Ja, nu är det ju ett tag sen hon fyllde tre månader, lilla Trean. Fun fact: När hon var alldeles ny i världen och välkomnades ut på sjukhuset och så undrade alla vad hon skulle heta och vad de skulle skriva på papprena. Då hade vi fortfarande inte bestämt oss, det stod mellan Liva och Lina. Så vi sa till dem att hon hette Trean, och hävdade att det var ett vanligt svenskt namn. På vissa papper skrev de Trean och på andra bara Mädchen Matthiesen, alltså Flicka Matthiesen. Men sen fick jag ta det slutgiltiga beslutet, efter dagar av velande, och det blev en Liva. Lite ovanligare, lite coolare och lite mindre Emil i Lönneberga än Lina.
Den 5 november är hon född, så den 5 mars blir hon alltså fyra månader. Hon passar så väldigt bra in i familjen. Hittills har allt gått bättre än förväntat. Hon var frisk när hon hämtades ut och hon fick direkt gosa med oss på rummet. Sen var hon gulsotsgul ett par dagar och fick testa blod på sjukan, men det gick bort igen. Hon tar nappen! Bara en sån sak, vilken gåva till trebarnsmödrar! Elsa och Ville har aldrig förstått vad de ska ha den där plastbiten till.
Hon äter, sover och ler mot alla som vill prata med henne. Hon bajsar nästan alltid utanför blöjan, på nån vänster lyckas hon trots olika tekniker från vår sida. Hon är sugen på att sitta och sugen på mat och sugen på att suga på sina fingrar. Hon älskar sina syskon och blir aldrig så glad som när de kommer och säger hej eller gosar lite. Hon sover mellan oss i sängen och jag älskar det. Älskar henne och älskar vårt gäng. Tre ungar. Fortfarande inte klokt ju.