Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Att ha mycket på tallriken.

December 15th, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Plugg. | Skit. - (0 Comments)

Efter en aggressiv kommentar från Angelica (:P) tar jag nu tjuren vid hornen igen. Det var så att de senaste 6 dagarna, då bloggen varit tyst, så har jag hunnit med att umgås med Emelie och Malena, städa garderober, varit på två Halv 8 hos mig-middagar, skrivit två tentor i tyska, gått tre luciatåg, åkt buss och bil i sammanlagt 10 timmar, varit på Ikea, gått på föreläsningar och seminarier och sovit litegrann. Intensivt med andra ord. Dessutom är iPhonetäckningen på landet sämre än usel, varpå mobilbloggande är uteslutet. Men nu. Nu har jag några dagar av packningshets, flyttstädning och plugg innan Eric kommer och julen kan börja. Om 11 minuter ska det komma nån och kolla på min lägenhet, sen ska jag till högskolan för en föreläsning i akademiskt skrivande, och sen kommer jag väl hem igen. Då blir det fler blogginlägg.

Mallis och jag gick vårt sista luciatåg NÅGONSIN i Frenninge kyrka i tisdags.

Att berätta om ett av mina favoritplagg.

December 8th, 2011 | Posted by Jess in Julkalendern 2011 | Listor. - (1 Comments)

Jag gillar klänningar och strumpbyxor, men har ingen direkt favorit. Jag tänker se praktiskt på det. (Min mamma gillar när man är praktisk och jag måste samla poäng nu inför julen.. :)) Om jag måste nämna ett specifikt plagg så blir det mitt dyraste: Min vinterjacka från The North Face. Den är skitstor, klumpig och kostade över tretusen spänn. MEN. Den är varm, gosig, skön, vattentät, vindtät, går ner över röven och har en mysig luva som håller lilla huvudet varmt. Känner på mig att den kommer att vara resten av mitt liv, om jag är rädd om den. Vilket jag är eftersom den var så himla dyr. Ja, till och med förra vintern, när vi hade minusgrader och snö i sex månader (kändes det som) så var jag varm och go i min norra ansiktsjacka. <—- Ordvits! Okej, jag går och lägger mig nu.

Hos mamma och pappa förra vintern.

Att pyssla hela kvällen.

December 8th, 2011 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Ikväll har jag ägnat mig åt cirka fyra timmars avkopplande pysslande, jo jag är seriös, tog ledigt från pluggandet och öppnade upp min nystädade låda of pyssel och körde loss. Älskar att sitta på golvet bland papper, glitter och band, klippa, klistra och rita. Ahh..
Jag gjorde bland annat ett julkort till Grace, mitt lilla nanny-barn i Frankfurt, hon brukar få ett självpysslat kort vid Halloween, Valentine’s, hennes födelsedag, jul och påsk. Och sommar. Jag gillar att göra kort och hon blir glad när hon får brev med hennes namn på. Det kortet ligger på tork just nu och får göras klart imorgon.
Sen pysslade jag även fram en julstjärna efter att min jobbekompis Kelly i Tyskland postat på Facebook och visat en stjärna hon tyckte såg svår ut. Jag antog utmaningen. När jag väl hade fattat hur man skulle göra så var inte själv utförande så svårt. Ja. Det var mest det jag ville berätta. Önskar ibland att jag jobbade på Panduro. Jag skulle göra om butiksskyltningen dagligen.

Vete fan om jag är så himla duktig på att göra mina alster rättvisa genom mobilkameran, men jag försöker för bloggen skull.

Min stjärna som ska hänga i fönster fram till dopparedan’!

Graces kort som alltså inte är färdigt, men man fattar ju principen!

Halv 8 hos mig

December 8th, 2011 | Posted by Jess in Friends. | Mat. - (2 Comments)

Igår hade jag besök av tre hyffsat välkända människor, till skillnad från hur det brukar vara på TV när Halv 8 hos mig går av stapeln. Det var Malin, Emma och Ulrika som var inbjudna och jag var först ut. Det var ganska nervöst alltså, fast jag aldrig hade trott det. Till förrätt serverades en gul paprikasoppa med smörsnittar. Den blev bra tyckte jag själv. Alltid svårt att veta vilken konsistens folk föredrar på sin soppa. Vissa gillar när det är som vatten, andra tycker den ska vara mer som gröt. Min var typ en blandning mellan gröt och vatten. Huvudrätten kom sen. Ett recept som jag aldrig lagat innan, en chansning kanske man kan tycka, men jag ville verkligen servera risotto eftersom jag är bra på det, också ville jag ha nåt till risotton som passade utan att vara för overpowering. Ja, så det blev det parmesan-och persiljepanerad kycklingfilé med risotto och ugnsrostade tomater. I samband med förtäringen av huvudrätten skedde fadäs nummer ett, den som antagligen kommer att kosta mig vinsten. Emmas kyckling var inte helt klart inuti. Fast jag tyckte att jag hade skurit i den tjockaste biten och kollat så fick min gäst alltså rå mat. Rå kyckling! Sen fick Ulrika också en bit som inte var klar. Riktigt pinsamt! När jag gör kyckling är jag alltid livrädd för att göra som mamma, ha inne filén en extra halvtimme för att vara säker på att allt är genomstekt, resultatet blir ofta en kyckling som man kan krossa rutor med. Men ja, rå kyckling, inte bra. Jag ska nämna också att både Ulrika och Malin tog mer mat, ett positivt tecken vill jag tro.
Sen var det dags för efterrätt. Då serverade jag vaniljpannacotta med röda bär. I vinglas kom de dessutom, dels för att det såg snoffsigare ut och dels för att jag inte hade något annat att hälla upp det. Alternativet hade varit en samling udda muggar från McDonalds, Disneyland och scouterna bland annat. Tror inte det nej. Pannacottan verkade de gilla iallafall, fast jag måste vara lite självkritisk där och säga att den som man gör på bara grädde är snäppet godare. Gårdagens var en nyttigare variant där också vaniljyoghurt ingick.
Ja, sen hängde vi lite i soffan, lyssnade på min brist på musiksmak och snackade skit om våra tröga klasskamrater. Det obligatoriska röstningsmomentet i Halv 8 hos mig skulle vi ju också efterapa. Alla fick varsin post-it med mitt namn på som de sen skrev poäng på och la i en väldigt fancy silverask med sammetstyg på insidan. Sista middagen, hos Ulrika i nästnästa vecka så får vi läsa på lapparna och kora en vinnare. Spännande! Efter detta moment blev Malin trött, så hon lastade in de andra två i bilen och körde hem. Tystnaden lade sig åter över den lilla ettan i Rosengård och diskade tornade upp sig i köksvrån. Jag tittade inte åt det hållet, skypade istället med pojkvän och gick och la mig mätt och belåten.

Den här bilden togs den 13e december 2008 i en irländsk pub i Sachenhausen i Frankfurt i Tyskland. Det är jag som står där, lite lullig och glad och på festhumör. Helgerna var mina andningspauser när jag jobbade som nanny hos den där familjen. Jag var lite på min vakt, med jackan fortfarande på, eftersom jag fortfarande hade helgen före i minnet. Då hade jag blivit av med min mobil och det var en orangehårig kille som visade sin snopp och bad om en avsugning. Ja. Annan historia. Iallafall så stod jag där med jackan på och pratade med den charmigaste killen jag någonsin träffat. Jag tänkte inte på något särskilt, vad jag kan minnas alltså, mer än att han var söt och jag trivdes. Vi stod där hela kvällen och pratade och skrattade tills vi började hångla istället och sen åkte han hem. Det var Eric. Nu har vi snart känt varandra i tre år. Inte visste väl jag att han skulle bli bland det viktigaste som finns i livet. Visst är det rätt häftigt att jag faktiskt har ett kort på första gången vi träffades! Åh vad jag är glad att jag har honom.

STARSTRUCK!

December 7th, 2011 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg | WOW! - (1 Comments)

Spiderchick som jag la till på min lista över favoritbloggar, kommenterade det inlägget och sa tack för att hon fick vara med på min lista! Sjukt. Först blev jag retweetad av Ebba von Sydow på Twitter och nu händer detta. Jag väljer att tolka dess små händelser som tecken på att jag är ämnad för något stort. Ska leva på detta fram till jul nu. Tack Ebba och tack Moa! Peace out!

Spiderchick
Ebba von Sydow

Eric is lieb!

Det är så att jag läser väldigt många bloggar. Väldigt många. Och när jag säger väldigt många så menar jag extremt många. Men okej, ska försöka begränsa mig till tio stycken. Här kommer de (utan inbördes ordning):

niotillfem Skrivs av Sandra som är en grym copyrighter som skriver texter som går rakt in i hjärtat. Dessutom bor hon i New York och har distansförhållande som jag!

underbaraclara Skrivs av Clara som bor i Norrland, myser och lagar mat hela tiden. Hon har en bebis som heter Bertil och är väldigt pysslig av sig.


attvaranågonsfru Skrivs av Emma som är skåning, gift , skitrolig och härlig. Hon har också en gullig bebis som man får titta på.

spiderchick Skrivs av Moa som är en duktig skribent med sunda värderingar och riktigt roliga inlägg om sitt vardagsliv.

renhuvud Skrivs av Angelica, min kompis Angelica, som bor kvar i Tyskland och jobbar som barnvaktare. Genom henne får jag lukta lite på Frankfurt när det behövs.

korvasbloggen Skrivs av Daniel, en av de få killbloggarna jag följer. Han är grym på att skriva roligt och urgulligt om sin dotter Korvas liv.


fotbollsfrun Skrivs av Malin Wollin, fantastisk skribent, författare och mamma som driver med sig själv och vardagen. Det känns autentiskt, äkta och fint.

linneaiusa Skrivs av Linnéa som bor i USA med sin äkta man Casey. Hon är ärlig, bitter, glad, träningspeppad och lat omvartannat och det är riktigt roligt att läsa!

karinskonstgrepp Skrivs av Karin som är en tokig tjej i sina bästa år, hon har fantasi och energi som aldrig tryter och presenterar konstiga bilder och knäppa pyssel hela tiden.

surisburnbook Skrivs av Suri, Tom Cruise och Katie Holmes dotter, iallafall är det det man ska tro. Hon dissar allt och alla, särskilt andra kändisbarn och sina egna föräldrar. Hilarious!

(Hade jag fått nämna fler hade jag tagit med allafårplus, missmaries, jackieandi, bloggkommentatorerna, ebbasblogg, fredrikbackman, yvonnees, elsabillgren, onekligen,heute , egoinas och katrinzytomierska.)

För ett år sen (lite drygt) var jag en liten skånsk flicka som trodde att livet var på väg att bli vanligt, normalt, svenskt och tråkigt. Allt det där som jag hade flytt som pesten i tre år i Tyskland. Jag stod på Frankfurts flygplats en eftermiddag i slutet av augusti, kramade Eric så hårt det gick och satte mig på ett plan mot Köpenhamn. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett distansförhållande, jag tycker om närhet och romantik allt för mycket. Jag trodde  heller inte att Malmö var något för mig. Jag trodde definitivt inte att det skulle bli engagerande och intressant att plugga. Jag erkänner det, jag var ganska negativ den där månaden, innan livet förändrades. Men, man kan inte alltid få som man vill, iväg kom jag och flyttat in i Rosengård fick jag.
Skolan drog igång, pluggandet på universitetsnivå som jag tidigare såg som nödvändigt ont, ett trappsteg mot toppen som man inte kan hoppa över. Det visade sig att det var roligt att gå i skolan igen. På Malmö Högskola träffade jag fler fina människor, fast jag egentligen hade ställt in mig på att Emelie och Malena var allt jag behöver, allt jag saknat under min tid utomlands. Hjärnan njöt av att vara igång igen, det är stor skillnad på att passa 7-månaders bebis och lära sig analysera språkliga fenomen, på engelska dessutom. Tentorna, uppsatserna och redovisningarna lades på hög och varje gång jag fick ett godkänt växte jag på insidan. Det är fortfarande så, bra resultat i skolan är motivation och bekräftelse, jag är inte bara alla mina dåliga sidor, jag fattar något, kanske finns det hopp.

För ett år sen var jag en liten skånsk flicka som var beredd på det värsta och blev positivt överraskad. Malmö, skolan, vännerna och den förstärkta kärleken till E överraskade mig. Nu är jag smartare och tryggare än nånsin, något som firas med att rycka upp de ytliga rötterna, packa in IKEA-möblerna och dra till Australien. Det som inte dödar mig, gör mig starkare.

C5-gruppen på pub i september 2010! Moein, Matt, Debbie och jag.

Jag beundrar i princip alla som tar sig igenom livet och dess svårigheter med huvudet högt. På senare år har jag förstått att inte alla måste bli som Zlatan, Moder Theresa eller Oprah Winfrey, att lyckas och vara beundransvärd handlar om att tro på sig själv och göra sitt bästa efter sin egen förmåga.

Jag lyssnade häromkvällen på ett sommarprat (på rekommendation av Anna) skrivet och framfört av Malin Sävstam, en tjej som förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand 2009. Jag grät i princip innan jag ens hade tryckt på play. Tänk att något så ofattbart sorgligt, som ingen människor varken förväntar sig eller förtjänar, kan hända på solsemestern i paradiset. Hur orkar man vidare, hur förblir man en hel människa? Jag tror inte att jag förstår ens efter att ha lyssnat på Malin vilken styrka och determination som behövs för att inte duka under av sorg, och då är jag inte ens rätt människa att säga en sån sak eftersom detta ofattbara aldrig hänt mig. Henne beundrar jag, Malin Sävström, kvinnan som fortfarande står upp efter en det fruktansvärda som hänt henne.

Min lillasyster, envisaste tjurskallen i Sverige som har ridit sen hon kunde gå i princip. Som unge fick hon höra att man skulle ha trillat av från hästryggen 100 gånger innan man var en bra ryttare, så hon började räkna. Förstår ni vilken vilja och tålamod man måste har när man jobbar med djur? Inte jag heller, och då har jag ändå jobbat som nanny i mer än fyra år.. Jannicke har sitt eget företag nu, ger ridlektioner, mockar skit, tävlar hopphästar, rider in, sliter, svettas, tjatar och kör, från tidig morgon till sen kväll varenda jäkla dag. Även där krävs det en vilja av stål, uthållighet och, kanske viktigast av allt, passion. Hon älskar det hon gör, hon har ett mål och hon är grym på sitt jobb. Väl värt att beundra denna superengagerade jättemänniska som förtjänar ett break som alla vi som känner henne hoppas att hon kommer att få.

Med risk för att plötsligt bli banal och mainstream så måste jag ändå nämna en kändis här, som tredje kvinnan på listan över människor att beundra. Hon var från början en liten blyg engelsk flicka som berättade kaninhistorier för sin lillasyster tills hon en dag satt på ett tåg och fick en idé om en bok som kom att förändra världen. På ett bra sätt. J.K. Rowling spenderade hela sin barndom samlandes på karaktärsbeskrivningar och idéer till det som sen blev historien om Harry Potter. Hon skiljde sig från sin portugisiska man, flyttade till Skottland och blev deprimerad. Samtidigt som hon funderade på självmord och kände sig som världens mest misslyckade människa, började hon skriva på succéböckerna på olika caféer. Och sen vände det för Joanne. Hon ville bli författare och hon höll ut tills det hände. Nu tjänar hon en massa pengar, äger minst tre hus och välgörenhetsjobbar för glatta livet. Från ingenting till allt det där.

Ser ni den röda tråden i de få exemplen som jag har nämnt här ovan? Det finns inga detaljer i deras historier, bakgrunder eller beskrivningar som stämmer överens. De är olika på många sätt, framförallt olika inför oss, resten av världen. Men en sak har de gemensamt. Viljan. Att kämpa på. Att inte vara en sån som suckar, vänder sig om i dörren, lägger ner verktygen, drar täcket över huvudet, ringer nån för att lasta över bördan, ger upp innan de ens försökt. En sån är inte jag och en sån har jag ingen respekt för. Ingen sa att allt skulle vara lätt, ingen sa att livet är en rak, plan schnitzlad bana med glasstånd och fotmassage längs med vägen. Efter att du klarat av en enkel uppgift är belöningen beige och smaklös. Efter att du har tagit dig förbi ett stort jäkla berg av taggbuskar och blodiglar och blottare är belöningen söt, underbar och befriande.

Jag vet inte riktigt hur den här texten hamnade här. Det var inte meningen. Uppenbarligen så är det något som engagerar mig, det här med att ta sig igenom livet ömsom med hopbitna tänder och ömsom med gyllene skor. Det är så det är. Du är bestämmer över ditt eget öde. Get used to it.

Favorit i repris från januari 2011.

Jag har många fina vänner från olika platser i världen och från olika perioder i mitt liv. Alla säger att de har de finaste vännerna, men jag är den enda i hela världen som verkligen har rätt på den punkten. I feel blessed.
På grund av tidsbrist har jag bestämt mig för att bara nämna mina två äldsta och bästa vänner här och nu. E kvalificerar sig också in på den här listan, men han nämns tillräckligt redan 😉 så nu handlar det om två fina tjtjer; Emelie och Malena.
Malena var i många år min granne i Starrarp, det första kortet på oss både är cirka 24,5 år gammalt. Vi är två gulliga bebisar, en med tjocka kinder (jag) och en utan hår (Malena). Våra föräldrar har umgåtts i samma gäng sen för alltid, och gör det fortfarande. Varje sommar hemma på landet tillbringade jag med Malena. Vi spelade tvspel hos C, brottades i cykelhjälm under rugbymatcher, cyklade till Frennigebadet, letade hemliga ställen eller bara hängde.  Malena är klok, lugn och sansad, diplomatisk och rolig som fan.
Emelie stiftade jag bekantskap med när vi var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar i fyran, femman typ. Innan dess lekte Emelie mest häst. Hemma hos Emelie luktar det alltid så gott. Vi har tillbringat många timmar där, ensamma, utan vuxna som stör. Lagat mat, ätit chips med dip, kollat på kabel-tv och myst. Sovit i samma säng och pratat i timmar sen lampan släckts. Varit på dansläger och retat oss på folk, tvingat småtjejer att säga kruk. Varit på Sri Lanka och dissat folk på svenska, hatat människor, skrattat åt kräks-Gabbe på Taj Mahal. Emelie är impulsiv, ärlig, kramig, förnuftig och rolig som fan.

Sen var vi tre. Tre alltid. Folk säger att tre tjejer inte kan vara kompisar, det funkar inte säger de, en kommer alltid vara utanför. Så var det inte med oss tre. Vi är special. Vi gick i samma klass ända till nian. Vi bodde ihop i Ystad i tre år och sov till och med i samma säng stora delar av den tiden. Vi delar så otroligt många minnen, från fnittriga körkonserter, galna vilda utekvällar, äckliga fyllor, scoutläger, svullkvällar med OC, dansnummer i Spice Girlskostymer, timmar med bläddring i skolkatalogerna, McDonaldsturer, svettig Indienresa, Disneysemester i Florida, Ullaredsroadtrips, mellanstadiedisco och mörklagda biljardturneringar till framtidsprat instänga i Mallans rum, Sallepizzor och Icaläsk, Time of Your Life med Johan på gitarr, dansbandsgala och Valborgsfirande som ingen av oss minns. I can go on forever, listan kan göras hur jäkla lång som helst. Poängen är den; De här människorna är så himla lika mig men ändå så himla olika och det är därför vi passar ihop. Utan er är mitt hjärtpussel inte helt, utan er exploderar jag av tankar och funderingar, utan er hade jag inte skrattat så tårarna sprutat alls lika ofta. Tack för att ni finns älskade vänner! Andy’s Angels 4evah! <3

Emelie och jag på fin bar i New Delhi, Indien. Vi är både liiite snyggare i verkligheten. 😀

Malena och jag på scoutläger i somras. Vi är båda piggare och mindre skabbiga i verkligheten. 😀