I söndags stack mina husvänner och jag iväg på vår sista gemensamma utflykt tillsammans. Sorgligt, men sant. Det skulle firas i stil tyckte vi och bokade bord på en restaurang i kuststaden Glenelg dit alla fina människor kommer för att semestra på somrarna. Såhär i vintertid är den dock ganska död, men ändå väldigt fin och lite romantisk sådär.

Vi hade alltså beställt High Tea som det kallas och detta event utspelade sig i en restaurang på trettonde våningen i ett torn där själv restaurangen snurrade uppe på toppen, sakta sakta förändrades alltså stadsbilden nedanför oss där vi satt och småpratade.

På ett torn av fat fick vi in små sandwiches med lax och gurka, samt en med kycklingröra. Det fanns också minipajer med kyckling och filopaket med spenat och fetaost. På botten av tornet fanns scones, jordgubbssylt och vispgrädde. Överst låg ett gäng hemmagjorda chokladpraliner och olika bakelser med kola- och gräddfyllning.

Naturligtvis övergav jag LCHFandet den här dagen och tryckte i mig kolhydrater som aldrig förr, det var liksom svårt att undvika dem på det där fatet. Det var gott. Men inte så gott som jag hade föreställt mig. Vi drack naturligtvis också te, massa te, det kom en man och tjatade om påfyllning hela tiden.

När vi kände oss brittiska nog åkte vi hem igen och utflyktsdagen var över.

Hepp.