På parkeringsplatsen går människor målmedvetet mot kundvagnarna. Utan vagnen får man inte handla, de ska fungera som avståndshållare. En vakt med visir i plast står vid dörren in till affären och stoppar de som inte hämtat sig en vagn. En man börjat tjafsa, han ska bara köpa bröd. Inte behövs väl vagnen då? “För fan?” Men regler är regler och visir-vakten håller demontstrativt fram handen som ett stopptecken. Utan vagn blir det inget bröd. Klockan är 7.10 och affären har varit öppen i tio minuter. Ändå är det en strid ström med människor som redan handlat färdigt, de lämnar nöjt kassan för att packa in sina fynd i bilen och köra hem igen. Alla har handlat samma sak – toalettpapper. Vid grönsakerna trängs jag med kvinnor och män med munskydd och plasthandskar. Två damer står och drar i samma gurka. En annan bråkar med personalen om hur mycket av det vita guldet, dasspappret, man egentligen får köpa. De ligger en trasig joghurt på golvet, ingen säger något, alla rafsar vidare efter det som de behöver för att klara ännu en dag.

Är det måndag i ett post-apokalyptiskt ökensamhälle? Är det den enda basen på ett nyligen koloniserat Mars? Är det rationerade varor som ska claimas mitt under brinnande världskrig?

Nä, det är bara jag som tagit mig till affären för att veckohandla åt min familj och mina rädda svärföräldrar i Corona-tidens Tyskland.

Jag förstår att toalettpappret är hotat. Eric och jag har pratat och vår strategi är att inte hamstra, inte horda, inte köpa mer än vad vi behöver. Men vi är fem personer i familjen, utan att ens räkna mina svärföräldrar, och vi råkar behöva toapapper. Så det är mot pallen med papper jag styr vagnen först, trots att det bryter mot min noga planerade och perfekt inövade runda i just den här affären. Jag får tag i en bal med papper, den är extra stor och jag tänker att nu behöver vi inte handla det på ett tag. Sen börjar jag om från början igen. Vid grönsakerna. Det är då jag ser två vuxna kvinnor med munskydd stå och slita i samma gurka. Det är löjligt, för det finns minst 20 gurkor till. Men det har blivit en principsak. Ingen ger sig och snart flyger förlämpningarna som verbalt spott genom luften, det är inget som munskydden kan hindra.

Jag noterar att brödet är slut, både det färska och sånt där man kan värma på själv hemma. Det finns inte heller havregryn, ingen potatis och ingen lök. Jag börjar fundera på vad det är för smaskig måltid folk tänker laga där hemma i karantänen? Havregrynsgröt med lökmarmelad och pommes?

Längre fram står en man med två balar guld i kundvagnen och skriker på en i personalen. Han viftar med ett papper. Ögonen blixtrar ovanför en stickad halsduk han knutit runt munnen och näsan. Man får bara köpa en bal toapapper. Inte två. Oavsett om man har en fullmakt från sina föräldrar med sig. Till slut kastar han det andra paketet i golvet och rusar därifrån, expediten gråter nästan och rusar in på lagret, en annan man rusar fram och tar toapappret.

Joghurten är också slut. Mjölet, jästen och de krossade tomaterna också. Det finns ett par paket pasta kvar, noterar jag lite förvånat. Men när en kvinna med rullator norpar åt sig dem, märker vi båda att det har gått hål på påsen. Det ramlar ut fusili över hela golvet. Kvinnan rullar rollatorn över pastan och försvinner bort.

Vid kassan sitter tjejen och tar betalt bakom en provisorisk plexiglasvägg. Hon ser mig inte i ögonen när jag skjuter in pengar under kanten på hennes skyddsvägg. På vägen hem kör jag förbi stängda restauranger, bibliotek, skolor och förskolor med persiennerna nere. Lekplatser avspärrade med rödvita plastband. Min stad, som jag gift in mig i och som jag kommit att tycka om på riktigt, står stilla. Och väntar.

Jag fick tag på nästan allt jag ville ha. Svärföräldrarnas lista är också avbockad. Det var en lyckad shoppingtur på det viset. Men det var fortfarande en sorglig uppvisning i människans giriga, själviska natur. Det är inte ens det nödigaste av nödlägen här. Vi ombedds stanna hemma och vi får inte träffa vänner och min dotters femårskalas blev inställt. Men vi är inte i krig. Vi får vänta på bättre tider med wifi och Netflix och godis och gos. Och det finns mat. Det finns massa mat. Och dasspapper också.

I fem år har vi varit föräldrar nu, till den här lilla kloka människan och hennes syskon. Elsa Marie är fortsatt en väldigt lugn och snäll tjej. Hon gillar när man är glad på henne och hon gillar inte när man är arg på henne. Hon kan inte ljuga och har inget pokerface, vilket är ganska praktiskt för man kan lita på henne till 100 procent. Hon är ganska känslig, på gott och ont. Å ena sidan är det jobbigt att hon piper och ropar på mamma så fort Ville tittar surt på henne och slår hon sig måste hon gråta och oja sig i en halvtimme, minst. Å andra sidan förstår hon hur andra människor känner och är bra på att sätta sig in i olika situationer på ett emotionellt plan.

Hon trivs okej på förskolan, men jag tror att skolan kommer att passa henne bättre. Det är för slappt på förskolan med långa pass av fri lek som inte är något för en som helst pratar och utforskar och diskuterar och aktiverar sig hela tiden. I skolan hoppas vi på aktiviteter med tanke bakom där hon får en utmaning, istället för att bara fylla i suddiga enhörningar utskrivna från internet i fyra timmar om dagen.

Elsa kan redan alla alfabetets bokstäver och har varit duktig på att ljuda sig fram och “skriva” det hon velat uttrycka. Nu de senaste veckorna har hon också kommit på hur man ljudar för att läsa. Häromdagen läste hon avslutningsbilden från tv-programmet Husdrömmer som jag hade tittat på på datorn. “Där står ‘Vill du vara med i… Huuusdrammar'”. Grym är hon.

Hon gillar att cykla, hon är superlång för sin ålder och har redan storlek 122-128 i kläder och behöver en ny cykel. Hon älskar enhörningar, godis, pizza, att lyssna på ljudböcker och att kolla på tv. Hon har riktigt dålig humör, pruttar värre än Eric och borstar inte gärna håret. När hon blir riktigt glad blir hon galen och springer runt i cirklar och ropar högt. Hon sjunger hellre än bra och har mer tålamod än man kan kräva med sina emellanåt jobbiga småsyskon.

Världens bästa Elsa, min kloka, smarta, härliga, roliga, busiga, snabba, starka unge. Hon är bäst.

Ja, var börjar man i dessa Corona-tider? Allt är lite halvtråkigt, får jag erkänna. Elsa fyllde år i tisdags, fem år är hon nu snickelisnäckan. Det får bli ett par rader om henne på onsdag hade jag tänkt. Som jag skrev sist så ställde vi in hennes kalas efter att tyskarna med Merkel i spetsen hela tiden ökade säkerhetsnivåerna. För att inte gå under av ensamhet och ledsamhet bjöd vi ändå in Izabella och Noah som kom och hängde med oss i torsdags. De sov till och med över så att Izabella och jag kunde dricka lite rödvin och prata lite utan fyra ungar som störde på kvällen. Hon med datorn i knäet och jag med en sovande Liva. På morgonen vaknade alla de där ungarna supertidigt så då kunde vi fortsätta våra samtal på varsin soffa i vardagsrummet.

Det är så fint att se hur bra de kommer överens, Noah, Elsa och Ville. Noah är liksom mittemellan mina två och kan både busandes leka Pyjamashjältarna med Ville och pyssla en pärlplatta med Elsa. De tycker så mycket om varandra. Och Izabella är en grym gudmor till Liva och en härlig vuxenkompis som står ut med Elsas babbel och Villes lite mer lynniga sida. Våra träffar avslutas alltid med gosmos, som barnen uppfunnit. Då ligger de alla tre ovanpå Izabella och gosar och mosar samtidigt.

Sen dök de dessutom upp igen i söndags och åt marängsviss och hemgjord pizza. Och gick på skattjakt i trädgården och hittade enhörningsgodispåsar i en hemmagjord skattkista. Lyckat!

Och annars gömmer vi oss mest för corona. Eric jobbar hemifrån nu också och har suttit inlåst i gästrummet framför sina bildskärmar både igår och idag. Svärföräldrarna som ju bor på våningen under oss vågar vi inte träffa utan dem vinkar vi bara på från vardagsrummet. Alla affärer utom mataffärerna är stängda och det är slut på toapapper, mjöl och pasta. Nu får man inte lov att träffas mer än två personer, förutom sin egen familj såklart. Risken är att de kommer att inskränka det ännu mer för att folk inte lyder reglerna. Det kör omkring bilar med högtalare på taket som påminner om att stanna inne. Gatorna är tomma, det är tyst. Och ganska obehagligt måste jag säga. Även fast vi troligtvis kommer att klara oss med livet i behåll så förstår man att det är allvar. I hela världen. Är samtidigt väldigt glad att det inte är världskrig eller så, att gömma oss i hemma i de trygga vrårna borde vi väl klara av allihopa?

Ni kan tro att jag hade en fantastisk helg! Så fantastisk att jag inte ens hann skriva något här i söndags kväll. Jag packade ner en massa ofläckiga, fina kläder till både Liva och mig i min fina Rimowa-resväska. Bland annat hade jag ett par coola, högklackade vinröda mockaboots med spetsig tå som jag längtade att få använda. Även min nya Sandberg-väska i svart skinn skulle ut och luftas, det händer inte heller så ofta i småbarnsvardagen. Vi åkte till flygplatsen och mötte upp Izabella där. Tog en liten frukost vid gaten, innan vi blev upgraderade och fick åka buisnessklass med SAS till Stockholm. Där checkade vi in på fräscha Scandic Haymarket mitt i stan och poppade direkt en flaska prosecco för att fira tjejhelgen som hade kört igång. Ja, sen väntade nästan tre hela dagar med snack och skratt och god mat och djupa samtal och trams. Så välbehövligt och så skönt att kunna få komma iväg från mitt vanliga liv en stund.

INTE. För inget av det där blev ju av. En liten missunsam och otrevlig pandemi som heter Corona stoppade oss. Fast det var väldigt nära att vi åkte ändå, så sugen var jag på att komma iväg. Men på fredagsmorgonen, innan vi skulle sticka, hade Liva även fått feber oc hläget med Corona förvärrades hela tiden. Sverige var nog lite hispigare än Tyskland och de allra flesta fallen fanns i just Stockholm. Så vi stannade hemma. Så vansinnigt tråkigt och jag spenderade den första timmen efter det beslutet med att gråta som en bebis och tycka synd om mig själv.

Men Liva mådde inte bra på hela helgen och Corona tog över mer och mer av världens nyheter så jag var ändå nöjd med mitt beslut. Och helgen blev såklart okej ändå, även om jag inte fick använda mina nya boots och svänga med min fina väska.

Och ja, nu är ju pandemin överallt och har inskränkt vår vardag en del, även om jag som föräldraledig inte har något jobb att stanna hemma ifrån. Men Eric ska jobba hemifrån ett par dagar nu och har byggt upp ett grafiskt design-kontor i gästrummet. Förskolor och skolor är stängda så Elsa är hemma. Våra aktiviteter musiken, gympan och kören är inställda. Dessutom har de stängt alla affärer förutom mataffärerna och restauranger får bara hålla öppet till 18.00 Även lekplatserna är stängda och igår när vi var och handlade, barnen och jag, fick vi många arga blickar. Folk i allmänhet tycker nog att ungarna som potentiella smittbärare gott kan stanna hemma. Så nu är planen att vi ska försöka rasta dem i trädgården istället. Suck. Jag känner mig lite kvävd av det, men det är naturligtvis värre för dem som inte ens har en trädgård att vara i. Barnen får inte heller gå till sin farmor och farfar utan de får ses i trädgården istället. Allt för att inte smitta dem. Även Elsas kalas, ett barnkalas och ett vuxenkalas som skulle gått av stapeln på lördag och söndag har vi ställt in. Eller inte ställt in, utan skjutit på framtiden. Hon är ju fem år nu, vår lilla donna. Och tog det ändå med fattning att det inte blir nåt firande.

Ja. Så livet går vidare även för oss. Jag är inte så orolig för viruset för min egen del, men det hade ju varit skönast att inte få det. Och framförallt behöver mina svärföräldrar inte få det. Hur det blir med planerade semestrar och sånt får vi väl se helt enkelt. Först ska världen få stopp på Corona.

Ni kanske har suttit som på halster sen jag sist skrev om vårt dilemma med föräldrapenningen? Jag ber om ursäkt för detta och har idag den stora glädjen att meddela att vi vann striden, som knappt var någon strid utan mer 2000 papper att fylla i, och jag får en liten trevlig summa varje månad. Dagen innan min födelsedag kom 4 bidrag på samma gång, de som inte kommit sen Liva föddes, och det var en välkommen present kan jag säga.

Så då började jag direkt googla loss på coola resor som en äventyrssugen familj med tre barn skulle kunna göra våren 2021. Sydafrika var en sån fantastisk resa och ett lyckat drag från vår sida och det vore väldigt härligt att få åka iväg på något sånt igen. Nästa år blir jag dessutom 35 och Eric 40(!!!) så då kan vi ha det som svepskäl också. Jag hade kunnat tänka mig att åka tillbaks till Sydafrika till och med, så lyckat var det, men samtidigt finns det ju gott om platser i världen som vi inte sett än.

Här tycker min kära pragmatiska mor att det passar sig att lite lagom diskret undra om det inte är så att tre så små barn som våra kanske skulle vara lika nöjda med en vecka på Gran Canaria, bara vi är tillsammans? Och då måste jag varje gång svara att så är det alldeles säkert men det är ju faktiskt inte förbjudet att någon gång göra något som man själv vill, fast man är mamma. Dessutom tror jag att Elsa och Ville (och Liva också för den delen) hade gillat att klappa sköldpaddor och vinka till apor och bada i varma källor de också. Så just nu funderar vi (jag) på Costa Rica. Kanske. Eller Kambodja. Men jag har bara varit i USA borta på det hållet så det skulle vara kul att spana in Central- eller Sydamerika, och då är Costa Rica vackert, barnvänligt och inte lika lång flygresa bort som till exempel Brasilien.

Ja. Där har vi tankarna just nu. Vi får väl se. Och nej, det lönar sig fan inte att spara pengar för det kostar så otroligt mycket att köpa hus här ändå så det kommer vi ändå aldrig ha råd med. Så då kan vi lika bra ha lite roligt medan vi bor med svärföräldrarna och har osmärtsamma hyreskostnader.

Veckan som gått dådå. Den har mest präglats av snor, hosta och upphackade nätter. Mer upphackade än vanligt. Men nu är vi nog på väg ut ur den värsta stormen, iallafall Elsa, Ville och jag. Liva är väldigt snorig idag och Eric går runt med papperstussar i näsan vilket inte heller är ett så positivt tecken. Veckan blir rätt lunkig när vi skippar alla aktiviteter och jag kan inte annat än känna att det är rätt skönt också. Fast ett besök hos nyfödd bebis fick vi ställa in idag och det var inte roligt.

Ville har sovit middag varje dag hela veckan också och några dagar har vi legat allihop och vilat i vår säng och det ska jag säga er, att det finns INGET som slår den känslan. När man ligger ner och har det mysigt med ett gäng sovande ungar som man har TILLVERKAT själv! Otroligt mäktigt. Till och med Liva verkar njuta av det och ligger helt lugnt och tittar på oss och i taket innan hennes ögon sakta börja blinka längre och längre och hon somnar. (Bara sådär! Det har ju de andra två aldrig gjort, Ville klarar det knappt nu heller fast han är snart tre år!)

Så ja. Veckan har varit bra trots krasslare och idag gjorde jag gyozas för hela slanten. Det är japanska dumplings som man först steker och sen ångar och sen steker man dem igen innan man doppar dem i soja med sesamfrön och mumsar i sig dem. Det var så kul att pyssla ihop dem och de smakade precis som på restaurang! Tack för lektionen säger jag till min japanska kompis Mariko som jag bodde ihop med i Australien och som visade mig hur man viker de små degpaketen.

Ungarna är skrynkliga och hur ska hämtas upp ur badekaret innan Eric och jag får ramla ihop på soffan med te/chips och avsluta kvällen med Netflix.

Denna vecka har präglats av min kära mor som anlände till Frankfurts flygplats i tisdags. Ville, Liva och jag körde och hämtade henne medan Elsa var på faschingsfest på förskolan. De hade röstat fram temat Undervattensvärld, men Elsa var den enda av 60 ungar som hade klätt sig enligt temat. Tradiga jäkla föräldrar som inte engagerar sig mer i sina barn utan bara skickar dit dem i antingen prinsessklänningar eller Spiderman-dräkt. Seriöst, alla såg typ likadana ut! Visst önskar sig säkert barnen det också, men då får man väl försöka få med dem på annat tåg. Suck. Får skriva ett helt inlägg om förskolan känner jag.

Iallafall. Med morsan ombord körde vi hem och hängde lite innan vi hämtade Elsa. Och sen väntade några fina dagar med sällskap och snack och bus. Hon är så grym med barnen, mamma. Leker och busar och läser. Ville fick en hästbok i present som hon läste i genomsnitt åtta gånger varje dag. Ville kan den utantill nu.

I torsdags var hon med i kyrkan och förde givande samtal med prästen medan jag snackade med en annan mamma och ammade Liva. Elsa var den enda i barnkören, igen. Det är också tråkigt. Särskilt för Elsa och kantorn. Vi hoppas det kommer komma fler när våren är här…

Vi hann också med en utflykt till naturhistoriska museet i Frankfurt. Barnen tyckte som vanligt det var supercoolt att åka tunnelbana eftersom vi nästan aldrig gör det nu för tiden. Museet i sig är fullt av dinosaurieskelett och uppstoppade djur och det gick fint att slå ihjäl några timmar där. Men. De bör ju nog uppdatera stället snart, kom mamma och jag överens om. Det är hyfsat dammigt och slitet därinne. På vägen mot lunch såg jag en skylt där de tiggde pengar för att renovera så det är på gång! Om fem, sex år kan vi åka dit igen!

Vi avslutade utflykten med lunch på Café Extrablatt precis bredvid tunnelbanestationen. Liva var en champion som somnade när vi satte oss på första tåget kl. 8.40 och sen sov sig genom tågbyte, hissar, vulkanutbrott och ormbio för att vakna precis när jag tagit sista tuggan av min mat. Världens bästa bebis.

Och om kvällarna satte vi på svensk tv och la Eric på andra soffan. Det blev dock ganska tidiga kvällar eftersom vi har så många barn som vaknar innan 6 på morgonen och vill underhållas. Elsa hade fått stränga order om att inte stör sin mormor innan det stod 6 på hennes klockradio och det funkade bra. Ville- annan historia.

Ja. Och igår stack hon hem igen. Tyvärr. Nu är det ensamt och tråkigt och jobbigt igen. Men jag ska väl klara mig! Vet av erfarenhet att vardagen rullar på snabbt och jag älskar verkligen att vara hemmamamma, även om det är svettigt och hårresande drygt ibland.

Hej måndag! Nu kör vi!