och mös. På fredagen var vi och badade med Jimmie och Ronja och min brorson och det var så härligt att se honom (och hans föräldrar) igen, vi åt också pizza med dem hemma hos Jannicke och Martin på kvällen. Så lite hann vi ju ändå med. Trots magåkommor och gnällighet och lakansbyte.

Mamma servade genom att sköta all tvätt hela veckan, och bara det gjorde allt värt det. Hon lagade också all maten och lekte en massa med ungarna däremellan. Världens bästa lelle mormor. Och på kvällarna var herrn i huset hemma och gasade igång dem med bus också, så nog hade vi det bra också, i vår isolering.

Ja. Och nu är det snart jul och jag myser runt och förbereder och pyntar, bakar och fryser in. Vi har sett lucia i Frankfurt och båda barnen satt som små ljus och tittade, även om Elsa tyckte det blev lite långtråkigt på slutet. Sen sågs vi för knytkalas med julmat hemma hos Izabella och det var också mysigt. Nu kommer jag att sluta skriva för jag orkar inte gå igenom mer. Allt är bra. Återkommer förhoppningsvis snart igen.


Lilla skrikmaskinen är igång igen

November 16th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Nästan två veckor av härliga nätter fick vi. Nätter då Ville sov från 19.30 på kvällen till 5 på morgonen med bara ett par grymtningar och kanske en nödvändig handpåläggning under natten. Med beröm godkänd, med andra ord. Särskilt i jämförelse med alla skitnätter under i princip hela hans liv dessförinnan.
Men, nu är alltså smekmånaden över och äktenskapet ute på extremt tunn is. Han är en jävUL när det ska sovas. Han ömsom skriker och fäktas, ömsom ligger helt stilla och tittar en vaket i ögonen. Jag vet ärligt talat knappt vad som är värst. Ikväll hade vi vår värsta läggning någonsin. Den började med att Eric satt hos honom i 45 minuter, sjöng, höll handen och försökte invänta Jonna Blund, som aldrig kom. Till slut började ungen skrika och efter ungefär 5 minuters gallskrik gick Eric ut och jag fick ta över. Han brottades och svettades och skrek och slog och somnade och vaknade och grät och rullade och somnade och vrålade och somnade och boxades och somnade. 2100 kom jag äntligen ut från det förpestade sovrummet, efter att ha lagt det svettiga byltet i vår sängen och sövt honom med min överarm. Då var jag milt irriterad. MILT.

Jag hoppas, som många desperata föräldrar gjort före mig, att det ska bli bättre snart. Kanske är problemet att han inte kan förklara vad som är fel. (Även om det nog också ofta blir en ond cirkel av trött ettåring som tröttar ut sig själv mer och inte slappnar av nog för att somna.) En del förstår han ju när man säger till honom, men han kan fortfarande inte kommunicera tillräckligt för att kunna berätta för oss om det värker i magen eller tandköttet bultar. Han kan dock fråga efter sin självvalda insomningsgosetröst, Lilla Gubben. Och vatten, vilket han också utnyttjar till fullo.

Vi kämpar på helt enkelt, som vanligt. Och försöker ha tålamod, gosa och klappa och vara nära. Skada kan de där tre sista iallafall inte.

Gnälliga barn och juliga planer

November 15th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Resa. - (0 Comments)

Jaha, då var det torsdag redan och veckan har… kanske inte susat förbi, men definitivt gått sin gilla gång. Ville hade feber igår och i förrgår, ganska hög feber, men var ändå pigg nog att gråta och gnälla nåt så kopiöst. Elsa har inte heller mått hundra procent, samtidigt som hon ofta nog skulle dra väldig nytta av att faktiskt ta en liiten tupplur efter förskolan. Men det vill hon ju aldrig och tvingar jag henne att lägga sig i sängen så håller hon sig envist vaken tills det är så sent på dagen att jag inte vill att hon sover längre, för att hon inte ska få klödd med att somna på kvällen. Puh. Kort sagt, det har varit rätt gnälligt här hemma de senaste dagarna.

Ikväll tog Ville dessutom en timme på sig att somna, vägrade ligga själv utan låg och stirrade på mig, tyst som en mus, med ena benet envist ryckande, för att han inte skulle kunna slappna av nog att bege sig till drömmarnas land. Frustrerande är bara förnamnet. I övrigt är allt okej.

Vi håller på att förbereda oss att evakuera det här lägret på lördag. Först ska vi ta tåget till Hamburg och hälsa på barnens sex veckor gamla kusin, jag ser framemot hotellfrukost, bebissniff och att bara vara med min familj. Som icke-ensam vuxen. Vi kommer hem på måndag kväll och sen sticker Ville, Elsa och jag till Sverige på tisdag morgon. Så det blir lite hektiskt och vi kommer kanske få ta med oss några smutsiga kläder till Sverige och tvätta i mammas tvättmaskin. Men det gör ju inget! För vi ska till Sverige och även där ska vi få snusa på en nyfödd liten gängmedlem och beundra förlovningsringar och leka med Felix, min brorson by blood som bor ett par mil från mamma och pappa.

Det ska bli så. Mysigt. Det var alldeles för längesen sist, i mitten av juli åkte vi därifrån ju, efter Villes födelsedagskalas. Definitivt dags. Julen kommer vi att fira här hemma i år, tillsammans med delar av Erics familj. Nyår är ännu oklart. Men innan det ska det firas svensk jul med svenska vänner och svensk julmat och svenskt luciatåg.

Japp.

Höstmiddag hemma hos oss

November 14th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Friends. - (0 Comments)

I lördags hade vi bjudit hem Izabella, Markus och Noah och Josefin, Christian och Emil på höstmiddag. Jag hade lust att laga god mat helt enkelt och behövde få besök av någon som kunde äta den. Som vanligt hade jag antagligen överdrivit en del och jag lär mig heller aldrig att fast en rätt inte är så avancerad att laga, så tar det sin lilla tid att hacka, lägga ihop, timea och framförallt handla allt. Men det blev bra och det var trevligt. Och mina gäster verkade nöjda. Alltså, till aperitif serverades en Höst-bellini med cider och cava. Till det kunde man snacksa på två olika sorters smördegsrullar, en med skinka och senap och en med lax och pepparrot, samt nötter och vindruvor.

Till förrätt blev det de där jordärtskockorna som jag hade snokat fram i ekologiska affären. Den hade lite sherrysmak också och var ganska speciell, men det var några som tog om så det får jag väl se som något positivt. Den serverades med gräslök bara. Sen kom huvudrätten som var potatispuckar med gruyere, oxfilé och tomat- och mozzarellasallad med en sherry- och salviasås. Alltså köttet, om jag säga det själv, blev väldigt gott, men det var inte direkt min förtjänst. Med köttermometer och låg värme på ugnen, 100 grader i det här fallet, så blir det nästan säkert rosa, saftigt och gott.

Efterrätten var Roy Fares choklad- och hasselnötspaj med vispgrädde och rostade hasselnötter. Vi var nog lite småmätta då, men den gick också ner. Ungarna hade fått glass med strössel och chokladsås lite tidigare, men det stoppade inte både Elsa och Emil från att köra en andra efterrätt med oss.

Till allt drack vi rödvin, cola, öl och bubbelvatten. I den ordningen, hehe.

Puh, det var det. Eller ja, två flaskor rödvin tog slut på ett nafs så då knäckte vi också en flaska Champagne som jag hade i kylen och drack upp den. Sen stack Josefin med familj mot tunnelbanan och vi andra däckade på soffan med lite godis innan Markus lyckades tjata upp Izabella. Vid det här laget sov alla ungarna, för övrigt. Eric och jag gick också och la oss och nästa dag hade vi dels mycket disk och undanplock att ta tag i, men också smarrig oxfilépasta och chokladpajsefterrätt.

Lyckad lördag med andra ord. Nästa gång vi ses allihop, plus Kristina och hennes familj, är när vi ska ha knytkalas hos Izabella och Markus, efter svenska kyrkans luciatåg den 8e december. Det ska bli mysigt.