Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Nu jäklar ska här födas barn!

March 14th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.

Då ska vi se. Fortfarande gravid här borta. Läkare som undersökte och gjorde ultraljud i måndags konstaterade att det finns massor av fostervatten kvar, blodtillförseln genom navelsträngen är perfekt och alla utgångar är spärrade. Det verkar alltså som att lilltjejen inte ännu har ens funderat på att komma ut.

Efter ett samtal med barnmorskan en dag senare så visade det sig att det nu är upp till Eric och mig att bestämma hur länge till vi vill vänta och när vi önskar igångsättning. Detta förestående beslut fick mig igår helt nervös och hispig. Känns svårt för blivande föräldrar utan medicinsk utbildning att kunna ha en åsikt om detta och jag vill ju såklart göra rätt. Göra rätt i detta fallet betyder det som är bäst för ungen i magen.

Såklart finns det för- och nackdelar med båda sidorna. Jag är superspänd på att träffa vår bebis och lära känna den lilla människan som bor där inne. Det hade varit skönt att slippa tjockismagen, de svullna fötterna och bortdomnade händerna. Jag vill inte att hon ska bli för stor och “övervuxen” och att det ska bli ännu värre att pressa ut ‘na.

Samtidigt så verkar hon ju trivas bra där inne och alla värden är okej. Jag mår inte värre än att jag överlever och kanske finns det en anledning till att hon inte vill ut än?

Så vi funderade igår och pratade om det och träffade barnmorskan idag igen. Då meddelade vi henne att vi önskar oss igångsättning på lördag. Lördag = 12 dagar över beräknad födelse. Jag läser om den ökade risken för kejsarsnitt vid igångsättning, hur värkarna kan vara starkare och hur en massa onaturliga mediciner används för att kroppen ska fatta att en förlossning förväntas. Det kan ta dagar innan det händer nåt och här skrivs man in på BB när de ger en första hormoncocktailen och sen stannar man tills ungen är ute. Det är inte en drömlösning helt enkelt, men om det inte går på nåt annat sätt så får det bli så. Igångsättning.

Tills dess fortsätter mitt enorma intag av hallonbladste, ananas och stark mat. Jag går i trappor, städar och promenerar och jag har haft flera allvarliga samtal med bebben. Hon vet vad som gäller. Hon vet att vi alla skulle uppskatta det nåt enormt om hon kunde tänka sig att dra igång cirkusen innan lördag. Men annars har vi ett mål nu. En dag då allt börjar. Snart får vi träffa henne. (IIIIIIIHHHHHHHH!!!!!!)

I väntans tider i ordets rätta bemärkelse

March 7th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Oooch väntan går vidare. Bebisen är fortfarande i magen och nu börjar jag bli liite otålig. Allt som skulle göras är gjort och allt som skulle köpas är köpt. Nu återstår det bara att se när hon väljer att titta ut.

I Tyskland får man som längst gå tio dagar över tiden, så vi vet ju med säkerhet att hon är här på söndag, den 15e, men min kropp och jag hade föredragit det om hon kunde komma lite tidigare än det. Läkare och barnmorska menar dock att det finns gott om fostervatten, blodtillförseln genom navelsträngen är fin, hon mår bra och ligger inte ens särskilt långt ner i kanalen, så att säga. Det ser med andra ord ut som att hon trivs väldigt bra där inne.

Varannan dag måste jag gå till antingen barnmorskan eller gynekologen och kolla alla värden, skriva CTG och se till så att vi båda mår bra. Vi ska faktiskt träffa barnmorskan ikväll, om ca. 30 minuter. Jag hoppas i hemlighet att hon ska säga typ “oj, du är ju fyra centimeter öppen! Här blir det snart barn!” och så får Eric springa hem och hämta BB-väskan och så får vi se lilla livet snart.

För jag har bra dagar och dåliga dagar. Jobbigast är att jag sover dåligt och får allt sämre känsel i mina händer. Alla kroppsdelar är supersvullna och nu upptäckte jag att det även bildats bristningar på magen. Jaja. Det är väl inte hela världen, men liksom, vi längtar ju efter att få träffa den här nya människan!

Nu vet ni. Än är vi inte föräldrar.

IMG_5912

Nu är jag 29 år gammal. Det beror på att jag hade födelsedag igår. Den blev väldigt lugn och fin och bebisen bestämde sig för att den inte ville dela fölsis med sin mor och stannade i magen hela dagen.

Emelie och gynekologen tipsade om hallonbladste för att sätta fart på förlossningen så det gick jag runt och sög i mig i mängder. Emelies andra tips var att städa och eftersom hon som annars brukar hjälpa oss med det hade fått lunginflammation så körde jag på det tipset också och kröp omkring på golvet i köket och skurade lister, klättra på pall för att damma skåp och skurade toaletten så att det stänkte.

Sen när allt skit hade spolats ner i vasken eller hamnat i dammsugarpåsen, tog jag på mig ytterkläder och mötte Molly och hennes aupairunge på en chokladcroissant i solen. Jag fick fina tulpaner av henne och vi tjattrade om lite allt möjligt.

På kvällen kom Eric med massor av blommor, han hade köpt 33 stycken (internt skämt) tulpaner + påskliljor så nu är finbordet fullt av färg och krisp. Jag fick också en iPhone 6 av honom i födelsedags- och pushpresent (!!!!) För att jag ska kunna ta fina bilder på Lillstrumpan sen och skicka till honom på jobbet.

Lars, Linda och Mira dök sen upp med en härlig grå sjal och en urgullig, tidig present till bebben; ett babyskydd. Det heter det väl på svenska? Alltså en bilstol för minisar? Som vi ju inte ville köpa själv, men nu har vi en som är begagnad och miljövänlig och superfin. Kanske kan alltså lilla familjen åka taxi hem från sjukan om det inte går att gå av olika anledningar?

Vi beställde pizza, åt marängsviss och skrattade åt Mira som spanade in vår lägenhets alla skåp, lådor och öppningar. Ungefär så. Sen fick jag fotmassage på soffan innan vi gick och la oss och jag låg länge och tänkte på alla fina sms och Facebookmeddelande och kort och telefonsamtal jag fått och hur glad jag är för de härliga människorna i mitt liv. 29 alltså. Känns helt okej.

 

Såhär håller jag på.

March 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Varje morgon när jag vaknar tänker jag:

– Men herregud, jag kommer ju inte ur sängen.
– Jag kan inte röra mina fingrar.
– Hur många gånger kissade jag i natt? Fem?
– Mina fötter är redan supersvullna. Jippi.
– Vad fasiken ska jag ha på mig idag?
– Jag är hungrig.
– Jag måste rapa.
– Känns som att bebisen försöker ta sig ut genom huden på magen.
– Mitt ansikte har inga konturer längre.
– Höftbenen protesterar mot allt jag gör.

– Amen, nu får hon ju snart se till att komma ut!

 

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig tänker jag:

– Kanske kommer hon i natt?
– Hur känns en värk?
– Jag har fortfarande massor som måste göras.
– Måste verkligen få sova, hoppas det inte händer än.
– Jag vill bara ligga ner och blunda.
– Jag mår ju ändå helt okej, dagens promenad till tunnelbanan var inga problem.- Skulle ändå vilja frysa in en laddning kanelbullar innan jag ska föda.
– Vi hade ju en sån mysig helg bara vi två, med sovmorgon och så.
– Orkar inte.

– Inte är det väl tid redan?

Skåpet är färdigmålat och ingen har skitit i det!

February 21st, 2015 | Posted by Jess in Ego. - (3 Comments)

Bebisen är fortfarande i magen. Så vet ni det. Vi har ju en deal, lilltjejen och jag, att hon ska låta mig pyssla färdigt här hemma först, innan hon kommer. Skåpet som jag har målat en massa gånger är färdigt och monterades idag med hjälp av Eric och hans pappa. Det blev en himla skillnad och nu ser jag framemot att få fylla det med finporslin och glas och sådär. Vilket ju också kommer att frigöra plats i våra andra skåp och vrår så att jag kan fixa fint där med.

Jag är alltså, om inte det framgick, fortfarande i boandets underbara fas. Magen har sjunkit ner och känns mycket mindre, men Eric fotade mig igår med bara underkläderna på och JÄKLAR vilken kagge jag går och bär på!

Är dessutom fortfarande supersvullen på händer och fötter, har ingen känsel i händerna dessutom och en två, tre extra hakor.

Sen sist har vi fått tag på ett skötbord, vagnen har kommit och allt som ska köpas inför bebbens ankomst är köpt, tror jag iaf. Vi känner oss ganska redo, även om min att-göra-lista fortfarande är ganska lång, dock mindre projekt som enkelt kan stoppas om vattnet skulle gå eller så. Inte som att måla om ett två meter högt gammalt vitrinskåp i vardagsrummet. Puh.

Idag har mina svärföräldrar varit här och kollat läget, levererat lite saker och hämtat några som vi ville bli av med. Vi åt vietnamesiskt tillsammans, Eric stack och kollade på fotboll och jag sydde lite lapptäcke. Skit vad svårt det var att få det snyggt då. Men jag kör på ändå och hoppas att lillstrumpan inte kommer att kolla så noga på det.

Nu ska vi skruva ihop en hylla, kanske äta nån kvällsmat och kolla på när Dieter Bohlen dissar folk som inte kan sjunga i Tysklands Idol. Blir bra det.

 

Sverigevisit och bebisboande

February 9th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sista gången ni hörde från mig här på bloggen var den tredje januari. Nu är det februari, det har hunnits med en Sverige-resa och lite ledighet sen dess och det är nu mindre än en månad tills lilltjejen förväntas anlända.

Jag har slutat jobba (tack Gud för de schyssta reglerna här i Tyskland) och firade det med en resa till Sverige och Skåne och mamma och pappa. Jag hann med att träffa mina bästa vänner och deras män och barn typ tre gånger, det var väldigt fint. Hann även med ett Malmö-besök då jag åt risotto på Vapiano. Vilket fenomen! Det hoppas jag de börjar med snart i Frankfurt också. Emma och Ulrika, min kursare från högskoletiden joinade mig på både lunch och långfika. Fint att vi fortfarande hörs tycker jag.

Sen åt vi kvällsmat hos mormor och morfar, kollade på bröllopskort och jag fick med mig en hel kasse med barnkläder hem. Retrostyle från när mamma med syskon  var små, plus en del hemmastickat av mormor. Jättefint!

Jag såg Jimmie och Ronja en kort sväng och fick klappat deras bebis, rottweilervalpen Whiskey. Len. Och söt.

Hemma hos Jannicke bjöd vi varandra på quesadillas och Neverstop och pratade lite löst om barndomstrauman, familjekonstellationer och så vidare.

Det bjöds på frukost hos Gabriella och barnen, gulligaste barnen. Medan Gabriella stekte köttbullar spelade Theo och jag bandy i vardagsrummet. Skitfint så.

Och så som kronan på verket så överraskade de små brudarna mig med en bebisdusch, en babyshower som jag hade tänkt för länge sen nog inte kommer att hända eftersom jag ju inte har så många vänner i Sverige längre. Men det bidde väldigt lycket, jag fick presenter och lyxfrukost och tårta. Härligt.

Ja, och däremellan gick jag på kortare skogspromenader, låg på soffan, skrattade åt pappa som inte fick upp sina bildörrar i vinterkylan,  åt god mat och bara hade det allmänt gött. Men saknade såklart my baby daddy, så när en vecka hade gått stack jag hem igen, hem till Frankfurt och drog en lättnadens suck på flygplatsen att Lillstrumpan stannat inne i magen så länge som hon hade.

Och nu får hon gärna fortsätta stanna där ett tag till, för jag håller på att renovera en möbel och den ska slipas och målas först, färgångor är nog inte överst på listan över vad man ska utsätta sin nyfödda unge för.

Så jag pysslar med den nu, lite varje dag tills jag får ont i ryggen, rensar, syr, planerar, sorterar och boar på hög nivå. Jag är tung nu. Mina fötter är konstant megasvullna, händerna domnar av och kommer inte tillbaks till mig, magen är i vägen hela tiden och all fysisk ansträngning leder till pust och flås. Men som sagt, så snart vårt skåp är färdigt kan hon komma. Då ska jag ta en fotmassage, äta ananas och gosa med min man.

Så. Då var julen och nyårsaftonen också avklarade och vi befinner oss i Guds år 2015. Det snabba tempot som livet har hållt den senaste tiden sitter i än och jag får kämpa för att inte bli stressad av alla projekt och träffar och organisationsgrejer som ligger och väntar på mig. Mitt i alltihop så är det ju också så att vi ska få en bebis och hon börjar bli ganska stor nu (typ 1800 g och 42 cm) och kroppen blir direkt arg på mig om jag lyfter för tungt eller står upp för länge. Då knakar det i fogarna, bokstavligt talat och jag får ont av allt.

Så jag tar tacksamt emot massage av min man (!) och försöker att vila lite ibland.

Julen firades i år på två ställen. Först stillsamt hemma hos mina svärföräldrar med anka och chokladpudding och paketöppning och sen lite vildare med en roadtrip till Berlin och gourmetmiddag hemma hos svågern och hans flickvän. (Ni märker hur jag slösar på släktbegreppen som visar att jag är gift va?) De är bra härliga de där Matthiesarna och extra roliga blir de i grupp nästan.

Tyvärr var tillbakaresan mindre kul, den tog 7 timmar istället för fem eftersom resten av Tyskland också bestämt sig för att återvända hem efter julledigheten.

På nyårsafton körde vi till Limburg och inkvarterades hos Lindas föräldrar där Linda, Lars och Mira också befann sig. Mira är i en skithärlig ålder just nu, har fått personlighet och attityd och ett förstånd som det går att ge instruktioner och resonera med. Vi körde en turistrunda inne i stan och åt pizza till lunch innan vi slappade i soffan tills middagstid. Traditionsenligt, LiLa-style, åt vi raclette och fnissade och även om mina fötter svällde upp till dubbelstorlek och alla fick dricka mousserande utom jag så hade jag ändå en skittrevlig kväll med händerna knäppta på magen.

Vilket år alltså, 2014. Eric menade att det var det bästa året i hans liv och jag är nästan böjd att hålla med. De sista sex månaderna av 2014 lyckades vi förlova oss på romantisk sommarfest i Sverige, få reda på att det växer tysk-svensk bäbis i magen, tillbringa 3 veckor på härlig semester i USA och gifta oss tillsammans med de finaste vännerna och familjen.

Nu väntar ett fortsatt pysslande där hemma. Vi ska slipa och måla om en stor möbel som transporterats från Berlin. Vi ska sortera bebiskläder och tvätta och köpa barnvagn och göra oss av med sånt som vi inte behöver längre. Det ska boas helt enkelt.

Jag ska även till Sverige en sväng, tio dagar i januari då mammaskyddet kickat igång. Efter det bör vi vara redo för hennes ankomst. Så redan man nu kan bli för att plötsligt föda ut en tredje familjemedlem som sen ska bo hos oss och oroas för tills vi dör.

Känner att 2015 nog också har potential alltså.

Bebisen i vecka 30

December 17th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

OBS! Se upp! Nu följer En liten bebisuppdatering. Alla som inte gillar barn i magen och graviditeter och liknande kan hoppa över detta inlägget.

Jag var ju så himla säker på att det var en kille att jag fick en smärre chock den där dagen hos ultraljudsspecialisten. Jag hade gjort massor med icke-vetenskapliga tester online, typ ”Vilken frukt du är sugen på avslöjar könet” och ”Den kinesiska månkalendern slår fast könet” och alla sa de att de borde bli en kille. Ultraljudsexperten frågade försiktigt om vi ville veta könet (det ville inte jag egentligen men Eric ville och eftersom jag fattar 95% av alla beslut i vårt förhållande (ni kan kalla mig diktatorn) så fick han bestämma den här gången) och vi sa ja, och hon pekade på ett grumligt område på skärmen och menade att det var en tjej. Jag tjafsade direkt emot: ”Nej, det är nog en kille, kanske kan du titta igen?” Hon: ”Nej, jag är väldigt säker. Det är en tjej.” Jag: ”Fast jag har för mig att det är en kille så om du bara kunde dubbelkolla lite snab…” Hon avbryter: ”Jag ser blygdläpparna”. Diskussionen var därmed avslutade och vår lillbebbe fick plötsligt en lite mindre hemlig identitet.

Alltså lilltjejen växer och frodas så vitt jag förstår det. Enligt statistiken är hon nu runt 37 cm stor och väger ca 1,4 kg. Hon tycker om att ha enmansrave i magen när jag sitter stilla, helst på jobbet där hon får mig att stöna till i telefonen titt som tätt. Igår skrämde hon mig lite då hon var så ovanligt stilla och lugn, men det tog hon igen i förmiddags. Erics kallar mig kärleksfullt för ”partytältet”. Jag mår fortsatt bra (peppar peppar), bortsett från små-petitesser som näsblod, sura uppstötningar och tillfälliga ryggvärksattacker, är livet prima. Jag känner mig bara riktigt gravid när jag ska sätta mig upp (inga magmuskler och en kula som tar i) och när jag försöker klä på mig på morgnarna. Det är väldigt mysigt att ligga i soffan om kvällarna och se hela magen hoppa till i ögonvrån och sen klappa, stryka, kittla den lite så att hon sparkar tillbaks. Som vi längtar efter denna unge.

Förra veckan gjorde vi också hembesök hos G, som jag ju passade i mitt sista nannyjobb. Sen dess har hon fått en lillasyster och nu blir det enligt utsago inga fler barn i den familjen, så vi fick ärva en massa söta såkallade ”flickkläder” av dem. Dessutom fick vi ett babynest med flodhästhuvud på, en stor rottingkorg på hjul, flaskor och ett babygym och en leksaksrad att hänga i barnvagnen. Jag längtar efter att gå igenom kläderna, göra listor över vad som finns och fortfarande saknas, och kanske handla nåt litet nästa år. Så att vi är redo att ta emot vår nya familjemedlem.

Vi behöver även ta ett beslut i barnvagnsfrågan. Sökandet har tagit oss till ett urval på tre barnvagnar. Nu ska vi bara bestämma oss och beställa.  Jag googlar och gör Excel-tabeller och skickar sms till mina småbarnsföräldrar till vänner.

Men ja, alltså. Summan av kardemumman. Alla tre i familjen mår bra och två av oss håller på att längta ihjäl oss.

Vi är gifta!

December 16th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu har jag en man och Eric en fru. Vi gifte oss i helgen. Det var ingen hemlighet, men heller inget som jag babblade på om. Vi firar ju alltid årsdag på luciadagen, 6 år i år, och det firades alltså med början av ett äktenskap. Det var en liten ceremoni i kommunhuset i Bad Homburg. Massa fina människor kom från Sverige och London och Berlin och Frankfurt och så firade vi med skumpa, presenter, snittar och mys hemma hos Erics föräldrar efteråt. På kvällen drog hela sällskapet till en restaurang inne i stan för trerätters och mer vin. Det blev väldigt bra.

Flera gånger under dagen och kvällen lade jag händerna på magen, såg mig omkring i rummet och sände en tacksamhetstanke till Gud eller universum eller ödet eller nåt liknande. Jag är så jäkla tacksam för allt jag har. Mina bästa vänner från Sverige, Emelie och Malena, var på plats och fnissade med mig och hjälpte till att välja strumpbyxor och förberedde rensnittar och laxrullar. De kokade kaffe och bar väskor och halade fram min telefon och sådär. Ovärderliga jäkla människor alltså.

Sen var också mamma och pappa där, mormor och morfar, bror och hans flickvän samt syster och hennes pojkvän. Vi umgicks på fredagen hemma hos. Jag fick visa lägenheten och servera hemmagjord pizza och det var också viktigt. Att de fick se att allt är på riktigt. I söndags tog vi en sightseeing-sväng på Frankfurts julmarknad innan de placerades på ett tåg mot flygplatsen. Saknade innan tågljusen försvunnit bort i tunneln. Tänk att de ville komma på vårt mini-bröllop.

Plus såklart några tyska vänner, familjen Zimmermann, paret Kirsch (och Josefin var bästa vittnet utrustad med näsdukar), Kai, Erics familj med föräldrar och syskon. Helt underbara.

Vi fick en massa fina presenter; pengabidrag in på framtidskontot, stora tjusiga blombuketter, en samling julgranskulor dekorerade av bröllopsgästerna, vattenkaraff, salt- och pepparkar, en KitchenAid med massor av tillbehör, fotoram, en lammfäll till lill-bebben och säkert nåt mer som jag glömmer nu. Mormor hade dessutom stickat två koftor med matchande mini-mössor som tjejen kommer vara så fin så fin i till våren. Tack allihop.

Jag har alltså även bytt efternamn vilket är helskumt men lite fint, att heta samma som Erics mamma liksom. Men jag gillar det. Förhoppningsvis ska det också göra saker och ting lättare för bebisen i magen också. Här i Tyskland är det ju ganska välanvänt också, efternamnet, eftersom de niar tilltalar en med Fru Efternamn både på banken, hos doktorn och överallt annars. Det kändes vuxet och viktigt att vara gift. Eftersom förberedelserna i kombination med USA-resan och julmiddagen helgen innan tagit så mycket tid och koncentration hade jag inte riktigt tänkt på själva betydelsen av dagen på ett djupare plan.

Men sen, när vi satt där framför vigselförrättaren och lyssnade på hennes vackra ord om kärlek och om att hålla ihop i vått och torrt, då kändes det ändå i magen att det var på riktigt. Allvarsamt och stort och på riktigt. Sen fick vi pussas och sen grät jag en skvätt och sen var vi klara. Make och maka. Helt fantastiskt.