Sverige-trippen var som vanligt fantastiskt. Jag älskar att se Elsa i den miljön (också), omgiven av en bunke andra människor som vi visserligen inte träffar så ofta, men som ändå direkt drar in henne (och mig) i värmen och gör oss en del av sammanhanget.

Jag hade massor av bröllopsmöten att bocka av, men Elsa kom ihåg sin mormor från Skype-samtal och tidigare häng så de stannade kvar hemma och min mamma gjorde ett toppenjobb som barnvakt så att jag i lugn och ro kunde sitta hos frisören, diskutera olika rosor och snacka tårtfyllningar.

Det blev en del beslut fattade, men några löstes i princip upp, så planeringen går vidare. Nu är det dessutom mindre än tre månader kvar och jag vägrar spara allt till sista veckan (gissar att det blir stressigt nog just de dagarna), så nu ska ha skrivas listor och börja pysslas.

Vi fick alltså många av de familjemedlemmar och vänner och djur som betyder något hemma i Sverige. Elsa gosade med Jannickes dalmatinervalpar och satt på en studsmatta och kollade när stora barnen spelade tv-spel. Hon åt tacos och badade badkar och provfotades av vår bröllopsfotograf. Hon gick och gick och gick och gick. Hon tittade på när mormor klippte gräset, bäddade ner sina  små tår i stråna och log sitt något tillgjorda, men ack så härliga, leende med underbett och hopknipna ögon. Hon kollade på storkar och matade grisar och petade på myror och fick till slut skjuts med gammelmormor och gammelmorfar till Ystad. Där träffade vi catering-firman (som jag älskar!!) och åt lunch, innan vi tog tåget till Köpenhamn och hängde i lekrummet på Kastrup i tre timmar.

Klockan 21 var vi hemma i lägenheten igen och som vanligt: Borta väldigt väldigt fint och mysigt och roligt, men hemma bäst.