Veckan har dragit igång igen, och det med buller och bång. För idag när jag hämtade Elsa på förskolan efter att väntat ett tag på hela hennes grupp som var på utflykt, så kom det en uppkörd tjej springandes mot mig. Det visade sig att hon hade vrickat järnet på sin lösa tand hela förmiddagen och nu hängde den ganska löst. Hon var dessutom fast besluten om att tappa den på förskolan och inte hemma. Men jag som redan hade väntat ett bra tag och Liva som var sugen på lunch ville hellre hem. Då kom Elsas lärare till undsättning och bad henne snurra en sista gång på tanden och då lossnade den med ett knarrigt plopp. Så glad hon blev! Och överväldigad och generad och rörd, rörd blev jag med. Min stora tjej, det här kändes som en riktigt tydlig milstolpe. Tänk att hon ska börja skolan nästa år, hon som nyss åkte med mig till Sverige i bärsele? Sjukt.

Nu ligger tanden i ett glas med vatten bredvid henne i barnrummet och jag får väl smyga in sen och byta ut den mot en euro. Här är traditionen annars att lägga tanden under kudden, plus att tandfen inte tar med sig tanden utan man får en burk att förvara de små jäklarna i. Men det tycker jag verkar onödigt, så jag tror att vår tandfe tar med sig tanden. Och sen slänger hon nog den lite diskret i soptunnan… Dessutom brukar de bortskämda små liven här få mer än en euro, ofta en sedel (vilket ju går bra eftersom det bara ska in under kudden och inte ner i ett glas med vatten), grejer, dockkläder, böcker, legosatser, modelltågbanor, surfbrädor. Okej, kanske inte. Men ändå, FÖR mycket. Det förklarade jag för Elsa att det inte kommer att hända och att tandfen bara lämnar en liten peng och sen är det barnens föräldrar som fyller på med det andra.

Annars då? (Som jag tänker hela tiden när jag skriver men anstränger mig för att inte skriva ner för ofta.) Jo, Liva är fortfarande snorig, i eftermiddags var hon också extremt gnällig. Kanske har förkylningen förvandlats till tandlossning? Jag vet inte, men så här gnällig borde hon inte vara och inte så förkyld heller för den delen, med tanke på hur längesen det som hon drabbades av detta dryga. Men jag är pigg! Och ganska glad. Vi jobbar på att barnen ska sluta slänga det de för tillfället håller i händerna rätt ner på golvet och sen gå vidare med sina liv. Det går sådär. Elsa tycker det är orättvist att vi har större krav på henne än på Ville och Ville tycker det är störigt att vi vill att han ska göra något annat än bara springa runt och gosa med Livas öron och galoppera med sina hästar. Ooh! Nu kom jag på att nästa blogginlägg får bli lite om barnen och var i livet de befinner sig just nu och vad de gillar och så. Det blir kul! För minst mig! Vihörshej!

När vi var hemma i Sverige gick pappa förbi mig vid köksbordet en dag, lutade sig fram och sa “11 juni”. Jag fattade ingenting innan han förklarade. “11 juni var dagen då du senast skrev i bloggen.” Snacka om att vara besatt. Den där mannen behöver skaffa sig ett jobb, det hör ju jag. Men han har väl kanske också en liten poäng, jag var så duktig där ett tag och lyckades skriva en gång i veckan och även om jag inte är helt säker på varför jag gör det, så kan jag eventuellt få ihop ett inlägg idag iallafall. Men det blir ingen genomgång om vad som har hänt sen sist, för så mycket tid har varken ni eller jag.

Men det har varit sommar, så mycket är säkert. Och vi har varit på semester i Sverige. Äntligen kom vi dit, efter att inte ha träffat folk på nästan nio nånader. FÖR länge. Mest hann vi träffa Jannicke och Morris, min syster och systerson. Och det var så fint. Aldrig har vi väl haft så mycket gemensamt som vi har nu och aldrig har det känts så viktigt att hänga och ses och umgås och vara med varandra som nu. Så att våra barn också får en relation med varandra och oss. Återgien är jag tacksam över att det inte är längre mellan Sverige och Tyskland, men också ledsen över att vi inte bor i samma land. Vi hann också äta mycket glass, paddla kanot, rida häst, köra runt på Österlen och äta grejer, samt såklart spendera massa tid med mormor och morfar, aka mina föräldrar. Och Emelie och Malena! Världens bästa bästisar.

Nämen alla våra tre barn hade en riktig drömsemester och var så glada och spralliga och somnade sent och vaknade tidigt och var skitiga och sockerhöga och l y c k l i g a hela tiden. Happy kids – happy mamma.

Nu har vardagen börjat igen och Ville har börjat föris! Förra veckans tre dagar gick topp, han är blyg men snäll och ganska glad. Jag gömde mig i personalrummet också och då åkte han rutschkana och klättrade på stenar med sina nya kompisar. Det blir säkert bra det där. Han är en annan unge än Elsa och skulle det behövas så kan jag alltid tänka på att de bara är där tre timmar varje dag.

Jaha. Annars då. Vi har snart sett klart säsong 9 av Shameless. Jag ska beställa lite barnkläder ikväll. HM har 20 % på alla barnkläder och jag sorterade precis in ärvegods från Elsa och Ville till Liva, men det saknas några kortärmade bodies och kanske två par tights typ. Däremot har hon ungefär 7 par jeans, så på den fronten är det lugnt.. Strumpor var där också, hur många som helst. Lite kul är det att Liva kan ha exakt samma kläder som Elsa hade sin första höst, fast Liva ju är tre månader äldre nu än vad Elsa var. (Hoppas ni hängde med där). Mm. Roligare än så blir det inte när man är hemmastannande trebarnsmor. Just ja! Förutom HM ska jag också slå till och köpa två soffar till vardagsrummet, mörkblåa! Fina! Nya! Och några nya kuddar till och kanske ett doftljus och lite fler bokhyllor. Mer saker ska in! Och gammalt, nedsuttet, fläckigt ska ut.

Där har vi det. Kvällens blogginlägg. Hej på er!