Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Det går mot slutet.

May 25th, 2011 | Posted by Jess in Plugg. - (0 Comments)

Det börjar närma sig slutet nu. I måndags skrev vi fonetiktenta och lämnade in en uppsats. Imorgon ska vi hålla i en åtta minuter lång presentation, jag och min partner Debbie. Vi ska spela upp ett ljudklipp där min tyske vän Lars läser en text och sen ska vi jämföra med Debbies engelska pappa och räkna skillnader och sådär.
Skitkul, verkligen. Igår var jag nervös, nu känner jag mest att jag vill ha skiten bakom mig. Det ändå som är lite läskigt är att läraren som ska bedömma oss är en mean jäkel. Jag gillar honom, men han är extremt kritisk. Ibland är han skojigt kritisk, ibland allvarligt kritisk. Man vet liksom aldrig.

Helgen tillbringar jag nog hemma hos mor och far. Sen ser jag inte dem på ett tag plus att vi antagligen ska grilla lite hos Mallan och Tony på fredag. Och fira mors dag hos mormor på lördag. Som barn och barnbarn bör man visa intresse för sin släkt every now and then. Ledig tid under helgen kommer att spenderas med näsan i grammatikboken för på onsdag skriver vi sista tentan och sen har jag fanimig tagit mig igenom ett helt läsår av universitetsstudier. Sjukt.

Tänker fira det med klasskamrater och vänner på onsdag och med äppelvin och andra vänner på fredag. Kan tro att jag längtar till Tyskland nu. Ännu mer än förra gången jag skrev det. Det händer så mycket där som alla uppdaterar social media om men som jag missar. Är det för mycket begärt att jag ska få umgås med min egen pojkvän när alla andra gör det liksom? Suck. Han är gullig också, och skickar bilder och små meddelande så att jag ska känna mig delaktig, men jag blir mest ledsen och nedstämd för att jag inte är på plats.
Hoppas att det där askmolnet inte ställer till det. Kräver att både Kastrup och Fraport är öppna på fredag. Alla tre som läser min blogg måste hålla tummarna för det.

Nu håller vi kväll med lite Loka Ananas.

Intervju med dansk-Jan.

May 17th, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)


Let’s få det ur världen: Jag saknar Eric som FAN.

Så, moving on. Igår var en spännande och händelserik dag i Jessicas liv. Jag var bjuden på en trevlig, rutinmässig intervju på amerikanska ambassaden i Köpenhamn, trodde jag iallafall. Allt har att göra med att jag ska (om intervjun gick bra..) jobba på en skola i Frankfurt i sommar som drivs av och ligger på amerikanska ambassaden i Frankan. Så istället för att jag var tvungen att transportera mig själv till den svenska versionen av deras ambassad i Stockholm, fick jag dispens och uppsökte dem igår. Amerikanerna är säkerhetsfreaks, av förklarliga skäl, så en bakgrundscheck har redan gjort och jag har fyllt i minst trettio papper, innan det alltså igår var dags för en face-to-faceintervju. Jag gjorde en sån i Stockholm en gång för lääängesen när jag sökte visum för aupairåret, det var en snabb fråga eller två genom en glasruta i ett väntrum och inte särskilt läskigt. Den igår var… annorlunda.
Jag anlände med tåget från Malmö i Österport i god tid och hittade ambassaden utan problem. Tack gigantiska star-spangled banner. När jag närmade mig gåendes på trottoaren cirka tjugo meter bort skriker en dansk Securitasman på mig och undrar vad jag har där att göra. Han kollar av mitt namn på listan och be mig slå av min mobiltelefon medans han tittar på, hålla den i handen och stå i en kö utanför byggnaden. Efter några minuter kommer en annan Securitasman ut (rödhårig och rätt söt), tar min väska utan ett ord och försvinner in i huset för att sen kalla in mig. Då fick jag dricka av vattnet de hittade i min väska, ta av mig alla metallföremål och checka in min iPhone i utbyte mot ett kvitto. Sen var första kontrollen över, inga röntgenmaskiner pep och ingen dansk krävde att jag slängde min knäckebrödslunch som låg i väskan. I nästa hus, ett steg längre in i den mystiska diplomatvärlden, satt en liten amerikansk pojke med ståtlig polishatt bakom en glasruta. Han gav mig en visitor’s badge i utbyte mot mitt pass (!!) och sen satte jag mig ner för att vänta på min intervjuare; Jan. Han kom efter bara några minuter, fast jag egentligen var tidig, så det ska han kanske ha en liten eloge för, men det vägde inte upp det faktum att han var en uppstoppad, tråkig, wannabe-viktig dansk med horribel dengelska.
Jag fick följa med upp till hans kontor och intervjun inleddes med orden: “Du behöver inte vara rädd, var bara ärlig, allt du säger stannar mellan oss.” Och allt jag kunde tänka på var Johan Ulvessons pedofilkaraktär i Yrrol. Han frågade sen om allt från min pojkväns namn, min pappas jobb, min utbildning, mina drogvanor, till min boendesituation och mina fritidsintressen. Vid två tillfällen kände jag att det gick lite knackigt. En gång var när det visade sig att jag hade glömt nämna att jag varit i Kina. Det fanns liksom inte plats att skriva det i frågeformuläret, så jag trodde inte det vara så stor grej. Men när han kom på det, för att jag berättade det, fick jag tillbringa de följande 10 minuterna med att beskriva vad jag gjorde där, med vem, varför, när, hur, exakt var och 89 andra frågor. Sen ville han säkerställa att jag inte glömt nämna något annat land som jag besökt och som USA har “problem” med. “Were you ever in Pakistan? Were you ever in Libya? Were you ever in Iraq? Where you ever in Afghanistan? Were you ever in North Korea?” Jag bara satt och skakade på huvudet. “Nej, nej, nej, nej och nej. Nordkorea? Really? Nej.”
Andra tillfället kom när han vägrade tro på att jag aldrig har använt droger. Han tjatade och tjatade om att det inte var någon fara att berätta och jag insisterade och vägrade ljuga för att han skulle bli nöjd. Alkohol däremot hade jag inga problem att erkänna att jag använder. Jan ville veta hur mycket jag dricker och använde rekommendationer från danska folkhälsoinstitutet som exempel, tydligen så rekommenderar de inte att man dricker mer än 14 glas vin i veckan. FJORTON! Jag talade om för dansk-Jan att jag varken har tid eller pengar att dricka så mycket (nämnde inte att jag gör det i Tyskland istället) och han fick så han teg! Sen avslutade vi intervjun, ambassadmannen erkände att det hade gått okej och att han ämnade rapportera tillbaks till Frankfurtkontoret att jag var en godkänd liten människa. Han följde mig ner och glodde sig blind på passet som jag fick tillbaks av Polishatten, kontrollerade antagligen mitt Kinavisum.. Jag lämnade sen byggnaden, checkade ut min mobiltelefon och sa tack detsamma till den trevliga rödhårige vakten som önskade mig en dejlig dag och skuttade tillbaks till Öresundståget och Sverige.
Nu väntar jag bara på positivt besked från sommarjobbet (har Jan hållit sitt löfte?) och sen kan jag slappna av och glädjas åt garanterad fast inkomst i sommar.
The End.  

Jag är redo för D-land.

May 10th, 2011 | Posted by Jess in Tyskland. - (2 Comments)

Jag har börjat förbereda mig på alla sätt och vis nu. Jag gör mig redo för att flytta till Frankfurt över sommaren och jag längtar som bara den. Jag kollar vädret i FFM hur ofta som helst, jag mailar med jobbet, jag läser Twitter från Angie, jag kollar uppdaterar bloggar hela tiden, jag planerar utflykter, middagar, happenings och saker jag vill göra så fort jag kommer dit. Jag vill dricka Ebbelwoi på Anglo, jag vill titta på The Big Bang Theory med grabbarna, jag vill rulla köttbullar åt dem och sucka när de ständigt rapar i min närvaro. Allt det där som jag saknar med Frankfurt.  Dessutom hoppas jag få ihop nån form av “SvenskaaupairersomjobbadeiFrankfurtförraåretåterträff”. Vi får väl se. Nån kan väl komma iallafall, och jag personligen ska ju vara där väldigt länge så förhoppningsvis blir det en utekväll eller tre med de gamla godingarna från Schweden.
Sommarlov. Longer stretches of Eric-time. Yes please. Det är liksom dags nu, min kropp och mitt psyke börjar tröttna. Det märks att jag de senaste månaderna bara träffat Eric ytterst sporadiskt och kortvarigt. En helg var femte vecka är inte nog. På tre, fyra dagar hinner man bara säga hej, kramas och vara glad för att sen bli deprimerad igen direkt efteråt. Det är liksom för komprimerat, för mycket känslor och saker som bör sägas på för kort tid.

Idiotjävlar.

May 5th, 2011 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Känner att det är på tiden att jag också yttrar mig om den irritation som alla normala människor i min klass känner gentemot dem som inte är normala. Just nu är vi väl en.. 100 pers kanske (?) som läser två kurser parallellt, dessa människor kallas alltså just nu klasskamrater. Och i denna saliga blanding av människor finns 10 svenskar som jag gillar, nån amerikan, kanadensare och nån till som är helt okej. Säg 20 stycken sammanlagt då, som jag tycker har hjärta och hjärna på rätta ställena. Resten är jag antingen totalt likgiltig mot eller vill kräkas på. Resten av det här inlägget ska handla om de jag vill kräkas på. Mitt största problem med denna samling människor, och jag inser att dessa åsikter inte är särskilt smickrande för mig personligen men det måste helt enkelt sägas, är deras idioti. De öppnar munnen på helt fel ställe, eller så öppnar de inte munnen alls. Alla deras frågor, åsikter, tankar och kommentarer är idiotiska. Jag orkar knappt ens tänka på det mer.
Förra terminen retade vi oss mest på de som har kommit in på programmet trots att de pratar engelska som en bunke femåringar och aldrig fattar nåt. Denna terminen retar vi IHJÄL oss på alla självutnämna besserwissrar och deras never ending svenglish.

Vad finns det mer att säga? Suck.

(Med viss reservation för att jag kommer bli en sån själv när jag ska plugga i Australien till våren…)

Borrrrrrrr.

May 4th, 2011 | Posted by Jess in Annat. | Sverige. - (5 Comments)

Jag har i och för sig aldrig haft hål i tänderna som behövt lagas hos tandläkare, men jag är hyfsat säker på att den där borren som folk på film alltid är så rädda för inte kan vara värre än det konstanta borrande som pågår i lägenheten bredvid mig. Ett gäng danskar håller på att göra om en del av studenthuset till pizzeria/café som enligt uppsatta a4-lappar ska öppna i augusti. Fin idé, visst, men det eviga slagborrandet när de river innerväggar och hugger i sönder stentrappor gör mig galen och framkallar migrän på samma gång. Jag kan inte plugga alls! Hela förmiddagen gick åt till att hitta luckor i borrandet så att jag kunde samla källor till grammatikuppsatsen, men så fort jag hann slå ifrån tvn och få fram Google Scholar körde de igång igen. Dessutom röker de där inne, långa, fula cigaretter som framkallar en äcklig, dansk rök som letar sig in i trapphuset och vidare in i min fristad här i studenthuset. Studenthus. Ringer det nån klocka? Jag bor här för att kunna plugga, så snälla, irriterande, gultandade danskar: SLUTA BORRA FÖR HELVETE!!

London baby!

May 3rd, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | WOW! - (0 Comments)

London var fint. Men det känns lite tjatigt att återigen dra upp hur fin min pojkvän är och hur mysigt jag tycker det är när vi ses. Får jag lov att köra tre meningar om Londonresan bara? Tack, då gör jag det. 1. Vädret var underbart och soligt hela tiden så vi tillbringade många timmar omkringvandrandes tillsammans med Erics bror och hans flickvän som vi ju också sov hos, i deras fina lägenhet typ 150 meter från Trafalgar Square. 2. Bröllopet mellan Kate och Wills (som de kallar honom i England) var så vackert och stämningen i stan oförglömlig, lilla jag som gråter och uppskattar bröllop i vanliga fall var utom mig av glädje och hade gåshud vigseln i genom. 3. Vi åt chicken pie, belgiska våfflor, drack vin, dansade med nya och gamla vänner, jag shoppade ett par sommarsandaler, snygga solglasögon och en ring, Hampstead Heath besöktes och vi hade många timmar i rad på oss att vara nära och skratta och pussas.

Färdig! Det var väl inte så farligt? Även om meningarna var i längsta laget.

Annars är läget här i Rosengård okej, jag trivs sämre nu på sommaren ska villigt erkännas. Det känns som om alla freaksen kryper fram från sina gömställen. Folk smutsar ner, kastar fimpar från balkongerna, lämnar hundbajs på gräsmattan och gräver lösgodis med bara händerna på CityGross. (Men det där sista gör de på vintern också..)
Vi har en del att göra i skolan och mer ska det bli, det handlar om självdisciplin och tummen-ur-röventänk fram till sommarlovet, det tänker iallafall jag satsa på. Dagarna till juni och Eric är räknade även om jag har fina vänner här också, både brevid mig i föreläsningssalarna och hemma på landet.

Puss å hej!

God, my brain is boiling!

April 27th, 2011 | Posted by Jess in Plugg. - (0 Comments)

Det finns så himla mycket jag vill ha. Som jag önskar åt mig och de som står nära mig. Det finns en massa riktningar mitt liv kan ta och en massa alternativ som jag tycker om och hoppas på. Jag ser fram emot framtiden och är samtidigt rädd för den, för att mina förväntningar är för höga och för att saker och ting skär sig och går sönder. Samma saker som jag är orolig för kan i nästa stund vara de som jag längtar efter mest. Jag kan knappt tänka på allt utan att få ont i magen och tårar i ögonen, jag vet ju vad jag vill, men inte hur jag ska få det och jag är egentligen livrädd för att prata om det utan att peppra i trä konstant, men samtidigt mår jag bra av att blotta mig för mina vänner och innerst inne är det skönt att bekänna färg ibland. Suck. Väldigt emotionell just nu tror jag, vet inte om jag ska skylla på Eric, våren eller nåt annat. Ville bara få ut lite bokstäver på en internetsida. Hej.

The woman who fueled all this, Bethenny Frankel, my favorite famous person at the moment.

Högtidstid.

April 25th, 2011 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. - (0 Comments)

Jag borde koncentrera mig på att lära mig de internationella fonetiska alfabetet och de olika ljudens positioner i munnen, men istället slösar jag bort en hel dag framför datorn och olika intelligensbefriande realityshows. Suck. Solen skiner och min påsk har varit väldigt bra, tillbringad i familjens och goda vänners sällskap. Det började med en tradtionsenlig konstrunda med Malena i fredags; vi tittade på blommålningar, amatörkonserter, photoshopade bilder, halva skyltdockor med gasmask och fina skånska oljemålningar som gav mig gåshud.
I lördagskväll var det party hos Emelie och Martin i Sjöbo, knytkalas, där jag stod för sallad och bröd. Hela två barn medverkade på festen och det slog mig att jag är nog fan så vuxen nu, så vuxen att ett barn eller tre inte är ovanligt eller konstigt. Det var ett stort ögonblick för mig. Särskilt som jag även lyckades göra den analyserande kopplingen att Erics och mina vänner i Tyskland alla är minst fem år äldre än mig och där har ingen barn än. Tydligen så är inställningen till barn- och familjeliv lite annorlunda i storstaden Frankfurt än i idylliska Sjöbo.
Vi åt gott, skrattade och snapsade och när de hade blivit mörkt och efterrätten var bortdukad plockade Martin fram gitarren och så sjöng och nynnade vi alla efter bästa förmåga. Det var väldigt mysigt och jag uppskattar dessa fina, jordnära, riktiga vänner så otroligt mycket. I bakhuvudet fanns dock Eric och tankar på hur orättvist det är att jag förr i tiden alltid blev låtsasfru till Andreas. Vi var de stående singlarna och det kunde reta mig att han var min automatiska sällskapsman och bordskavaljer, men NU, nu har jag ju en egen kavaljer, en riktig man som jag vill ha med mig på fest, visa upp, kramas med och förbereda knytkalasmat med, men så är han aldrig i samma land som jag och då blir det jag och Andreas ändå. Stor suck på det.
Igår blev det kvalitetstid med bror, vi grillade och kollade på film och pratade och han var förstående och allvarlig, en lagom lång minut eller så, då han sa att han fattade att det var jobbigare att vara på fest när Eric inte var med. Sen körde han till sin flickvän och jag kollade mer film, inbillade mig att jag hörde en massa konstiga ljud och sen gick jag och la mig när ögonen inte vill vara öppna mer.

Imorgonbitti ska jag få skjuts med pappa till Malmö tidigt på morgonen, gå i skolan och kanske tvätta lite kläder så jag har nåt vårigt att ha på mig i London. På torsdageftermiddag hoppas jag springa in i en snygg tysk på Heathrow och då ämnar jag klamra mig fast honom sen hela helgen. Njuta av solskenet, kanske handla ett par Chloë-solglasögon som jag spanat in och eventuellt crasha Kate och Williams bröllopsfest. Ska bli härligt!

Påskärringatime!

April 21st, 2011 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det är skärtorsdag och jag kan inte låta bli att tänka på det gamla goda tiderna, på Starrarp och påskkärringar. Hemma hos oss på landet gick det till så att jag, Jannicke, Malena och Anja gav oss iväg längs landsvägen med läppstiftsröda kinder, kajalfräknar och tjocka röda läppar. Vi hade hucklen på huvudet, förkläden, gamla blommiga blusar och färgglatt skulle det vara, så färgglatt som möjligt. Ibland tog vi med oss hemmatillverkade påskkort (målade på tre minuter och överhuvudtaget inte särkilt vackra) eller små buntar björkris med en fjäder eller två. Viktigast av allt var att man hade korg med sig, korg eller gammeldags kittel, men oftast korg, lättare att tömma. Sen knackade vi dörr, önskade grannar och bekanta och okända glad påsk, log sött och hoppades på en liten belöning. Det brukade vara godis, typ små påskägg i choklad, mjöliga dragéägg eller vanliga polkagrisar. Men hade folk inget godis hemma kunde vi få en guldtia, kanske rent av en tjuga om vi var mer än två. Det var så spännande och så fint att vandra där längs träd med gröna knoppar och snödroppar som trängdes undan av krokus och vilda påskliljor, vi pratade, skrattade, tuggade lite karameller och njöt av påsklov och frisk lantluft.
Många saker kan jag klaga på, men min barndom är fan inte en av dem.

Kungens tal.

April 20th, 2011 | Posted by Jess in Film. | Mannen. - (1 Comments)

Kom på att jag glömt att berätta för er, kära vänner, att det finns en väldigt bra film som ni borde se. För några veckor sen fick jag äran att hänga med Ulrika, Emma och Malin hem till Ulrika, vi gjorde ceasarsallad och färgade hår och avslutade med en bio; King’s Speech. Verklighetsbaserad film om King George, spelad av Colin Firth, och hans problem med stamning. Den var lågmäld, fin och med en underbar torr brittisk humor samt ett tårdrypande slut. Rekomenderas alltså varmt. Dessutom gillar jag: 1. Det faktum att Mr Firth fick en Oscar för sin rollprestation, absolut välförtjänat. Och 2. Colins fru Livia’s blogg som jag följer sen nåt halvår, lyxig brittisk blogg, full av vackra kläder och bilder.