Ja, nu är det ju ett tag sen hon fyllde tre månader, lilla Trean. Fun fact: När hon var alldeles ny i världen och välkomnades ut på sjukhuset och så undrade alla vad hon skulle heta och vad de skulle skriva på papprena. Då hade vi fortfarande inte bestämt oss, det stod mellan Liva och Lina. Så vi sa till dem att hon hette Trean, och hävdade att det var ett vanligt svenskt namn. På vissa papper skrev de Trean och på andra bara Mädchen Matthiesen, alltså Flicka Matthiesen. Men sen fick jag ta det slutgiltiga beslutet, efter dagar av velande, och det blev en Liva. Lite ovanligare, lite coolare och lite mindre Emil i Lönneberga än Lina.

Den 5 november är hon född, så den 5 mars blir hon alltså fyra månader. Hon passar så väldigt bra in i familjen. Hittills har allt gått bättre än förväntat. Hon var frisk när hon hämtades ut och hon fick direkt gosa med oss på rummet. Sen var hon gulsotsgul ett par dagar och fick testa blod på sjukan, men det gick bort igen. Hon tar nappen! Bara en sån sak, vilken gåva till trebarnsmödrar! Elsa och Ville har aldrig förstått vad de ska ha den där plastbiten till.

Hon äter, sover och ler mot alla som vill prata med henne. Hon bajsar nästan alltid utanför blöjan, på nån vänster lyckas hon trots olika tekniker från vår sida. Hon är sugen på att sitta och sugen på mat och sugen på att suga på sina fingrar. Hon älskar sina syskon och blir aldrig så glad som när de kommer och säger hej eller gosar lite. Hon sover mellan oss i sängen och jag älskar det. Älskar henne och älskar vårt gäng. Tre ungar. Fortfarande inte klokt ju.

Det ligger bitar av grönt, glittrigt tyg på golvet i vardagsrummet. Det är jag som inte städat upp efter mig. Jag har nämligen tillverkat en sjöjungfrudräkt idag som Elsa behöver på tisdag. Då är det Fasching, tyskarnas svar på Halloween. Ett år var jag med Lars, Linda och Eric i Mainz, utklädd till troll med tandlucka och allt. Det var.. intressant. Men nu är det ju som alla vet andra tider och Elsa får stå för firandet i vår familj. Hon var en lite lagom diskret katt förra året, men denna gången hade de röstat fram ett tema på föris (undervattensvärld) och trots att jag föreslog att hon skulle vara en dykare som rider på en sjöhäst så föll alltså valet på sjöjungfru. Helst hade hon velat vara i princip naken med en snäck-bh i lila, men det får hon inte för mig.

I köket står min bakmaskin framme också, mjölig och dann. Den användes igår när jag gjorde sockerbullar med vaniljfyllning till gäster från Aachen. De kom med sina tre söner och vi fikade på en iskall lekplats innan vi drog hem igen och drack rödvin till chilin jag kokt. Barnen lekte så bra och jag blev glad att Elsa inte alltid är en blygis. Även i veckan när vi hade besök av Leyla och Nina som har två barn vars, bland annat två som är lika gamla som Elsa. Vi lärde känna varandra på efter-bebis-gympa 2015. Vi träffas inte alls ofta och ibland är det kämpigt för barnen att komma igång med lek. Men den här gången gick det alltså fint, de skrattade och rusade genom lägenheten, jagade av en vild Ville.

Tvättkorgarna är överfulla ser jag. Igen. Det är ju otroligt hur snabbt det går. Jag försöker att ha dem tomma varje fredag, men det kanske är en dålig strategi, med tanke på hur dåligt jag sen mår när vi går och lägger oss på söndagen och de redan skriker efter tvättmaskinen. Liva är ingen kräkis, men det kommer såklart ändå upp nån mjölkslurk då och då, så hon bytar om en del. Elsa blir smutsig i förskolan och Ville behöver i princip bara titta på en gren för att direkt få lera både här och där. Så det måste jag tackla imorgon.

Alla plastdjuren står uppställda på matbordet, i en lång rad, från stor till liten. De har varit på någonslags cirkus, tror jag det var. Barnen har lekt med dem hela eftermiddagen och känner jag oss rätt så får de stå kvar tills imorgon bitti. Ville fick även en nya häst i lördags, den är en mörkbrun skäck som heter Kompis. Så att ni vet, annars blir det bara en massa kommentarer om den som jag inte hinner svara på.

Så ni hör. Det är stökigt hos Matthiesens i Bad Homburg idag. Men imorgon är det måndag och jag får en chans att rätta till det. På tisdag kommer mor på besök och då måste här ju se någorlunda ordnat ut. Det blir nog bra med det.

betyder ordagrant att tvinga någon till deras lycka. Alltså att tvinga någon att göra något som man vet att de behöver slash kommer att gilla. Ett ordspråk som passar perfekt in på min dotter Elsa och hennes ovilja att göra något som helst utanför den såkallade bekvämlighetszonen. Hon skulle helst bara vilja stanna hemma alltid, kanske pyssla något eller läsa en bok hon läst tretusen gånger innan. Samtidigt som hon med jämna mellanrum klagar på att hon har tråkigt. Hon vill gärna träffa kompisar och leka hemma hos dem, men vågar inte, påstår hon.

Jag tror att mycket av det här är en fas. Jag hoppas att mycket är en fas. Hon är nämligen också extremt negativ just nu, vilket får mig att känna dåligt samvete, om hon skulle ha fått denna egenskap av mig? Fast jag egentligen inte tror att jag är en negativ människa. Får Elsa en glass så blir hon inte glad, utan ledsen, eller ännu värre sur, för att hon inte fick två/fick med strössel/fick en stor/fick en med choklad. Så trist att ha att göra med, verkligen. Men tillbaks till hennes ovilja att hitta på saker.

På måndagar gympar hon. Det är i en lokal där vi gick på gympa när hon var liten och läraren är även hon exakt samma som då. En massa barn som gympar där går på samma förskola som Elsa. TIll och med hennes bästa vänner från föris, går och gympar. Ändå är det ett helsicke att få dit henne. Det ska gnällas och skrikas och bråkas och protesteras. Hon vill verkligen inte. Hon trissar upp sig själv och gråter till och med ofta, innan det är dags att gå in. Och jag peppar, uppmuntrar, övertalar, tvingar henne till hennes lycka. För väl inne på gympan har hon såklart skoj! Lär sig nya grejer, utmanar sig själv och busar med sina kompisar. Att det ska vara så himla svårt att komma ihåg det till nästa gång förstår jag inte. För när en vecka har gått och vi måste ta oss mot gympan igen, då är det samma visa igen.

Min känsliga, övertänkande lilla filosof. Ibland blir tankarna för stora och för smarta för hennes bästa och hon hinner gå igenom allt som skulle kunna hända. Vi jobbar på det. Och jag är stolt över henne att hon vågar gå själv på både gympan och kören. Och jag är nöjd med att hon faktiskt har kul där inne, så att det inte är olycka jag tvingar henne till.

Dagens blogginlägg levereras till er direkt från badrummet här hemma. De stora barnen plaskar i badkaret, kastar ankor på varandra och lever rövare. Är man trebarnsmamma så måste man kunna multitaska, så jag tog datorn med mig in här och försöker samla mina tankar kring veckan som gått.

Mest spännande har det definitivt varit att ta posten. Vi väntar på avgörande brev ifrån människorna som härskar över föräldrapenning. Såhär. Innan Elsa föddes jobbade jag och tjänade normalt med pengar. Min mammapeng efter att Barn nummer 1 fötts baserades alltså på den här lönen och låg på typ 1200 euro i månaden, om jag minns rätt. När sen Ville kom, 2 år och 4 månader senare, hade jag inte jobbat en dag sen innan Elsa och förväntade mig alltså minumumsumman i föräldrapeng. Men då hörde de av sig från Elterngeldstelle, som de heter där de bestämmer om pengar till föräldrar som är hemma med barn, och tipsade om att fylla i papprena lite annorlunda för att sen kunna claima massa mer pengar. Minstasumman ligger på 300 euro, plus 75 till om man har två barn under 6. Tror jag att det är. Alltså fick jag samma för Ville som för Elsa! Otroligt!

Nu med Trean önskar vi naturligtvis inget hellre än att ytterligare en gång få samma summa pengar, men vi minns inte hur vi fyllde i med Ville och jobbat har jag ju sannerligen INTE gjort. Vi/Jag väntar med andra ord andaktigt på posten och meddelande om hur mycket jag ska belönas med för mitt slit.

Extremt ospännande var livet i helgen, då vi inte gjort särskilt mycket alls. Ibland behöver en det också. Vi är en familj som trivs bra i våra pyjamasar och ska vi inte iväg så kan vi utan problem skrota runt i dem till lunchtid, ungefär. Det gjorde vi i lördags, innan vi åt dyra ädelostar (jag) och salt Vitam (de andra tre). (Liva håller sig fortfarande till bröstmjölk direkt från källan.) På eftermiddagen tog vi oss ut till en lekplats i närheten och jag tvingade Eric att leka med barnen medan Liva och jag gick på långpromenad i solen och fnissade åt Gott Snack. Det har varit varmt här i helgen, nästan 18 grader idag. Men så brukar vi ju också få vår tidigare och höst senare här nere i Hessen. En av de stora fördelarna med att harva runt i Tyskland.

Sådär då. Då har ni ändå lite koll på mig och mitt huvudbry för veckan som gått. Nu ska jag tvätta barnhår och kräma in, innan det är tid att gosa bebis och sen kasta in handduken. Imorgon kör livets mer intensiva dagar igång igen. Men jag älskar det. Hej på er!

Nu var det fanimig längesen. Nästan ett år om jag minns rätt. Tiden går snabbt när man har roligt, men det vet ni ju redan. Detta är eventuellt början på en nya era för bloggen. Jag saknar den. Jag saknar skrivandet och att berätta vad vi har för oss och ibland pratar jag bara med mina barn på hela dagen och då kanske det är skönt att få ute lite babbel här? Vi får väl se. Jag tänker inte lova något, men min plan är att få ut något varje söndag. Det känns rimligt, även om jag säkert kommer att glömma/inte ha tid någon vecka ibland. Sådär. Vad har då hänt sen sist? Ja, hur sammanfattar man ett år i någons liv? Eller ännu värre, ett år i fem människors liv? För vi är ju fem nu, och det får väl ändå räknas som den största händelsen 2019, att det kom en bebis den 5 november. Liva heter hon och hon är utan tvekan den snällaste, lugnaste och lättaste av våra ungar. Än så länge iallafall. Troligtvis kommer hon att bli en överjäklig tvååring eller en mycket temperamentsfull tonåring, men det få vi ta då. För i nuläget hänger hon mest med. Äter, sover, grymtar lite om det är för lite action framför henne och så tar hon nappen! Guds gåva till trebarnsmamman. Den där nappen köper oss tid när vi har varit på lekplatsen i tre timmar och Liva är hungrig som en liten vargunge, men de stora barnen först måste kläs av och tvättas och ordnas. Då pluggar vi in nappen och vips så har jag några minuter till på mig att få ordning på Ville. Elsa klarar sig ju bra själv och Ville är på god väg han med.
Så livet går sin gilla gång och vardagen är hektisk, men härlig. Vi har bokat lite semestrar och det blir bröllop i sommar och Grekland med storfamiljen i september. Men nu närmast ska vi gå och äta lunch på stan, något som i princip aldrig händer (nackdel med småstaden vi bor i). Familjehäng, älskar det!
Ni kan väl säga hej om ni läser och vill ni läsa om något särskilt får ni säga det också. Så hörs vi nästa söndag, senast. Hej!