24 May
2013

Posted in: Plugg.
By Jess    2 Comments

Uppsatsen är döende.

Provsvaren kom tillbaks. De var negativa, som i, ännu en uppsats som jag fått ut på papper var dålig. Jag orkar inte mer nu tror jag. Gick från mötet igår med tårarna forsande ner för kinderna och med Eric som desperat försökte peppa via Skype i telefonen. Min handledare är en väldigt intelligent och professionell människa som jag har stor respekt för. Men när han levererar kritik så gör han det på ett sätt som förnedrar, generar och förminskar. Jag kände mig som världens mest korkade, tröga människa igår och det är inte så värst praktiskt inför skrivandet av ännu en ny, tredje, kandidatuppsats.

På ett sätt känns det som jag borde skita i det nu, inte hetsa sönder mig själv till deadline den 3 juni, utan istället satsa på att lämna in en bra, ostressad uppsats till nästa deadline i augusti istället. Samtidigt så vill jag så väldigt gärna bli klar nu. Känna mig färdig med Malmö Högskola och kunna flytta till Tyskland med noll lösa trådar kvar här i stan.

Just nu är planen att ta det lugnt. Inte hetsa, inte stressa, inte få panik och inte falla i gråt för att jag inte har tid att ta mer än tio minuters lunchrast. Jag ska skriva en inledning som strukturerar upp vad jag skulle kunna göra i den nya uppsatsen, jag ska lämna in den till handledaren på måndag och träffa honom på hans kontor. Vi ska prata om hur dåligt jag skriver, om hur mina tankar är fel och om hur man absolut inte blir godkänd på sin kandidatuppsats. Sen tar jag handledarnas alla tips i en liten påse inne i huvudet, går hem, sätter mig framför datorn och skriver en uppsats så bra som jag bara kan.

Sen lämnar jag in den. Opponerar på någon annans och försvarar min. Och sen får antagligen underkänt, men den minimala chansen till det lägsta godkänt-betyget kvarstår. Kanske blir det en snäll och generös människa som rättar min uppsats? Kanske måste jag komplimentera, skriva om och lägga till för att ha en chans på godkänt i augusti? Jag tar det då.

Tills dess handlar det om att överleva, om att få svullna ögonlock att krympa och att få hjärtats bultande att lugna ner sig. Det är bara en uppsats för i helvete. Det är bara en uppsats. En liten sketen uppsats.

21 May
2013

Posted in: Plugg., Skit.
By Jess    No Comments

Uppsatsen väntar på provsvar.

Ja. Vad ska man säga. Helvetet pågår fortfarande. I tolv dagar till. I torsdags, fredags, lördags och söndags jobbade jag med en helt ny uppsats i runt 12-15 timmar om dagen. Det var helt sjukt. Jag pausade två gånger om dagen för lite snabb mat, diskade inte ens för att jag var så sjukt stressad och fick dåligt samvete varje gång jag behövde gå på toa för att det tog tid från uppsatsen. Enda längre pausen tillägnades Malena och Miriam som kom på besök under femtio minuter på fredagen. Jag fick två kramar och lite bebisgos och sen hade jag energi att köra vidare.

Det var nästan jobbigast i lördags, då solen sken och det var runt trettio grader i Malmö. Mina klasskamrater, som lämnat in sina uppsatsversioner på torsdagen redan, satt i Folkets Park och drack alkohol och solade. Jag satte inne framför datorn med ett glas vatten.

I måndags, två timmar innan deadline, slutade naturligtvis mitt internet att fungera. Fick till slut kontakt med omvärlden via min telefon, men stressnivån var så hög att jag omedelbart efter att uppsatsen var ivägskickad drabbades av huvudvärk, muskelvärk och hyperventilering. Jag mailade alltså iväg en ny uppsats till min handledare. Trettiofem sidor med innehållsförteckning och en värdelös sammanfattning.

Samtidigt tog jag beslutet att det här är sista återupplivningsförsöket. Det är inte värt att må så dåligt som jag gör över en jäkla uppsats. Försöker konstant tänka att det bara är en uppsats och att mitt liv är så himla fint i övrigt och jag snart får återförenas med Eric för gott och att jag är frisk och att alla jag tycker om är friska och att jag har mat på bordet och tak över huvudet och kläder på kroppen. Men det är svårt. Den sätter press, den här kandidatuppsatsen. Säger handledaren att också denna version är skit så stänger jag av respiratorn och börjar om igen inför senare deadline i augusti. Jag orkar liksom inte. Säger handledaren att nittionio eller mindre procent är skit, så jobbar jag vidare med den procenten som går att rädda. Än finns det tid.

Nu ska min professor läsa igenom skiten och på torsdag förmiddag får jag min dom. På torsdag förmiddag ska vi träffas ansikte mot ansikte på hans kontor och jag får det svårt att dölja besvikelsetårar bakom datorskärmen. På torsdag förmiddag kommer provsvaren.

15 May
2013

Posted in: Plugg., Skit.
By Jess    2 Comments

Uppsatsen är i koma.

Sen sista inlägget har har jag varit ute och åkt bergochdalbana, rent känslomässigt alltså. Upp och ner, förtvivlan och djupare förtvivlan. Tårar, ångest, rädsla och hopplöshet. Nu har handledaren och jag kommit överens om (för tredje gången) vad min uppsats ska handla om. Nu ska den bara skrivas också. Från att ha haft framförhållning och planeringstänk från början måste jag nu skriva en helt ny uppsats tills på måndag. Jag researchade igår. Idag har jag sprungit, packat, pluggat tyska, flugit hem från Tyskland, fyllt kylen, hämtat ut paket, gjort ärende, betalt räkningar och nu ska jag snart fortsätta med researchen. Imorgon drar själva skrivande igång, sen har jag fyra dagar på mig att få klart skiten. Fyra dagar.

Bara tanken på dessa fyra dagar och hur jag måste skriva minst 7 sidor varje dag gör mig panikslagen. Imorgon får jag reda på om jag kan omvandla paniken till rörelseenergi och skriva något som är värt att behålla. Något som jag kan lämna in och få godkänt för. Jag har även bestämt att det här är sista gången som jag testar att bli klar i juni. Får den här versionen av uppsatsen (som inte finns än) inte heller tummen upp av handledaren så ger jag upp för den här gången och tar nya tag inför inlämningen i augusti.

För det är bara en uppsats och jag orkar inte må dåligt mycket längre.

Men först skriver jag röven av mig, tolv timmar om dagen minst, sju sidor om dagen minst, i fyra dagar.

Sen får vi se.

8 May
2013

Posted in: Plugg.
By Jess    10 Comments

Min uppsats är död.

Idag kl. 13.15 tysk tid går mitt första möte med min handledare av stapeln. Via Skype. I förberedelse för detta möte har han läst min uppsats, kommenterat på den samt svarat på frågor jag mailat. Imorse fick jag tillbaks uppsatsen med kommentarer som jag nu har läst. Den senaste timmen har jag även storgråtit utan uppehåll. Det visade sig att min uppsats är skit. Det finns ingenting på de 45 sidor jag redan skrivit som går att använda. Jag har inget argument, ingen diskussion, ingen analys och inget kött på benen att hävda det jag hävdar. Hela uppsatsen är en enda stor hög med skit. För att uttrycka det milt. Ni kanske tror att jag överdriver, men ni ska se kommentarerna som han har lagt till. Minst tio på varje sida och emailet började med “ta det inte personligt även om jag låter hård”. Jag tar naturligtvis allting personligt eftersom jag är sån och det här är min kandidatuppsats som jag redan har megaångest över. Och jag hatar hela situationen, hur lärarna inte haft tid för oss och hur jag förväntas göra en litteraturanalys som vi typ aldrig gjort innan. Kl. 13.15 lär det väl visa sig om det överhuvudtaget går att rädda det här vraket (och då menar jag uppsatsen, inte mig, jag är bortom all räddning). Säger handledaren att min uppsats inte går att skriva och få godkänd så vet jag inte vad jag gör. Säger han att den går att rädda vet jag inte heller vad jag gör. För jag vet inte hur jag ska kunna rädda den. Fy farao vad jag ballar ur i detta ögonblick alltså. Panikångestattack superdelux som troligtvis snart följs av migränanfall plusplus. Stressen. Jag orkar inte.

6 May
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Tysklandsös och uppsatsångest. (Ja, fortfarande.)

Sitter och skriver uppsats fortfarande. Överraskning! Eller inte. Sceneriet har dock ändrats eftersom planet mot Tyskland gick tidigt i fredagsmorse. Jag mår bra här, det gör jag. Efter en helg med allehanda fritidsaktiviteter, alkohol, vänner och fint väder så har alltså verkligheten hunnit ikapp och datorn startats igen.

Idag har jag sprungit en runda nu på morgonen, skrivit massa tyskaläxa samt försökt kontakta min handledare. Vet ni, ska jag berätta hela handledarhistorian så får jag starta en blogg till, så det skiter vi i. Men nu har han iallafall hört av sig och vi har bestämt träff på Skype på onsdag. Det kommer vara skitkonstigt och obekvämt att skypa med sin lärare, men det är bättre än inget och jag BEHÖVER verkligen hans feedback för att veta vart jag ska gå härnäst med uppsatsen.

Så. Tills dess klöddar jag runt lite, skriver om, raderar, lägger till, analyserar, researchar och funderar. Det måste bli bra det här. Sommaren och målet och drömmen är nära nu.

Annars då? Vill ni höra lite om helgens fritidsaktiviteter? Alltså. Natten mellan torsdag och fredag sov jag bara tre oroliga timmar på grund av just handledaren och dryg stress, så på fredagskvällen var jag helt slut men gick ändå ut och åt mat med Linda, Lars, Maraike, Kai och Eric. Det var ganska trevligt, men hög musik och trött svensk gjorde att jag kände mig rätt trist.

Hoppas alla på bilden är okej med att den nu finns på min blogg. Sonst musst ihr was sagen!

I lördagskväll träffade jag svenska tjejerna, var piggare och gladare och roligare. De är ju så fina också! Vi åt grekisk mat, drack vin, pratade om livet och avslutade med Vodka Cranberry på närbelagd bar. Fint så.

Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)

Igår körde Eric och jag en powerwalk genom stan i gassande solvärme, det var runt 25 grader varmt och väldigt fint. Vi hälsade på hemma hos hans släkting, hemma hos Tobi och åt italiensk glass på en liten stenbänk. På kvällen lagade vi thaimat till hela lägenheten, svängde ihop LCHF chokladmousse till efterrätt och satt på helspänn framför Tarantinos Django Unchained tills det blev dags att gå och lägga sig. Och där sluts cirkeln. Filmen som utspelar sig under slaveriets mörka dagar påminde mig naturligtvis om min kandidatuppsats och ångesten, självtvivlet och hårslitandet kom som ett brev på posten. Jag kör vidare nu helt enkelt, bara sådär. Så får vi se vad det blir av allt.

22 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    10 Comments

Handledarpress och joggingglädje

Kanske är det läge att skriva ett inlägg här på bloggen, Sveriges tommaste forum. Det flyter på med uppsatsen här borta. Nedräkningen har verkligen börjat och på torsdag i nästa vecka ska jag äntligen få träffa min handledare som jag sätter stor tro till. Tills dess är det bra om man har ett färdigt utkast av uppsatsen som läraren kan dissekera, kritisera och diskutera tills man får svar på alla frågor som bubblar och kanske till och med lite bekräftelse på att det man producerat inte är skit.

Just nu har jag nämligen ingen aning på den sista punkten. Jag jobbar enträget vidare med att fylla sida efter sida i ett word-dokument med akademiska meningar på engelska och hoppas på det bästa. Idag var jag på biblioteket tillsammans med Emma, Patrik och Jasmin. Vi var alla lite slitna, lite slöa, lite trötta och lite okoncentrerade. Man kan inte vara på topp jämt, men det hjälper att sitta där tillsammans, paussnacka lite och himla med ögonen åt högljudda lärarstudenter.

Jag fick avbockat det mesta på min att-göra-lista iallafall, skickade också iväg en massa papper åt Jannicke som den sekreterare jag är. Gick upp klockan sex imorse för att springa måndagsrundan innan dusch och promenad till universitetsbiblioteket avklarades. Kan ni förstå det, den här tjejen springer numera 5 km tre gånger i veckan!? Och mer ska det bli! För på fredag är mitt 8-veckors träningsprogram avklarat och då kommer jag starta ett nytt som ska ta mig mot milen! EN MIL. Tänker att jag ska kunna springa en mil tills i slutet av augusti. Senast.

Utöver träningspass på morgnarna hinner jag också med att umgås med Emelie och Malena, som förra veckans shoppingrunda med lunch i solen och gos med en lite olycklig (men också väldigt snäll) Miriam. I torsdags körde vi kursfest som började med vin och öl och Minttu på skolan och sen fortsatte på pub, men då gick jag hem för jag är fattig och ville kunna springa utan baksmälla dagen efter. Sån är jag. Dessutom trycker jag i mig sån megalyxig LCHF-mat hela tiden, att ni bör vara avundsjuka! Vi snackar tacosallad, lax, krämiga såser, bär och rysk yoghurt, rostade nötter, kycklingfilé, Brieost, kolsyrat vatten, gratinerad zucchini och massa mer. Så. Jädra. Smarrigt.

Samtidigt som allt det här händer, som livet pågår och uppsatsen tillverkas och vårsolen lyser och omeletterna avlöser varandra och tvn står dammig i ett hörn så saknar jag såklart min kille. Eric. Han som bor i Tyskland ni vet. Men, de goda nyheterna är att på fredag, dagen efter domedagsmötet med handledaren, så ska jag gå upp i ottan och sätta min gump på ett flygplan mot Frankfurt. Och sen tänker jag skriva uppsats därifrån. Inspireras av de tyska biblioteken och titta på film i sängen med Eric om kvällarna. Kanske dricka vin med tjejerna och krama om familjen Zimmermann som snart blir större. Det ska bli himla fint.

Första bilden föreställer en löpare i löpkläder.

Andra bilden föreställer två bästisar i vårsolen.

Tredje bilden föreställer stolt och svettig löpare som sprungit fem km för första gången i sitt liv.

Sista bilden föreställer tre klasskompisar på fest. (Jasmin, Emma och jag.) Den har jag snott från min klasskompis Emma! Hon i mitten!

12 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Tankar och tacksamhet.

Dagen har gått i tacksamhetens tecken. Först sprang jag 25 minuter i ett sträck imorse, kände mig stark och oövervinnerlig. Och glad att min kropp mår så mycket bättre och orkar så mycket mer nu än förra året.

Sen stack jag iväg och donerade blod, tittade på affischer inne på Blodcentralen på de som desperat behöver mitt blod för att bli friska. Tänkte också på Emelie och det som hände henne och hur människors blod hjälpte henne. Är glad att jag är frisk.

Efter det var det en kombination av lyxig fredagsmiddag, hemsk nyhetsrapportering från Syrien, lyckad pluggsession, samtal med mamma, blogginlägg från cancersjuk femåring, cellprovskontrollsinbjudan och gulliga sms från min älskade, uppskattade pojkvän.

Jag har det så jäkla bra. Jag har de finaste människorna omkring mig som stöttar och peppar och kramar och skrattar och gråter med mig. Jag är frisk. Jag har mat på bordet. Jag har tak över huvudet och pengar på kontot. Om en liten, fjuttig kandidatuppsats är det ändå som stör mitt ordnade liv så har jag det JÄVLIGT bra.

Jag är tacksam.

“Om du har mat i kylen, kläder på kroppen, tak över huvudet och någonstans att sova, då är du rikare än 75 % av världens befolkning. Om du har pengar på banken och i plånboken och lite växel också, då tillhör du de 8 % som är rikast i världen. Om du vaknade i morse med mer hälsa än sjukdom, då är du mer välsignad än den miljonen människor som inte kommer att överleva den här veckan. Om du aldrig har upplevt stridens hetta, fängelsets plåga, tortyr eller de fruktansvärda känslan av svält, då har du mer tur än 500 miljoner människor som lever i lidande. Om du kan läsa det här meddelandet, är du lyckligare än 3 miljarder människor i världen som inte ens kan läsa.”

10 Apr
2013

Posted in: Ego.
By Jess    No Comments

Barnvaktande och biblioteksspanande.

Jag ska snart ut på en timmes promenad mot barnvaktsjobb 1, men jag tänkte först titta in och säga hej här. Hej! Efter barnvaktsjobb 1 väntar barnvaktsjobb 2 och sen ska jag väl hem och sova. Det blir mycket motion också, mellan jobben eftersom jag är för snål för att åka stadsbuss. Annat än om det är mörkt och jag vill hem. Som ikväll.

Annars då? Ja, igår var jag på Malmö Stadsbibliotek hela dagen och pluggade. Behövde ändå lämna tillbaks en bok så jag passade på att spana in biblioteket också. Hade aldrig varit där innan. Det var mäktigt, som bibliotek ofta är. Tyvärr fanns det några nackdelar. Till exempel så fick man inte äta medtagen mat inne på bibblan, såg senare folk som gjorde det ändå, i skrymslen och vrår, men jag var laglydig och satte mig i blåsten och kylan för att trycka i mig min sallad. Annan dålig grej var att det var svårt att hitta platser att sitta på. Först hade jag en jättefin plats vid ett litet bord bredvid ett jättefönster, men sen var det ju såklart taget när jag kom tillbaks efter min lunchpaus. Satte mig tillslut med datorn i en fönsterkarm som var lite för hög för att man skulle kunna skriva bekvämt. Som tur var behövde jag mest läsa. Sista dåliga grejen var att det kostade pengar och kissa. Plus att jag som var själv där var tvungen att släpa med mig alla mina saker in på toa och sen spendera tid med att hitta en sittplats igen. Ja. Plus och minus.

Just nu sitter jag i telefonkö till Skatteverket. Började på plats 78, är nu nere på plats 51. Det går bra det här. Saknar även Eric litegrann, nedräkningen meddelar att det är 23 dagar kvar tills jag åker dit igen. Hm. Innan dess ska jag ha en halvfärdig kandidatuppsats. Panik.

Fasiken, nu kom jag in på den där uppsatsen ändå, fast jag inte ville det. Dricker upp teet och går och gungar med gosiga barn nu istället. Hej!

Såhär förnuftig ser jag ut idag.

8 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Öde och seg.

Jag saknar Eric jättemycket idag. Jag var iväg och handlade, fyllde kylen med hjälp av Willys och tänkte på min pojkvän hela tiden. Det är tydligt att det är under de mest triviala, vardagliga sysslorna som han fattas mest. Men även på fester (när alla andra har med sig sina pojkvänner) och under jobbiga tider (när jag vill att han ska stryka mig över håret och lova att allt kommer att ordna sig).

Hela dagen har jag försökt göra vettiga saker. Plugga. Städa. Plocka undan. Diska. Men hjärnan har inte velat samarbete utan konstant skickat iväg tankar på kardemummabullar från Gateau och tröst från manlig Eric. Så jädra olönt.

Imorgon är det jag som tar datorn och böckerna i en ryggsäck och traskar iväg till Malmö Stadsbibliotek. Lunch har jag redan förberett så jag tänker mig att det blir en heldag i pluggläge på biblioteket. Det måste bli så, om en vecka ska uppsatsens första utkast skickas in.

Vi bestämmer det då. Att jag kämpar vidare fast jag känner mig ensammast och dummast i världen.

5 Apr
2013

Posted in: Filosoferande.
By Jess    No Comments

Vårlängtan och vemodan

Hej. Jag är alltså tillbaks i Sverige. Den där flygplatsen som jag bloggade från sist kastade ut mig och jag hamnade på ett plan mot Köpenhamn och sen fick jag vänta nån timme på ett tåg tillbaks till mitt land men hem kom jag iallafall.

Vardagen har dragit igång och i princip all min vakna tid och min sovande tid går åt till att tänka på, oroa mig för och få panik över min kandidatuppsats. Om bara några få ynkliga dagar ska vi skicka in ett första utkast på vår uppsats och läraren spenderade gårdagens seminarium med att krossa allt jag hittills kommit på. Så. Tillbaks på ruta ett är det alltså som gäller här borta. Eller ja, ruta 1b kanske, jag kör fortfarande på mina romaner och jag kör fortfarande på något mammie-relaterat.

Men det kan ju inte vara så kul för er att höra mig tjata om detta så istället tänkte jag berätta att jag sticker till landet imorgon. Det ryktas om solsken och våriga vindar och då vill jag sitta under en filt i mamma och pappas trädgård och läsa kurslitteratur och få fräknar på näsan. Kanske lyckas jag även övertala Malena och Emelie om att vi ska ses, så att jag får gosa med bäbis och köra bästisprat tills jag blir hes.

Innan dess kör vi veckans sista löprunda, nåt ägg till frukost, en snabb bloggkoll och om jag har riktig, jäkla tur, ett kärlekssamtal till Frankfurttrakten. Helgen börjar när jag lämnat in veckans tyskaläxa. Livet pågår redan.