Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Jobbresor och konstutställningar och sånt

September 11th, 2014 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Hej Världen!

Jag lever och jag mår bra och livet rullar på så till den milda grad att jag inte ens minns när jag skrev sist, vilket måste betyda att det var länge sen. Alltför länge sen tycker antagligen mormor och morfar, mina trognaste läsare hemma i Sjöbo.

Sen sist har jag bland annat hunnit med två jobbhelger. Den första var i en större stad inte så långt från Frankfurt där vi presenterade vår nya smyckeskatalog inför en begeistrad skara återförsäljare (runt 450 stycken.) Jag var personlig assistent åt en vän till VDn, tolkade och hade mig som en galning i dagarna tre. På hotellet som vi bodde, bodde i princip alla återförsäljare så det var liksom företagsrepresentation dygnet runt (= le och svara på frågor och försvara dålig kvalité och ta emot önskemål och så vidare). Men jag överlevde.

Helgen efter det var Eric och jag på museum i Mainz och tittade på färgglada alster av James Rizzi. Härligt, kulturigt och såklart väldigt mysigt att strosa runt där med honom, dricka rabarberschorle och sola kinderna. Jag har även hunnit med att träffa Angelica, vår samiska irländare som flytt Frankfurt men bodde hemma hos Izabella i några veckor för att passa barn och njuta av staden som varit hennes hem tidigare. Vi hängde alla tre, åt middag, vandrade berg upp och ner i Taunus och fnissade lämpligt mycket. Också väldigt fin tid.

Däremellan kom många dagars jobb och fixande och förberedande och utskällningar och annat skoj som liksom hör till men som man inte riktigt uppskattar ändå. Det är svårt att vara ansvarig för ett helt land, bara sådär, när alla andra anser att landet är så litet att det inte spelar så stor roll. Man måste liksom göra allt själv eller tjata på andra att hjälpa till med sånt man inte kan klara av ensam. Men jag fick ihop det och det blev helg och jag och min svensktalande finne till kollega tog ett strejk-hotat flyg till Stockholm och dekorerade ett konferensrum i några timmar. Presentationen fungerade på hotellets datasystem och ljudet var tydligt. Jag åt ceasarsallad med extra kyckling till kvällsmat och somnade med en kopp te framför världens bästa tv – svensk.

Dagen efter gick eventet åt stapeln. Vi hade för lite anmälningar för allt jobb och alla pengar vi lagt ner, men det fanns ingen återvändo utan de som faktiskt kom, förtjänade ju att bli underhållna. Så jag höll i en träningsdel innan lunchen, sen pratade en urgrym föreläsare som berörde och sa många sanningar om att tänka positivt och ta ansvar för sig själv. Noomi Frid hette hon ifall ni är sugna på duktig tjej som pratar så att man förstår. Och både gråter och skrattar under föreläsningen.
När alla var inspirerade bjöd vi på prinsesstårta och mer information från företaget innan dagen var slut, återförsäljarna spreds för vinden och vi fick hjälp av en snäll en från Östersund och en annan snäll en från Rejkjavik att packa ihop allting. Efteråt åt vi mat med Östersundarens familj; gulliga barnbarn och son och sonhustru.
Sen frestade de med singstar och mer vin hemma hos dem och jag gillar egentligen singstar (men bara om 9 to 5 finns) men vi var så slut att vi gäspade ikapp med tvååringen så vi åkte tillbaks till hotellet istället. Duschade, tog en kopp te till och sjönk ner i sängen. Trött som en gnu.

Väl tillbaks i Tyskland dagen efter firade vi Lindas födelsedag med lasagne och Mira-mys, även om vi var (för) många som slogs om henne när hela släkten också var där. Eric och jag gjorde en tidig kväll av det hele eftersom mina öron och hals kände sig lite krassliga efter flygning och jobb och stress. Dock var både Eric och jag lediga på måndagen så vi fick sova lite längre, hälsa på i Bad Homburg och sen äta Erics hemmagjorda köttfärssås på kvällen. Per-fekt.

Och nu, nu är det torsdag och jag ska träffa Josefin, som precis kommit hem ifrån sitt livräddande i Nepal, och Izabella, som är lika busy som jag så att vi aldrig hinner ses trots att vi är grannar. Det blir något att dricka på Bar Celona ikväll, kanske nån bit mat på det och så massa tidsintensivt uppdaterande innan jag cyklar hem igen för att packa inför helgen. För i helgen, efter jobbet på fredag, då sticker Eric och jag till Sövde på en välbehövlig hälsa-påresa. Känns som det var mycket längre än bara 2,5 månader sen jag var där sist. Mamma och pappa och Jannicke och Jimmie och Malena och Miriam och Emelie och Ebbe och partners och husdjur och morföräldrar, alla ska förhoppningsvis hinnas med. Jag. Längtar.

Så ni kan alltså inte förvänta er nån vidare uppdatering i helgen, men kanske nästa vecka eller så, även om jag inte vågar lova något. En del av er får ju också se mig live snart.
Hej så länge!

Trött själ och sugen hund.

August 14th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Har det lite tungt idag. Ingen större hemlängtan och inga kroppsliga plågor direkt (mer än väldigt mätt efter dagens lunchknäcke med färskost och kalkon). Bara sådär energilös och nere och ledsen, som man kan vara ibland. Det är småtrist på jobbet också, för tillfället. Alla är stressade och otrevliga och en vanlig dag består bara av en massa småbränder som ingen vill hjälpa mig att släcka. Eller så stampar de litet slött på dem och sen blossar de upp igen nästa dag, eller i värsta fall redan nån timme senare. Jag orkar liksom inte kämpa ibland. Jag vill också bara skita i allt, skippa min vänliga attityd och skrika åt allt och alla.

Men jag inser väl att det inte är så klokt i längden, och den ska man väl tänka på, den där längden.

Jag hoppas att dagens planerade kvällsmat kan pigga upp. Det väntas stekt fisk med ärtor och smält smör. En av mina absoluta favoriträtter. Eric får rester från igår. Jag ska bara cykla förbi delikatessaffären på vägen hem och köpa saltat smör. De är de inte så glada för, tyskarna. Och jag menar till fisk måste man ha saltat smör. Och massor av det.

Kanske kan vi kolla film sen, Eric och jag. Jag tänker något sorgligt så att jag får gråta loss. Eventuellt 12 Years a Slave som vi fortfarande inte sett. Den ska vara hemsk, på ett hemskt bra sätt. Ja. Annars då. Går och tänker lite på systers dalmatiner som försöker bli gravid, eller ja, lät inte som att Akilla var så sugen på själva sexakten, men den blivande farsan var med på noterna. Det känns i alla fall spännande med småttingar i familjen! Funderar också på hur hundar är dräktiga i 63 dagar, lite mer än två månader, medan människor går och ruvar i 9 månader! Så är ju vi lite smartare än en voffsing också.. Aja, jag hör av med babblandet nu. Ha det fint mina vänner!

 

En helg, tre länder. Om nu T-land räknas…

August 12th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Resa. - (0 Comments)

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Två änglar i Nepal

August 8th, 2014 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

image

Jag har två samaritvänner som heter Josefin och Christian Kirsch och som är gifta med varandra. Hon är svensk och han är tysk och där startar egentligen en lång lista på saker som vi har gemensamt och som jag tycker om hos dessa två. Josefin är ett supergeni och pluggar till läkare, på tyska, en utbildning som tar ungefär 300 år att slutföra och som innebär tentor där man bara får misslyckas en gång annars flyger man ut från programmet med huvudet före och kan glömma den där läkartiteln.

Just nu gör Josefin en del av sin praktik på ett sjukhus i Katmandu i Nepal och Christian, för att han är Christian, tog ledigt från sitt jobb på en fancy bank för att åka med och volontärjobba på ett barnhem.

De två körsbären har varit iNepal en gång tidigare, då på bröllopsresan som även gick till Indien. De lärde då känna landet och människorna där litegrann och bestämde sig för att de tyckte så mycket om det att de vill tillbaks. De berättade om ett land som innehar plats 19 på listan över världens fattigaste länder. 25% av befolkningen lever under fattighetsgränsen och tjänar mindre än en dollar om dagen. Dock var människorna de mest osjälviska, generösa, fridfulla och vänligaste de någonsin träffat. När de försökte dricksa en städerska eller en servitris (som tjänar runt en dollar om dagen plus mat) fick de höra att ”jag är lycklig, jag har ett jobb. Ta era pengar och ge till ett barnhem eller nån som har det sämre”. På hela resen var det ingen som försökte lura dem eller ta mer betalt av dem. De kände sig så trygga att de lämnade sitt bagage på bussen under pauserna.

Nu är de alltså på plats för att kunna hjälpa till så mycket som möjligt så har de en insamling som man som rik och välmående svensk kan bidra till. De tänker satsa på hjälpa bland annat patienterna som Josefin träffar, de måste nämligen tas om hand om av släktningar eftersom sjukhuset varken kan dela ut mediciner eller mat. Till barnhemmet tänker de fixa mediciner, filtar, bindor, tvål och annat sånt som vi tar för givet. Det fina är det är mina vänner som tar emot pengarna och jag vet att de är världens ärligaste. Ingen Röda Korset-chef står emellan och ska ha årsbonus, utan alla pengar som de får in går till att hjälpa ett av världens fattigaste folk. Och ni kan också hjälpa till! Är inte det härligt?

Här kan ni följa dem på Facebook: https://www.facebook.com/groups/820388787974364/

Här kan skänkta pengar deponeras: Nordea, banknummer: 1722 31 46680 Namn: Project Nepal 2014 / Josefin Kirsch

TACK för att ni ställer upp! Kram från Frankfurt

Svensexeensamhet och mögelostmums

July 29th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Kära dagbok,

Idag har varit en helt okej dag på jobbet. Så länge tiden går så får man vara nöjd, även om de åtta timmarna arbetstid vanligtvis innehåller minst ett ekonomi-avdelningsproblem, minst två galna tanter som skriker och minst tre översättningstexter som bara består av ord och uttryck man redan översatt. Mina kollegor är dock trevliga och jag jobbar precis bredvid en stor mataffär där man kan köpa Marabourullar och lyxig mögelost. Idag höll jag mig till mögelosten.

Även helgen har varit fin. Eric var på svensexa hela lördagen så jag skulle vara ensam hemma. Som jag sett framemot denna dag ensam, framför mina tv-program med en stor kopp te under näsan. Men när Eric väl lämnade mig så slog hemlängtan över mig som den inte gjort på länge. Jag ville plötsligt inte vara hemma själv och kolla på Küchenschlacht utan hänga med Emelie och Malena och deras goa ungar och gå på skogspromenad med mamsen och kanske köra hem till Jannicke och fnittra lite med henne i hennes hus.

Så småningom sjönk det där suget efter Skåne och svenskhet och häng med dem som känner mig bäst undan lite och jag hade ändå en rätt trevlig kväll i vår lägenhet. Jag älskar liksom fortfarande vår lägenhet, så väldigt mycket.

Eric och han som ska gifta sig kom inte hem så sent heller, men jag hade hunnit bädda åt honom på soffan och till och med lagt ett litet mini-Mars på hans kudde. Värsta hotellet ba’.

Dagen efter gick jag ut och frukosterade med min fästman (!!!), brudgummen och två av hans andra vänner och vi åt brunchbuffé men jag blev mätt efter min första tallrik så grabbarna fick hjälpas åt att äta upp mina pengar också. Tänkte avsluta med att klämma ner en liten amerikansk pannkaka, men den smakade bittert och då saknade jag krabbelurer och scouterna och insjöar och lägerlåtar igen.

När alla sen stuckit hem och vi fått skjuts i Toms BMW som låter som en väldigt högljudd motorcykel, spenderade Eric och jag resten av vår söndag med att kolla på tredje säsongen av Homeland (kommer tydligen en fjärde till hösten!) och översatte dokument som ska användas för hindersprövning i Sverige så att vi får gifta oss! Wihoo.

Ja, och nu är det tisdag och snart är det helg och sen ska jag jobba i Darmstadt lördag-söndag och sen går det nån dag och sen ska vi till Aachen och säga hej till Tom och Jaana och sen blir det affärsresa till Stockholm och efter det åker vi hem till Skåne för att kramas med alla de fina som bor där och sen är det snart november och då ska vi till USA och efter det kommer julen som detta år firas i Frankfurt. Sen är 2015 här och då skulle man ju redan nu kunna konstatera att livet är för jädra bra ändå. Trots långtråkighet och hemlängtar och hindersprövning.

Photo 2014-07-29 18 01 49 Photo 2014-07-29 18 02 16Det kan ha regnat en aning när jag cyklade hem från jobbet idag. Alltså en aning bara.

Långtråkiga dagar och värmebölja

July 18th, 2014 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Solen är så solig och vädret är så vädrigt. Och varmt. Jättevarmt. Klockan är 21.49 och det är fortfarande över 35 grader varmt. Men det är fredag och årets mest långtråkiga vecka på jobbet är över. Det värsta som finns, mycket värre än att vara stressad och drunkna in post-its och deadlines, är att ha ingenting att göra. Ingenting. Varje dag denna vecka hade jag kunnat göra klart alla mina uppgifter på typ två koncentrerade timmar och sen gå hem. Men det kan jag inte, för om det ringer nån stackars sate från Sverige som inte förstår hur man ska knäppa ett armband eller som undrar vilken storlek deras hals har, så måste jag svara i telefon. Så jag sitter där och glor, minut in och minut ut. Retar vansinne på mina kollegor genom att försöka tjata till mig nåt att göra. Dricker massvis med te och vatten. Tömmer diskmaskinen. Fyller diskmaskinen. Sorterar papper som jag redan sorterade två timmar tidigare.

Suck. Alla våra har återförsäljare, det märks. Jag hoppas att nästa  vecka blir bättre, annars tar jag fasiken ut en semesterdag och målar om våra köksstolar istället.

Men som sagt. Helg nu. Eric och jag var på stan en sväng, åt lite middag och svettades. Drog sen till Friedberger Platz som är ett torg där diverse marknadsvagnar och massor av hippa människor samlas på fredagskvällarna efter jobbet för att dricka vin och öl och fira att helgen börjat. Jag hade dock redan fått i mig två glas tristess-vin på jobbet, så jag höll mig till vatten ikväll.

Nu är vi hemma igen. Har duschat svalt. Kollat lite bloggar och försökt komma fram till exakt hur komplicerat det egentligen är att gifta sig med en utlänning. Jag är alltså utlänningen i det här fallet.

Tror vi forskar vidare om det imorgon för nu ska jag lyssna på podcast i vårt hyfsat svala sovrum istället. Hörs!

Cykelväder och bussväder

July 10th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Hej världen.
Tredje dagen i rad, ni kan tacka mig senare som man säger. För att börja med en väderrapport så kan jag meddela att solen skiner idag. Den gjorde inte det i morse, men jag cyklade ändå. Igår tog jag nämligen bussen, men det är så dyrt och tråkigt och tar lång tid och är trångt. Människor i morgontrafik är inte de trevligaste om man säger så. Det är många paraply i ryggen, snäsiga kommentarer och sura blickar. (Nu låter det som att jag är världens drygaste på bussen, men så är det inte! Jag har dock väldigt bra morgonhumör som säkert reta någon.)

Cykeln däremot. Lugnt och skönt och med frisk luft som blåser i ansiktet. Även om trafiken på morgonen är aningen hetsig, så är det ändå lätt mitt favorittransportmedel.

Så det blir det alltså en cykeltur hem från jobbet. Det tar lite mer än 10 minuter beroende på dagsformen och hur snabbt jag tar mig uppför den enda riktigt sega backen.

 

Annars är allt bra. Till helgen ska vi träffa Lars och Linda och Mira och antagligen se VM-final på söndag. Hoppas Tyskland vinner, annars blir det hus i helvete häromkring. Redan när de vann mot Brasilien började folk tända smällare, tuta i sönder tutorna på sina bilar och skrika geil till varandra på gatorna. Fråga inte vad geil betyder. Googla det!

 

Nu kommer snart Eric hem, hoppas jag, och då blir det kvällsmat i form av skrammelägg eller kanske en omlett med fetaost och salami. Jag är sugen på ost och salt. I den ordningen. Vi hörs!

Onsdagsnytt från Rhein-Mainmetropolen

July 9th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Det är alltså en nyförlovad människa som skriver till er. Och det känns fortfarande fantastiskt, men ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt så att livet går vidare. Jodå. Jag är tillbaks på jobbet sen förra veckans tisdag och redan då avskedades två personer samtidigt som jag bland mina 93 (!) olästa interna mail hittade tre avskedningar till. Folk faller som flugor på det här stället. Det är inte så bra för arbetsmoralen om jag säger så, ”varför ska jag slita röven av mig om jag bara ska bli sparkad imorgon ändå?”

Men jag kämpar på. Mina kollegor är fina och jobbuppgifterna oftast intressanta och utvecklande och sådär. Det kommer inte vara livet ut, mitt förhållande med denna firma, men ett tag till kanske. I alla fall om jag får bestämma och särskilt nu när det finns både USA-resa (i november) och bröllop (kanske nästa sommar?) på horisonten, båda kräver mycket sparade pengar.

Idag spöregnar det här i Frankfurt, så pass mycket att jag lät cykeln stå och ställde mig under ett paraply för att vänta på bussen. Hatar bussen. Den är alltid sen och överfull och jobbig, men jag uppskattade ändå att komma fram med hyffsat torra lår och kinder. Bara skorna och tårna som blivit blöta. Dessutom är det kallt ute, bara runt 12 grader vilket märks när Main-vinden viner in genom fönstret. Min finska kollega P vill alltid ha frost i ögonfransarna när hon jobbar, jag får kura ihop mig framför datorn bäst det går.

Annars är läget lugnt. Vi tittar på fotbolls-VM (tyckte så himla synd om Brasilien igår) och lagar enkel kvällsmat och uppskattar livet och sådär. En resa till Sverige har också bokats, mest för att kolla på lite locations till den stora dagen, men också för att säga hej till familj och vänner såklart. I mitten av september är vi tillbaks i Sövde över helgen.

 

Så säger vi så länge.

He put a ring on it!

July 8th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (6 Comments)

Världens lyckligaste

Vet ni, jag är förlovad nu. Eric och jag ska gifta oss. Jag ska bli hans fru.

Det känns helt fantastiskt! Det finns inget jag hellre vill, i denna värld, än att tillbringa resten av mitt liv med honom. Han är bäst helt enkelt.

 

Och eftersom han är så himla bäst, så var ju frieriet perfekt. Rosblad och dyr champagne och storslagna resor till paradiset och flygplan som susar förbi med banderoller passar inte oss. Det är inte vi. Så Eric struntade i att boka en resa och han köpte inte en enda ros. Men det var perfekt.

Vi var hemma i Sverige i tio dagar. Vi njöt av de timmar som solen visade sig med frukost på altanen i stugan som vi fick låna av mamma och pappa. Vi gick på promenader i den där skogen som får min axlar att sjunka ner på riktigt och andades in den där luften som betyder semester och tillsammans-tid. Vi åt jordgubbar och lösgodis och grillat och hängde med våra vänner och gosade med barn och firade midsommar. Det var väldigt bra.

När andra veckan kom så började vi förbereda. För på fredagen, sista helgen i landet, kom ett gäng tyskar till oss. Nära vänner från detta som ju är mitt andra hemland. Vi visade dem Köpenhamn först, åt smarrig räk- och kräftsmörrebröd och tittade på båtarna och fikade och pratade ikapp oss.

På lördagen blev det fest. Jag hade förberett massa mat och bakat och köpt in och fick hjälp av våra tyska gäster som blandade sig med de svenska tills hela gräsmattan var folk som pratade tysksvenskengelska och spelade kubb och diskuterade fotbolls-VM och drack öl och solade sig. Det var den första gången på hela semestern som det inte regnade en droppe. Så på eftermiddagen tog vi hela gänget på promenad ner till sjön, två varmblodiga själar badade och de andra förundrade sig över den svensk sommarnaturen och det fenomen som kallas ”bastubåt”.

Väl tillbaks i stugan igen, innan stora buffén skulle öppnas, och jag stod i köket och svor för att jag glömde slänga i dillkvistarna i färskpotatisen, så meddelar Eric att han vill hålla ett litet tal. Tacka de som kommit och hjälpt till och sådär. Jag visste om detta och tyckte det var fint. Fint att karren tar ansvar liksom.

Så vi står där i en cirkel på gräsmattan och barnen leker runt våra fötter och solen lyser fortfarande. Eric ber mig komma översätta det tal han uppenbarligen förberett på svenska till tyska, så att alla ska förstå. Jag hinner tänka att google translate gjort ett väldigt bra jobb för talet är perfekt och hans Silvia-svenska så gullig så gullig. Han meddelar att han vill säga tre saker. Först tackar han mamma och pappa för att vi fått inte bara bo i deras stuga, men också bjuda in våra vänner för fest där. Sen tackar han Jimmie, min lillebror, som kört till Tyskland och handlat öl och vin för att festen inte ska bli så torr. Sen tackar han våra vänner för att de kommit och för att det finns. Jag översätter hela tiden flitigt.

Sen nämner han att det visst fanns en fjärde sak också. Den börjar med ”Jessica.” Jag översätter. ”Tack för att du vill bo med mig i Tyskland”. Jag översätter men blir samtidigt väldigt rörd och rösten stockar sig och jag blir så glad och tänker att det ju är jag som ska tacka, för att han vill bo med mig i Tyskland! Så fortsätter han: ”Nu undrar jag om du vill bo med mig i Tyskland som min fru?”. Här börjar jag böla. Jag heular. Mina ögon producerar inte så många tårar men jag liksom kvider med händerna framför ansiktet. Han fortsätter: ”Vill du gifta dig med mig?”

Och vad svarar man på den frågan? När den man älskar mest i världen står framför en med sina beniga knän och sitt yviga hår och sina glittriga, snälla, intelligenta ögon?  När han ber en på svenska som är formell och knagglig och det charmigaste språk som finns? När de finaste människorna från Tyskland och Sverige står där i cirkel och har våta kinder och till och med min pappa får pipi i ögonen? När man bara kan tänka på en sak: “Tänk om jag hade vetat när jag pussade honom på kinden den där blöta kvällen på Frankfurts mysigaste och rökigaste pub för snart sex år sen?”

Det finns bara en sak att säga: ”Menar du allvar? Menar du allvar? Are you serious?” Och sen tar man bara ringen och trycker fast den på sitt finger och konstaterar att den är helt för stor så att man måste gå runt resten av dagen med knuten näve av rädsla för att tappa beviset på stundande giftemål. Och när folk grattar och kramar och ringer och så, då fattar man det fortfarande inte. Det har varit vi två så länge, nu har vi bestämt att vara vi två för evigt. Helt perfekt.

See for yourself:

Tjejtid i Palma, Mallorca

June 9th, 2014 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Kom igår hem till Frankfurt igen efter fem fantastiska dagar på Mallorca. Satan vad härligt det var.

För det första var jag där med ett extremt skönt gäng, mina fina vänner med Frankfurt-anknytning. Angelica kom från Irland, Madde och Caroline från Stockholm, Izabella och jag från Frankfurt och så hälsade vi på Yvonne som bor i Palma. Alla hade något att säga till om och fick göra som de ville och hjälptes åt och samsades om. Värsta harmoniska kollektivet.

För det andra visade Palma sig vara en riktigt fin stad. Visserligen full av tyskar, svenskar och engelsmän, men ändå inte turistig på ett jobbigt sätt. Jag tror att de “utlänningar” som är där stannar längre och är inte sviniga som de som åker till Magaluf för att supa bort halva sin årsinkomst. Palma var mysigt, lagom stort, har vacker arkitektur och mysiga restauranger, cafés och små affärer. Det är rent och soligt och precis vid havet. Så fint.

Så vi tillbringade dagarna tillsammans. Började med en powerwalk i morgonsolen (varmt som in i grytan) och vandrade antingen längs med havet eller upp för ett berg till en borg som bland annat inkluderade 450 trappsteg uppför. Sen frukost med ägg och kalkon och färskost och grönt te med kokosfett. Sen bussen till stranden och lite stek blandat med dopp i havet.
Några av dagarna skippade jag stranden och hängde med Yvonne, shoppade och såg mig omkring. Också fint. Och troligtvis särskilt uppskattat av de röda fläckar på min rygg som inte fick solkräm första dagen…

Sen duschade vi av oss saltvattnet, gjorde oss fina och gick antingen ut och åt eller lagade god, nyttig mat hemma hos Yvonne. Satt på balkongen och njöt, drack rödvin och pratade om livet.
Nästa dag började allting om. Så. Bra.

Vi firade Izabellas 25-årsdag med pressies på sängen och fick en ny spansk/tysk kompis. Drack vin med Svenska Kyrkans präst på hans balkong och testade Emilio Ingrossos italienska mat på Ribello. Småsnackade med ett gäng svenska elektriker, drack ett glas iskall champagne, shoppade på en söndag och försökte desperat bota en förkylning. Einfach toll.

(Bild snodd av... Caroline?)

(Bild snodd av… Caroline?)