Veckan har dragit igång igen, och det med buller och bång. För idag när jag hämtade Elsa på förskolan efter att väntat ett tag på hela hennes grupp som var på utflykt, så kom det en uppkörd tjej springandes mot mig. Det visade sig att hon hade vrickat järnet på sin lösa tand hela förmiddagen och nu hängde den ganska löst. Hon var dessutom fast besluten om att tappa den på förskolan och inte hemma. Men jag som redan hade väntat ett bra tag och Liva som var sugen på lunch ville hellre hem. Då kom Elsas lärare till undsättning och bad henne snurra en sista gång på tanden och då lossnade den med ett knarrigt plopp. Så glad hon blev! Och överväldigad och generad och rörd, rörd blev jag med. Min stora tjej, det här kändes som en riktigt tydlig milstolpe. Tänk att hon ska börja skolan nästa år, hon som nyss åkte med mig till Sverige i bärsele? Sjukt.
Nu ligger tanden i ett glas med vatten bredvid henne i barnrummet och jag får väl smyga in sen och byta ut den mot en euro. Här är traditionen annars att lägga tanden under kudden, plus att tandfen inte tar med sig tanden utan man får en burk att förvara de små jäklarna i. Men det tycker jag verkar onödigt, så jag tror att vår tandfe tar med sig tanden. Och sen slänger hon nog den lite diskret i soptunnan… Dessutom brukar de bortskämda små liven här få mer än en euro, ofta en sedel (vilket ju går bra eftersom det bara ska in under kudden och inte ner i ett glas med vatten), grejer, dockkläder, böcker, legosatser, modelltågbanor, surfbrädor. Okej, kanske inte. Men ändå, FÖR mycket. Det förklarade jag för Elsa att det inte kommer att hända och att tandfen bara lämnar en liten peng och sen är det barnens föräldrar som fyller på med det andra.
Annars då? (Som jag tänker hela tiden när jag skriver men anstränger mig för att inte skriva ner för ofta.) Jo, Liva är fortfarande snorig, i eftermiddags var hon också extremt gnällig. Kanske har förkylningen förvandlats till tandlossning? Jag vet inte, men så här gnällig borde hon inte vara och inte så förkyld heller för den delen, med tanke på hur längesen det som hon drabbades av detta dryga. Men jag är pigg! Och ganska glad. Vi jobbar på att barnen ska sluta slänga det de för tillfället håller i händerna rätt ner på golvet och sen gå vidare med sina liv. Det går sådär. Elsa tycker det är orättvist att vi har större krav på henne än på Ville och Ville tycker det är störigt att vi vill att han ska göra något annat än bara springa runt och gosa med Livas öron och galoppera med sina hästar. Ooh! Nu kom jag på att nästa blogginlägg får bli lite om barnen och var i livet de befinner sig just nu och vad de gillar och så. Det blir kul! För minst mig! Vihörshej!