Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Author Archives: Jess

Tillbaks från Sydafrika aka Livets resa

March 13th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Tycker mig ändå kunna säga livets resa, eftersom jag ändå rest en del. Alltså, vår familjetripp till södra Afrika blev allt vi hoppades på och mer. Det var så fantastiskt. Och jag lyckades faktiskt stanna upp flera gånger under turen och tänka på det och lite försiktigt tänka på hur fint vi alla hade det och hur lite vi hade glömt och hur lite som gått snett.

Jag har egentligen inte lust att blogga, massor att göra inför Elsas första (av två) födelsedagskalas på söndag, men det blir väl knappt lättare att vänta ännu längre så jag tar tjuren vid hornen! Och börjar ikväll iallafall. För det lär väl krävas ett par inlägg för att täcka några procent av allt vi sett och ätit och träffat och känt.

Men vi börjar i början, med ett par ganska långa flygresor och ett par rätt trötta barn. Svärför körde oss till flygplatsen och vi startade med en stadig kvällsmat på Burger King så snart vi hade fått iväg en resväska och en stor ryggsäck till planets bagageutrymme. Ändå rätt nöjd med hur lite prylar vi tog med och då hade jag ändå packat många böcker, några bilar, ett par hästar, spel och stapelburkar (som visade sig funka lika bra som spannar på stranden!). Men såklart, vi hade ju mest med sommarkläder och vi räknade med att behöva tvätta nån gång också.

Vi försökte busa så mycket som möjligt på flygplatsen för att göra av med energi, men barnen var trötta redan i Frankfurt och Ville sov en stund på väg mot London, innan det var fullt ös igen. Att bytta terminal på jätte-Heathrow tar sin lilla tid så vi behövde i slutändan inte vänta så länge innan vi lastades ombord på British Airways-flighten som skulle ta oss till Kapstaden. Planet lyfte runt 22.00 och då var både Elsa och Ville väldigt sömniga, men uppspelta av allt det nya, särskilt sätenas tv-skärmar… Dessutom skulle vi först upp i luften, sen serveras dricka i två omgångar, sen serveras kvällsmat, innan de äntligen släckte lamporna så att två små svensktyska barn på 40e raden kunde komma till ro. Ville sov bäst av oss alla fyra, i mitt knä i olika positioner som gjorde olika ont på min kropp. Det är ju i princip hans högsta dröm att få sova så nära mig så han var nöjd. Med Elsa var det värre. Sätet var liksom för stort för henne, lutade inte bra nog och hon sov inte jättebra, men var ändå slut nog för att kunna skrapa ihop några timmar iallafall. Eric har som en image-grej att han inte kan sova på flygplan så han försökte hålla sig vaken så länge som möjligt, men jag, som väckte mina ömma kroppsdelar nån gång i timmen, såg nog att han också slumrade mot slutet.

Fram kom vi iallafall. Vid 11 på förmiddagen, sydafrikansk tid. Då hade barnen varit vakna i runt 5 timmar och levt rövare, fast tyst och stillsamt nog så att vi fick massor av beröm från medpassagerare och personal när vi gick av. Stolt mor. På flygplatsen stod en trevlig kille med en ännu trevligare skylt med vårt efternamn på och efter att jag hade burit Ville i flera kilometer, och vi hade tagit ut pengar från en bankomat utan vakt (så modigt!) var vi framme vid en stor bil som körde oss till vårt första stopp, gästhuset i Kapstaden.

Chauffören frågade om vi ville har ACn på eller fönsterna nere och Eric och jag svarade i munnen på varandra att fönstrena skulle vara nere. Efter mer än ett dygn i konstgjord flygplansluft var vi väldigt sugna på syre. Och luften var ju mild, varm och luktade utomlands. Vi åkte i utkanten av Kapstaden, såg bergen som ringar in denna fantastiska plats och lyssnade på killen som körde när han berättade om vad vi åkte förbi. Kåkstäderna stod ut såklart, direkt. Fallfärdiga skjul med jordgolv och sopfläckiga små vägar mellan hemmen. Vi såg massor av liftare, färgglada fåglar, en apa i vägkanten och hörde glad, rytmisk musik, högt, från förbipasserande bilar.

Efter typ en halvtimme var vi framme på Rosedene Guesthouse. Högsta säkerhet med taggtråd och övervakningskameror och höga murar, hade alla husen i området. För att komma in fick man gå igenom en sluss där innerdörren inte öppnades förrän ytterdörren var stängd. Poolen lyste turkos, Tafelberget gnistrade i bakgrunden och vi blev hälsade med ett vänligt hello. Det var så snyggt inrett, modernt, afrikanskt, hemtrevligt och ändå stylish. Vi blev visade vår stuga med stor terass, två sovrum, två badrum, vardagsrum och kök. Perfekt för oss. Vi stuvade in oss. Satte oss ner på terassen och tittade på varandra. Vi var i Sydafrika. Vi hade klarat av resan dit. Nu skulle det roliga börja.

Mina snackemostrar

February 13th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Att Elsa en pratkvarn är ingen hemlighet, hon har babblat på intensivt i hela sitt liv i princip. Skulle hon vara tyst en längre stund så kan en vara säker på att det är något som är fel. Det är så kul att snacka med henne om förskolan också, för än berättar hon allt som har hänt, vilket kanske inte lärarna alltid är medvetna om… Ville får ju lunch innan vi hämtar Elsa så han sover direkt när vi kommer hem med henne och Elsa och jag kan äta lunch i lugn och ro. Det känns ofta som att hon behöver det, få komma ner i varv och ventilera allt som hänt under förmiddagen ute i stora världen. Hon är så gullig också med sina kärleksförklaringar och små tankar som ploppar upp. Igårkväll när vi låg och mös inne i hennes säng sa hon till exempel: “Du är världens bästa mamma, mamma. Jag är så glad att pappa sökte ut (aussuchen alltså valde) dig till att bli vår mamma.”

Under tiden låg den andra snackemostern i sängen bredvid och pratade om sina hästar: “Donner, häst, stor häst, liten liten liten häst, Gubben, Donner, häst, Donner.” Och när jag bad honom vara tyst för att det var tid att sova så löste han det genom att viska samma ramsa istället. Han härmar allt vi säger och har gjort det ett bra tag . Han är dessutom mycket hjälpsammare än sin syster och förstår ganska avancerade uppmaningar ändå. Typ “spring och lägg pyjamasen i din säng och hämta Elsas vattenflaska som står på pappas nattygsbord”. Då sprätter han iväg på uppdrag. Och när vi skulle ut innan idag frågade jag vad vi behövde klä på oss för att kunna gå ut:

Ville (pekar på fötterna): Kor!
Jag: Och vad ska du ha på huvudet?
Ville (bankar på huvudet): Mössa!
Jag: Och runt halsen?
Ville (tar stryptag på sig själv): Hasdu!
Jag: Ja, bra. Då fryser vi inte.
Ville (klappar sig på magen): Titta mamma, titta. Jacke mamma, jacke!
Jag: Just det, jackan glömde jag, bra Ville!
Ville: Bra Ville!

Sen skulle han såklart ändå slåss en stund med mig när det väl var dags att ta på jackan, men det är en annan historia.

Besök i sjukstugan

February 11th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Ja, det var ju envis influensa eller liknande som drabbade oss. Den kom och gick på det märkligaste av vis och vi var så skruttiga allihop, hela veckan, även när mamma var här. För henne hämtade vi ju ändå upp åp flygplatsen i tisdags. Jag hade ingen röst alls så vi kunde inte prata precis, Elsa och Ville turades om med feber och extrem kinkighet. Mormor som annars är den stora idolen fick knappt göra nåt, allt skulle jag sköta. Trots att jag faktiskt också var SJUK! Markservicen fick vi iallafall hjälp med av mamma/mormor och vi kom ut på nån liten promenad här och där.

Jag kunde också laga mat ganska bra med min försvunna röst och ömma hals. (Halloumistroganoff, laxbiffar med limeaioli, pizza och gulasch.) Så det var ju bra. Och det var mysigt att inte vara själv med gnäll-barnen och det var skönt att ändå kunna ha ett par framviskade konversationer mot slutet där. Nu ses vi i april nästa gång, när vi ska till Sverige.

Friska har vi också blivit, nästan. Elsa är på förskolan och Ville är bara lite snorig. Och skrikig som sören, men det är det ingen som vet var det kommer ifrån. Han vägrade sova i sin säng i natt också, vilket jag inte heller fattar. Men kanske ska man inte fatta allt som en 1,5-åring har för sig. Han får väl sova i vår säng då, tills det passar igen.
Det är bara en liten igelkott med Edward Scissorhands-händer kvar i min hals och den hoppas jag ska hinna flytta innan vi sticker mot Kapstaden. Hoppas även att inte Eric ska få nån försenad variant av vår sjukdom. Tumhållning för det tack.

Plåstret och Martyren

February 4th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Herregud, vilken krasslig helg. Ville är ju lite schizofren i många läge och när han är sjuk så peakar det. Han har alltså varit en riktig pärs hela helgen och än är det inte över. Självklart har han inte mått bra och jag är inte heller på topp när jag har feber och ont i halsen VILKET JAG OCKSÅ HAR NU! Men Ville har liksom antingen varit som ett skållhett plåster i min armhåla eller skrikit och rivit efter mig. Eric har inte ens fått titta på honom. Han vägrar äta och dricker knappt heller, och det gör såklart inte att han blir gladare. Nu är han inte så febrig längre, det är ju naturligtvis skönt, men innebär också att han har mer energi till att vara jäklig.

Suck. Elsa körde dessutom igång med feber igår, även om hon mer är en pessimistisk martyr när hon är sjuk, stillsam och ömklig. Och imorgon kommer mormor. Så det är tänkt att vi ska städa lite också här hemma, kanske ta en sväng med dammsugaren till och med. Men det är knepigt när båda barnen helst vill bli burna, mest bråkar med varandra eller gråter för att de har ont i huvudet/inte får kasta blomjord på duplot. Natten har dessutom varit piss, såklart, så att mina tålamodsförråd inte heller är så stora. Men visst, vi tar oss säkert igenom det här också. Feber och hosta och förkylning är ju inte hela världen.

Nedräkningen till Sydafrika har också börjat på allvar och jag, som brukar packa några timmar innan vi ska ut och flyga, har till och med börjat spåna på en mental packningslista! Tänker att vi ska börja lägga fram saker när mamma åkt, iallafall sånt som vi inte kommer att behöva fram tills avresa.

KUL! Ska det bli. Tills dess är ju säkert alla friska igen också!

80 år på benen

February 2nd, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Aldrig sitter hon ner. Hon står med sjaletten om håret i den mörka farstun där kläder som luktar stall och är dammiga av hö samsas med en hund som inte får komma in i huset. Det är bara hos mormor och morfar som det finns en farstu. Hos oss går man bara rätt in, men här, i stora, pampiga boningshuset, här finns en hall. Och där står mormor. Hon har redan utfodrat både grisar och kor. Hon har gödslat efter natten och förberett dagens sysslor. Det finns alltid en vetrinär att ringa, en traktor att tanka, en åker att plöja.

Så kommer hon in och gör frukost till sina övernattande barnbarn. Det finns Bregott här, hårt, salt smör som gör det hembakade brödet till en fest. Och rökad korv och dansk ädelost. Det finns också en öpen spis som det aldrig eldas i, en kall dragig vind med spännande gamla kläder och en äkta serveringsgång. Det finns en dator som man kan spela MS Röj på, en massa färska Svensk Damtidning och en perfekt soffa att läsa dem i. På julen finns det en vacker kyrka som lyser och spelar när man drar upp den, den står på ett litet bord bredvid soffan. Har man tur så finns det Werthers original i det stora skafferiet, eller kanske till och med en burk med mormors drömmar, så spröda att de smälter i munnen.

Hela dagen rusar fram, nästan i mormors tempo. Det tvättas nere i källaren. Det dammsugas och plockas undan och lagas mat. Morfar kommer in till middagen och får spagetti och köttfärssås dagen till ära, barnbarnens fel. Han äter den med lingonsylt, vilket vi aldrig slutar reta honom för.

När kvällen kommer får vi sova i morbror Christians gamla rum. Det är spännande. Det finns ett handfat i rummet, bara en sådan sak. Det är mormor som bäddat åt oss. Och tvättat sängkläderna och badat oss inne i badrummet i deras sovrum. Nu luktar vi som det där schampoot med kolibrin. Som mormor.

Nu har de varit pensionärer ett tag och flyttat ifrån den enorma gården, men tro inte mormor sitter ner för det. Hon lagar mat till hela släkten när det firas födelsedagar. Även om morfar gått matlagningskurs och hjälper till där han får. Det bakas prinsesstårta, världens godaste, det läggs in gurkar och stickas kläder till alla barnbarnsbarn. Hon är fortfarande på fötterna, min mormor, trots att hälsan sviktar ibland och att hon ändå stått på de där fötterna i 80 år. Idag faktiskt. Idag fyller mormor Inga-Lisa 80 år. Och jag kan inte vara med att fira, men tänker på henne, det gör jag. På hur länge 80 år är och hur många av de åren som jag inte känner till. Allt som mormor varit med om. Otroligt.

Grattis på födelsedagen kära mormor och gammelmormor! Vi ses i april!

Sjuklingar, inredningar och Pettson

February 1st, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Vi är lite krassliga idag, här hemma. Eller ja, sämst är det väl för Ville som ligger och snusar med 40 graders feber i detta nu. Elsa lyssnar på Bamse och är piggast av oss, medan jag mest har ont i halsen och känner mig lite orkeslös. Men så satt jag ju också på en barnstol bredvid Villes säng halva natten och försökte få honom att somna om. Det var hela tiden cirka 25 minuters vyssande och handhållande för cirka 15 minuters sömn innan det började om igen. Inte så lönt. Vid halv 3 gav jag upp så fick han komma in i min säng. Trångt, varmt, obekvämt men bättre sömn ändå.

Ja. Slut på beskrivning av sömn. Roligast igår var annars när Emelie bad om inredningstips till deras nyköpta och nyrenoverade hus, alltså så kul. I väntan på ett eget hus att inreda är jag glad när jag får kreativa loss på andra ställen istället.

Igår var vi på teater. Pettson och Findus. Till och med Ville satt still i nästan 40 minuter och tittade storögt på när Findus busade med mucklan och Pettson pratade med hönorna. Elsa satt hundra procent koncentrerad och levde sig in i allt som hände, pratade med dem på scenen och ropade svar på frågor de ställde. Efteråt kissade hon i typ 10 minuter… Hållt sig much?

Helgen är annars planlös. Vi ska ut i skogen och grilla korv imorgon har vi bestämt, och marshmallows som Elsa önskat sig. Det finns en krok jag ska hänga upp och så ska vi göra klart kalasinbjudningarna till Elsas kompisar. Bra så. Hejdå!

Kärt återseende

January 28th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Idag har vi varit en sväng i storstaden Frankfurt och hälsat på min gamla arbetsgivare, familjen L. Där passade jag äldsta barnet Grace när hon var en liten bebis, men det är snart tio år sen och hon är nu i princip en tonåring med grymma matteskills och 40 i skostorlek. Men fortfarande min lilla extratjej. Elsa och Ville fick leka med alla deras saker, medan vi uppdaterade varandra på vad som har hänt sen sist.

Älskar att vi fortfarande har så bra kontakt. Det är likadant med min aupairfamilj i New Jersey, som jag också pratar med ibland. Känns bra i själen att ha ett litet öga på de barn som grävde sig in i mitt hjärta först av alla. En som inte jobbat så tätt tillsammans med någon annans ungar kan kanske inte förstå hur starka band som faktiskt uppstår. Man blir som en extramamma, på gott och ont.

Iallafall, efter en massa snack kom vi därifrån med två stora säckar kläder som Elsa och Ville fick ärva av deras tjejer. Ja just det, det finns ju en lillasyrra också, som jag faktiskt också passade en sommar när Elsa var nyfödd och hängde med hem till dem om dagarna. Massa fina saker fanns i de här kassarna, märkeskläder och amerikanska kläder, klänningar, coola tröjor och sköna byxor. Och ett gäng barnböcker som de också vuxit ifrån. Jag har inte ens hunnit kolla genom allt och lovade Elsa att vänta tills hon är vaken imorgon, men jag hoppas också på lite sommarkläder inför Sydafrika. Vi får se! Evigt tacksamma är vi iallafall, för den värdefulla leveransen.

(Var tvungna att köra en liten omväg genom Frankfurts diplomatkvarter, enormt fina, enormt enorma hus, och Elsa utbrister: “Vinner vi pengar på en marknad nån gång så kunde vi ju flyttat hit, mamma!” Mm. Om vi vinner typ 75 000 gånger, så kanske. Hon känner såklart till min längtan efter hus och trädgård och är alltid noga med att muntra upp mig när det går.)

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag

January 24th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Försökte ni sjunga rubriken och så gick det inte? Haha! Ville skriker halsen av sig inne i barnrummet, men hans kära far är där och försöker övertyga honom om att det går hur bra som helst att somna utan mammas hand. Vi får väl se hur länge dramat pågår.

Vi har varit i svenska kyrkan idag. Det har kommit ännu en ny präst. Ingen verkar vilja jobba här nere för de hittar varken präst eller kantor och skickar istället hit en massa korttidsvikarier. Och dessutom bara präst då, så spela instrument till sångstunden får vi göra själv. Men kvinnan som ska vara där och prästa sig fram till sommaren var iallafall hur go som helst. Varm, intelligent och trevlig. Blir nog bra. (Den här paragrafen är kanske intressantast för de som överhuvudtaget känner till svenska kyrkan i Frankfurt, men ja.)

Det har snöat idag också och genast inbillade sig alla barnen på förskolan att det gick att göra snögubbar och glida ner för backar på rumpan. Det var med andra ord ett väldigt lerigt barn som hämtades idag.

Paus i skrikeriet ett par minuter, men nu började han precis igen.

Vi har också hunnit med lite gympa, lite handling, lite lekplatser och lite rens här hemma. Imorgon är det fredag och då ska Ville och jag storhandla på förmiddagen. Sen återstår det väl att se om snön kommer att växa under natten eller om den är borta igen imorgon eftermiddag. Jag kan inte minnas att jag någonsin gillat snö, men så är jag också en riktig stuesittare som tillbringat hela min barndom med en bok i soffan. Blev uttvingad av mina föräldrar med jämna mellanrum, men tror inte att jag älskade det.

Ja. Nu går jag in och håller den där lilla handen dådå.

Helgernas helg är havd

January 21st, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Malena och Emelie, mina bästa kompisar sen drygt 33 år tillbaka, bestämde sig lite hastigt och lustigt för att komma och hälsa på oss/mig! Och det gjorde de med råge, i helgen som gick. Så. Mysigt. Inga barn med, bara en supergullig liten unge som heter Valdemar och är Emelies son och snart min gudson! Bara en sådan sak. Avsaknaden av avkomma gjorde att vi var så himla duktiga på att prata utan att bli avbrutna. Och det händer fasikenimig inte ofta.

Jag hämtade dem på flygplatsen i fredags så åkte vi hem och hängde här hemma. Det blev oxfilé och rödvin till kvällsmat innan vi la både mina barn och min man för att kunna fortsätta prata prata prata. Hela lördagen tillbringade vi inne i Frankfurt, det var kallt, men soligt så vi åt lunch, promenerade omkring och avslutade med kaffe och kaka. Massa folk, men jag hade naturligtvis bara ögon för mina två vänner. Det är så lätt att prata med dem om allt, vi delar så mycket referenser och historia och vi är liksom på samma plats i livet, iallafall på några sätt. Ingen får mig att skratta så jag gråter som de och ingen förstår mig så bra som de.

Hela söndagsförmiddagen slappade vi på soffan, alla läste böcker för ungarna utom jag, det bidde storfrukost till lunch och sen ännu mer pyjamashäng i vardagsrummet. Världens gulligaste bebbe fick vara med och var så nöjd och go hela tiden. Efter vilor gick vi ut och promenerade i friska luften, hängde på lekplats och fortsatte återigen det där pratandet.

Pasta till middag, packning och åktur till flygplatsen och så var helgen över. Den bästa helgen på länge.

Måndag!

January 14th, 2019 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Solen skiner, rakt in i ögonen på Elsa och mig faktiskt, när vi åt lunch vid köksbordet innan. Ville hade redan däckat i barnvagnen på väg till föris, det blir ofta så. Men jag har börjat förutse det lite och ger honom ofta lunch redan vid 11, så är han mätt och nöjd när vi rullar mot förskolan.

Jag snackade kalas med Elsas lärare idag. Det är visserligen ett tag kvar tills Elsa blir 4 i slutet av mars, men kalaset har i princip planerats sen i somras. Dessutom ska vi ju ut och resa och är borta precis innan. Med andra ord, inbjudningarna måste snart ut! Frågan är alltså vilka som ska bjudas. Elsa berättar jättemycket från förskolan och nämner vilka hon lekt med varje dag. Men en kan liksom aldrig veta hur mycket dessa vänskaper betyder för de andra barnen. En självskriven gäst har vi ju i Polly, som Elsa lekte hemma hos senaste igår. Och nu, efter snacket med läraren, står nog två till klara. Sen blir det en liten kompis till som vi lärt känna på gympan och sen är vi färdiga med gästlistan. Det räcker långt, känner jag, med fyra gäster plus Elsa. Och Ville. Och gympagästens lillebror.

Paw Patrol-tema önskar hon sig, den blivande fyraåringen. Känns som en utmaning att få till en Skye-tårta som inte ser ut som en överkörd grävling, men jag ska naturligtvis göra mitt bästa.

Ja. Så då var det bestämt. I eftermiddag tar vi en tur till Ikea. Älskar att ha Ikea så nära. De har ju så praktiska grejer! Vi har även nio påsar utsorterade kläder som jag skulle vilja lämna på H&M, men vet inte riktigt hur det ska gå till rent praktiskt… Där får man en värdecheck när man lämnar in gamla textilier!

Ville har varit vaken sen 4.30 imorse och var lagom glad under förmiddagen, men jag fick ändå lite gjort. Mutade honom med sprayflaskelek, diskning och en strumplåda som jag gömde plastdjur i. Han skriker livet ur sig emellanåt, men har ändå på något sätt (iallafall ibland) blivit så stor att det går att säga till honom att lägga ner så lugnar han sig igen. Det går liksom inte alltid att få som en vill här livet, och ofta förstår han precis varför vi inte kan gå ut direkt när han vill. Om jag först ska ta på mig skor till exempel, så galer han först och sen inser han det realistiska att min skor först måste på och lugnar sig. Ändå ett framsteg, även om det som sagt, inte alltid är så lätt.

Nu. Återgår jag till CSN-inbetalningar (bara 160000 kvar på den skulden!) och På Spåret.