Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Drömmar, sand och lite Kreta?

May 15th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har inte rest på länge. Två år känns som en oändlighet. Det hade varit så roligt att ta med familjen på en resa någonstans varmt. Trots att Tyskland erbjuder värme, känner jag att det gärna får bli varmare. Jag tittade runt på lite olika hemsidor och såg att Ving kan ta en till Kreta på charter! Hur bra med fyra familjemedlemmar och på tok för många viljor? Kreta ser mysigt ut och jag förstår inte varför jag inte kollat in den ön förut. Den har allt som vi kan behöva; sol, vatten och ännu mer sol.

Kreta har det där lilla extra

Det bästa med Kreta är att det ser så barnvänligt ut. Speciellt när man kollar på de olika hotellen och stränderna som täcker hela ön. Jag har läst lite recensioner och hittade en strand som verkar vara helt otrolig. Den heter Frangokastello och det är typ en gömd strand. Den döptes efter ett slott som byggdes på 1300-talet som ligger bredvid. Det är ganska platt där och inte så mycket folk, vilket gör det till den bästa stranden för Ville och Elsa. Då kan Eric och jag äntligen få några välförtjänta soltimmar. Sedan finns det så många hotell att välja mellan men jag vill verkligen ha något som i princip är på stranden.

Ving erbjuder mer än en flygresa

En grym grej som kommer med att flyga med Ving är att charterresan är så simpel. Ving gör allt det där jobbiga, som en upptagen tvåbarnsmamma inte hinner göra. De hittar hotell, löser alla transporter och erbjuder massa roliga aktiviteter. Det är nästan för bra för att vara sant, för då kan jag bara fokusera på att vi har med allt, och alla, inför resan.

När det kommer till resor gillar jag att vara lite spontan och ta dagarna som de kommer, speciellt när det gäller en så solig plats som denna. Jag hoppas att vi kan ta tag i detta och se till att vi åker till Kreta! Vi alla skulle må bra av en liten boost D-vitamin och kanske av att få lyxen att bo på ett välskött hotell. Åtminstone i mitten av husjaktsstressen som vi befinner oss i just nu. Tror ni det skulle göra Elsas och Villes dag eller? Är det bara jag som vill till Kreta eller dagdrömmer ni också om ön? Om inte, googla! Ni kommer inte kunna bärga er så fort ni ser bilderna.

Jag kan i alla fall inte bärga mig. Inte ens för en dröm.

Hus, spyor, gravar och kärleksförklaringar

April 7th, 2018 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Vi har varit och kollat på ett hus till idag. Ett stort åbäke som behövde renoveras jättemycket, hade för få sovrum och låg bredvid en hårt trafikerad väg. Men det fanns också möjligheter. En stor trädgård, en grandios ingångshall och ett gott om plats för en stor familj. Men det var alldeles för dyrt så vi SKITER VÄL I DET DÅ.

Ville kräktes en massa i natt så vi befarade det värsta, magsjukeutbrott. Men det blev inte mer efter att han hade kräkt ner hela sin säng och sen kaskadspytt rätt in i min mun. Då somnade han i mitt knä och var en sån fin unge att jag inte ens var särskilt trött imorse.

Elsa har lekt på balkongen hela dagen, det var över 20 grader idag och tvätten torkade på NOLLTID. Så bra. Hon slänger ur sig en massa klokheter hela tiden, den lilla treåringen. Efter husvisningen var vi på en skogskyrkogård där Erics farmor ligger begravd. Hon lyssnade noga när jag i så lättsamma meningar som möjligt försökte förklara hur en begravning går till. Sen satt hon hela vägen hem och ropade att hon tyckte synd om Lilo, som farmorn kallades, för att hon var död. “Det hade varit mysigare om alla var levande.”

Och när vi bestämde att Eric skulle läsa godnattsagan för en gångs skull så grät hon, klamrade sig fast i mig och sa “men du är ju den mamman jag älskar allra mest” och “pappa läser bara tyska böcker, jag behöver en svensk saga idag!”

Underbart jobbigt och underbart underbart att vara förälder. Det måste man säga.

Vårdeppig?

April 3rd, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Vet inte om en kan påstå att Ville sover dåligt om nätterna, men han vill iallafall äta ofta. För ofta för en liten människa som snart är nio månader gammal. Men vi kämpar på. Jag kämpar på.

Våren har kommit till Bad Homburg tror jag. Det var 18 grader idag och varmare ska det bli till helgen. Så vi försöker leka ute. Elsa har fått upp farten på sin springcykel nu och Ville älskar att titta på. Vi tänkte skaffa en cykelvagn så att jag kan ta med båda barnen på utflykter.

Påsken var okej. Vi serverade god mat och barnen fick påskägg och Eric var långledig. Vi planerar semester lite här och lite där och nu härnäst en tripp till Sverige, för Ville, Elsa och mig. Det blir nog bra. Fast jag helst vill spika igen fönstren från insidan, slå av all elektronik och sätta mig med min familj under en filt.

Jag vet inte vad som är fel. Men något är inte rätt.

Tradigaste blogginlägget ever

March 20th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Kanske har jag slutat blogga? Eller det är iallafall överhuvudtaget ingen prioritering för tillfället. Elsa har fyllt tre år, så sjukt, och det borde naturligtvis förevigas med en text om henne. Den kommer kanske så småningom. Ville växer också och är så väldigt nära att knäcka kryp-koden nu.

Vi letar hus. Det kan man väl säga, att det är det vi landat i nu, på olika sätt, att vi letar efter ett hus att bo i. Renovera, kanske, men framförallt leva i. Det är snart påsk. Och vår, får vi väl verkligen hoppas. Jag behöver sol. Och värme. Och färre vinterkläder och mer positiva vibbar.

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Inställda kattplaner och nya sovkonstellationer

February 11th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Förra helgen blev våra planer inställda för att eric var sjuk. Den här helgen träffade vi visserligen faster Theda som planerat, men idag skulle vi har kört till Lars och Linda. Det var innan Eric började kräkas. Suck. Så nu är vi hemma istället. Och missar ett såkallat Faschingståg, alltså ett tåg med karnevalsglada människor som klätt ut sig och kastar godis. Elsa skulle ha klätt ut sig till katt, även om hon kände sig lite orolig för att det var farligt. Och även om det är svårt att gå in för utklädningen helt när det är minusgrader och snöstorm ute. Det måste liksom funka ovan på overall och stickad mössa. Ville skulle ha varit utklädd till gullig bebis.

Men nu får vi roa oss själva här hemma istället. Snön utforskade Elsa imorse tillsammans med Theda. Kanske halar vi fram lite vattenfärger eller nån klump lera?

I natt har Elsa sovit i sin egen säng, vilket gjorde så att Ville kunde sova i sin spjälsäng som Elsa ockuperat sen vi kom hem från Sverige. Tyvärr sover Ville bäst med en arm på rumpan och med sin hand i min, men det gör att jag vaknar och har ont i hela kroppen för att jag legat och sett till så att Ville sover istället för att hitta en skön position och sova själv. När han nu låg i spjälsängen var det svårt att klappa honom på rumpan och hålla honom i handen, men han sov ändå över förväntan. Jag med. Tills Ville började skrika och Eric började kräka. Suck, igen.

Ja. Vi säger väl så så länge. Hej!

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!

Helgen är över igen. Tiden går. Igen. Barnen sover. Vi har haft några tuffa nätter nu då Ville velat äta hela tiden. Han har nog också haft lite ont i magen, vilket eventuellt beror på att jag ätit olika sorters kål tre dagar i rad.. Har slutat med sådana nyttigheter nu och satsat på choklad och Gummibärchen hela helgen. Skoja bara. Här är bantningen fortfarande i full gång. Så. Trist. Men välbehövligt. Så jag kämpar vidare.

Vi har varit ute och promenerat lite i helgen. Handlat. Gjort hemmagjord pizza. Min är alltid nästan fem centimeter hög med färska tomater, champinjoner, paprika, skinka och ruccola på toppen. Och gärna räkor också om jag känner för att lyxa till det. Det gjorde jag i lördags. Elsa har tränat på sin balanscykel. Jag vill tro att det går framåt, men hon orkar inte träna så långs stunder i taget så det är svårt att säga.

Idag har vi lekt och ätit lunch med Erics bror och hans son som var i stan över helgen.

Och på tal om stan! När vi var och handlade härliga krämer på stan i fredags så hände nåt rätt otrevligt. I en fullproppad affär med långa köer började Ville gråta. Jag älskar inte när han är ledsen och skriker så att jag inte hör vad kassören säger. Men samtidigt blir det så ibland när man handlar och får för sig att lämna huset med en bebis.

Jag vet också att handlingen och betalandet i kassan inte går snabbare med upprört barn på axeln. Så jag skyndade på, försökte vara effektiv och samtidigt hålla koll på Elsa och trösta Ville så gott det gick. När jag står och knappar in koden till kortet stannar en tant, med kryckor, kanske 60 år gammal, tittar in i vagnen och säger till mig: Vad är det för fel på dig? Varför tar du inte ut ditt barn? Hör du inte att han är ledsen?

Jag blev så himla paff och fick inte fram något slagkraftigt alls. Sa bara att jo, det var väl en toppenidé, det kanske man skulle prova. Kärringen gav dock inte upp utan gastade vidare om värdelösa föräldrar, stackars lidande barn och annat elände som inte borde få finnas. Jag var så arg. Alla kassornas köer hade såklart tystnat också och bevittnade spektaklet. Kom ut på gatan igen och mumlade för mig själv att det var ju också en riktig tantjävel. Och Elsa direkt: Vad gjorde tantjäveln?

När vi stod och samlade oss utanför kom det fram tre olika människor och visade sitt stöd, det var fint. De berättade att de var på min sida, att kvinnan var dum i huvudet och att man visst får handla med barn. En äldre herre sa: Du är den bästa mamman åt dina barn. Lite gråtig blir man ju av sånt. Ändå. Finns hopp om mänskligheten.

Sånt som är viktigt att tänka på ibland

January 25th, 2018 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag sitter på soffan och lyssnar på tystnaden. Och tvättmaskinen. Inne i vår säng sover Elsa med sin gula filt lindad kring handen. På soffan mittemot snarkar Ville sen ett par minuter. Jag har vikt tvätt, hängt upp tvätt och gjort en tomatsås till ikväll. När alla är vakna igen ska vi köra till barntimmen i svenska kyrkan. Men nu finns det ett par minuters stillhet kvar för bara mig och internet, en kopp te och en skål granatäpplekärnor.

Jag hade tänkt blogga om vår pissiga morgon. Den som började kl. 4.50 med att Elsa ville ha vatten och slutade med att båda barnen låg och snackade högt så att vi fick vandra in i vardagsrummet vid 5.15. Eric, som inte är morgonmänniska för fem öre, fick sova vidare. Inte för att jag heller är så mycket människa vid 4.50. Men vad har man för val? Jag hade kanske tänkt skriva om hur Elsa var grinig och bara ville luta sig mot min axel och lyssna på Saga-sagor. Och nämna att Ville bara orkade en dryg timme innan han somnade i mitt knä och fick forslas tillbaks till vardagsrummet. Kanske hade jag också nämnt att Elsa sen blev skitförbannad för att hon inte fick sätta på radion i köket, att Ville vaknade skrikandes efter en halvtimme och sen inte velat ligga själv mer än tre minuter. Jag hade nog också tänkt berätta om hur svårt det är att laga mat med en bebis på armen och en snart treåring som tjatar om Leo Lausemaus hängandes, bokstavligt talat, i byxbenet. Och hur trist en sömnlös morgon blir när alla bara är sura och ingen vill göra nåt.

Men så snubblade jag över en berättelse från en kvinna som jobbar som sjuksköterska i flyktinglägret i Myanmar. Där bor det 600 000 människor som kämpar mot en difteri-epidemi. Mest är det barn hon behandlar och många lyckas hon rädda, men inte alla. Många barn dör.

Jag får en påminnelse av Facebook om en text jag skrev förra året. Om en svart kvinna som blivit spottade på av en rasist på en buss i Skåne. En undrar vad den kvinnan gör nu, hur hennes barn mår och hur det känns för henne att åka buss nu?

Plötsligt känns det löjligt att klaga över lite förlorad sömn. Jag får väl skylla mig själv som skaffade barn. De har tak över huvudet, är välgödda och glada. De har inte difteri och risken att någon spottar dem i ansiktet på bussen är väldigt liten. Vi är så lyckligt lottade, på alla plan. På absolut alla plan. Det känns bara viktigt att tänka på det ibland.

Att lida av tsundoku

January 18th, 2018 | Posted by Jess in Annat. | Böcker. - (0 Comments)

Tsundoku betyder att man köper en massa böcker som man sen inte har tid att läsa. Jodå, det känner man ju igen sig i. Jag älskar att läsa och jag älskar fina böcker. Man blir klokare och en bättre människa av att läsa, det tror jag absolut på. Eller iallafall känns det så, skitsamma vad vetenskapen säger. Tyvärr blir läsningen ofta bortprioriterad här hemma, det är lättare att sitta med mobilen hela kvällarna istället. Den kräver kortare koncentrationspass än en hel roman. Men jag saknar ju dem, böckerna. Alltså har jag skaffat mig ett konto på Goodreads, laddat ner appen med samma namn och börjat hålla koll på mig själv där. Mitt mål är att läsa 33 böcker under 2018. Det känns som ett rimligt mål, inte en hel bok i veckan, men ändå nästan tre i månaden. 33 är dessutom en fin siffra för mig som gillar treor. Med Goodreads håller jag koll på vad jag har läst, vad jag vill läsa och vad andra läser. Så kul! Hittills har jag tacklat två svenska böcker som legat här hemma ett tag. Störst av allt av Malin Persson Giolito. Spännande om en ung tjej som i etapper berättar om vad som hände när hon hamnade som anklagad i en mordrättegång. Björnstad av Fredrik Backman. Jag älskar Backmans blogg och Instagram-konto, men hans tidigare böcker har jag mest tyckt var för pretentiösa och konstlad på ett frampressat vis. Men den här. En sån käftsmäll. Och en perfekt beskrivning av det röviga, patriarkala samhälle vi lever i. Den vill man dela ut till alla som skrattar åt #metoo och tycker att invandrare ska åka tillbaks där de kom ifrån. 2 av 33 är alltså avklarade. Nu kör jag vidare med Agaat av Marlene Van Niekerk.